ADAB, ADAB, ADAB
av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani
översatt av Abdussalaam Nordenhök
Bland de mest lärorika verken våra vägvisare leder oss till är de verk som handlar om etikett och upphöjande manér. Arvet från det muslimska Väst, från Spanien till Afrika, är alldeles särdeles rikt i detta avseende. Vi vill dela med oss av en nypa från den mauretanska bordet. Boken ifråga är Hammād bin Alamīns rådgivning, en kommentar på verket ”Det som mättar de hungriga” av Abbāh bin Muhammad ‘Ālī bin Ni`mah al-Majlisī från Shinqīt. Hammād bin Alamīns syfte var att sammanfatta en mindre dikt om de huvudsakliga artighetsbetygelser som varje muslim borde ha som mål, från det stora till det lilla.
Birr är lydnad, att upprätthålla familjebanden, och överflödande inre godhet som omformas till yttre handlingar. De tre första verserna i dikten uppmanar sonen, som är den person som dikten tilltalar, att ta tillvara på den aktiva godheten som om det vore det lättaste av ting. Sonen uppmanas rulla upp ärmarna och med ärlighet söka god karaktär, och att dränka sina egna handlingar i uppriktighet och därigenom skydda sig mot hyckleri.
De första raderna i dikten sammanfattar var upphöjande manér (adab) är:
”Håll fast vid adab, håll fast vid adab, och sedan håll fast vid adab ännu mer. Det är aktiv godhet till din moder och din fader med tillbörlig respekt. Till din farbror och faster och din äldre bror. Inför din uppfostrande vägvisare (shaykh) ty sannerligen förtjänar din vägvisare din aktiva godhet”.
Sedan fortsätter dikten med andra artighetsbetygelser som är värda att belysa.
Det står därför klart att:
Efter īmān på Allah så är den andra viktigaste aspekten och adabs tröskel just den aktiva godheten mot föräldrarna. Den som felar i denna aspekt har ingen adab överhuvudtaget.
Adab gentemot den uppfostrande shaykhen, även om sådan respekt är signifikant och väsentlig, är av lägre rang än adab gentemot föräldrarna i den hierarkiska skalan av artighetsbetygelser. Muslimen är den som per definition är hungrig efter upphöjande manér.
