‘Uthmân ibn ‘Affân al-Umawi – den oskyldigt dräpte kalifen

april 8, 2014 Ingen kommentar »
‘Uthmân ibn ‘Affân al-Umawi – den oskyldigt dräpte kalifen

En redogörelse av ‘Uthmans dygder och frikännandet från rebellernas anklagelser

sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

***

Förord av Abdassamad Clarke

Hur underligt och paradoxalt är det inte när motsatser möts? Det uttrycks bäst i det arabiska ordspråket ”det som ökar bortom dess gräns omformas till dess motsats”. Vi har i modern tid således bevittnat överdrivenhet och arrogans i textbaserad lärdom. Men denna ytliga lärdom och ignoranta textkult förnekar det som imamen av både hadith och sunnah, Malik ibn Anas, sade då han förklarade; ”Kunskap är ett ljus och består inte av att återberätta mycket”. Detta har avskaffats genom databaser och sökmotorer och har lett till ett uppsving för båda motsatser i sunni-shi’ah spektrumet och lyckats skapa det underbaraste av underverk – ”sunni”-partisaner av den profetiska familjen – frid vare över dem – som i egentlig mening är engagerade i ett dolt kall att introducera massorna till shiism, och denna förekomst har lång anor i historien.

Den dolda shiismen har länge haft en uppenbar och resonabel fiende i ”Umayyaderna”. Många naiva muslimer, och den troende är definerad som både naiv och tillitsfull, även om han inte bits i samma ormhål två gånger, har lurats av den till synes rimliga tesen att umayyaderna var absolut skyldiga för allt som någonsin gått snett med islam. Vi bemärker här, nästan som en parantes, att det liknar en dualism där den ultimata godheten kämpar mot den ultimata ondskan; med andra ord en sorts zoroastrianism. Vi lär oss en hel del från dessa efterlämnade fingeravtryck. Tillåt mig bokstavera det: historiska folk hade historiska motiv för deras beteenden, och historien är inte rätt plats att arbeta fram en falsk metafysik, och allra sista en metafysik som baserar sig på två gudar. Den enda metafysiken som vi med sanning finner i historien är Den Barmhärtiges vilja som fastställer både det onda och det goda. Vi är därför extremt oroade när vi ser återuppväckandet av en antik kult som samfogats med Islam. Vi ser emellertid denna kult uppstå gång på gång i historien.

Den huvudsakliga problematiken med tesen om ”de korrupta umayyaderna” är naturligtvis den stora massan Följeslagare och senare kalifer som var framstående män av rättfärdiga handlingar och som återfinns i denna klan, inte minst i den framstående dynastin i västerländsk andalusisk Islam. Giftet riktas mot Mu’awiyah, med är egentligen avsett för ’Uthman ibn ’Affan, må Allah vara nöjd med dem båda. Men dessa ytliga lärde med dold shiitisk agenda vågar sig inte på att attackera ’Uthman, eftersom det inbegriper att gå emot det stora arv och oklanderliga bevis vi finner i hadith-litteraturen om ’Uthmans framstående dygder och de hade då tvingats gå emot deras egen Profet, må Allah välsigna och skänka honom frid. Även om Mu’awiyah vanligtvis beskylls för det så vore det frestande att hävda att ’Uthman ibn ’Affan, må Allah vara nöjd med dem, var den egentliga grundaren av den umayyadiska dynastin och dess makt, och detta är en tes de med dold shiitisk agenda gärna hade medgett om det inte vore för att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, i utnämning efter utnämning efter erövringen av Mecka, i en politik som var förintande i dess förlåtelse och mjuknade deras hjärtan och fick dem att ångra deras felsteg och opposition och fick dem att älska honom, placerade umayyader i maktpositioner och auktoritet. De rättledda kaliferna följde honom i denna praxis eftersom det resursrika humankapitalet i form av umayyader inte var något att fnysa åt.

Att ’Uthman, må Allah vara nöjd med honom, också följde denna sunna likt de före honom och förlitade sig på sina släktingar är inte ett tecken på svågerpolitik utan snarare ett ofrånkomligt resultat av Följeslagarnas död, oavsett om de dog i strid eller av hög ålder. De kapabla människor som känt Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, reducerades kraftigt och ’Uthman valde att förlita sig på sin egen klan, en fontän av politiskt kunnande som främjade Islam och muslimerna väldigt mycket. Man kan inte efterhandsgranska brott begångna av vissa individer senare på tidslinjen, vad man däremot kan göra är att säga att dessa saker bara kan förstås som historiska skeenden. Men vem, undantaget profeterna och sändebuden, är fria från synd och felsteg?

Återigen ser vi här en överraskande överensstämmelse av till synes uppenbara motsatser: kharijism och shiism, varav den första förkastar all traditonell och dynastisk auktoritet, och den andra hävdar att bara en unik dynasti äger rätten till auktoritet. På något sätt har kharijismen överfört till shiismen dess huvudsakliga fel: att de som utför en stor syndig handling blir otrogna snarare än troende som felar. Historisk person efter historisk person utfryses på detta sätt från de troendes led av dessa förkämpar i deras egen självrättfärdighet, och på något sätt känner de sig trygga från Allahs straff (amn) och att känna sådan falsk trygghet ses enstämmigt som de stora synderna tillsammans med mord, fylleri, otukt och ocker bland Ahl as-Sunnahs folk. Men dessa fingerpekande självutnämnda åtalare saknar det väsentliga karaktärsdraget hos kunskapens folk: Ödmjukhet. Med uppblåsta egon och berusade av sin egen kunskap och självrättfärdighet så känner de sig trygga att baktala de döda som inte längre kan försvara sig själva. Det är därför hög tid att en av de stora verken gällande denna sakfråga, skriven av Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi, Defence Against Disaster, skall återpubliceras i en andra utgåva. Detta är ett verk som genom författarens oklanderliga djuplodande insikt (fiqh) vägleder oss genom snårskogen av textuellt överflöd. Det är inte en slump att författaren utöver att vara en skarpsinnig jurist var en qadi (domare) med integritet som var väl införstådd med att filtera genom motstridiga och motsägelsefulla bevis och vittnesmål i sakfrågor som berör , ekonomi, egendom, liv och död, äktenskap och skilsmässa. Lika säkert förser han oss med klarhet i dessa historiska frågor som är så svåra att förstå för så många. Abdus-Salam Nordenhök som är väl påläst i qadins verk har riktat sin stora kunskap och strävan mot att förklara dessa historiska skeenden under de tidiga generationernas epok. Det finns inget bättre gömställe att gömma en sak än ute i det offentliga, och på detta sätt är Sunna och Islam måhända de bäst gömda skatterna i dagens värld trots att det dagligen studeras av miljoner i öst och väst. Sannerligen är de kanske bäst gömda av kändisar med stor databasinformation som har dolda agendor, eller kanske självutnämnda jihadister som i vår tid ödelägger den muslimska världen i ruiner genom att förse de med reellt krut med ursäkter för att invadera och förstöra. Det sanna hoppet i dagens värld är att muslimerna ännu inte höjt sina röster för att tala och att Sunnah fortfarande finns att upptäcka och vi hoppas att när det ögonblicket kommer så föds en civilisation som genom Sunnah och det är orsaken till varför den sändes ner till oss.

’Uthman ibn ’Affan ibn Abi al-’As ibn Umayyah ibn ’Abd Shams ibn ’Abd Manaf al-Umawi

fader till Profeten Muhammads barnbarn ’Abdallah och Profetens svärson genom två av hans döttrar; Ruqayyah och Umm Kulthum.

***

EKONOMISK POLITIK

När ’Uthman blev kalif ändrade han inte den ekonomiska politiken som förts av ’Umar, utom att han tillät muslimer att tjäna pengar och bygga stora hus och äga stora landområden. Folket blev inte längre prövade med ’Umars strikthet som gjort dem rädda och hindrat dem att göra vad de ville. Så ’Uthmans tid var en tid då muslimerna hade det lätt” (Mabâdi’ al-Iqtisâd al-islami)

Den ekonomiska politiken som fördes av ’Uthman var nästan identisk den politik som förts av ’Umar. Han satte i verket att den allmänna rikedomen bara kunde delas ut under tre villkor, att den lagligen anförskaffats och lagligen skänkts ut och att den inte skulle kunna investeras i förbjudna ting (as-siyâsah al-mâliyyah li ’Uthman).

’Uthman var den förste som tillät att folk själva delade ut sin zakat och att han som amir inte samlade ihop den. Ibn Kathir återger:

’Uthman lämnade de som ägde guld och silver att själva betala zakat på de dolda tillgångarna, guld och silver, och han accepterade det inte såtillvida de inte själva kom och frivilligt överräckte det. Beträffande detta sade Abu ’Ubayd, ”Ser ni inte att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sände ut insamlare av zakat för att samla ihop zakat på boskapshjordarna och de muslimska ledarna efter honom gjorde detsamma”.

Tabari återger att ‘Uthman gav varje slav lön från bayt al-mal, specifikt hämtat från de summor som härstammade från zakat-intäkterna, eftersom han ansåg att slavarna tillhörde en av de åtta kategorierna som kunde ta emot zakat då Qur’anen säger ”och för att befria de i bojor”.

Ibn Kathir återberättar att al-Sha’bi sade att ’Uthman ökade varje krigares lön i den muslimska hären med 100 dirham mer än vad ’Umar skänkt dem. Roten i missnöjet mot ’Uthman var Kufas folk. Ibn A’tham beskriver i al-Futûh hur ’Uthman agerade gentemot Kufas folk och agerade generöst emot dem trots att de inte hade någon rätt: ’Uthman befriade en slav varje fredag under hela sitt kalifat”. Ibn Hajar al-Haythami återberättar att ’Uthman frigav 2400 slavar totalt. Imam Ahmad återberättade att al-Hamadani sett ’Uthman då han var kalif rida på sin åsna med sin slav Nâ’il bakom sig på åsnan. Imam Ahmad återberättar även att ’Uthman då han var kalif låg ensam i moskén och sov insvept i en billig filt.
Han skänkte gratis tyger till alla som utförde i’tikaf och ökade utbetalningarna till resenärerna, de fattiga och de utblottade. Sitt första styresår började ’Uthman renovera området runt Ka’ba och moskén utvidgades avsevärt. Imam Ahmad återberättar att Musa ibn Talha sade: ”Jag såg ’Uthman när han satt på minbar och frågade folket om folkets bekymmer och marknadens priser”. Ibn Sa’d återberättar: ”Jag såg ’Uthman ibn ’Affan komma ut en fredag i två gula klädnader och böneutroparen kallade till bönen medan ’Uthman satt på minbar och frågade folket om deras resor och om vem som var frisk eller sjuk”. I Ibn Abi Shaybas Musannaf återberättas det från Urwah ibn az-Zubayr att han sade: ”Jag levde under ’Uthmans tid och det fanns inte en enda muslim som inte hade tillgång till Allahs rikedom (bayt al-mal)”. Han anklagades för att skänka stora summor till sina släktingar men i själva verket gagnades alla av hans generositet. Ibn Kathir återberättar: ”Talha mötte ’Uthman när han vandrade mot moskén. Talha sade till honom: ”De 50 000 som du lånat mig kan jag nu betala tillbaka så skicka någon att hämta dem från mig” Uthman svarade: ”Jag skänker dem till dig i gåva för att du är hedersam”. ’Uthman tog inte ut någon lön överhuvudtaget från bayt al-mal. Han var den rikaste bland Quraysh och ständigt involverad i handel och han spenderade på sin familj och sina släktingar från sina egna privata pengar. ’Uthman var väldigt rik och hedrade släktbanden genom att skänka sina släktingar stora summor. Rebellerna invände mot detta och påstod att han gav sina släktingar pengar från bayt al-mal men ’Uthman skyddade sig själv och sade:

”Jag älskar mina släktingar och hjälper dem, men min kärlek till dem får mig inte att stötta dem om de har fel och jag behandlar dem precis som alla andra. Beträffande det att jag ger till dem så är det från mina egna pengar ty jag ser inte muslimernas pengar som mina egna eller någon annans. Jag brukade skänka folket mycket från mina egna pengar då Allahs Sändebud levde och därefter under Abu Bakr och ’Uthman. När jag var yngre var jag mer sparsam men när jag blev min familjs överhuvud och närmade mig döden gav jag dem mer och onda människor började invända mot det”.

Den anklagelse som ofta används för att attackera ‘Uthman är anklagelsen om nepotism. I västerländska akademiska verk som behandlar Islams historia citeras onyanserat de irakiska skribenternas anklagelser utan att historikerna själva tycks ha forskat om nepotismens grund.

’Uthman delade upp sin rikedom och sina domäner bland Bani Umayyah och han behandlade sina egna barn på samma sätt som han behandlade andra. Han började med sönerna till Abu al-’As och gav varje man 10 000, så att de tillsammans fick 100 000. Han gav en liknande summa till sina söner och gav rikedom till al-’As söner och al-’Ays söner och Harbs söner. Dessa återberättelser är många och de starka haditherna som talar om hans dygd visar att lögnerna om att han slösat med bayt al-mal och byggt palats åt sina släktingar är grundlöst och är blott påhittade historier som ljugits ihop mot honom och ’Uthman är oskyldig till allt detta” (Fasl al-Khitab fi mawaqif al-ashab).

Ibn Kathir återger i al-bidayah wa n-nihayah:

’Uthman följde Allahs Sändebuds praxis i detta eftersom han sett hur Allahs Sändebud behandlade sina släktingar och de som kritiserade honom visste inte detta. Han hade mer insikt än någon annan och hade själv sett hur Allahs Sändebud hedrade sina släktingar och hur mild han var emot dem. Han gav sin farbror al-’Abbas mer än han gav någon annan när rikedomarna från al-Bahrain anlände. Han utnämnde ’Ali, som var hans kusin och svärson, till positioner. ’Uthman hade sitt föredöme i Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid”.

’Uthman kan heller inte kritiseras för att han lät riva delar av Profetens moské. Tabari och ibn Kathir återberättar att ’Uthman sade till folket:

”O mitt folk, jag har beslutat mig för att riva Allahs Sändebuds moské och sedan göra den större. Jag vittnar om att jag hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade ”Den som bygger en moské kommer Allah skänka ett hus i paradiset”. Jag har ett föredöme i ledaren före mig ty ’Umar ibn al-Khattab utvidgade också moskén. Jag har rådfrågat de med visdom bland Allahs Sändebuds följeslagare och alla är överens om att riva den och återuppbygga den”. Folket godkände detta och bad för honom och efter några dagar kallade han på arbetarna och var själv närvarande bland dem”.

’Uthman var den förste att ge böneutroparna lön. Imam al-Shafi’i sade så som det berättas i Mawsû’at al-fiqh ’Uthman ibn ’Affan ”Böneutroparna gavs lön av den rätta vägledningens imam ’Uthman ibn ’Affan”. Tabari återberättar om den ekonomiska politiken: ”Lönesystemet fortsatte så som under ’Umars tid. De som omfamnat islam först gavs mer. ’Uthman skrev till sin guvernör i Kufah och sade ”Skänk mer till de som omfamnat islam först och till dem som Allah gav segern. Låt de som kommer efter följa de som kom före så att de inte blir långsamma i att följa sanningen och att stötta den, och låt de nya ta sig an kampen för att försvara och kriga, och ge alla deras rätt och ge dem alla deras del på sanningens väg”.

Al-Baladhuri återberättar att al-Hassan sade:

”Jag såg ’Uthmans utropare ropa ut ”O folk, kom och ta allt ni behöver i form av kläder” och de kom och tog kläder. Han sade ”Kom och ta vad ni behöver av honung och smör”. Al-Hassan sade: ”Mängder av försörjning och välsignelser, och sämja bland människorna och ingen troende fruktade en annan troende men de älskade och stöttade varandra”.

Rebellerna var beredda att dräpa ’Uthman för att han delat ut land. Listan på de ’Uthman skänkte land är bevarad och de allra flesta tillhörde inte Quraysh och var allra minst hans släktingar. Landet mellan Bîl och as-Sawad gavs till ’Abdallah ibn Mas’ud, Istîniyyah gavs till ’Ammar ibn Yasir, Sa’nabi gavs till Khabbab ibn al-Aratt, al-Rawha gavs till ’Adi ibn Hatim, Hormuz gavs till Sa’d ibn Abi Waqqas, Zubayr ibn al-’Awwam, Usama ibn Zayd och Sa’id ibn Zayd, ibn Habbar, gavs alla land, Jarir ibn ’Abdallah al-Bajali gavs land längs med Eufrat, Talha ibn ’Ubaydullah gavs al-Nashastbah, Wa’il ibn Hajar gavs Zurarah, Khalid ibn ’Arfatah gavs Hamman A’yan vid Kufa, al-Ash’ath ibn Qays gavs Tayzanbâdh, Abu Murid al-Hanafi gavs al-Ahwaz, Nafi’ ibn al-Harith gavs Shatt vid Basra, Abu Musa al-Ash’ari gavs Hamman ’Amrah.

***

GUVERNÖRER

Det existerar en seglivad ofta upprepad myt om att ’Uthman styrde rättvist under sina sex första år och att han därefter började utse sina släktingar till viktiga poster och att detta utnämnande skulle vara förbjudet enligt shari’ah och en valid grund för uppror. Utöver att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, vittnat om att ’Uthman kommer befinna sig på sanningen in i det sista, så faller myten genom granskningen av påståendet, samt ifrågasättandet av den uppdiktade fiqh som förbjuder amiren att utse släktingar till poster i administrationen. När man undersöker ’Uthmans styre ser man att samtliga släktingar som han utsåg hade skänkts positioner redan i början av hans kalifat och det fanns då inga klagomål mot att han utsåg sina släktingar. Modellen om 6 goda år och 6 onda år är en senare projicering som rebellerna diktade upp och myten bevarades sedan ibland shiiterna. Al-Zuhri sade: ”Uthman regerade som kalif i tolv år. Under de första sex åren kritiserades han inte för en enda sak och han älskades av Quraysh ännu mer än ’Umar ibn al-Khattab eftersom ’Umar var hård emot dem men ’Uthman var istället mild och generös emot dem”. Det är lämpligt att i granska dessa umayyadiska guvernörer en efter en för att bilda oss en uppfattning om vilka män ‘Uthman utnämnde.

Ibn Taymiyyah försvarar ’Uthmans politik med orden:

”Det är ytterst märkligt att shiiterna anmärker på att ’Uthman utsåg sina släktingar från fädernet och mödernet. ’Ali utsåg ’Abdallah ibn ’Abbas över Jemen. Han utsåg Qutham ibn al-’Abbas över Mecka och Ta’if. I Medina sägs det att han utsåg Sahl ibn Hanif och det sägs att han utsåg Thumana ibn al-‘Abbas. Gällande Basra så utnämnde han ’Abdallah ibn ’Abbas över staden. Han utnämnde sin fosterson Muhammad ibn Abi Bakr över Egypten. Han uppfostrade honom i sitt eget hus efter att han gift sig med hans moder efter att Abu Bakr dött och Muhammad bara var barnet. Imamiyyah hävdar därutöver att ’Ali utsåg sina söner till kalifatet efter honom eller för sin sons son och hans son och hans son. Det är känt att utnämnandet av släktingar sågs ner på. Men då borde utnämnandet av en kalif vara värre än utnämnandet av en guvernör”.

Tabari återberättar att ’Uthman utförde hajj varje år och det var hans praxis att möta pilgrimerna och lyssna på deras bekymmer och förhöra dem om guvernörernas beteenden. Han befallde sina guvernörer att vara närvarande på hajj varje år och han skrev brev till provinserna att de skulle sända de missnöjda till Mecka så att han kunde lyssna på dem. När klagomålen ökade skickade ’Uthman iväg den inre kretsen av väl betrodda sahaba till de olika provinserna för att de skulle spionera och rapportera tillbaka om de såg något dåligt bland guvernörna. ’Uthman valde ut Följeslagaren ’Ammar ibn Yasir som skickades till Egypten. Följeslagaren Muhammad ibn Maslamah skickades till Kufa. Följeslagaren Usama ibn Zayd skickades till Basra. ’Abdallah ibn ’Umar skickades till Syrien. Dessa sannfärdiga Följeslagare vittnade om att de inte sett några felaktigheter. Följeslagarna sade: ”O folk, vi har inte bevittnat något dåligt och muslimerna där klagade inte om något. Allt vi fann var att guvernörerna hade styrt rättvist och tagit hand om folket”.

De irakiska historikerna har skrivit mycket om ’Uthmans nepotism och anklagat honom för att han utnämnde sina släktingar som guvernörer. De släktingar som ’Uthman utnämnde var Mu’awiyah ibn Abi Sufyan, ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh, al-Walid ibn ’Uqbah, Sa’id ibn al-’As och ’Abdallah ibn Amir. Dessa fem var hans släkt. Om vi nämner ’Uthmans andra guvernörer så var de, Abu Musa al-Ash’ari, al-Qa’qa’ ibn ’Amr, Habib ibn Maslamah. Jabir al-Muzani, ’Abd al-Rahman ibn Khalid ibn al-Walid, Abu’l-A’war al-Sulami, Hakim ibn Salamah, al-Ash’ath ibn Qays, Jarir ibn ’Abdallah al-Bajali, ’Uyaynah ibn al-Nahhas, Malik ibn Habib, al-Nasir al.’Ajali, al-Sa’ib ibn al-Aqra’, Sa’id ibn Qays, Salman ibn Rabi’ah, Khunays ibn Hubaysh, al-Ahnaf ibn Qays, ’Abd al-Rahman ibn Rabi’ah, Ya’ala ibn Umayyah, ’Abdallah ibn ’Amr al-Hadrami och ’Ali ibn Rabi’ah ibn ’Abd al-’Uzza. Dessa var ’Uthmans guvernörer och deras antal är arton. Av de fem släktingarna styrde de inte alla fem samtidigt. ’Uthman bytte ut al-Walid ibn ’Uqbah mot Sa’id ibn al-’As så det högsta antalet släktingar som styrde samtidigt var alltså blott fyra, i ett vidsträckt islamiskt rike som sträckte sig från Tunisien till Indien och från Jemen till Armenien. När ’Uthman mördades så fanns det bara tre guvernörer från Bani Umayyah; Mu’awiyah, ’Abdallah ibn Amir och ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh. Bani Umayyah utnämndes alltså mer av Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, än av ’Uthman. Både Abu Bakr och ’Umar följde Allahs Sändebud i detta. Det finns ingen annan klan bland alla Arabiens klaner som Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde mer än just Bani Umayyah. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde ’Itâb ibn Usayd ibn Abi’l-’As som guvernör över islams mest heliga plats, Mecka. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde Abu Sufyan ibn Harb över Najran. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde Khalid ibn Sa’id över Banu Madhjah. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde Abân ibn Sa’id över Bahrain. ’Uthman svarade rebellerna när de klandrade honom för hans val av guvernörer: ”De påstår att jag utnämnt unga personer och att jag givit unga personer guvernörskap, men jag har aldrig någonsin utnämnt någon som inte var rättvis, mild och hade god karaktär. Det folk som de styr över, gå och fråga dem. De som styrde innan mig utnämnde ännu yngre personer än mig”.

Muhibb al-Dîn al-Khatib återger om politiken som ‘Uthman ärvt från Profeten och de två tidigare kaliferna:

”Uthman sade: ”Bani Umayyah utnämndes av Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, när han levde. Efter hans död utnämndes de av Abu Bakr och ’Umar. Det är inte känt att någon annan stam inom Quraysh har utnämnts mer än Banu ’Abd Shams [Bani Umayyah] och de var många och ägde nobilitet och ledarskap. I början utsåg Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, `Attab b. Usayd b. Abi’l-`As över Mecka. Han utsåg Abu Sufyan ibn Harb ibn Umayyah över Narjan. Han utsåg Sa’id ibn al-’Asi över zakat-insamlande från Banu Madhhaj i Sana’a och Jemen fram till sin död. Han utsåg ’Uthman ibn Sa’id ibn al-’Asi över Tayma’ och Khaybar och Qura Uryayna. Han utsåg Aban ibn Sa’id ibn al-’Asi över fångarna och sedan över Bahrayn. Han fortsatte att styra över fram till Profetens bortgång och fram till al-’Ali ibn al-Hadramis tid. Jag utnämner bara från dem som Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde ifrån och från deras klan. Det fortsatte under Abu Bakr och ’Umar”.

Man måste också ifrågasätta rebellernas tes om att utnämnandet av Bani Umayyah ipso facto utgör en felaktig snedvriden politik och att denna klan sui generis är ondskefull. Detta medför även ett ifrågasättande av rebellernas arvtagare i modern tid och deras historiska tes om att en viss klan inom Quraysh, Bani Umayyah, ensamma står ansvariga för allt som gick fel med islam och alla andra tribala enheter frikänns från all skuldbörda. Av de kalifer som umman enats om utgör de rättvägledda kaliferna (al-khulafa al-rashidun), Abu Bakr, ‘Umar, ‘Uthman och ‘Ali. Av dessa fyra så är en fjärdedel från Bani Umayyah. Om man inkluderar både al-Hassan och ‘Umar ibn ‘Abd al-‘Aziz bland al-khulafa al-rashidun så utgör Bani Umayyah 33 %. Om man utgår i Qadi ‘Iyads och Qadi ibn Khalduns åsikt att Mu’awiyah tillhör al-khulafa al-rashidun så utgör Bani Umayyah 43 % av de kalifer som bäst styrt umman, helt i enlighet med ‘Abdallah ibn ‘Umars åsikt att Mu’awiyah styrde mer rättvist än hans egen far ‘Umar ibn al-Khattab.

Ibn Kathir skriver i al-bidayah wa n-nihayah: ’Uthman var nobel och blyg och generös. Han föredrog sin familj och släktingar blott för Allahs skull, för att deras hjärtan skulle mjukna och han gav dem av denna värld för att uppmuntra dem att söka det eviga, precis som Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, brukade göra när han gav till vissa men inte till andra för att vägleda och öka folk i tro. Några kritiserade honom för detta precis som khawarij kritiserade Allahs Sändebud när han gav vissa mer än andra”.

Muhibb al-Din al-Khatib skriver: ”Beträffande folkets påstående att ’Uthman älskade sina släktingar och gav dem saker, så tillhör hans kärlek till dem en av hans dygder. ’Ali hyllande ’Uthman som den person som stod närmast sin familj mer än de andra Följeslagarna”.

“Vi känner inte till en enda kalif efter Abu Bakr och ‘Umar som lät döma ut hadd-straffet på både sina släktingar och på de han inte var släkt med, och straffade både de från fina familjer och de enkla, både de rika och de fattiga, utan att bry sig om vem personen var, så som ’Uthman gjorde” (Tahqîq muwâqif al-sahaba fi’l-fitnah).

Tabari återger det brev som ’Uthman lät skicka ut till sina guvernörer:

”Allah har befallt ledaren att vara likt en herde. Han befallde dem inte att vara pengainsamlare. De äldsta i denna kommunitet var likt herdar, inte pengainsamlare. Snart kommer ni finna att era ledare är likt pengainsamlare och inte herdar. När det händer kommer all blygsel, sannfärdighet och ärlighet försvinna. Det bästa sättet ni styr människornas angelägenheter är genom att granska deras situation och ta från dem vad de är skyldiga. Gå sedan till ahl al-dhimmah och ta vad de är skyldiga. Sök sedan upp fienden och krossa dem genom er uppriktighet”.

Tabari återger ett annat av ’Uthmans brev till sina guvernörer som ‘Umar utnämnt, så som Mu’awiyah: ”Fortsätt på samma sätt som ni styrde under ’Umar. När ni vill ta ett beslut så fråga mig och jag kommer samla umman för att rådfråga dem och sedan ger vi dig ditt svar”.

Tabari återberättar även att ett av ‘Uthmans brev lyder: ”Påbjud det goda och förbjud det onda. Ingen troende skall förödmjukas, för jag kommer vara med de svaga mot de starka så länge som den svage blivit förtryckt, om Allah vill”.

Ibn Kathir återger om ‘Uthmans upphöjda ridderlighet även inför sina opponenter och om hans mildhet inför de missnöjda:

Om ’Uthmans överseende och mildhet återberättar Imrân ibn ’Abdallah ibn Talha: ’Uthman gick för att be morgonbönen och han gick in genom den dörr han vanligtvis brukade gå in igenom. En man trängde sig fram genom dörren. Han sade: ”Se efter vem det är”. De fann att det var en man med en dolk och ett svärd. Uthman sade, ”Vad är detta?” Mannen svarade, ”Jag ville döda dig”. Han sade, ”Subhan Allah, varför vill du döda mig?” Han sade, ”Din guvernör gjorde ett fel mot mig i Jemen”. Han sade, ”Så varför klagade du inte till mig så jag kunde lösa det? Om jag då vägrat hjälpa dig och inte löste ditt problem så skulle du kunna döda mig”. Han sade till de som samlats ”Vad anser ni om detta?” De sade, ”O de troendes anförare, han är en fiende som Allah skänkt dig makten över”. Han sade, ”Han är en person som tänkte utföra en synd men som Allah skyddade mig från honom. Hämta någon som kan lova mig att du aldrig får komma tillbaka till Medina så länge jag styr över muslimerna. Så mannen hämtade en man från sin klan som garanterade detta, och sedan släpptes han fri”

’Uthman följde i ’Umars fotspår. ’Umar ibn al-Khattab hade utsett Khalid ibn al-’As som guvernör över Mecka och även ’Uthman utnämnde honom till guvernör. När ’Umar ibn al-Khattab dog så hade han utsett ’Uthman ibn Abi al-’As som guvernör över Bahrain och ’Uthman lät honom sitta kvar på sin post. När ’Umar dog var hans guvernör över Jemen Ya’ala ibn Umayyah. Tabari återberättar att ’Uthman följde ’Umars exempel och lät Ya’ala ibn Umayyah sitta kvar som guvernör fram till sin död. När ’Umar dog hade han utsett Mu’awiyah ibn Abi Sufyan som guvernör över Syrien och ’Uthman följde ’Umar och lät honom sitta kvar. Mu’awiyan ibn Abi Sufyan var förvisso ’Uthmans släkting men han utnämndes av ‘Umar, inte ‘Uthman. ’Uthmans son ’Amr, som återberättade hadith från sin fader och Usamah ibn Zayd och ’Ali ibn al-Husayn och Sa’îd ibn al-Musayyab, gifte sig med Ramlah bint Mu’awiyah ibn Abi Sufyan och släktbandet mellan ‘Uthman och Mu’awiyah var starkt. ’Umar ibn al-Khattabs guvernör över Egypten var ’Amr ibn al-’As och han var landets guvernör då ’Umar dog. ’Uthman bekräftade hans guvernörskap men lät dela upp Egypten i olika regioner och satte ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh över en del av landet. ’Umar ibn al-Khattab hade tidigare utnämnt ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh till höga poster och han blev sedermera guvernör över hela Egypten och ’Amr ibn al-’As blev istället befälhavare över hären. När ’Umar dog var hans amir över Basra följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari och ’Uthman bekräftade även dennes post. Al-Dhahabi återberättar att folket i Basra kom till ’Uthman och klagade på Abu Musa och begärde honom utbytt. ”Några bland Basras folk kom till ’Uthman och bad honom byta ut Abu Musa med orden ”Vi vill inte att du frågar oss varför, men utnämn någon annan istället för honom”. ’Uthman sade till dem ”Vad är det ni vill?” De sade ”Vem som helst utom honom” och folket ville att han skulle utnämna en man ur Quraysh istället. Så ’Uthman avsatte Abu Musa och utsåg ’Abdallah ibn Amir i hans ställe”. När Abu Musa fick reda på detta gick han upp i minbar och sade om sin umayyadiske efterträdare: ”Det kommer nu en ung man med nobelt qurayshitiskt ursprung och han kommer att vara generös mot er”. I al-Wilayah ’ala al-Buldan beskrivs ’Abdallah ibn Amir med följande ”Ibn Amir var älskad av folket i Basra från första stund, trots ryktena om att ’Uthman bara utsett honom för att han var en släkting. Folket i Basra var nöjda med honom och ville behålla honom”.

Ibn Taymiyyah skriver i Manhaj as-Sunnah: ”Det är välkänt genom tawatur att ’Uthman var den person som allra mest höll sig borta från blodspillan, och han var den mest tålmodige av alla”.

Abdallah ibn Amir

Sitt femte år som kalif avsatte ’Uthman sin guvernör över Basra, Abu Musa al-Ash’ari. Han ersattes av umayyaden ’Abdallah ibn Amir. Han var ’Uthmans kusin (son till hans morbror). Han utsågs som befälhavare när han var 25 år gammal. Han styrde Basra i sex år. Under sitt första år erövrade han Persien.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, utförde sin ’umrah år 7 så togs ’Abdallah ibn Amir som spädbarn fram inför honom och välsignades. Ibn Hajar återberättar i Tahdhîb al-Tahdhîb att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, lät sin egen saliv droppa i gossebarnets mun och frågade ”Är detta sonen till Sulami kvinnan?”. När han gavs bejakande svar så sade Profeten: ”Han ser ut som oss”. Han sökte sedan Allahs beskydd för barnet och sade: ”Han kommer bli en vattengivare”.

Ibn Sa’d sade om ’Abdallah ibn Amir ”’Abdallah var nobel och generös, han ägde mycket rikedom och hade många barn och älskade jordbruk”. Hans jordbruksreformer fick Basra att blomstra. Han var ständigt engagerad i att gräva kanaler och fann alltid fram till vatten p.g.a. Profetens specifika bön för honom. Hans moder köpte en kanal och donerade det till Basras fattiga. Ibn Sa’d sade: ”Folket brukade säga Ibn Amir har gjort detta för oss, ibn Amir har sagt detta, om hans jordbruksarbeten och hans uppförande och folket älskade honom mer och mer”. Al-Dhahabi sade om ’Abdallah ibn Amir, ”Han var en av de största arabiska ledarna och en av de modigaste och mest generösa. Han var mild och överseende”. Ibn Hajar sade om honom” Han var mycket generös och modig och tapper”.

Muhibb ad-Dîn al-Khatib berättar om ’Abdallah ibn Amir att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade om honom:

”Denne är mer likt oss än er” sedan spottade han honom i munnen och han svalde det. Profeten sade: ”Jag hoppas han växer upp till att bli en vattengivare”. Det återberättas att han inte odlade upp någon mark utan att vatten plötsligt dök upp. Han växte upp till att bli en generös man, nobel och och tapper och genom sin natur given många dygder. Han erövrade hela Khorasan och bortre Persien, Sijistan och Kerman och nådde Ghazna. Han var den som krossade Yazdegird ibn Shariyar, den siste persiske kungen. Det är ett tillräckligt bevis för ’Abdallah ibn Amir ibn Kurayz seger då han nådde fjärran östern och satte stopp för magiernas styre. Hans goda gärningar är väl dokumenterade. Ibn Kathir skriver i al-bidayah wa n-nihayah (8:88): ”Han var den allra förste att göra bassänger vid ’Arafat åt pilgrimerna som besökte Allahs hus och han fick vatten att flöda däri”. Ibn Taymiyyah sade i Minhaj as-Sunnah (3:189-190): ”Han är välkänd för sina goda handlingar och för kärleken folket hyste mot honom i deras hjärtan och detta kan inte förnekas”.

I sunan al-Bayhaqi återberättas om hur ’Uthman korrigerade sina guvernörer och inte tillät dem att addera något i religiösa frågor även om intentionen var god:

’Abdallah ibn Amir sade, efter att ha erövrat Khorasan: ”Detta är en seger från Allah och jag måste tacka Honom. Jag skall visa min tacksamhet till Allah genom att lämna denna plats klädd i ihrâm”. Så han klädde sig i ihrâm i Nishapur och lämnade al-Ahnaf ibn Qays som ledare över Khorasan. När han utfört sin ’umrah så besökte han ’Uthman det sista året han levde. ’Uthman sade till honom ”Du har förstört din ’umrah genom att klä dig i ihrâm redan i Nishapur”.

***

Mu’awiyah ibn Abi Sufyan

Delegationerna med upprorsmän anlände från andra platser än just Syrien, och det är därutöver välkänt att Syriens folk var djupt lojala till Mu’awiyah och att de syriska krigarna kämpade för Mu’awiyah utan att ens begära lön. Eftersom det politiska missnöjet inte existerade i Syrien finns det inget behov av att ytterligare beskriva Mu’awiyah ibn Abi Sufyan så som det finns ett behov av att tala om ’Uthmans andra guvernörer. Trots kalifernas och folkets belåtenhet med Mu’awiyah kan det ändå finnas visdom att extrahera genom att presentera några händelser relaterat till Mu’awiyahs styre under ’Uthmans kalifat.

Sa’id ibn al-‘As skrev till kalifen ’Uthman om de oroande utvecklingen i Kufa och kalifen befallde att Sa’id skulle skicka upprorsmännen till Mu’awiyah i Syrien för förhör. Kalifen ’Uthman skrev till Mu’awiyah: ”Det finns en grupp som uppviglar. Kalla dem till dig och få dem att sluta. Om du finner att de ångrar sig från deras dåliga vanor så acceptera det från dem. Om de vägrar så skicka dem till mig”.

Shaykh Bajuri skriver: ”När upprorsmännen anlände till Mu’awiyah så behandlade han dem med mildhet och gav dem fina hus och gav dem sådan mat som de var vana vid i ’Iraq. Men hans mildhet ökade bara deras arrogans och de började se ner på Mu’awiyah och började klaga på hans guvernörskap”.

Ibn Kathir skriver om vad som skedde när Kufas upprorsmän skickades till Mu’awiyah under ’Uthmans nionde styresår:

”Detta år skickade amir al-mu’mineen en grupp Qur’an-recitatörer från Kufa till Sham. Bakgrunden var att de uppviglat mot Sa’id ibn al-As som klagade om detta till ’Uthman. Han befallde honom att bannlysa dem därifrån och skicka dem till Syrien, och han skrev även till Mu’awiyah, amir över Syrien, om detta. Han befallde Mu’awiyah att ta emot dem på bästa sätt och hedra dem och att försöka vinna över deras hjärtan. När de anlände välkomnade Mu’awiyah dem varmt och talade med dem och gav dem råd och förklarade för dem att de borde följa al-jama’ah och lämna deras avvikande åsikter. Men deras talesman svarade med fula ord på ett aggressivt sätt. Trots detta var Mu’awiyah mild mot dem och uppvisade tålamod och han talade gott om Quraysh. De var kritiska mot Quraysh. Mu’awiyah började prisa Allahs Sändebud och hylla honom. Han talade gott om sin fader och hans folk. Mu’awiyah försökte göra sitt tal ännu mildare men det resulterade i att de blev ännu mer odisciplinerade. De höll fast i sitt dårskap och ignorans. Han bannlyste dem därför från Syrien så att de inte skulle vilseleda de svaga människorna. Deras avsikt var att förminska Quraysh. De anklagade Quraysh för att ha misslyckats med deras ansvar i att främja religionen och vara hårda mot de korrupta. De ägnade sig åt gissningar, och talade illa om ’Uthman och Sa’id ibn al-’As. De var totalt tio personer även om vissa sagt att de var nio. De var Kumayl ibn Ziyad, Malik al-Ashtar, Sa’sa’ah ibn Suhan och hans broder Zayd ibn Suhan, Ka’b ibn Malik Arhabi, Aswad ibn Yazid, Alqamah ibn Qays Nakha’yan, Thabit ibn Qays al-Nakha’i, Jundub ibn Zuhayr Amiri, Jundub ibn Ka’b al-Azdi, Urwah ibn Ja’d och Amr ibn al-Hamaq al-Khuza’i. När de sändes bort från Damaskus reste de till al-Jazirah. Där varnades de med straff av ’Abd ar-Rahman ibn Khalid ibn al-Walid som styrde över al-Jazirah. De ångrade sig och sade att de var villiga att ta tillbaka deras kritik. Så han lät dem undkomma straff och skickade en av dem, Malik al-Ashtar, till ’Uthman ibn ’Affan för att han skulle be om ursäkt för sig själv och sina följeslagare. ’Uthman accepterade hans ursäkt och straffade dem inte.

Tabari återberättar om irakiernas beteende mot Mu’awiyah: ”De hoppade på honom och grep tag i hans skägg och huvud och han utbrast ”Sluta med detta! Detta är inte Kufa. Vid Allah, om syrierna ser vad ni gör med mig då jag är deras ledare så kommer jag inte kunna hindra dem från att döda er”. Han ställde sig upp och gick därifrån och sade ”Vid Allah, jag kommer aldrig träffa dessa människor igen så länge jag lever”.

Mu’awiyah skrev följande brev till ’Uthman så som al-Tabari återger det:

”I Allahs namn, Den Barmhärtige, Den Nåderike. Till Allahs slav ’Uthman, de troendes anförare, från Mu’awiyah ibn Abi Sufyan. O de troendes anförare, du sände några män till mig och de talar med shaytans tunga och yttrar det han befaller dem att säga. De kommer till folket och hävdar att deras tal baserar sig på Quranen och de vilseleder folket. Det är inte alla som förstår vad de försöker göra. De vill bara splittra och skapa fitnah. De har tröttnat på islam och shaytan har full makt över deras hjärtan. De har vilselett många i Kufa och jag är orolig att om de stannar hos Syriens folk så kommer de vilseleda dem. och påverka dem med deras ofog. Det är bättre om du sänder dem tillbaka till deras region och låter dem leva där deras hyckleri tog sin början”.

 ***

Ziyad ibn Abi Sufyan

Ziyad ibn Abi Sufyan utsågs över Basra. Ziyad ibn Abihi (1-53 AH), var en briljant politiker, ett militärgeni och administrativ mästare, och kom ursprungligen från at-Ta’if. Han kallas ”son till sin fader” eftersom det råder juridiska meningsskiljaktigheter om hans faders identitet: antingen ’Ubayd ath-Thaqafi eller Abu Sufyan. ’Umar ibn al-Khattab hade också utnämnt honom och ’Ali ibn Ali Talib utnämnde också honom under sitt kalifat. Även al-Hassan ibn ‘Ali utnämnde Ziyad under sitt korta styre. ‘Uthman kan inte klandas för att han använde sig av denne mästerlige ledargestalt.

***

Al-Ahnaf ibn Qays

En av ’Uthmans främste militära ledare var al-Ahnaf ibn Qays, även känd som al-Dahhak ibn Qays. Han var en av de äldre bland tabi’een och en uppskattad ledare och spelade en stor roll under ’Uthmans kalifat. Alla litade på honom. Han var vis och intelligent, vältalig och en av religionens stöttepelare. Han var känd för sitt överseende. Han tillfrågades om hur han kunde uppvisa sådant överseende och svarade ”Jag känner samma känslor som er, men jag härdar ut” (al-Isti’âb). Han var en betrodd person som återberättade ahadith från ’Umar ibn al-Khattab, ’Uthman ibn ’Affan, ’Ali ibn Abi Talib och Abu Dharr al-Ghifari. De som återberättade från honom inkluderar al-Hasan al-Basri och ’Urwah ibn az-Zubayr och han var en av Mu’awiyahs mest betrodda fuqaha och tillhörde hans inre krets. Al-Hasan sade om honom ”Jag har aldrig sett en man med status hos sitt folk som var bättre än honom”.

***

’Abd al-Rahman ibn Rabi’ah al-Bahili

En annan nyckelperson bland ’Uthmans amirer var Profetens Följeslagare ’Abd al-Rahman ibn Rabi’ah al-Bahili. Al-Sallabi säger om honom: ”Han var en ledare med hög moral och var driven av sin starka övertygelse. Hans starka tro placerade honom i en ledarposition och han respekterades av både sina överordnade och sina mannar för sitt mod och religiösa kunskap. Han var guvernör över Bab al-Abwab från Suraqah ibn ’Amrs död fram till den dag han blev martyr. Han avskedades aldrig från sin post under olika kalifer och när Kufas guvernörer byttes ut, och Kufa var den plats han var knuten till. ’Abd al-Rahman var en av de ridderliga i strid och var inte en av de som förrådde, ljög eller högg i ryggen”. 

Ibn Kathir återberättar:

”’Abd al-Rahman ibn Rabi’ah al-Bahili var from och hade gott uppträdande och behandlade de besegrade folken gott vilket medförde stabilitet och säkerhet och hjälpte till att sprida islam. Han var mycket lojal och sannfärdig”.

***

Salman ibn Rabi’ah al-Bahili

En annan av ’Uthmans viktiga ledare var Profetens följeslagare Salman ibn Rabi’ah al-Bahili. ’Umar ibn al-Khattab hade först utsett honom till qadi. När ’Uthman blev kalif utsåg han Salman ibn Rabi’ah som qadi över Kufa. Denne faqih var även domare över Qadisiyyah och sedan al-Mada’in. Han var välkänd för att utföra hajj varje år. Några av de äldre bland tabi’een återberättade hadith från honom. Han var känd för att vara nobel, generös och ärlig. När han dog som martyr ägde han ingenting trots att han levt sitt liv som mujahid, qadi och amir. Det var Salman ibn Rabi’ah som ’Uthman beskrev till al-Walid ibn ’Uqbah med orden ”en man som du anser ridderlig och modig och dedikerad till islam”.

Ibn Kathir återberättar:

Salman ibn Rabi’ah al-Bahili. Han var en av de tappra, orädda krigarna och en välkänd ryttare. ’Umar utnämnde honom som qadi över Kufa. ’Uthman gjorde honom sin befälhavare mot turkfolken. Han dödades vid Balanjar där han grav är belägen. Turkarna ber om regn vid torka vid hans gravplats.

***

Habib ibn Maslamah

Följeslagaren Habib ibn Maslamah al-Fihri var en av de individer som var central i ’Uthmans styre. Han förlorade inte en enda strid. Habib ibn Maslamah hade konverterat mycket ung och besökte Profeten i Medina för att anmäla sig frivilligt för att slåss för islam. Han stred i Tabuk under Profetens beskydd. Han utsågs av ’Umar som guvernör över Hijaz när han var 28 år gammal och guvernör över Armenien och Azerbajdzjan när han var 33 år gammal. Hans liv bestod av jihad och han stred oavbrutet för islam i 20 år. Han var befälhavare i Yarmuk när han blott var 24 år gammal. Ibn Asakir återberättar: ”Habib var intelligent och eftertänksam. Han rådfrågade sina trupper och sökte kunskap om fienden och baserade sina krigslister på kunskap och insikt. Habibs jihad var uttänkt och utfördes inte i hast. Hans var from och sann. Han älskade att säga ”Det finns ingen styrka eller makt utom hos Allah”.

Ibn Kathir återberättar:

”Habib ibn Maslamah besegrade de bysantiska styrkorna i Armenien innan al-Walid ibn ’Uqbah anlände med Kufas styrkor. Efter att Kufas folk anlänt började de kräva en del av krigsbytet. Habib skrev till Mu’awiyah om detta, och Mu’awiyah skrev till ’Uthman om det. ’Uthman ibn ’Affan sade att Syriens folk skulle ge en del av deras krigsbyte till Iraks folk. När brevet från ’Uthman anlände till Habib ibn Maslamah så läste han ut det högt till de syriska trupperna och de svarade ”Vi hör och lyder de troendes anförare. Sedan gav de en del av deras krigsbyte till de irakiska trupperna”.

***

Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh al-Umawi

Sitt tredje styresår avsatte ’Uthman sin guvernör ’Amr ibn al-’As i Egypten och ersatte honom med ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh. Han var ’Uthmans halvbror och den som ’Uthman medlat för då Mecka erövrades. Det var detta år som ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh erövrade Nordafrika och fick en femtedel utav kalifens femtedel av krigsbytet. Resten delades ut bland soldaterna.

När ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh frågade ’Uthman om tillåtelse att göra jihad mot Nordafrika så samlade ’Uthman sahaba och rådfrågade dem om detta. De föreslog att det skulle erövras, förutom Sa’id ibn Zayd som motsatte sig och höll sig till ’Umar ibn al-Khattabs åsikt om att ingen muslim skulle erövra Nordafrika. När sahaba enades om detta så kallade ’Uthman till jihad och Medina förberedde sig och frivilliga anmälde sig och de sändes till Egypten för att invadera Nordafrika under ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarhs ledarskap. Det fanns stort intresse i denna kampanj och även de äldre bland sahaba gick ut i strid, de bästa från Profetens familj, och al-Muhajiruns och al-Ansars söner. Al-Hassan och al-Husayn och ibn ’Abbas och ibn Ja’far var med i detta fälttåg.

Shaykh Bajuri skriver om händelseförloppet:

Samma år (år 28) skickade ’Amr iväg ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh till de nordliga delarna av Afrika (området mellan Tanger och Tripoli) för att strida på ’Uthmans order. Han erövrade dessa områden och samlade in mycket krigsbyte. När han återvände bad han ’Uthman om tillåtelse att strida mer i regionen. ’Uthman gav honom tillåtelse och sade: ”Om Allah skänker dig segern, så är en femtedel av en femtedel av krigsbytet ditt”. ’Abdallah ibn Sa’d sökte sedan ’Utmans råd angående jihad i Afrika och frågade om fler soldater. ’Uthman mobiliserade en här i Medina och han tågade sedan mot Afrika.

Ibn Hisham beskrev honom med följande ord : ”Han blev muslim och ’Umar ibn al-Khattab utnämnde honom och ’Uthman följde i hans fotspår efter honom”.

Tabari återberättar: ”Några blev missnöjda med att vad ’Abdallah hade tagit och klagade hos ’Uthman men han sade till dem ”Det var jag som befallde honom att göra vad han gjorde, men om ni är missnöjda så kan jag säga åt honom att lämna tillbaka det”. De sade ”Vi är inte nöjda”. Så ’Uthman befallde ’Abdallah att betala tillbaka det och han lydde honom”.

Ibn Sa’d skickade sin militär mot Qafsah. Staden föll och mycket krigsbyte samlades in. Han skickade en annan styrka mot Ajam som belägrade staden och ett fredsfördag kom till stånd. Slutligen slöt Ibn Sa’d ett fredsfördrag med folket i Nordafrika i utbyte mot 2,5 miljoner dinarer och han sände bud om de goda nyheterna tillsammans med en femtedel av bytet till ’Uthman. Sedan marscherade han hemåt efter att ha spenderat ett år och tre månader i Nordafrika. När krigsbytet nådde Medina köpte Marwan ibn al-Hakam bytet och ’Uthman ersatte honom för det”.

”Beträffade vad de hittade på om att Marwan fick al-khums från Nordafrika så är detta en lögn” (Fasl al-Khitab fi mawaqif al-ashab).

Ibn Kathir återberättar vittnesmålet: ”Vi befann oss i jihad med ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh i Nordafrika och han delade ut krigsbytet bland oss efter att ha lags al-khums (en femtedel) åt sidan. En ryttare erhöll 3000 guldmynt, 2000 åt hästen och 1000 år ryttaren. En fotsoldat gavs 1000 guldmynt. Han gav även de dräpta deras andel, och gav en familj 1000 efter att mannen dött”.

Det sjunde året av ‘Uthmans styre började tvister uppstå. Ibn Kathir återberättar att al-Waqidi sade att han hört från Mu’mar från Zuhri att den muslimska hären efter ett slag inkluderade Muhammad ibn Abu Hudayfa och Muhammad ibn Abi Bakr. De kritiserade öppet ’Uthmans fel och sade att han ändrat den politik som förts av Abu Bakr och ’Umar. De sade: ”Det är tillåtet att döda honom eftersom han utsett ’Abdallah ibn Sa’d som guvernör och han är en avfälling och har refuserat Quranen. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade att det var lagligt att döda honom. ’Uthman har även utsett en amir över folket som Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, avsatte. Han avsätter sahaba och utnämner Sa’id ibn al-’As och ’Abdallah ibn Amir”. 

Om ’Uthmans sista år som kalif skriver Ibn Kathir:

”Det som ledde till ’Uthmans död började med att han avsatte ’Amr ibn al-’As som guvernör över Egypten. Han utsåg ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh istället. Orsaken var att upprorsmakarna i Egypten hade pressats hårt av ’Amr ibn al-’As. De hölls nere och kunde inte höja sina röster mot kalifen eller hans guvernör. De klagade inför ’Uthman och krävde att han skulle utse någon som var öm och mild mot dem. De fortsatte klaga fram tills ’Uthman avsatte honom med lät honom vara kvar som imam i bönen. Han utsåg istället ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh som guvernör och insamlare av kharaj. Men dessa människor fortsatte att söka splittra genom att sprida rykten och tala illa om ’Amr”.

Ibn Kathir skriver även om de bakomliggande orsakerna: ”Egyptens folk började avsky även ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh. Han fokuserade inte på dem och ägnade sig istället åt jihad mot Maghribs folk och erövrade berbernas land”.

’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh var den förste som attackerade Nubien och fick dess folk att betala jizyah. Al-Dhahabi skriver om honom: ”Han gjorde ingenting otillåtet och utförde inget som skulle göra kritik legitim. Han var en av de visaste och generösaste av män”. Al-Baghwi återberättar med en sahih kedja att Yazid ibn Abi Habib sade: ”’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh färdades till Ramallah i Palestina och en dag sade han vid gryningen ”O Allah, gör min sista handling gryningsbönen”. Han utförde tvagningen och utförde bönen och gav taslîm till höger och skulle precis säga taslîm till vänster när Allah tog hans själ”.

***

Ya’la ibn Umayyah

Ya’la ibn Umayyah var en framstående sahabi och 28 ahadith har nått oss genom honom. Hans kunya var Abu Khalaf, men Munayyah var hans moders namn. Han omfamnade islam då Mecka erövrades. Han deltog i jihad i slaget vid Hunayn och Tabuk. Han deltog även med Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, i slaget vid Jaysh al-Asrah. Han utfärdade fatawa i Mecka och var ‘Umar ibn al-Khattabs guvernör i Najran, sedermera även ‘Uthmans guvernör över samma region. Han dog i slaget vid Siffin när han kämpade tillsammans med sin kalif ‘Ali ibn Abi Talib mot Syriens folk.

***

Det problematiska Kufa

Sa’d ibn Abi Waqqas

’Uthmans första utnämning var att ersätta sahabin Mughirah ibn Shu’bah med en av de tio lovade paradiset, Sa’d ibn Abi Waqqas, som guvernör över Kufa. Ibn Kathir återberättar att ’Uthman sade: ”Jag avsätter inte Mughirah för någon fel han gjort”. Mughira blev istället guvernör över Armenien.

***

Al-Walid ibn ’Uqbah al-Umawi

Kalifen ’Umar ibn al-Khattab hade givit rådet att guvernörerna skulle avsättas årligen. Al-Waqidi återberättar att Zayd ibn Aslam hörde sin far säga att ’Umar instruerade att alla guvernörer och officerare skulle avsättas årligen. Så Mughirah avsattes och Sa’d ibn Abi Waqqas styrde ett år och sedan blev al-Walid ibn ’Uqbah guvernör. Al-Walid hade kompetens och var tränad att styra och hade tidigare varit ’Umar ibn al-Khattabs starke man och guvernör över Hijaz. Ibn Kathir återberättar: ”När al-Walid anlände välkomnade Kufas befolkning honom. Han stannade hos dem i fem år och hade ingen dörr till sitt hus. Han var väldigt öm mot folket. Han ersattes sedan av Sa’id ibn al-’As. Två vittnen trädde fram som vittnade om att de sett al-Walid kräkas vin. ’Uthman kallade honom till sig och befallde att han skulle piskas. ’Ali tog av honom hans kläder och den nye guvernören över Kufa, Sa’id ibn al-’As, piskade honom inför ’Uthman”. 

’Uthman sade om al-Walid: ”Jag utsåg honom inte för att han är min bror. Jag utsåg honom för att han är son till Umm Hakim al-Bayda, som var Profetens faster och tvilling till Profetens far”.

Al-Walid ibn ’Uqbah hade redan tidigare blivit upphöjd till positioner av Abu Bakr och han var ansvarig för zakat-insamling under Abu Bakrs kalifat. Abu Bakr utsåg honom som ledare över jihad i Syrien. Tabari återberättar att han var general över styrkorna öster om Jordanfloden under Abu Bakrs styre. När ’Umar tog över ledarskapet blev al-Walid istället guvernör över Hijaz.

Muhibb al-Dîn al-Khatib beskriver al-Walid ibn ’Uqbah med följande ord: ”Al-Walid nådde ’Uthmans kalifat med sitt goda förflutna. Han blev utnämnd över Kufa. Han var en av stadens bästa guvernörer i rättvisa, barmhärtighet och välgörenhet. När han styrde Kufa tågande hans armé österut i segertåg och erövringar”.

Al-Sha’bi sade: ”Ack, om ni bara hade sett al-Walid och hans jihad när han var guvernör. När han begav sig ut på kampanj så nådde han dit han nådde och misslyckades inte, och ingen gjorde uppror emot honom förrän han blev avsatt från sin post”.

Tabari återberättar att Al-Walid ibn ’Uqbah älskades av Kufas folk och att han inte hade en dörr till sitt hus. Han tog emot folket närhelst de behövde hjälp, fram till en incident i Kufa när han fick några fiender. Al-Walid var besluten att döma enligt ’Uthmans dom i fallet med Ibn al-Haysamân och de unga män som gjorde inbrott i hans hus och dödade honom. Detta skapade hat i de unga männens klaner och de började sprida rykten om al-Walid och söka efter hans brister. I Al-Wilayah ’ala al-Buldan återberättas det att dessa människor lyckades få honom dömd för att ha druckit vin med falska vittnesmål. ’Uthman piskade al-Walid men skrev sedan följande brev till Kufas folk: ”Från Allahs tjänare ’Uthman, de troendes anförare, till Kufas folk. Jag utsåg al-Walid ibn ’Uqbah över er och hans visade sig duglig och uppvisade gott beteende och han var bland de mest rättfärdiga. Jag gav er rådet att behandla honom gott och gav honom rådet att behandla er gott. Men när han strävat sitt yttersta för er och undvikit att åsamka er skada och ni inte kunde finna några fel i honom så började ni spionera i hans privatliv, och Allah vet bäst om er och om honom. Jag har istället sänt er Sa’id ibn al-’As som guvernör”. Många i Kufa blev arga över att al-Walid avsattes.

Hafidh Ibn Hajar al-Asqalani säger i al-Isâbah: ”Det var några från Kufa som intrigerade emot honom och vittnade falska vittnesmål emot honom”.

Qadi ibn Khaldun skriver: ”Rykten spreds om ’Uthmans guvernörer påhittade av upprorsmakare och al-Walid ibn ’Uqbah som var guvernör över Kufa anklagades för att ha druckit vin och några vittnade emot honom, så ’Uthman gav honom hadd-straffet och avsatte honom”.

Tabari återberättar att lögnare anklagade al-Walid och de som ville honom illa, Abu Zaynab och Abi Muwarra’, gavs ett tillfälle att hämnas. De reste till Medina och vittnade inför ’Uthman om att al-Walid druckit och att de sett honom kräkas. Al-Walid kallade in från Kufa och svor en ed inför Allah att han var oskyldig men ’Uthman sade till al-Walid: ”Vi straffar dig med hadd-straffet så som Allah påbjuder och den som vittnar falskt kommer att vara i helvetet i all evighet, så var tålmodig, O min bror”.

Al-Walid var en mujahid och erövrare och det tog hårt på honom att straffas oskyldig. Efter mordet på ’Uthman isolerade han sig från alla inbördeskrig och varnade folk att slåss i Kamelslaget och Siffin och gick i pension på sin gård vid Al-Riqqah i Hijaz.

As-Suyuti skrev ”Under år 25 så avsatte ’Uthman Sa’d från Kufa och utnämnde al-Walid ibn ’Uqbah ibn Abi Mu’ayt, och han var en sahabi och ’Uthmans bror på mödernet”.

Ibn Kathir återberättar:

”När ’Umar dog och ’Uthman ibn ’Affan tog över ledarskapet efter honom så kom de kristna till honom i Medina och han skrev följande brev åt al-Walid ibn ’Uqbah som var deras guvernör: ”I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike. Från Allahs slav ’Uthman ibn ’Affan, de troendes anförare, till al-Walid ibn ’Uqbah. Du hälsas med frid. Jag lovprisar Allah som inte har någon gudom vid Sin sida. Biskoparna och prästerna och de ledande i samhället från Najrans folk kom till mig och klagade och visade mig de fördrag de ingått med ’Umar. Jag vet att vissa muslimer fått dem att lida så jag har minskat deras betalning av jizyah med trettio och jag har bara gjort detta för Allahs skull, den Upphöjde och Prisade, och jag har garanterat dem att allt land som ’Umar gav dem i utbyte för deras domäner i Jemen. Så behandla dem vackert ty de befinner sig under ditt beskydd, och jag känner vissa av dem personligen. Granska ’Umars fördrag och uppfyll villkoren. När du läst detta brev så ge det tillbaks till dem. Frid.

***

Sa’id ibn al-’As al-Umawi

Orsaken till ’Uthmans beslut att ersätta Sa’d ibn Abi Waqqas, en av de tio lovade Paradiset, var att Sa’d hade hamnat i konflikt med ’Abdallah ibn Mas’ud om en obetald pengaskuld. Walid ibn ’Uqbah styrde Kufa i fem år. Efter dessa fem år utsåg kalifen Sa’id ibn al-’As för att ersätta al-Walid. När Sa’id ibn al-’As anlände till Kufa gick han upp i predikstolen och sade till folket efter att ha prisat Allah: ”Vid Allah, jag har skickats hit till er trots att jag inte vill. Jag hade inget annat val än att lyda eftersom jag blivit befalld till detta. Lyssna på mig! Splittringen har visat sitt fula ansikte och vid Allah så kommer jag bekämpa detta fram tills jag når dess rot eller blir maktlös. Jag kommer inleda förhör idag”. 

’Uthmans skrev följande ord till Sa’id ibn al-’As: ”Hedra varje person och ge dem deras fulla rättigheter. Det är bara genom att göra gott för folket som du kan uppnå rättvisa”.

Det var samme Sa’id ibn al-’As som var en av de ansvariga för säkerställandet av Qur’anen. Ibn Kathir återberättar:

”De kopior som Abu Bakr hade instruerat Zayd ibn Thabit att samla in och som bevarats av Abu Bakr och sedan av ’Umar och sedan av de troendes moder Hafsah begärde ’Uthman att få. Han instruerade sedan Zayd ibn Thabit al-Ansari att skriva ner det som Sa’id ibn al-’As al-Umawi reciterade och som bevittnades av ’Abdallah ibn az-Zubayr al-Asadi och ’Abd ar-Rahman ibn Harith ibn Hisham Makhzumi. ’Uthman instruerade dem att de skulle skriva ner det enligt Qurayshs dialekt om de var oense.

Abu Hâtim sade om Sa’id ibn al-‘As: ”Han var en av Profetens följeslagare”.

Sa’id ibn al-’As al-Umawi var en av de mest vältaliga männen i Quraysh och ’Uthman valde ut honom för att skriva ner Qur’an. Det återberättas att Anas ibn Malik sade ”’Uthman befallde Zayd ibn Thabit, ’Abdallah ibn az-Zubayr, Sa’id ibn al-’As och ’Abd al-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham att skriva ner Qur’an. ’Uthman sade till de tre från Quraysh ”Om ni och Zayd ibn Thabit är oense om något så skriv ner det på Quraysh dialekt”. Arabiskan baserades på Sa’id ibn al-’As dialekt eftersom hans tal var det som var mest likt Profetens. Han var känd för sin generositet och mildhet och Ibn Hajar berättar att han en gång inte hade pengar åt en tiggare så han skrev ner vad han ville skänka honom och gav honom pappret som kunde lösas in. Han älskade sämja och hatade splittring. Han höll sig borta från Kamelslaget och Siffin och uppmanade människorna att inte strida. Den välkände poeten al-Farazdaq skrev poesi om Sa’id ibn al-’As välkända generositet. Al-Dhahabi sade om honom ”han var nobel och generös i sitt styre, värd beundran och tålmodig. Han hade gott uppförande han var vis och en män värdig att bli guvernör”.

Shaykh Bajuri skriver: ”År 33 blev konflikten i Kufa värre och orsaken var att så få av Allahs Sändebuds följeslagare bosatt sig där”.

Situationen i Kufa blev ännu värre och Malik al-Ashtar och Yazid ibn Qays krävde att Sa’id ibn al-’As skulle ersättas av Abu Musa al-Ash’ari. Kalifen ’Uthman hörsammande deras önskan och utsåg Abu Musa och sände ett brev till Kufas folk med följande ord:

”Jag har utsett den som ni föredrar och har avsatt Sa’id. Vid Allah, jag skulle kunna ge upp min egen heder för er, jag kommer vara tålmodig med er och kommer sträva efter att blidka er. Jag kommer att skänka er vad ni än begär såtillvida det inte innebär olydnad inför Allah. Jag kommer göra allt detta så att ni inte kommer kunna ha ett enda klagomål mot mig i Allahs domstol. Vi kommer vara tålmodiga med er så som vi uppmanats, så att det blir manifest vad ni verkligen söker efter”.

Abu Musa al-Ash’ari samlade då Kufas folk och sade så som al-Tabari återger: ”O mitt folk, var inte rebelliska och sluta med att vara olydiga. Håll fast vid al-jama’ah och visa lydnad. Förhasta er inte, var tålmodiga och snart kommer ni ha en ny guvernör”. De svarade ”Led oss i bönen”. Han sade ”Nej, inte så länge ni inte bekräftar er lydnad till ’Uthman ibn ’Affan”.

Även i Basra började vissa grupper konspirera. Ledaren för upprorsmakarna i Basra var Hamran ibn Aban, en man som ’Uthman låtit straffa för att han gift sig med en förbjuden kvinna och som ville hämnas på kalifen. Han och hans grupp fabricerade lögner om Följeslagaren Amir ibn ’Abd al-Qays som Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, beskrivit med orden ”Du har två karaktärsdrag som Allah älskar, överseende och eftertänksamhet”. ’Uthman skickade honom till Syrien för att Mu’awiyah skulle döma honom. Mu’awiyah frikände honom från alla anklagelser eftersom han insåg att uppviglarnas anklagelser var falska.

Ibn Kathir skriver att situationen under det tionde styresåret förvärrades: ”Detta år började upprorsmännen att skicka brev och konspirera mot ’Uthman. De flesta av dem var från Kufa”.

Följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari förblev guvernör över Kufa fram tills ’Uthman mördades. Kufa styrdes under ’Uthmans tid av totalt fem guvernörer, det börjar med Följeslagaren Mughirah ibn Shu’bah och slutar med Följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari. Fitnah började i Kufa och folket var kända för att avvisa deras guvernörer hur goda de än var. De kastade stenar på Följeslagaren Sa’d ibn Abi Waqqas när han var deras guvernör, de klagade på Följeslagaren al-Walid ibn ’Uqbah och de förvisade Följeslagaren Sa’id ibn al-’As.

Kufas folk orsakade problem redan för kalifen ’Umar ibn al-Khattab så att ’Umar sade om dem ”Vem kommer handskas med Kufas folk åt mig?”. Det var också Kufas folk som spelade nyckelrollen i mordet på ’Uthman.

Den framstående Följeslagaren al-Qa’qa’ ibn ’Amr sade om dessa rebeller så som al-Tabari återger: ”Kan man hindra en störtande flod eller få Eufrat att ändra rikting? Nej, vid Allah, inget kommer att hindra dessa uppviglare utom svärdet, och snart snart kommer alla välsignelser de njutit av att tas ifrån dem och de kommer att vilja få det tillbaka men det kommer de inte lyckas med. Så var tålmodiga. Jag skall vara tålmodig”.

Shaykh Bajuri skriver:

”Några såg att Ansar och Muhajirun från Quraysh höll positioner över dem och de började hata detta. Detta skedde under ’Uthmans styre och de började kritisera hans guvernörer och hålla dem ansvariga för småsaker och krävde att de avsattes och de började kritisera ’Uthman starkt”. När detta nådde Medinas folk frågade de ’Uthman om det och han sade till dem: ”Nyheter om frid är allt som nått mig från mina guvernörer. Ni är mina hjälpare och vittnen över de troende, så berätta för mig vad jag ska göra. De gav honom rådet att skicka ut folk till de olika regionerna för att verifiera informationen som nått Medina. Han skickade ut Muhammad ibn Maslamah till Kufa, Usama ibn Zayd till Basra, ’Abdallah ibn ’Umar till Syrien och Ammâr ibn Yasir till Egypten. Alla dessa kom tillbaka och sade: ”Vi såg bara godhet i dina guvernörer”.

’Uthman tillkallade alla sina guvernörer att möta honom varje hajj. Dessa var ’Abdallah ibn ’Âmir, guvernör över Basra, ’Abdallah ibn Sa’d, guvernör över Egypten, och Mu’awiyah, guvernör över Syrien. ’Uthman höll ett möte med dem och kallade också in ’Amr ibn al-’As al-Sahmi och Sa’id ibn al-’As al-Umawi att närvara. Han sade till dem:

”Vi har samlats för att reda ut vad dessa klagomål och rykten handlar om. Vid Allah, jag fruktar att dessa rykten skall vara sanna och att jag hålls ansvarig”. De svarade: ”Skickade du inte ut folk för att undersöka detta? Kom de inte tillbaka med ord från massorna? Kom dina utskickade män inte tillbaka? Talade de inte direkt med folket? Vid Allah, det finns ingen sanning i detta och vi känner inte till orsaken till ryktena. Det är inte lagligt att hålla någon ansvarig för rykten”… ’Uthman svarade: ”Jag har hört vad ni säger till mig. Det finns ett tillvägagångssätt i varje fråga. Det vi fruktar för den muslimska kommuniteten kommer säkerligen inträffa. Dörren som varit stängd kommer säkerligen öppnas. Vi måste hindra det genom tolerans och mildhet, såtillvida det inte berör Allahs befallningar. Om dörren öppnas så skall ingen kunna klandra mig. Allah vet att jag alltid sökt folkets bästa. Upproret närmar sig så ge de goda nyheterna till ’Uthman att han dör utan att han var orsaken. Lugna ner folket och skänk dem deras rättigheter. Om Allahs rättigheter kränks så uppvisa ingen nåd”.

Ibn Kathir skriver om detta:

”När guvernörerna återvände till deras provinser så vägrade folket i Kufa att släppa in Sa’id ibn al-’As. De tog till vapen och svor att de inte skulle låta honom komma in såtillvida ’Uthman inte avsatte honom och ersatte honom med Abu Musa al-Ash’ari. De samlades på en plats som hette Jara’ah. Malik al-Ashtar al-Nakha’i var deras ledare. Sa’id ibn al-’As avstod från att bekämpa dem”.

***

Abu Dharr al-Ghifari och Mu’awiyah ibn Abi Sufyan

Shaykh Bajuri skriver:

Mu’awiyah klagade över Abu Dharrs beteende till ’Uthman år 30. Abu Dharr var av åsikten att det var olagligt för en muslim att äga mer än en dags matranson och något som man har för avsikt att ge bort för Allahs skull och något som man kan erbjuda en gäst. Han använde följade bevis: ” De som samlar skatter av guld och silver och inte ger av detta för Allahs sak, låt dem veta att ett plågsamt straff väntar dem den dag då dessa skatter skall glödgas i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar brännmärkas med detta och en röst säger: ”Detta är de skatter ni samlade för att i ensamhet ruva över dem; smaka nu det som ni lade på hög”. Abu Dharr brukade ställa sig upp i Syrien och säga ”O ni rika människor, se till de fattigas behov. Varna de som samlar skatter och inte spenderar dem för Allahs skull om det heta järn som ska märka deras pannor, sidor och ryggar”. Hans uttalande attraherade de fattiga som tvingade fram det från de rika. De rika människorna klagade om detta till Mu’awiyah som skrev till ’Uthman som i sin tur kallade till sig Abu Dharr. När Abu Dharr anlände till Medina och såg att folket där ägnade sig åt världsliga ting sade han: ”Informera Medinas folk om en storskalig attack och ett renande krig”. Sedan gick han till ’Uthman som frågade: ”Varför klagar Syriens folk över din skarpa tunga? Abu Dharr berättade och ’Uthman sade: ”O Abu Dharr, jag måste uppfylla mina skyldigheter och kalla människorna till godhet med samtidigt nå balans. Jag kan inte lagstifta om asketism”. Abu Dharr sade: ”Acceptera inte de rika förrän de ger bort sina rikedomar och är goda mot deras grannar och bröder och hedrar familjebanden”. Han bad sedan ’Uthman om tillåtelse att lämna Medina eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, uppmanat honom att lämna staden när byggnader inte längre byggdes av nöd. ’Uthman sände honom till Rabadhah där han byggde en moské. ’Uthman gav honom några kameler och avsatte en pengasumma för honom. Abu Dharr bodde där i ensamhet fram tills den oundvikliga döden tog honom”.

Qadi ibn Khaldun skriver i al-Ibar: ”Abu Dharr bad ’Uthman om tillåtelse att lämna Medina. Han sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade åt mig att lämna Medina när byggnaderna når Sal’”. ’Uthman gav honom tillåtelse och han bosatte sig i ar-Rabadhah och byggde en moské där. ’Uthman skänkte honom en hjord kameler och gav honom två slavar och försåg honom med proviant. Han brukade besöka Medina”. Yaqut sade om detta hus ”Det var ett av de finaste husen på väg till Mecka”.

Ibn Kathir skriver om detta: ”’Uthman tillät honom att bosätta sig i Rabadhah men bad honom att besöka Medina med jämna mellanrum så att beduinerna inte skulle förstå saken felaktigt. Han lydde honom och bosatte sig där fram till sin död”.

Ibn Sa’d återberättar att Abu Dharr sade: ”Om ’Uthman befallt mig att färdas från öst till väst så skulle jag lyda honom”.

Återberättelsen från Zayd ibn Wahb i Sahih al-Bukhari vittnar till Mu’awiyahs fördel i tolkningen av vers 34 och 35 i surat at-tawbah. Ibn ’Abd al-Barr sade: ”Majoriteten är av åsikten att den klandervärda egendomen är det som zakat inte betalats på. Detta indikeras i marfu’ hadithen från Abu Hurayrah: ”Om ni betalat zakat på er egendom så har ni utfört er fulla plikt” och ingen har motsatt sig denna tolkning utom en grupp asketer så som Abu Dharr”.

Ingen av sahaba klandrade Abu Dharr för hans tolkning eftersom hans perspektiv var vackert för de som kan följa en sådan asketisk väg. ’Uthman bad inte Abu Dharr att ta tillbaka sin tolkning men bad honom bara att sluta attackera folk som äger laglig rikedom.

Tabari skriver om lögnerna om Abu Dharr: ”Gällande vad andra återberättat och deras orsaker för detta så är detta för rysligt för att ens nämna”.

Den enda återberättelse som berättar om att ’Uthman utvisade Abu Dharr är svag eftersom en av återberättarna var rafidi och Ibn Hajar sade: ”Han är svag och har shiism i sig”.

Ett axplock av återberättelser som vittnar om ‘Uthmans dygder 

Tirmidhi och al-Hakim, som deklarerade den sahih, och ibn Majah återberättade att Murrah ibn Ka’b sade:

”Jag hörde Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, nämna en prövning som var nära. En man gick förbi, insvept i sin klädnad, och Profeten sade ”Det är denne man som då kommer vara den vägledde”. Jag ställde mig upp och gick till honom och det var ’Uthman ibn ’Affan. Jag vände mig om mot Profeten och sade: ”Denne man?” Han svarade: ”Ja”.

Tirmidhi återberättade att ibn ’Umar sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, talade om en kommande fitnah och sade: ”Denne man kommer dödas utan rätt” åsyftande ’Uthman.

As-Suyuti återberättar att Ibn ’Abbas sade: ”Om de inte hade krävt rättvisa för ’Uthmans blod så skulle det ha regnat stenar från himlen”.

’Abdallah ibn Mas’ud sade: ”Vi har utnämnt den bäste av de som är kvar till kalif, och vi misslyckades inte med att välja den bäste”.

Ibn ’Umar sade: ”På Profetens tid ansåg vi att det inte fanns någon jämbördig med Abu Bakr, ’Umar och ’Uthman och sedan var alla lika” (al-Bukhari)

Imam al-Shafi’i sade: ”Ni skall veta att den rättmätige ledaren efter ’Umar var ’Uthman. Det var medlemmarna i rådslaget som lät ’Abdarrahman ibn ’Awf välja och han valde ’Uthman och sahaba var överens om detta utan meningsskiljaktigheter. Folket godkände vad ’Abdarrahman gjort och ’Uthman ledde folket på sanningens väg och regerade med rättvisa ända fram tills han blev martyr”.

Imam Ahmad ibn Hanbal sade: ”Folket var inte överens i att svära någon trohet så som de var överens när de svor trohetseden till ’Uthman”.

Abu al-Hassan al-Ash’ari sade: ”’Uthmans kalifat är bekräftat för att ’Umars rådslag valde honom. De valde honom och godkände hans styre och de var eniga om hans dygd och rättvisa”.

’Abdallah ibn Hawalah återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Den som räddas från tre ting är sannerligen räddad, min död, al-Dajjal, och mordet på kalifen som håller fast vid sanningen och utför sin plikt” (Musnad).

A’isha återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade:

”O ’Uthman, Allah kommer skänka dig en klädnad, men hycklarna kommer att vilja slita den av dig. Ta inte av dig den förrän du möter mig. O ’Uthman, Allah kommer skänka dig en klädnad, men hycklarna kommer att vilja slita den av dig. Ta inte av dig den förrän du möter mig. O ’Uthman, Allah kommer skänka dig en klädnad, men hycklarna kommer att vilja slita den av dig. Ta inte av dig den förrän du möter mig”.

Abu Hurayrah sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Det kommer fitnah och meningsskiljaktigheter”. Vi sade: O Allahs Sändebud, vad befaller du oss att göra? Han svarade: ”Var med den sannfärdige och hans parti” och han pekade på ’Uthman. (al-Mustadrak ’ala l-Sahihayn)

***

SLUTET

Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi skriver:

”De som deltog i brottet mot Islam på yawm ad-Dâr (dagen då ’Uthmans hus belägrades och han dödades) tillhörde olika grupper som höll olika åsikter. Den första gruppen var de som tenderade till extremism i religionen och därför överdrev de betydelsen av triviala saker, och när de gick in i småsaker så hamnade de själva i grova synder. Den andra gruppen var från Jemen och de hatade de äldre Följeslagarna från Quraysh. De närde hat mot de äldre Följeslagarna från Quraysh för att de erhöll större del av krigsbytet som belöning för deras jihad och segrar. De ville ha samma summor utan att tillhöra islams första generation och utan att deltaga i jihad. Den tredje gruppen kände sig förorättade när den islamiska lagen implementerades mot släktingar. De hade därför hat och avsky i deras hjärtan. Den fjärde gruppen var dårarna som följde ’Abdallah ibn Saba’ som uppmande till uppror och korruption och kätteri. Den femte gruppen var de som erhållit ’Uthmans generositet och godhet men som förnekade det och själva ville ha auktoritet och ledarskap som de inte förtjänade eftersom de var omogna i förhållande till de som styrde. Den sjätte gruppen var de som tillrättavisats av ’Uthman när de brutit mot islams goda seder. ’Uthmans legitima hårdhet hade gjort dem upprörda, trots att de behandlats ännu hårdare under ’Umar och då hade de underkastat sig med lydnad. Den sjunde gruppen var de som sökte ledarskap trots att de inte var förtjänta av det. De lät sig luras av retorik och rykten som inte innehöll visdom. De gjorde uppror och förhastade sig innan det var deras tur. ’Uthmans barmhärtighet och mildhet som dominerade i hans karaktär ledde till att de föraktade honom och de utnyttjade hans nåd för att följa sina lustar och planer”.

Ibn Kathir skriver om när rebellerna anlände till Medina:

”Folket från Kufa var uppdelade i fyra grupper. Deras befälhavare var Zayd ibn Suhan, Malik al-Ashtar, Ziyad ibn Nadr Harithi och ’Abdallah ibn Asam”.

Ibn Kathir återberättar att ’Uthman mötte deras ledare Malik al-Ashtar och svarade honom: ”Om ni dödar mig, så har jag inte utfört något som rättfärdigar det. Vid Allah, om ni dödar mig så kommer ni aldrig enas om någon ni älskar efter mig, och ni kommer aldrig bekämpa fienden tillsammans efter att jag dött”.

Ibn Kathir återger:

”När de närmade sig Medina så instruerade han ’Ali ibn ’Abi Talib att möta dem och sända tillbaka dem innan de nådde staden. Det sägs också att ’Uthman uppmande folket att gå ut för att hindra dem, och att ’Ali då anmälde sig frivilligt tillsammans med de mest nobla för att möta dem. ’Ali mötte rebellerna vid Juhfah. De beundrade honom men han avvisade dem. De skämdes och insåg att de motsatt sig amiren för ’Alis skull men att han varnade dem från att göra det. De fylldes av skam. ’Ali frågade dem vad som drivit dem till deras beteende. När de förklarade sina skäl så tillfredsställde han dem med svar. Gällande att hägna in betesmarken så var den tillägnad för kamelerna som folk skänkt i välgörenhet för att de skulle äta upp sig. ’Uthman tillät inte sina egna kameler beta där. Före honom hade även ’Umar inhägnat betesmarken. Gällande Qur’anerna så hade ’Uthman bara låtit bränna de som var ifrågasatta. Han brände inte de autentiska. Detta är bekräftat. Gällande att han bad fyra raka’at i Mecka så hade han gift sig där och bosatt sig där och det var hans avsikt. Gällande att utse unga män till guvernörer så utsåg han bara rättfärdiga män. Även Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, hade gjort detta när han utsåg Attab ibn Usayd som guvernör över Mecka när han bara var tjugo år gammal. Han hade också utnämnt Usama ibn Zayd ibn Haritha som general och folket hade ifrågasatt detta, och han hade svarat dem att Usama var värdig uppdraget. Gällande hans mildhet mot Banu Umayyah, så har även Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, skänkt företräde till Quraysh över andra klaner. Vid Allah, om paradisets nyckel låg i min hand så hade jag sannerligen låtit Banu Umayyah ta del av det”.

Gällande betesmarken som rebellerna var beredda att döda ’Uthman för så hade ’Umar och Abu Bakr gjort detsamma och ingen bland sahaba hade reagerat mot detta så att det betraktas som ett konsensus. Ibn Qudamah skriver i al-Mughni att det råder konsensus om denna sakfråga.

Al-Shahrastani återberättade i sin tafsir från Suwayd ibn ’Alqama som sade: ”Jag hörde ’Ali ibn Abi Talib, frid över honom, säga: ”O folk! Allah! Allah! Gå inte till överdrift gällande ‘Uthman då ni hävdar något om hans bränning av koranerna. Vid Allah, han brände dem blott med tillåtelse från Allahs Sändebuds följeslagare, må Allah välsigna och skänka honom frid”.

När ’Uthman belägrades skickade han Ibn ’Abbas till Mecka för att läsa upp sitt brev till dem. ‘Uthmans brev som Ibn ’Abbas läste upp är långt och finns bevarat och en del av det lyder:

”Jag besökte Allahs Sändebuds fruar och frågade dem vad de tyckte att jag skulle göra”. De svarade: ”Utnämn ’Amr ibn al-’As och Abdallah ibn Qays (Abu Musa al-Ash’ari) som dina guvernörer. Behåll Mu’awiyah som guvernör över Sham ty ’Umar utsåg honom före dig. Han sköter sig bra i sin provins och hans män är nöjda med honom. Skicka ’Amr ibn al-’As tillbaka (till Egypten) för hans armé är nöjd med honom och befall honom att ordna upp hans provins”. Jag följde deras råd men blev ändå attackerad och sanningen har angripits. Jag skriver detta brev till er medan detta folk belägrar mig och söker avsluta mitt öde och hindrar mig från att utföra bönen i moskén och de plundrar åt sig vad de kan i Medina”.

‘Uthman vittnade inför samfundet att han var oskyldig till några brott, så som al-Tabari återger:

”Jag har styrt med rättvisa och hörsammat Allahs befallningar. Alla skiftningar ligger i Allahs hand. Jag avskyr att jag skulle göra mig skyldig att etablera en ond sed och splittra den muslimska kommuniteten och spilla blod. Jag ber er därför i Allahs namn och för Islam att ni följer sanningen och återberättar sanningen om mig. Lämna upproret åt de som dras till det. Om ni måste döma mellan oss så följ bara Allahs rättvisa så som Han befallt. Jag kallar er till Allah som befallt er att etablera rättvisa och stötta Hans religion. Allah säger, och Hans ord är sanna: ”Hedra era löften för sannerligen kommer ni tillfrågas”. På detta sätt ursäktar jag mig i Allahs domstol, och må det vara en läxa för er”.

Al-Sallabi återger:

’Uthman ställde sig upp och talade till folket: ”Låt mig tala om mig själv och min position som jag anförtrotts. Mina två vänner innan mig unnade inte sig själva och deras familjer och sökte Allahs belöning för detta. Men Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, brukade unna sina släktingar. Jag är från en grupp människor som är fattiga och saknar tillgångar och jag sträckte ut min hand till dem eftersom jag nu styr. Om ni anser att jag gjort fel, så tala om det och jag kommer hörsamma er” De svarade: ”Du har rätt och har talat gott. Du gav Khalid ibn Usayd 50 000 och Marwan ibn al-Hakam 15 000”. Han tog tillbaka detta och de lämnade honom glada.

Shaykh Bajuri skriver:

”Rebellerna klagade på att ’Uthman utsett sina släktingar till viktiga poster, men det är inget fel om en ledare gör detta och det har sitt ursprung i att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, utnämnde sin kusin ’Ali för olika saker. Hade det varit förbjudet att utse släktingar så skulle Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, ha förbjudit det, men det har han aldrig gjort. Islam behandlar alla lika, och ingen muslim anses närmare islam än någon annan. Det är ledaren som avgör vem som ska utses för att styra över den muslimska kommuniteten”.

Ett annat av rebellernas klagomål var att ’Uthman gav Marwan ibn al-Hakam ersättning efter att Marwan köpt en femtedel av bytet som anlänt till Medina. Shari’ah förbjuder inte den muslimska ledaren från att ge en summa till en viss muslim. Imam Muslim återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, gav bonus till vissa han sände ut som var mer än det han gav till de andra. Det fanns också tillfällen när Allahs Sändebud gav en del av krigsbytet till en person som inte ens deltagit i striden.

Efter att han träffat rebellerna skickade ’Ali sin son al-Hassan för att informera ’Uthman. Ibn Kathir skriver: ”’Ali ibn Abi Talib sände sin son al-Hassan till ’Uthman för att informera honom. Folket från Egypten hälsade honom med fridshälsningen men han skrek tillbaka på dem med orden ”De rättfärdiga vet att Dhu’l-Marwa och Dhu’l-Khusubs arméer är förbannade av Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid. Så dra er tillbaka. Må Allah inte tillåta er att skåda gryningen”. De lyssnade på honom och drog sig tillbaka från honom”. 

Rebellernas taktik var att låtsas retirera och sedan återvända. Ibn Kathir skriver vidare:

”Männen från Basra mötte Talha. Han skickade också sin son för att informera ’Uthman om att han bad dem retirera till Basra. På samma sätt bad Zubayr Kufas folk att retirera. Varje grupp låtsades återvända till sina hemländer och de färdades under några dagars tid. Plötsligt var de tillbaka i Medina. Det dröjde inte länge innan takbir hördes i Medina. En armé tågade in i Medina och omringade staden och de flesta samlades runt ’Uthmans hus. De ropade ut till folket ”Den som håller sig undan kommer inte skadas”.

Egyptierna hävdade att när de var på väg mot sitt hemland så hade de funnit en budbärare. De arresterade honom och sökte igenom hans last. De fann ett brev i hans ägo, ett brev från ’Uthman med befallningen att döda några av dem och avrätta andra och hugga av deras händer och fötter. Tabari återger att flera falska brev cirkulerade från andra framstående sahaba och Ibn Kathir skriver om detta: ”De falska breven från sahaba till de olika länderna långt från Medina som instruerade folket att samlas i Medina för att döda ’Uthman är en lögn mot sahaba. Snarare hade upprorsmakarna skickat brev från ’Ali, Talha och Zubayr till andra upprorsmakare och sahaba nekade till att ha skrivit dem. På samma sätt förfalskade de ’Uthmans namn, för han hade inte givit sådana befallningar och han kände heller inte till dem”.

’Ali ibn Abi Talib ropade till rebellerna så som Tabari återger:

“Hur kunde ni veta, O Kufas folk och Basras folk, vad folket i Egypten funnit på deras väg hem när ni redan rest långväga? Nu kommer ni tillbaka till oss? Vid Allah, detta var en plan som förbereddes av er i Medina”.

Tabari berättar vidare om att rebellerna försökte rekrytera ‘Ali och hur även han utsattes för de falska brevskribenterna och att ’Ali vittnade: ”Vid Allah, jag har inte skrivit detta brev till er”.

Ibn Kathir återberättar:

”De gick till ’Ali och sade till honom: ”Ser du hur Allahs fiende har skrivit detta brev om oss? Allah har gjort det lagligt att spilla hans blod”. De sade: ”Förena dig med oss”. Han sade: ”Vid Allah, jag kommer inte förena mig med er” De sade: ”Men varför skrev du då till oss?” Han sade: ”Vid Allah, jag har inte skrivit något till er”. De tittade på varandra”.

Ibn Asakir återberättar att ’Ali sade till ’Uthman: ”Jag har 500 man med sköldar. Ge mig tillåtelse att skydda dig mot detta folk ty du har inte utfört något som skulle göra ditt blod tillåtet”. ’Uthman svarade: ”Må du belönas med godhet. Jag vill inte att blod spills för min skull”.

Masruq återberättar att A’isha sade:

”Ni lämnade ’Uthman som en smutsig klädnad och dödade honom sedan”. Masruq frågade henne ”Detta är ditt verk, du skrev till folket och uppmanade dem att göra uppror. Varför?” Hon svarade, ”Nej, vid Han som de troende tror på och som förnekarna förnekar, jag har inte skrivit till dem alls i svart och vitt till denna dag då jag sitter här”.

Ibn Kathir skriver: ”A’mash sade att de hade förfalskat brev som de låtsades var från A’isha. Al-khawarij, må Allah förbanna dem, förfalskade brev från sahaba som skickades till de fjärran länderna och uppmanade till uppror mot ’Uthman”.

’Ali, Talha och Zubayr gick till ’Uthman så som de andra som stöttade honom. De tröstade honom och förkastade rebellerna. Några sahaba förberedde sig att skydda ’Uthman. Dessa inkluderade Abu Hurayrah, ibn ’Umar och Zayd ibn Thabit. Men han sade åt dem att gå och uppmanade dem att hålla sig tillbaka och hålla friden. De skulle invänta vad Allah bestämt. Den allra siste att lämna ’Uthmans hus var al-Hassan ibn ’Ali som ville skydda honom in i det sista.

Belägringen varade i över en månad. Några säger att den varade i 40 dagar. Muslim ibn Sa’id, ’Uthmans befriade slav, återberättade att ’Uthman befriade 20 slavar den sista dagen han levde, och att han bad om byxor som han aldrig burit förut för att han visste att han skulle dödas och inte ville visa sin awrah.

Rebellernas nitiskhet gjorde att de även fysiskt attackerade både Umm Habiba och Safiyyah, två av Profetens hustrur. Tabari återger att Umm Habiba nästan dödades. A’isha lämnade Medina av rädsla. Tabari återger att Marwan ibn al-Hakam hann ifatt henne och sade ”O de troendes moder, om du stannar så kanske de visar respekt för denne man”. Hon sade ”Vill du att det som hände Umm Habiba också ska hända mig? Det finns ingen som skyddar mig. Nej, vid Allah, jag vill inte befinna mig i en sådan förödmjukande situation. Jag vet inte hur allt detta kommer sluta”.

Shaykh Bajuri skriver om dessa falska brev:

”Allah inspirerade ingen att ens undersöka brevet. Hur kunde de olika grupperna återvända till Medina tillsammans efter att ha tagit olika rutter i olika riktningar? Gällande anklagelsen mot Marwan så har det inte bevisats. Det var faktiskt så att när de frågade honom så svor han en ed att han inte skrivit brevet. Allah har i Sin upprättande religion befäst att när en person anklagas för ett brott utan bevis så räcker det med en ed för att befria honom. Men när rebelliskhet visar sina tänder så försvinner all rättfärdighet”.

Bukhari återger att ’Ubaydallah ibn ’Adi ibn al-Khiyâr kom in till ’Uthman när han var belägrad och sade: ”Du är folkets ledare, och du har prövats genom det du ser, att en man leder oss i bönen i denna svåra tid, ’Abdarrahman ibn ’Udays al-Balwa, men jag skall vägra att be bakom honom”. ’Uthman svarade, ”Bönen är det bästa man kan utföra. Om folket gör något gott så anslut dig till dem, och om de gör något ont så håll sig undan från deras gärningar”.

Ibn Kathir skriver om andra av rebellernas kritik mot ’Uthman:

Rebellerna var även kritiska mot att han skyddat Hakam ibn al-’As som Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sänt bort till Ta’if. ’Uthman förklarade att Profeten först skickat iväg honom till Ta’if men att han sedan tog honom tillbaka. Sedan skickade han iväg honom igen. ’Uthman talade till dem om allt detta inför sahaba. Han bad dem vittna för honom genom hela detta tal. När all deras kritik hade blivit tillrättavisad så bad sahaba honom att straffa dem men han visade mildhet och tillät dem gå. De retirerade utan att ha uppnått något.

Tabari och Khalifah ibn Khayyat återberättar att ’Uthman kallade på deras talesman Malik al-Ashtar och frågade honom: ”Vad är det ni vill?”. Han gav honom kraven, att han skulle abdikera från sitt ämbete eller att han skulle ställas till svars för de han straffat, stenat eller fängslat, eller så skulle de döda honom.

De troendes moder, Umm Habiba bint Abi Sufyan, kom med en läderpåse för att ge ’Uthman något att dricka men rebellerna slog hennes åsnas ansikte. Hon sade till dem: ”Bani Umayyahs testamente ligger i denne mans händer. Jag behöver fråga honom om detta så att de änkorna och de faderlösas egendom inte förstörs”. De svarade: ”Du ljuger.” Så de skar av åsnans rep med ett svärd vilket fick den att rycka till och de troendes moder föll nästan av. Andra människor kom fram till henne och hjälpte henne hem till hennes hus.

Shaykh Bajuri skriver:

’Uthman visade sig för de som vägrade honom vatten och sade: ”Jag nämner Allahs namn och frågar er, vet ni inte att det var jag som köpte brunnen i Rûmah med mina egna pengar så att dess söta vatten kunde drickas av alla och att jag gjorde min egen del i den likvärdig med envar annan muslim?” De svarade: ”Ja”. Han frågade dem: ”Varför hindrar ni mig från att dricka vatten så att jag måste bryta min fasta med havsvatten? Jag nämner Allahs namn och frågar er, var det inte jag som köpte marken och utvidgade moskén?” De svarade: ”Ja”. Han sade: ”Känner ni till någon annan som har hindrats utföra bönen i moskén? Jag nämner Allahs namn, har inte Allahs Sändebud talat om mig?” Talet påverkade folket och de sade: ”Vänta, skada inte de troendes anförare” men rebellernas ledare Malik al-Ashtar ropade ut: ”Det ser ut som att det är en list som han kokat ihop mot honom (Allahs Sändebud) och mot er” och detta ökade deras oförsonlighet.

Ibn Kathir skriver om upptrappningen när Medina ockuperades:

”Under upproret var folket rädda. De flesta stannade inomhus. Tiden för pilgrimsfärden närmade sig och de troendes moder beslöt sig att resa dit. Hon gavs rådet att stanna i Medina och använda sitt inflytande för att lösa konflikten men hon var rädd att råka ut för samma sak som Umm Habibah bint Abi Sufyan och hon beslöt sig för att resa. ’Uthman befallde ibn ’Abbas att vara amir över hajj. Ibn ’Abbas bönföll honom att få försvara honom och att det var viktigare än hajj detta år. ’Uthman bad honom leda folket till pilgrimsfärden. Belägringen av hans hus varade fram till tashriq-dagarna och nyheten nådde fram om att hajj utförts och folket var trygga. Upprorsmakarna visste att folket skulle återvända till Medina för att hjälpa amir al-mu’mineen. De visste också att Mu’awiyah skickat Habib ibn Maslamah med en armé, ’Abdallah ibn Sa’d ibn Abi Sarh hade skickat Mu’awiyah ibn Hudayj med en annan armé, Qa’qa’ ibn Amr hade också skickat en armé från Kufa och Mujashi en armé från Basra. Så upprorsmännen ville lösa saken snabbt. De tog tillfället i akt eftersom Medina var avbefolkat för att de rest till hajj. De närmade sig och brände ner dörren och klättrade in i huset från granntaken”.

Tabari återberättar att upprorsmakarna beslöt sig för att hugga huvudet av ’Uthman efter hans död. Kvinnorna i huset skrek och slog sina ansikten. Dessa inkluderade hans två fruar Na’ilah och Umm al-Banin och hans döttrar. När de såg detta föreslog Ibn Udays att de inte skulle genomföra det och de började istället plundra huset på dess innehåll. En av dem skrek ut ”Om hans blod är tillåtet för oss så varför skulle inte hans egendom vara tillåtet för oss?”

Ibn Kathir återberättar om de puritanska rebellernas beteenden när de avvisade ‘Uthman som orättvis med bayt al-mal för att sedan själva råna statskassan:

”Sedan plundrade de statskassan. Vakterna ropade ut ”Dessa människor är lögnare och de påstår sig etablera sanningen och rättvisa och förbjuda det onda men de söker bara efter detta värld”. Vakterna föstes undan och statskassan plundrades”.

***

EFTERMÄLE

Tabari återger Sayyidah A’ishas ord om mordet på ’Uthman:

”O mitt folk, slödder från de olika provinserna och oaserna och Medinas slavar gjorde uppror mot denne man och mördade honom utan anledning. De ville hämnas på honom bara av den anledningen att han utnämnde vissa unga människor som guvernörer, men sådana hade utnämnts redan tidigare. De avskydde att han hedrade dem med speciella gåvor. Han böjde sig inför deras vilja och tog tillbaka utnämningarna. När de inte hade några bevis och ingen giltig ursäkt så skyndade de sig att slå till. De spillde hans oskyldiga blod på en helgad plats och under en helgad månad och plundrade orättfärdigt rikedomar. Vid Allah, ett enda av ’Uthmans fingrar är bättre än en hel värld full med sådant folk. Vid Allah, orsaken till deras uppror mot honom vara bara det en synd. Han kommer ut från detta som en renad man, så som guld renas från slagg eller en klädnad renas från smuts. De har sannerligen renat honom likt en tyg som tvättas i vatten.

A’isha sade också efter hans död:

”Jag är inte en sådan som döljer information från mina barn. Slödder och folk från de olika klanerna invaderade Allahs Sändebuds helgade stad och ägnade sig åt onda handlingar och gav skydd åt mördare. Allahs vrede och Allahs Sändebuds förbannelser vilar över dem för att de mördade muslimernas ledare utan giltig grund eller rättvisa. De spillde helgat blod som de ansåg tillåtet, de plundrade rikedomar olagligt, de ignorerade Medinas status och den helgade månaden”.

A’isha talade till folket i Basra:

”Detta folk anklagar ’Uthman för vissa brott och vanhedrar hans guvernörer. De kom till oss i Medina och frågade oss om råd om detta. Vi fann honom oskyldig till deras anklagelser och att han var rättfärdig och lojal och vi fann detta folk syndare, förrädare och lögnare. De har dolda motiv. När de gavs chansen överbemannade de honom och belägrade hans hem och spillde oskyldigt blod i en helgad månad. De spillde hans blod utan giltig grund och utan orsak. Lyssna! Det är er plikt att fånga ’Uthmans mördare och döma dem med straffet från Allahs bok”.

’Ali ibn Abi Talib sade: ”’Uthman var den allra bästa av oss, Han hedrade släktbanden och var blygsam. Han var den bäste av oss i rening och den som fruktade Allah mest”.

Imam Ahmad ibn Hanbal återberättar med en sahih kedja från Muhammad ibn al-Hanafiyyah att han sade: ”’Ali hörde att A’isha förbannade ’Uthmans mördare vid Mirbad (vid Basra) så han höjde sina händer till sitt ansikte och sade ”Jag förbannar också ’Uthmans mördare, må Allah förbanna dem i bergen och dalgångarna”. Han upprepade detta två eller tre gånger”.

’Ali ibn Abi Talib sade även ”När en person kritiserar ’Uthman så är han likt en person som hugger rakt igenom sig själv för att döda någon som står bakom honom”.

Ibn Hajar al-Asqalani återberättar i al-Tahdîb: ”Det sades till Anas ibn Malik ”Ingen kan älska både ’Ali och ’Uthman”. Anas svarade ”De ljuger, vi älskar dem bägge två”.

Ibn Kathir återger att Ibn ’Abbas sade att versen Och Allah framställer liknelsen om två män, varav en är stum och inte kan reda sig själv och är en börda för sin beskyddare; vilket uppdrag denne än ger honom, misslyckas han. Kan han jämställas med den som föreskriver rättvisa förhållanden mellan människor och själv följer rättens raka väg? (an-Nahl 16:76) åsyftar ’Uthman.

Shaykh Salahuddin Barakat förklarar:

Ahl as-Sunnahs mu’tamad-åsikt och den åsikt som man skall hålla fast vid är att ‘Uthman ibn ‘Affan är den tredje bästa människan efter profeterna. En person räknas fortfarande från Ahl as-Sunnahs led om han föredrar ‘Ali över ‘Uthman, eftersom deras rang är så jämlik, men en person som föredrar ‘Ali över Abu Bakr och ‘Umar befinner sig utanför Ahl as-Sunnahs åsikter. Habib ‘Umar förklarade för oss att den som ifrågasätter eller underminerar ‘Uthmans ställning och rang är berövad närhet till Profeten, salla Allahu ‘alayhi wa alihi wa sahbihi wa sallam, och saknar förståelse för traditionen. En sådan person har svikit ett kunskapsarv som han är ombedd att förvara och inte äger rättigheten att granska och revidera.

Domen för ’Uthmans mördare

Under ’Uthmans kalifat hade några unga män i Kufa under al-Walid ibn ’Uqbah styre gjort inbrott i Ibn al-Haysamâns al-Khuzâ’is hus och överbemannat honom. Han varnade dem och drog sitt svärd. När han såg hur många de var började han ropa efter hjälp och de sade till honom ”Var tyst, det krävs bara ett hugg för att bota din rädsla inatt”. Abu Shurayh al-Khuzâ’i var vittne till dådet och han skrek på dem och de dödade honom. Folket lyckades omringa dem och fånga dem, och bland dem var Zuhayr ibn Jundub al-Azdi, Muwarra’ ibn Abi Muwarra’ al-Asadi, Shubayl ibn Ubayy al-Azdi och andra. Abu Shurayh och hans son vittnade i domstol att de trängt sig in och att tjuvarna omringat honom och dödat honom. Han skrev till ’Uthman om detta och ’Uthman skrev tillbaka och befallde att de alla skulle avrättas. Så de avrättades vid porten till al-Rahbah”.

I ibn Abi Zayds ar-Risâlah under kapitlet om mord som begåtts av en grupp:

”När en grupp mördar en man, så avrättas de alla för detta dråp”.

Språkligt räknas en grupp som 3 till 10, men för juristerna betraktas bara en grupp. De avrättas om de var eniga i att mörda honom.

I kommentaren: ”Det gör ingen skillnad om de deltog i själva mordet eller om någon utförde mordet när de andra delaktiga var närvarande”.

Dr ’Umar Faruq ’Abdallahs efterord

”Våra rättslärdes position är att hedra Följeslagarnas sanktitet till varje pris och ha det i fokus. Antingen var tyst om den fitnah som skedde eller tolka det på ett sätt som är acceptabelt. Detta är vad vi är ålagda att göra. I realiteten innehåller det som skedde på Följeslagarnas tid och Efterföljarnas tid oerhörd visdom. En av dessa saker är att den politiska splittring som skedde stod mellan grupper som alla vittnade om deras egen position baserat på sunda bevis. Vi tror som Ahl al-Sunnah wa’l-jama’ah att om vi vore där så hade vi stått på ’Alis sida, må Allah hedra hans ansikte, och Medinas folk, må Allah vara nöjd med dem, svek aldrig Ahl al-Bayt en enda gång. De var det folk som stod vid Ahl al-Bayt in i slutet och i alla situationer. Men splittringen som skedde vaccinerade umman så att vår politiska splittring inte skulle leda till teologisk och juridisk splittring. Det finns stor visdom i detta. Det är av oerhörd vikt att älska alla Följeslagare och att ha en god åsikt och varenda en av dem. Jag personligen älskar att tala om detta ämne. Jag älskar ’Uthman med en kärlek utan ände. När jag besökte Baqia så lärdes jag upp av en stor shaykh som härstammar från Musa al-Kadhim och han sade ”Jag ska lära dig den korrekta ziyaran till denna begravningsplats. Först går vi till Sayyid al-maqbara som är ’Uthman”. Vi besökte honom sedan gick vi till de andra. ’Uthman var en stor mujtahid. Varför gjorde han vad han gjorde? En av de saker Imam ’Ali tillfrågades var efter att han tagit ledarskapet var ”Varför är det så att under Abu Bakr och under ’Umar så var vi enade” [och splittringen skedde under ’Uthmans tid] ”och under dig är vi splittrade?” Han svarade ”Det är för att de hade följare som mig och jag har följare som er”. Detta är en mycket djupsinnig betraktelse eftersom Islam hade fötts fram ut ett statslöst tribalt samhälle utan rikedomar och utan erfarenhet med statsmannaskap. De hade erövrat hela persiska riket och tagit alla dess rikedomar. De hade erövrat den största delen av det romerska riket, det bysantiska riket, Egypten som var världens spannmålsbod. De stora majoriteten muslimer, och Följeslagarna var en liten minoritet, var helt nya i Islam och var fortfarande väldigt fast i tribalismen. Hur ska man hålla en sådan stat intakt? Detta var problemet som ’Uthman ställdes inför. Så han inför en strategi som sedan kom att bli den strategi som de flesta muslimska riken under de kommande tusen åren också anammar, nämligen att utnyttja de tribala länkarna för att han var tvungen att ha en guvernör i Egypten som skickar honom skatteintäkterna och lyder honom. Han var tvungen att ha en guvernör i Irak som lydde honom. Detta kommer inte ske om guvernören är shaybani, även om denna klan består av fina människor, eller en tamimi, eller en annan klan, för det handlar om rikedomar. Det handlar om makt. Andra klaner hade betraktat rikedomarna som sina egna. Detta är vad som skedde och förändringar skedde. Folket som mördade ’Uthman och Profeten har talat om detta folk och han älskade ’Uthman och beskrev honom som en man som skulle sättas på prov. Men folket som mördade honom, vem var de? De var de första khawarij. De kommer också senare att mörda imam ’Ali. De försökte även mörda Mu’awiyah. Detta är problematiken, att det fanns element som var väldigt svåra att styra över. Imam ’Ali kände också till detta. Om ’Uthmans mördare sade Mu’awiyah ”Detta är mitt blod. Detta är min familj”. ’Umar valde Mu’awiyah att styra över Syrien och varför gjorde han detta? För att Bani Umayyah hade varit i Syrien i flera generationer. Bani Umayyah och Bani ’Abd Shams var väldigt rika och inflytelserika. De ägde stora domäner i Syrien. Mu’awiyah var mycket intelligent. Han var den som kunde styra den syriska armén. Han var den som kunde hålla landet intakt. Om inte Syrien hölls intakt så skulle bysantinarna erövra tillbaka allt. ’Umar kände väl till detta. Mu’awiyah sade: ”Detta är ’Uthman, det är min farbror och mitt kött och blod”. Han ville skipa rättvisa med ’Uthmans mördare. Imam ’Ali visste detta, men han var fastlåst eftersom khawarij befann sig i hans armé. Om han straffat dem så hade de gjort uppror mot honom. Detta är något vi grundligt måste studera. Martin Hinds som är en mycket duktig historiker har skrivit om ’Uthman och jag älskar ’Uthman och Abu Bakr och ’Umar och Imam ’Ali. Jag är upplärd av ahl al-bayt. Mina lärare var ättlingar till Ja’far as-Sadiq och Ali al-Rida och Hassan al-Muthanna och det var de som lärde oss detta perspektiv. Det viktiga är att älska dem alla och inte tala ondskefullt om dem. Ahl al-bayt är mina ledare och min ögonsten. Det är de som håller i nycklarna. Men ni måste älska alla sahaba.

Skriv en kommentar