En stilla förundran över ortodoxins heterodoxi – Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

april 20, 2014 Kommentarer inaktiverade för En stilla förundran över ortodoxins heterodoxi – Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani
En stilla förundran över ortodoxins heterodoxi – Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Malikiyya.se har av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani blivit ombedda att skriva några inledande ord för att få lov att publicera denna text.

Ett av våra nutida problem är när juridiken används som ett hinder och barriär som ämnar stoppa de troende från att främja godheten och bekämpa orättvisan, och inte en väg som man beträder för att behaga Världarnas Herre. I de traditionella leden, som en reaktion på det som man betraktar som salafismens fyrkantighet, blir istället ”den formlösa relativismen” det bedrägliga gift som förorenar muslimernas hjärtan. Den nyanslösa salafismen föder således fram en reaktion i s.k ”traditionella” cirklar. Denna reaktion kan bäst beskrivas som en palett med tusen färger och nyanser men där vitt och svart inte längre är representerade. Resultatet blir likgiltighet och ett förakt för passionen att sätta Lagen i bruk. Det missbrukade mantrat ”adab al-ikhtilâf” har därför kommit att betyda att all juridik är lika sann. Detta ska inte missförstås som vanvördnad inför andra valida juridiska hållningar utan bör snarare förstås som ett ifrågasättande av den relativistiska tesen att alla juridiska hållningar är lika sanna. Det ligger i skapelsens natur att även det goda kan användas i ondskans tjänst. En brunn kan skänka vatten åt en hel by men kan också användas för att dränka en människa. Den legitima beundran de klassiska juristerna hyste för varandra och varandras juridiska hållningar tillhör denna religions skönhet men ska inte missförstås som relativism. Hur man som muslim ska bli motiverad och ens bemöda sig att kämpa mot en manifest ondska som ödelägger världen framför våra ögon, men som av det diplomförsedda prästerskapet beskrivs som både ett ljus och ett mörker samtidigt, är höljt i dimma. Til syvende og sidst, denna filosofi är inget annat än mutazilism (= icke-rationell rationalism) överförd till den juridiska sfären, och en världsbild som inbegriper en tanke om manzilah bayna manzilatayn (en limbo-position mellan de två positionerna) där ett fenomen kan vara både haram och halal samtidigt. Det är likt hävdandet att ifrågasättandet av kapitalism, kommunism eller nazism kräver någon slags turbanförsett prästerskap med teknisk finess. I det anarkiska (qadi-lösa) samhälle muslimerna befinner sig i ställs ett stycke information (khabar) emot ett annat stycke information (khabar) som om den finurliga högtravande dialektiken är själva Lagens syfte, medan reella juridiska rättsfall står olösta och ignorerade. Ingen håller i tyglarna men tusen jurister står bredvid och betraktar hur hästen sparkar bakut och diskuterar stillsamt hästens färg. Muslimernas samvete tystas med munkavle och argumentet ”Du får inte kritisera kapitalismen, det är ikhtilâf om dess väsen”. Det hävdas att muslimernas krig mot nusayriyyah i Syrien både är förbjudet och påbjudet. Det hävdas att ränta är både tillåtet och otillåtet. Det hävdas att bankpengar mirakulöst är både halal och haram samtidigt, och en förändring är därför icke önskvärd och resultatet: status quo och fortsatt förstörelse av världens hav och skogar. Det hävdas magiskt att make och maka både kan vara skilda och gifta samtidigt trots att ingen qadi (domare) skulle kunnat avlägga en sådan limbo-dom. Motsatspar beskrivs som identiska och jämlika. Vi har idag förespråkare för ”traditionell” islam som abrogerat helveteselden för icke-muslimerna, och måhända  är det verkligen så att vi blivit en sisyfosisk nation som dagligen förtjänar att återuppleva slaget vid Uhud i en evig spiral av förlust orsakat av vårt svek av vår Profet, må Allah välsigna och skänka honom frid. Den klassiska kedjan är avhuggen och kan bara återknytas av främlingarna. Den falska domstolen är den vari den retoriskt begåvade och tekniskt kunnige advokaten skyddar den skyldige och där den starke alltid vinner över den svage genom spetsfyndigheter och genom att leta upp udda lagparagrafer på fariseiskt manér. En rättvisans domstol är den vari bonden kan vinna över kungen om sanningen är på hans sida. Den sanna domen (hukm) är den där information (khabar) och visdom (hikma) och kontextuell ’adl (rättvisa) står att finna. Den retoriske advokaten, draperad i sin fariseiska oskuldsmantel, är inte samme man som lider med folket. Änkan och den faderlöse sitter inte i biblioteket eller ägnar sig åt intellektuell gymnastik i fiqh-labroratoriet. I en värld där profetiska ord och varningar tystas ner av ett prästerskap i vackra klädnader så minns vi Medinas imam, Malik ibn Anas, när han sade: ”Det finns bara en Sanning. Två motstridiga uttalanden kan inte bägge vara korrekta”. Imam Maliks syn passar inte riktigt in i de cirklar som propagerar för en pluralistisk relativistisk sanning, där alla är jämlika, som mest bara påminner om den refuserade kristna tesen att tre gudar är tre men ändå bara en och annan sådan retorisk trolldom. Abu Talib al-Makki sade om en av Imam Maliks dygder: ”han var den allra starkaste av dem i sitt hat mot irakierna, och den som höll fast hårdast i salafs sunnah”. I dess ställe tvångsmatas muslimerna istället med Europas 1900-tals tolerans och relativism som saluförs som adab al-ikhtilâf trots att Imam Malik sade: ”Betrakta Iraks folk så som du betraktar judar och kristna, lyssna inte på dem och förneka dem heller inte”. Inte heller detta ska missförstås, då Irak frambringat denna ummas allra största klassiska giganter inom juridiken. 

Världarnas Herre säger: ”Han låter de två stora vattenmassorna röra sig fritt och mötas. Mellan dem har Han likväl dragit en skiljelinje som de inte kan överskrida”. Det som saluförs som ”traditionell” islam, dränkt i sin relativism, är en produkt som medför att dessa två hav blandats samman. Med facit i hand bör vi därför separera mellan det som kommersiellt saluförs som ”traditionell” islam och dess dyrkan av minoritetsåsikter vars enda mål är att muslimerna ska kunna leva identiska materialistiska liv likt kuffâr, och ”klassicism”, alltså de klassiska juristernas juridik och genialitet. Vår Imam Malik sade att istihsân utgjorde nio tiondelar av Lagen. Vår imam Malik sade att ”Kunskap är ett ljus och består inte av att återberätta mycket”. Kanske bör vi som muslimer reflektera kring hur vi svikit detta arv i vår iver att drapera oss i vackra klädnader och stolt vifta med våra diplom istället för att handskas med den rådande anarkin och leva Lagen istället för att tala om Lagen. Vi muslimer lever i en världsfrånvänd puppa där vi giljotinerar den oskyldige pojken som påpekar att kejsaren är naken istället för att erkänna den faktiska nakenheten. Segern vid Badr och förlusten vid Uhud utesluter inte varandra. Erkännandet att vi är en i grunden besegrad ummah måste förr eller senare ske. Först då kan vi omgruppera våra styrkor och komma tillbaka med förnyad styrka. 

Eftersom följande text är en granskning av en fatwa kommer vi återge fatwans ord i rött här nedan så att läsaren lättare ska kunna urskilja vad som tillhör fatwan och vad som utgör shaykh Ahmad ’Alis granskning och korrigering.

Myntande av den antika sanningen

 av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

översatt av Abdussalaam Nordenhök

En undersökning av den globala fatwan och korrigeringen och presenterandet av den rätta domen

I denna epok av accelererande förvrängning, där Allahs Dîns organism förvanskats av ständig erosion i dess innersta kärna och vi finner den vanlige muslimen kluven i två delar. Denna personlighetsklyvning tycks definiera den stora massan muslimer. Helhetlighet, en levd helhetlighet, utmärkte det islamiska levernet förr i tiden (islam är ju trots allt ett helhetligt sätt att leva i denna värld) har blivit något som bara utmärker ett fåtal. Ett exempel på denna till synes obotliga personlighetsklyvning visar sig i dokumentet nedan. Där finner ni en fatwa som är en produkt skapad i Storbritannien och Sydafrika vars ursprung står att finna i två olika psykologiska motsatspar som förenats i ett:

1. Detaljistisk oro över de lagar som reglerar matvanor och klädvanor (skäggets längd, klädernas stil, det fullständiga täckandet av kvinnokroppen, byxornas längd vid ankeln) som tolkas med extrem strikthet för att påvisa att muslimen måste särskilja sig från ”judar och kristna” och ”det sekulära Väst”.

2. Släpphänthet i frågan om att att anamma sedvänjorna och lagarna som utmärker ovan nämnda grupp (judar och kristna och det sekulära Väst) i alla frågor som berör det sociopolitiska livet och de ekonomiska lagarna i existensen. Att förändra denna praxis kräver i själva verket mer uppoffring och strävan och mer radikal förändring av ens värderingar och vanor.

Resultatet av detta psykologiska motsatspar är skrämmande:

Destruktiva energier släpps lösa och riktas mot muslimerna, d.v.s de muslimer som inte lever upp till deras omdefinierade kriterier i frågor som berör moralism i detaljfrågor och överfokus på det yttre och de vanliga muslimerna tillskrivs utan grund synd och avvikelser (“jag är heligare och frommare än dig”-attityd).

Konstruktiv energi misslyckas med att öppna upp religionen och presentera den för kristna och judar och der sekulära Väst som alla skulle gagnas av en koordinerad presentation av det islamiska alternativet till deras sociopolitiska och ekonomiska mönster. När den islamiska läran i denna sfär väl deklarerats som antikviteter från förr så kan alternativet uppenbarligen inte presenteras.

Fatwan som skall granskas lyder:

Fråga: Jag hörde från en shaykh att papperspengar inte är tillåtet i islam. Är detta korrekt?

Svar:

 I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

As-salaamu ´alaykum wa rahmatullahi wa barakatuhu

Generellt sett genomgick papperspengar två stadier i historien:

1. Först sågs de som certifikat eller kvitton som lovade innehavaren utbetalning i guld om han krävde detta. I denna tidigare fas så uppbackades papperspengar av reellt guld.

2. Senare kom papperspengarna att i internationell kommers, och av vanligt folk, att bli betraktade som valuta och värde (thaman). De backades inte längre upp av guld.

Vi kommer ta upp dessa scenarion och genom att göra det kommer vi ytligt diskutera argumentet hos dem som säger att det är haram att använda papperspengar i handel.

Banksedlar som handelsmedel.

När “pengar” i pappersform först introducerades så var de legala dokument som överförde en skuld till till lånetagaren som lovades en utbetalning i guld om de så krävde det. De som anser att det är olagligt att använda banksedlar som valuta argumenterar för att dessa sedlar liknas vid ”säljande av en skuld (bay’ ad-dayn) eller ”säljande av en produkt innan den erhålls” (bay’ qabl al-qabd) som bägge är förbjudna i shari’ah. Emellertid baserar sig detta argument på en missförståelse av den islamiska lagen om handel. Att använda dessa sedlar som betalningsmedel betraktas inte som att man säljer en skuld men bara att man överför (hawâlah) en skuld till en annan. I ett köp när väl priset fastställts och transaktionen blivit avslutad så är köparen inte ålagd att betala direkt. Han får lov att överföra en skuld (priset) och referera det till en annan person som är skyldig honom pengar och kommer då själv att bli fri från skuld. Sedeln är bara ett certifikat att skulden överförts. Dessutom, guldet som sedeln representerar är priset (thaman) och inte objektet som säljs (mabî’). Thaman kan inte säljas, men är bara ett medel att handla med. Således förtydligar juristerna att köpet för att vara godkänt inte behöver thaman för att vara lagligt. Istället kan köparen betala med pengar som han senare kommer äga. Dessutom, när varor köps för pengar så är det bara nödvändigt att antingen varan eller pengarna bytt ägare, och det är inte nödvändigt att både pengar och produkt byter ägare när transaktionen utförs. I korthet, när banksedlar sågs som skuldsedlar eller kvitton för ägande av guld så var det tillåtet att använda sedlarna som betalningsmedel.

Banksedlar som betalningsmedel

Ovanstående diskussion beskriver bara den period då banksedlar verkligen sågs som skuldkvitton som lovade innehavaren en viss mängd guld. Men ända sedan 1800-talet har den internationella kommuniteten betraktat banksedlar som ”valuta”. Kreditorer var ålagda att betala ut guldet i utbyte mot kvittot. Kommersiella banker var ålagda att betala ut guldet i utbyte mot kvittot. Och det var bara centralbankerna som hade rättigheten att producera sedlarna. Men under andra halvan av 1900-talet så ersattes guld och silver helt med papperssedlar, och banksedlar kom att bli betraktade som jämlika med guld och silver. Idag representerar banksedlar inget guld eller silver men representerar istället ”köpkraft” i egenskap av valuta. Således, de är numera lagliga och enligt sedvänjan ses de som pengar. Utan tvivel var banksedlar i dess begynnelse skuldcertifikat och de tidiga ’ulama betraktade dem som skuldkvitton och betraktade dem inte som rikedom. Men i sin beskrivning av den senare kontexten skriver Geoffery Growther i sitt verk An Outline of Money: “Löftet att betala som står stämplat på sedlarna är numera helt meningslöst…men det accepteras som valuta i hela Storbritannien.” (sidan 16). Baserat på detta, accepterar den stora majoriteten nutida jurister åsikten att papperspengar kan ses som en form av pengar och inte som skuldsedel eller kvitto över en skuld. De som anser det förbjudet att använda papperspengar som valuta argumenterar för att dessa banksedlar inte har något egentligt värde, och ”värdet” som de besitter är påtvingat av Staten. Med andra ord är de en “påtvingad valuta” som ges status som “pengar” av Staten utan att de har något egentlig egenvärde. Således argumenterar de för att ett köp för att vara lagligt måste inkludera ett byte av rikedom (mâl) och det som säljs måste ha ett egenvärde och det är därför förbjudet att sälja något utan värde, så som papperspengar. Istället måste vi, enligt dem, återgå till guld och silver som valuta. Detta argument är också malplacerat. Många tidiga jurister har uttryckligen sagt att den valuta som var gällande på deras tid, åsyftande fulûs eller artificiella valutor, har samma status som dirhams. Fulûs (kopparmynt) innehöll varken guld eller silver, och var därför en valuta utan värde så som banksedlar idag. Dessutom säger juristerna att fulûs värde baserar sig på människors syn och värdet människor projicerar på dem. Från juristerna led tillät även Imam Malik att fulûs användes för att köpa saker. Dessutom användes fulûs redan på sahabas tid. Det finns inget rättfärdigande i shari’ah för att man skall anse fulûs och dagens banksedlar olika. Dessutom spelar sedvänjor och normer (’urf) roll i att befästa vad man anser är ”valuta” i shari’ah. Ibn ’Abidîn ash-Shâmi sade:

“Betydelsen av egendom (mâl) är det som den mänskliga naturen attraheras av och som man kan lägga undan för tider av nöd. Folkets attityd etablerar vad som anses egendom”.

Det är utan tvivel sant i dagens värld att papperssedlar accepteras av massorna utan våld eller tvång och enligt deras egen fria vilja. Således är den korrekta shari’ah-positonen att i dagens samhälle så är banksedlar legitima betalningsmedel. Åsikten att det är förbjudet att använda dem som valuta är en minoritetsposition, som inte bara är opraktisk men som inte stöttas av sunda argument i islamisk juridik. Och Allah vet bäst.

Zameelur Rahman

Darul Iftaa

UK

Granskad och godkänd av Mufti Ebrahim Desai

En kritik av ovanstående fatwa

Generella psykologiska punkter:

1. Det första som visar sig i denna fatwa är att den klart och tydligt har en förutfattat position som den sedan försöker finna legitima stöd för. Dessa förutfattade positioner är:

”Jag har anammat positionen som stödjer banksedlar”.

”Jag behöver referenser och argument som stöttar min tes”.

Detta är motsatsen till en sund vetenskaplig eller juridisk granskning. Det är likt att ta för givet att ens teori är korrekt och att sedan försöka bevisa att det går att påvisa vetenskapligt. I motsats till detta skall en sann jurist närma sig en sakfråga utan en förutfattat åsikt om det kan skall granskas. Juristen måste sakligt hålla sig till sanningen och stanna där sanningen leder honom. Han får inte lov att anamma en redan färdig lösning även om det föreligger personliga intressen (ta’assub) så som att skydda sin ideologiska eller doktrinella skola.

I sitt magnfika mästerverk Qawā`id at-Tasawwuf, säger Shaykh Ahmad Zarruq att sanningssökaren måste undersöka allt innan han dömer. Den lärde är den som låter sig styras av sanningen och underkastar sig den till skillnad från studenten som kastar ifrån sig sanningen om han stöter på den. Bara de som tillhör kategori ett är värda att ta i beaktande.

2. Vad är den psykologiska impulsen som driver fram en sådan här fatwa med en förutfattad åsikt i denna mas’alah?

Den som författat fatwan säger i själva verket:

”Om jag skulle erkänna att jag dagligen handskas med befläckade sedlar så skulle jag vara tvungen att erkänna att jag själv ägnar mig åt något olagligt. Då skulle jag behöva erkänna att jag egentligen inte är så from som jag verkar och att min inkomst är suspekt och att min du’a (bön) kan bli avfärdad”.

Om han är en jurist, ledare, allmän talare, ansedd figur etc så säger han:

”Mitt rykte baserar sig på min yttre fromhet och jag vill inte gå miste om det, snarare måste jag avfärda obekväma positioner som ogiltiga”.

Om han istället är en följare av en partikulär doktrinell skola så adderar han:

”Jag kan inte acceptera att mina lärare som jag valt som vägvisare skulle kunna göra fel. Snarare måste jag förlöjliga den andra sidan, antingen genom att förkasta den som godtycklig eller måhända erkänna att de andra har lika rätt som mina egna lärare”.

I dagens samhälle uppnår man detta genom att återupprepa den misshandlade tesen om legitima meningsskiljaktigheter. De säger: “Islam är brett. Meningsskiljaktigheter är en barmhärtighet. Vi befinner oss alla på sanningen. Vi tolkar alla samma bevis. Vi lever alla enligt islam och implementerar dess Lag”.

Amman deklarationen visar oss vägen och alla skolor och alla doktriner sägs vara lika. Sunnism och shiism och kharijism är numera alla magiskt jämställda. Banksedlar är alltså både haram och halal samtidigt, baserat på hur vi ser det från olika synsätt och baserat på vilken juridisk auktoritet du valt att följa. Istället för att försöka bevisa deras tes (vilket de juridiskt inte kan!) så viftar de med sina diplom som ett skydd, likt en kirurg som dödat en person på operationsbordet och som viftar med sitt CV för att undvika att bli stämd.

Detta är givetvis ett falskt påstående: Banksedlar är nämligen antingen förbjudna eller tillåtna.

Psykologiskt sett är ovan nämnda attityd något som kan tolkas som arrogant av den neutrale observatören.

”Jag kan inte synda. Jag kan inte ha fel. Min Dîn är helt i linje med den profetiska läran”.

Roten till en sådan självsyn är arrogans och det vet vi alla är demoniskt i sin natur. Folk har helt enkelt fel perspektiv och följer fel impulser och agerar felaktigt i denna epok av växande ofullkomlighet. Vi måste barmhärtigt erkänna detta, både beträffande oss själva och för andra. Detta betyder att författaren av denna fatwa och de som följer den inte kommer att acceptera goda råd och de kommer motsätta sig förändring. De har anammat en arrogant arketypisk princip och likt Iblis kommer de hålla fast vid den oavsett vad som motbevisar den eftersom de anser att de inte kan göra misstag eller synda p.g.a att de håller diplom i sina händer. Det finns ingen poäng i att tala med dem. Det är de vanliga muslimerna vi vill tala med eftersom de fortfarande är öppna för sanningen.

Det hälsosamma perspektivet är:

Vi sitter alla i samma båt. Ränteekonimin och ocker har dränkt oss alla. Vi är oförmögna att göra något åt saken om vi agerar som privatpersoner eftersom detta berör hela den muslimska kommuniteten, den politiska realiteten; att Islam är både Dîn (religion) och Dawlah (statsskick). Vi kan inte hävda att vi är trygga i allt detta bara för att vi är ”praktiserande” individer. Vi kan inte komma ut ur mörkret och börja praktisera det som är halal i vår praxis och våra institutioner och kalla våra bröder att förena sig med oss i denna strävan såtillvida vi inte öppet tillkännager att jag inte fegt kan acceptera den existerande verkligheten och fortsätta leva och låtsas som om allt vore perfekt.

Det är Han som har sänt ner de tydliga tecknen till Hans tjänare för att föra ut dem ur mörkret och in i ljuset (surat al-Hadid: 9)

Det rätta tillvägagångssättet vore att erkänna:

Banksedlar är förbjudna i sig själv. Men eftersom de är satta i bruk så kräver förändringen en samhällelig förändring som inte kan lösas på en dag eller av en enda individ. Under tiden är vi tvingade att acceptera bankpengar som valuta och det är tillåtet att använda sig av dem genom Lagens barmhärtighet och påtvingad nödvändighet (darura) eftersom situationen tyvärr kräver detta.

3.Vi föreslår inte att läsaren ska läsa om vår välkända kritik av bankpengar. Vi har redan beskrivit det på djupet i sådana texter som:

Zakat på Bankpengar (klicka här)

Papperspengar – är det ett giltigt betalningsmedel? (klicka här)

Istället vill vi återigen understryka följande fakta:

A) Papperspengar (det som tekniskt sett kallas fiatpengar. Fiatpengar är pengar som har ett värde enbart på grund av att den institution som ger ut dessa pengar säger att de är värda något) är en förlegad praxis. De flesta banker, speciellt de i den utvecklade världen, är kontantfria och bankerna besitter i dagsläget så lite som 2 % av sina egna pengar i form av faktiska sedlar, mynt  eller annan fysisk form. Ingen köper ett flygplan med sedlar. Sedlar används bara för mindre transaktioner. Så papperspengar kan inte jämställas med fulûs förr i tiden. Sedlar fungerar idag bara som småväxel. Det mesta av dagens pengar, upp till 98 % på sofistikerade platser som Skandinavien, existerar bara som elektroniska impulser eller ett tal på en skärm. Det är en fiktion som påtvingats verkligheten. Det kallas i dagsläget för bankpengar och inte papperspengar. Det kallas inte fiatpengar av ekonomerna. Adjektivet ”fiat” betyder att folket litar på bankernas möjlighet att ge dem reellt guld i utbyte mot sedlarna. Men bankpengar är en sak för sig själv och stöttas inte av någon metall. Människorna accepterar denna lögnen om att fiktionen är pengar och pengar är en fiktion. De flesta människor accepterar också att det inte finns en Domedag  och att detta jordeliv är det enda livet. En seriös analys måste alltså fokusera på bankpengar, och fatwan här ovan undersöker inte alls detta.

B) Bankpengar är en fungibel sak som magiskt hyrs ut av banksystemet, med ränta, med en mängd olika krav och restriktioner som den fiktiva ägaren, Banken, ålägger den galax av människor som hyr dessa pengar. Bankpengar är, precis som en frukt, en fungibel. När den väl förtärts så är den borta. Shari’ah tillåter inte att man hyr en fungibel sak som en frukt så som man kan hyra ett hus eller ett svärd.

Precis som fiktion inte kan vara verklighet så kan en fungibel sak inte var en icke-fungibel sak, men i denna androgyna Harry Potter epok kan de genom trolldom få det att framstå som motsatspar är samma sak. Även de som förespråkar islamisk bankism accepterar att papperssedlar och bankpengar bara kan kategoriseras som fungibla saker = varje sådan sak är mâl istihlâki som det heter på arabiska. Istihlâk översätts som ”konsumtion” i standardarabiska. Konsumism heter istihlâkiyyah. Verbet Halaka betyder “det förstördes, det dog”. Om jag söker dess förstörelse så konsumerar jag det. En uppäten frukt kommer ut genom matsmältningsapparaten som gödningsmedel och är alltså inte längre en uppäten frukt. Men ändock finner vi i dagens bankism att det som dör en naturlig död återuppstår dagligen. Jag konsumerar elektroniska impulser. Jag förintar deras existens genom att jag förtär dem och hör och häpna så återuppstår de mirakulöst för att sedan förtäras av miljoner andra människor, om och om igen, ad infinitum. Det eviga återupplivandet av Lazarus. En evig självfödande arabisk Fenix. Det är inte underligt att den hinduiska teorin om återfödelse är så populär bland de förvirrade massorna i det postkristna Rûm. Runt och runt i dunya, i motsats till den uppätna frukten, och på så sätt hoppas de kunna undvika att möta Ägaren över Domedagen.

Vi inser att denna uppenbara och obestridliga fakta måste vara ursprunget i en genuin juridisk analys och ändå tvingas vi läsa hur muslimerna juridiskt analyserar bankpengar för att hitta en ursäkt att dess fortsatta existens.

4. I denna epok som flödar över att slogans så som ”ändamålsenlig fiqh” och ”realistisk fiqh”, så tycks det enda kravet vara att få lov att legitimera levernet underkastat den sekulära humanismen. I ändamålsenlig fiqh (fiqh maqâsidi), något som vi givetvis inte motsätter oss i dess väsen, appliceras i detta område, så måste vi ställa oss följande frågor:

– Vem kontrollerar utgivandet av bankpengar?

–          Vem tjänar på det?

–          Vem får lida för konsekvenserna?

Det enda svaret är att vi tvingas erkänna att en liten grupp kapitalistiska bankirer och de som tjänar på den internationella bankismen (storföretag, vassalstater, etc) ges fördelar av detta system medan den stora majoriteten av mänskligheten får lida. De fattigas egendomar berövas dem mitt framför deras egna ögon och det som de hyr (värdelösa papper och elektroniska signaler) i utbyte förlorar sin köpkraft och förlorar t.o.m sitt påhittade värde. De rika blir rikare och den oräknerliga massan blir dagligen fattigare. Bara av denna anledning och det onda som bankpengar framkallar så borde de som är förespråkare av ändamålsenlig fiqh deklarera bankpengar olagliga baserat på principen om sadd adh-dharâ’i (att blockera vägen till ondskan) och de borde gjort detta redan när fenomenet dök upp. Det är bristen på autentiska ledare inom juridiken och styret som medfört att detta inte skett. Man behöver egentligen inte granska frågan ytterligare eftersom denna anledning vore nog för att juridiken skulle förklara att muslimer är förbjudna att använda det. Återigen, jag har ännu inte stött på en enda djupanalys av bankpengar av en enda av de välkända juristerna i denna ummah i dagsläget.

Fatwan granskad punkt för punkt

***

Förbudet mot papperspengar som skuldsedel

Fiatpengar eller papperspengar som skuldsedlar som backas upp av reellt guld existerar inte längre. Den första delen av fatwan som talar om den historiska bakgrunden och att det är opraktiskt med något annat än papperspengar, men att fatwan försöker referera till den allmänna principerna gör att det blir obligatoriskt för mig att ta till orda.

Fatwan säger:

När “pengar” i pappersform först introducerades så var de legala document som överförde en skuld till till lånetagaren som lovades en utbetalning i guld om de så krävde det. De som anser att det är olagligt att använda banksedlar som valuta argumenterar för att dessa sedlar liknas vid ”säljande av en skuld (bay’ ad-dayn) eller ”säljande av en produkt innan den erhålls” (bay’ qabl al-qabd) som bägge är förbjudna i shari’ah. Emellertid baserar sig detta argument på en missförståelse av den islamiska lagen om handel. Att använda dessa sedlar som betalningsmedel betraktas inte som att man säljer en skuld men bara att man överför (hawâlah) en skuld till en annan.

Detta är pinsamt inkorrekt.

För det första, som en sann jurist vet, så är hawâlah eller en överföring av en skuld eller kredit (båda dessa har anammats av juristerna, beroende av deras juridiska perspektiv) ett exempel på ett säljande av en skuld i utbyte mot en skuld, och är som sådan särskilt från den offentliga fördömandet av en sådan transaktion. I vår fiqh så benämner vi mottagaren av skulden (dayn) för dhimmah och detta är inte samma sak som det som är gripbart. Om jag köper en specifik ko så måste ägaren leverera denna ko till mig eftersom jag är dess rättmätiga ägare. Säljarens plikt är att ge mig en ’ayn (en tydligt identiferad egendom) Pengarna som jag överför till honom måste också vara tydligt identiferad och definerad, t ex ett visst antal silvermynt. Dessa mynt är inte lika specifierade som kossan som har ett egennamn och inte kan bytas ut mot en annan kossa. Så länge jag överför till säljaren det antal silvermynt jag lovat betala så har jag utfört min plikt (dayn) som återfinns i min dhimmah. Hawâlah är överföring av den skuld från en dhimmah till en annan dhimmah genom vilken en dhimmah utfört vad den skall.

Exempel:

Vi har Zayd, ’Amr och Sahl.

’Amr har en skuld till Zayd och Zayd har en skuld till Sahl.

Zayd är skyldig 100 mynt till ’Amr och ’Amr är skyldig Sahl 100 mynt.

’Amr skickar därför Zayd till Sahl för att samla in de pengar han är skyldig honom. Sahl blir därför skyldig Zayd 100 istället för att vara skyldig ’Amr 100, och ’Amrs dhimmah är utfört (genom att han överfört en skuld som var skyldig honom till en annan som han var skyldig samma summa). ’Amr är skuldöverförare, Zayd är skuldindrivare, och Sahl är den nya gäldenären. ’Amr har överfört en skuld han hade rätt att driva in till en annan person som han var skyldig pengar.

Varför är hawâlah undantaget i Allahs generella förbud mot att sälja en skuld i utbyte mot en annan skuld?

Svar: För att ge utrymme åt sedvanlig godhet (ma’rûf) och för att visa sympatisk mildhet mot gäldenärer på samma sätt som en ‘ariyyah, ett lån av en partkulär och identiferar egendom under en kort tid helt gratis har blivit undantaget muzâbanah, att sälja färska frukter i utbyte mot torkade frukter där den torkade frukten är vägd medan den färska frukten inte är vägd eller definierad (och detta är ett undantag från regeln att ett köp blir ogiltigt av gharar). Undantag från de generella normerna motiveras med att det är en sedvanlig godhet (ma’rûf).

Ändamålsenlig fiqh måste vara sann i dess syfte att förstå ändamålet om varför något lagstiftats i vår Dîn. Varför tilläts hawâlah av Allah? Eftersom syftet var ett underlätta för gäldenärens villkor och lätta hans börda.

Detta har inget att göra med att skapa en bank för att en person ska tjäna pengar på ränta så som var fallet med guldsmederna eller bankirerna efter dem. 

I dess princip så har hawâlah inget att göra med hur guldsmederna använde sig av papperskvitton så som fatwan ovan refererar till. Det är inte förvånande att de islamiska samhällena inte ens kände till en denna sed och inte tillät sådant att kunna praktiseras i Dar al-Islam. Nej, det är snarare tvärtom, så som vi ska presentera med den kända incidenten med Marwan ibn al-Hakam.

Vad är villkoren för hawâlah i Lagen?

Fatwan ovan hävdar:

När “pengar” i pappersform först introducerades så var de legala dokument som överförde en skuld till lånetagaren som lovades en utbetalning i guld om de så krävde det.

Terminologin är helt fel. Det finns ingen lånetagare. Det finns bara en skuldöverförare (’Amr) och en skuldindrivare (Zayd) och en gäldenär (Sahl). Vi har sett att ’Amr bär två hattar, han är både skyldig pengar och äger rätten att driva in en skuld. Vad denna fatwa föreslår ovan är detta:

’Amr köper en produkt av Zayd för en viss summa (y). ’Amr ger Zayd ett kvitto (papperssedel). ’Amr har lite innestående guld hos Sahl. Det finns ingen skuld och ingen gäldenär. Det finns bara en deposition hos en person som har som uppgift att skydda den, och detta kallas i vår fiqh för wadî’ah. Wadî’ah definieras i juridiken som ”en placering av en egendom hos en annan för att denne skall skydda den”. Det är alltså ett förtroendekontrakt (’aqd amânah) med syfte att tillgodose insättarens intressen. Guldsmeden är inte skyldig några pengar till köparen. Han är bara ansvarig för att skydda de pengar som är insatta hos honom. Han är en betrodd person (amîn) vars enda uppgift är att skydda en insättarens intressen. ’Amr säger i detta scenario, ”Jag har inte pengar (y) med mig idag. Det enda jag har är ett kvitto som visar att jag kan hämta ut guld hos guldsmeden och som motsvarar det överenskomna priset. Jag har mitt guld insatt hos Sahl. Så låt mig få köpa denna produkt (x) så kan du gå och hämta ut guldet (y) från guldsmeden Sahl”.

Detta har inget att göra med hawâlah överhuvudtaget. Det är ett köp där försäljaren tar emot priset för hans sålda produkt (och detta pris är inte närvarande när köpet utförs) vid en annan tidpunkt i framtiden. Det är ett kreditköp och ett kreditköp inbegriper att man specificerar förfallodatum för betalningen. Dessutom är ett köpkontrakt något som måste vara ömsesidigt överenskommet, vilket betyder att bägge parter skall vara nöjda. I detta fall så säljer Zayd en produkt (x) till ’Amr. ’Amr erhåller det han vill (x) men Zayd erhåller inte det han vill (y) men låter betalningen vänta så att ’Amr kan lämna över priset (y) senare så att bägge parter kan bli nöjda. När papperskvittot (sedeln) är i hans ägo så kan Zayd gå och hämta ut summan (y) från guldsmeden. Detta är ett skolboksexempel på ribâ. Ren och skär ribâ som förvanskar det normativa köpet mellan två parter. ’Amr ger Zayd ett kvitto och belastas inte. Zayd tar emot ett kvitto och blir belastad dubbelt. Sahl, som är mellanparten tar dessutom ut en extraavgift för att själv tjäna på köpet mellan två andra parter, Zayd och ’Amr. Guldsmeden Sahl parasiterar på ett köp mellan två andra parter och sviker därigenom sitt förtroende (amânah) att skydda ’Amrs guld. Sahl har rätt att ta betalt för att skydda ’Amrs guld men inte rätt att tjäna extra på ’Amrs handel utan att riskera något. Zayd har ingen garanti att han verkligen kommer erhålla priset (y) i utbyte för den produkt (x) han sålt till ’Amr. Gällande fractional reserve banking (att banken kan låna ut kundens insatta pengar till andra och tillföra ränta) som guldsmederna snabbt lärde sig var lukrativt så behöll guldsmederna bara en liten del av kundens insatta guld under sitt beskydd och lånade ut resten och skulle inte kunna lämna tillbaka kundens insatta guld om alla kunder kom och begärde ut deras guld samtidigt. Guldsmeden kan mycket väl vara oförmögen att betala ut guld till Zayd när han kommer med ’Amrs kvitto. Dessutom, så tjänar guldsmeden Sahl pengar på transaktionen mellan ’Amr och Sahl och lånar ut ’Amrs insatta guld med ränta till andra. Zayd säljer vidare vad han inte äger genom att använda ’Amrs kvitto (sedel). Om inte detta är den ribâ som Allah och Hans Sändebud förbannat och förklarat krig emot, vad är då ribâ? Denna fatwa förespråkar med andra ord att ribâ är lagligt och försöker dessutom övertala muslimerna att utföra ocker.

Det har inget att göra med hawâlah överhuvudtaget.

Sakfrågan handlar om guldsmeden (sedermera banken) som driver en vinstdrivande affär (genom att låna ut kunders insatta kapital till ränta) och att folk gör sina ekonomiska transaktioner genom detta privata företag.

Hawâlah är i själva verket en privat överenskommelse mellan två privatpersoner och är bara giltigt om båda parter är tydligt definierade. Muslimska härskare och jurister har i många århundraden känt till att banker drivits i Europa men de har aldrig tillåtit att det ska kunna praktiseras inom det islamiska territoriet. Ingen härskare eller jurist har någonsin under hela den klassiska perioden försökt rättfärdiga bankväsende genom att påstå att det är hawâlah, trots att hawâlah var klart och tydligt definierat redan hos Salaf och de som kom efter dem. Det är enbart i vår tid och orsakat av modernistisk dekadens (som kamouflerats som ”ortodoxi” eller ”neo-traditionalism) som sådant kunnat göra inträde bland muslimerna.

Fatwan hävdar sedan:

”Att använda dessa sedlar som betalningsmedel betraktas inte som att man säljer en skuld men bara att man överför (hawâlah) en skuld till en annan. I ett köp när väl priset fastställts och transaktionen blivit avslutad så är köparen inte ålagd att betala direkt. Han får lov att överföra en skuld (priset) och referera det till en annan person som är skyldig honom pengar och kommer då själv att bli fri från skuld. Sedeln är bara ett certifikat att skulden överförts”.

Detta är en ren lögn. Vi har redan förklarat att hawâlah och guldsmedernas och bankernas företag inte har något som helst att göra med varandra. Att bankerna eller guldsmederna använder dessa certifikat/kvitton/papperssedlar har inget att göra med att sträva efter den sedvanliga godheten (ma’rûf) eller försöka göra det lättare för den som är satt i skuld. Guldsmeden är inte en gäldenär och erkänner heller inte att han är skyldig någon något, och denna fatwa försöker medvetet jämföra guldsmeden med bankerna som är hans institutionella efterträdare. Kvittot (sedeln) har inget att göra med att skriva ner en hawâlah. Men låt oss hypotetiskt anta att fatwan befinner sig i rätt kontext. Eftersom det finns ett undantag i det allmänna förbudet att sälja en skuld i utbyte mot en annan skuld, och det är ett sådant undantag hawâlah är, så är alla jurister eniga om att tillåtligheten att överföra en skuld till en annan är underkastat väldigt strikta villkor. Till exempel, i vår framställning om Zayd och ’Amr ovan, så måste bägge parter vara fullständigt överens om att skulden ska överföras till en tredje part. Men om en papperssedel påtvingas Zayd som betalning för hans sålda produkt och sedeln är den enda tillgängliga legala valutan och han inte äger rättigheten att neka och han vill få betalt av ’Amr i verkligt guld istället för ett kvitto så kommer hans önskan inte tillgodoses. I shari’ah är det ett krav och villkor att den ömsesidiga överenskommelsen är verklig och inte ett tvång.

För det andra, eftersom det rör sig om fractional reserve banking så är den så kallade krediten som ’Amr gett Zayd endast fiktivt existerande och är en odefinierad reserv som befinner sig i den tredje partens valv. Även om papperspengar skulle vara uppbackade av verkligt guld så är det inte en hawâlah, och inte ens då skulle det uppfylla de legala villkoren och anses legitima. 

Fatwan säger sedan:

”Dessutom, guldet som sedeln representerar är priset (thaman) och inte objektet som säljs (mabî’). Thaman kan inte säljas, men är bara ett medel att handla med”.

Detta är ännu en förvanskning. Det är ett tankesätt vars rot ligger de de sekulära samhället och det är ironiskt att den så kallade ”ortodoxin” rusar fram för att godkänna det. Juridiken (fiqh) beträffande köpkontrakt är klar och tydlig i frågan om att kontraktet måste innehålla ett utbyte av två egendomar, det som säljs och det som köps och som byts mot varandra och som utgör ett motvärde i förhållande till vad de byts emot. Både det köpta och det sålda måste vara egendomar som ägs av de två parterna i köpet och det finns ingen grund att separera dess pris (thamaniyyah) från dess natur: guld mot guld är bay’, mat mot mat är bay’ och guld mot mat är bay’. På arabiska, det språk som den sista uppenbarelsen sändes ned på, betyder verbet bâ’a både att sälja och att köpa ( d.v.s. det betyder egentligen att ett objekt byts ut mot ett annat objekt, alltså byteshandel). I dess rot är de kontrakt som heter bay’ och shirâ’ bestående av två parter som är överens om att byta två objekt i deras ägo med varandra. Det rör sig alltså om två personer som i samma ögonblick både säljer och köper något av varandra = byteshandel. Därför är bay’ (som slarvigt översätts som ”säljande”) på arabiska något som innehåller två betydelser (asmâ’ al-’addâd) och på samma sätt översätts shirâ’ slarvigt som ”köpande”.

Allah den Upphöjde säger: ” Det finns också de människor som är beredda att sälja sig själva (yashrî)  för att vinna Allahs välbehag. (surat al-Baqarah: 207). Verbet yashrî används i denna vers för att betyda ”säljande”. På samma sätt i den autentiska hadith som vi finner i Sahih Muslim där vi stöter på att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Låt ingen man bjuda över (yabî’) sin broders säljande (bay’). Så som al-Bannâni, en välkänd malikitisk jurist, sade i sitt välkända verk:

”Objektet säljs i utbyte mot priset och priset säljs i utbyte mot objektet”.

Den hanafitiska rättsskolan (som författaren till denna ogiltiga fatwa tillhör) definierar köpkontraktet som ett utbyte av en egendom (mâl mutaqawwim) som lagligen kan bytas ut mot en liknande laglig egendom. Det måste alltså finnas ett motvärde mellan de saker som byts ut mot varandra. Det är ett faktum att varken bankpengar eller papperspengar tillhör den kategori lagliga ting som medför nytta, och försäljningspriset måste alltså lagligen vara något som motsvarar det som den byts emot. Alla fyra rättsskolor är eniga i att man inte anser försäljningspriset vara en valuta. Ett löfte att lämna ut pengar är inte en laglig egendom. Det finns ingen likhet mellan de två och ett köp kan inte ske utan ett jämlikt byte. Priset är inte en valuta i ett köp i shari’ah. 

Sedan går fatwan vidare och hävdar:

”Således förtydligar juristerna att köpet för att vara godkänt inte behöver thaman för att vara lagligt. Istället kan köparen betala med pengar som han senare kommer äga. Dessutom, när varor köps för pengar så är det bara nödvändigt att antingen varan eller pengarna bytt ägare, och det är inte nödvändigt att både pengar och produkt byter ägare när transaktionen utförs”.

Dessa poänger är inte heller giltiga.

A) Det medges att ett kreditköp kan förenas med islam. Detta scenario är dock annorlunda. I ett kreditköp, alltså när priset inte fysiskt finns på plats (majlis) där köpet utförs, så är bägge parter överens att det pris som de båda kommit överens om och som måste befinna sig i köparens ägo och vara icke-fiktiv ska betalas innan ett visst förfallodatum. I ett kreditköp byts två egendomar mot varandra. I korthet:

–          Det berör en privat angelägenhet mellan två parter.

–          Zayd säljer en product (x) till ‘Amr för ett visst pris (y) som skall betalas vid ett senare tillfälle.

–          Ingen tredje part är inblandad.

–          Summan för det fastställda priset (y) måste inte vara närvarande på platsen (majlis) för köpet men summan måste existera som laglig egendom som ska överföras innan ett visst förfallodatum.
Med guldsmedens kvitto, om både ’Amr och Zayd är överens, så kan Zayd gå till Sahl som är en tredje part och lämna in kvittot och hämta ut guldet.

B) Även om det är säkrast att köpa en produkt med rena pengar, så är det välkänt att man kan betala genom salam eller försena betalningen utan att detta skulle vidröra förbudet mot att byte en skuldsedel mot en skuldsedel. Detta är helt väsenskilt från bankirernas papperspengar som är ren ribâ och inte kan rättfärdigas genom överförande av en skuld.

Fatwan säger därefter:

”De som anser att det är olagligt att använda banksedlar som valuta argumenterar för att dessa sedlar liknas vid ”säljande av en skuld (bay’ ad-dayn) eller ”säljande av en produkt innan den erhålls” (bay’ qabl al-qabd) som bägge är förbjudna i shari’ah

Det är avslöjande att författaren av denna fatwa försöker nullifiera bara en aspekt av den kritik han nämnt, men han har t.o.m. fel i detta eftersom papperskvitton inte är hawâlah. Men han nämnde inget om den andra aspekten. Den enda möjliga orsaken för denna mörkläggning är att han inte kunde motsäga den andra kritiska aspekten så länge han vill befinna sig innanför ramarna av den islamiska juridiken.

Det är hög tid att friska upp våra minnen med en historisk anekdot:

När Marwan ibn al-Hakam (må Allah vara nöjd med honom) var amir över Medina så brukade militären uppehålla sig vid kuststaden al-Jâr där de gavs föda. Den officer som var ansvarig skrev ner namnen på de soldater som hade rätt att få föda på särskilda kvitton (sukûk). Folk började köpa och sälja dessa kvitton som garanterade en viss mängd föda utan att ha bytt ut kvittona mot maten i fråga. Det var alltså exakt samma sak som papperspengar där guld inte byttes ut mot kvittona utan där handel skedde bland befolkningen med sedlarna i fråga. När Marwan ibn al-Hakam blev informerad om denna företeelse av Zayd ibn Thabit och en annan Följeslagare så kallade de båda Följeslagarna detta för ribâ. Marwan ibn al-Hakam gick genast till aktion och utplånade denna praxis och förbjöd det. Om han och de styrande hade velat hade de kunnat vara det första folket som uppfann bankism, långt innan Europa. Men det gjorde de inte, och de hade aldrig fått idén, inte ens i en sekund.

Zayd sålde produkten (x) till ’Amr för ett fastställt pris (y). ’Amr har inget guldmynt med sig då de två parterna möts för köpet. Han har en lapp där Sahl lovar att betala honom ett guldmynt. Imam Malik har inkluderat denna återberättelse i al-Muwatta’ under kapitlet ’înah, “Bāb al-‘īnah wa-ma yushbihuhā” (kapitelt om ‘inah och det som liknar ‘inah). Det är därför ett allmänt kapitel och inte ett specifikt kapitel som bara behandlar sakfrågan att sälja mat innan den befinner sig i ens ägo. ’Inah definierades av av Sayyiduna ‘Umar som: “Ett säljande av en produkt som inte befinner sig i ens ägo”. I ett köpkontrakt så är bägge parter både försäljare och köpare. ’Amr säljer till Zayd det som han inte har i sin ägo. Han har nämligen inte guldet i sin ägo, så mycket är säkert. Han förser alltså inte Zayd med någon nytta i utbyte mot vad han erhåller. I al-Istidhkâr, en av de kända kommentarerna till al-Muwatta, så definierar den stora mästaren från Väst, ibn ‘Abd al-Barr, just ordet ‘inah som:

“Försäljningen av det som du inte har i din hand, oavsett om det är mat eller något annat”.

Den bakomliggande orsaken (’illah) till förbudet är att det leder till att man säljer en dirham för mer än en dirham och det är ribâ al-fadl (ocker i mängd) och ribâ an-nasî’ah (ocker genom försening) i valutaväxlingen.
Om man ser sakfrågan holistiskt och strävar efter att både följa Lagens syfte och Lagens bokstav i allt som Allah tillåter och förbjuder så är detta ändamålsenlig fiqh och det är också realistisk fiqh.

Ibn ’Abd al-Barr kommenterar i ovan nämda text om Marwan ibn al-Hakam och Zayd ibn Thabit och de andra återberättelserna i samma kapitel (eftersom det handlar om ‘inah som ett färdmedel till ribâ´):

”Återberättelsen från ibn ’Umar och dessa andra återberättelser ger oss en och samma mening, att betydelsen av ‘inah som förklaras i kapitlets början, är det som Zayd ibn Thabit gjorde när han jämställde försäljandet av maten innan den levererats med ribâ eftersom det i hans åsikt, som den störste juristen på hans tid, var liktydligt med ’inah som påminner om att sälja ett silvermynt för mer än dess värde i en försenad betalning”.

Papperspengar är kvitton som byts ut mot egendom (så som exempel x) och är därför direkt förbjudet eftersom det är ‘inah kopplat till en ockertransaktion.

Påminnelse 1:

För inte så länge sedan var juristerna oeniga om papperspengarnas natur. De som sade att de var halal listade dessa orsaker:

–          De är skuldsedlar

–          De utgör handelsobjekt

–          De kan liknas vid fulûs

–          De ersätter guld och silver

–          De är pengar i sig själva.

Det är den sista punkten som fick flest uppbackare.

Påminnelse 2:

Kan ’Amr sälja vidare produkten utan att ha fått den levererad först? Detta är inte samma sak som att sälja vidare priset innan man tagit ut guldet hos Sahl och det är det som skedde när papperspengar formellt introducerades år 1914 när Första världskriget inleddes. Dessa två scenarion skall inte blandas ihop. Att sälja vidare en produkt innan man fått den i sin hand har deklarerats förbjudet av en mängd kunskapspersoner i ummans historia:

*  En mängd Följeslagare (sahaba)

*   En mängd Efterföljare (tabi’een)

*  ‘Abdullāh b. ‘Abbās

*   Jābir b. ‘Abdillāh

*    Sufyān ath-Thawrī

*  Sufyān b. ‘Uyaynah

*   Muhammad b. al-Hasan ash-Shaybānī

*   Abū Yūsuf

*  Zufar

*   Ash-Shāfi`ī

*    Ahmad b. Hanbal

*   Ibn Taymiyyah och Ibn Qayyim al-Jawziyyah

Imam Abu Hanifah förbjöd att man säljer vidare en produkt som kan flyttas från en plats till en annan plats innan man har den i sin ägo.

Men ännu viktigare än dessa två påminnelser, hur informativa de än kan vara, så är det viktigt att vi påminner oss själva om vad Ibn ’Abd al-Barr observerade:

När man växlar, alltså byter, en dirham mot en dirham (eller en dirham mot en dirham om man ska betrakta det spegelvänt) så är detta ren ribâ.

Zayd säljer x till ’Amr.

I utbyte säljer ’Amr en papperslapp till Zayd.

När Zayd växlar in denna papperslapp så får han kanske det pris som ’Amr och Zayd kommit överens om, men eftersom bankpengar ständigt devalueras så kanske han får ut mindre än vad han sålde sin produkt för.

Låt oss gå tillbaka till påminnelse 1 och låtsas som om papperspengar vore ett certifikat för en skuld eftersom den hade en stämpel och kunde lösas in mot verkligt guld om detta guld fanns innestående i guldsmedens valv eller ett bankvalv. Zayd som tagit emot kvittot från ’Amr skulle sedan kunna sälja vidare kvittot. Han skulle då sälja en skuld. Så frågan är om en skuld kan säljas? Enligt tre av de valida fyra skolorna hos Ahl as-Sunnah wa’l-Jama’ah (och viktigt att understryka även i den hanafitiska rättsskolan som fatwan säger sig följa) så är försäljningen av en skuld till en annan gäldenär förbjuden. Även Dhahiri-skolan har lagt in veto mot sådan praxis. Även Sufyan al-Thawri har förbjudit det, även om hans rättsskola är utdöd. Om ett sådant köp av en skuld ändå sker så är följarna av tre rättskolor ålagda att betrakta försäljningen ogiltig ab initio. Undantaget är Imam Maliks madhhab som tillåter det om några stränga villkor uppfylls:

  1. Skulden måste vara något som lagligen kan säljas innan leverans, och man utesluter därför matvaror (och många andra saker, enligt de klassiska juristerna).
  2. Försäljningspriset måste vara av annan sort än själva skulden eftersom samma varor inte kan bytas mot varandra vilket innebär ocker. Om Zayd byter ut ett skuldkvitto eller sedel mot en annan sedel med annan valör så är det förbjudet (och alla banksedlar tillhör en och samma kategori som t.o.m. de muslimska bankirerna medger).
  3. Försäljningspriset får inte vara i silver och skuldsedeln representerar guld, så att valuta inte säljs mot valuta. Ett sådant köp skulle nödvändiggöra att de bägge parterna fysiskt byter två motvärden mot varandra, och det är uppenbart att man inte kan göra det med ett skuldkvitto.
  4. Skulden måste säljas för ett pris som fysiskt levererats.
  5. Gäldenären måste befinna sig i samma land som kontraktet skrivs under i så att gäldenärens status (fattigdom eller rikedom) kan uppskattas. Detta är nödvändigt eftersom man måste kunna bedöma gäldenärens förmåga att betala tillbaka skulden. Det femte villkoret som härrör från den allmänna regeln att en försäljning inte får inbegripa gharar (osäkerhet) och detta villkor uppfylls inte med papperspengar som förlorar värde genom inflation. Gäldenären, som enligt fatwan ovan är en guldsmed eller en bank är oftast en adress som är registrerad på annan ort och den sekulära lagen skyddar banken från att folket ges insyn i att undersöka dess betalningsförmåga.
  6. För att eliminera dispyter och rättsmål så måste gäldenären öppet erkänna att han är skyldig att betala summan så att det inte existerar en möjlighet för honom att förneka att han är ålagd att betala tillbaka den när förfallodatumet infallit.
  7. Gäldenären måste vara ålagd att dömas enligt islamisk lag.
  8. Det får inte lov att finnas osämja mellan köparen och säljaren.

Papperspengar är en skuldsedel som generellt köps och säljs och uppfyller överhuvudtaget inte ett enda av villkoren enligt den enda skolan som tillåter det (och är överhuvudtaget inte lagligt enligt den hanafitiska skolan som fatwan hävdar sig följa).

Fatwan hävdar:

”I korthet, när banksedlar sågs som skuldsedlar eller kvitton för ägande av guld så var det tillåtet att använda sedlarna som betalningsmedel”.

Som vi presenterat, papperspengar som skuldsedlar är en inkörsport till ribâ och väsenskilt från hawâlah. Det är förbjudet i Lagen. 

***

Förbudet mot fiatpengar som valuta

Vad som än sagts om att fysiska tryckta papperspengar bara utgör en liten bråkdel av den totala summan av de uthyrda pengar som banksystemet hyr ut som en hybrid mellan fungibel och icke-fungibel produkt, och i vår tid när gränsdragningen mellan mu’min och kafir blivit diffus, precis som gränsdragningen mellan det manliga och det kvinnliga suddats ut eller hur vuxna och barn sammanfogats till ett, så måste vi sammanfoga alla former av bankpengar till en enhet, fiat eller icke, och granska dessa fiktiva pengar eftersom de användbara bevisen är ett och samma.

Fatwan hävdar dessutom:

”Baserat på detta, accepterar den stora majoriteten nutida jurister åsikten att papperspengar kan ses som en form av pengar och inte som skuldsedel eller kvitto över en skuld”.

Detta argument är ännu ett exempel på hur man söker falskhet genom att tysta ner sanningen. Argumentet ”vi är många, ni är få” (och må Allah ge ett långt liv till det välsignade fåtalet), är en vox populi-tanke som inte hör hemma i juridiken. Den så kallade ”Ortodoxin” som har gift sig med sekulär demokrati och teoretiserar om överlägsenheten i att numerisk majoritet? Självhyllande muslimer överallt i den ledarlösa umman som röstar om vad som är rätt och fel. Hur många muslimer backar upp Muhammad här i Mecka, och hur många vill se honom bannlyst, nedtystad, torterad och dödad?

Fatwan hävdar också:

”De som anser det förbjudet att använda papperspengar som valuta argumenterar för att dessa banksedlar inte har något egentligt värde, och ”värdet” som de besitter är påtvingat av Staten. Med andra ord är de en “påtvingad valuta” som ges status som “pengar” av Staten utan att de har något egentlig egenvärde. Således argumenterar de för att ett köp för att vara lagligt måste inkludera ett byte av rikedom (mâl) och det som säljs måste ha ett egenvärde och det är därför förbjudet att sälja något utan värde, så som papperspengar. Istället måste vi, enligt dem, återgå till guld och silver som valuta”.

Man borde här se hur denne hanafitiske mufti pratar tomma ord om de nobla kunskapsmännen i hans egen rättsskola och vad de sagt under århundraden:

Ett köp är en byteshandel av två lagliga egendomar (māl mutaqawwim) som byts mot varandra.

Öppna valfri juridisk bok från den hanafitiska rättsskolan och du kommer att se detta svart på vitt.

Vi borde också ifrågasätta muftins snillrika bruk av frasen ” papperspengar som valuta”. Genom att använda dessa ord så dömer han skickligt till sin egen fördel i diskussionen om huruvida pengar bara är valuta eller om det finns andra villkor för ett de ska kunna definieras som pengar.
Argumentet de använder är: ”Men vissa lärde talar om egenvärde, men…”

Så låt oss avgöra om det ena eller andra kan fungera som valuta. Hans snillrika strategi måste refuseras i grund och botten. Pengar är inte bara en valuta. Pengar är även en produkt med egenvärde med andra nyttor. Det är en reell fysisk egendom och kan läggas undan inför tider av nöd. Det är så Islam alltid har betraktat pengar innan muslimerna kapitulerade inför den moderna kapitalistiska dominanta humanistiska synen på saker och ting. Guld och silver är fysiska varor. De har egenvärde. De kan användas på andra sätt än bara som valuta. Man kan förlita sig på dem som måttstock för prissättning, men även som valuta.

Fatwan hävdar också:

”Detta argument är också malplacerat. Många tidiga jurister har uttryckligen sagt att den valuta som var gällande på deras tid, åsyftande fulûs eller artificiella valutor, har samma status som dirhams. Fulûs (kopparmynt) innehöll varken guld eller silver, och var därför en valuta utan värde så som banksedlar idag. Dessutom säger juristerna att fulûs värde baserar sig på människors syn och värdet människor projicerar på dem. Från juristerna tillät även Imam Malik att fulûs användes för att köpa saker. Dessutom användes fulûs redan på sahabas tid”.

Låt oss återigen korrigera honom. Fulûs var fysiska varor. De var inte en fiktiv uthyrd icke-fysisk produkt som bara kan hyras ut av ett anonymt bankväsende med monopol och med ränta och andra belastningar över gäldenären.

Fulûs har aldrig jämställts med guld och silver. De sågs som något separat. De islamiska juridiska verk som tar upp mått och vikter och mynt och prägling, så som den andalusiske Abu’l-‘Abbās Ahmad al-‘Azafī eller den egyptiske Taqiyyud-Dīn al-Maqrīzī talar bara om guld och silver. ’Ayn sågs bara som guld och silver, och det är därför som zakât tas ut i guld och silver och inte i fulûs. Säkerligen, om det nu vore så att fulûs och bankpengar som skapats ur tomma intet verkligen kan jämställas som analogi, så borde förespråkarna för denna fatwa utesluta bankpengar från egendom som man måste betala zakât på. Men detta gör de inte, och de följer bara detta argument när det passar dem. Motsatspar möts i denna underliga epok av obskyr juridisk trolldom.
Fulûs var historiskt bara småmynt som användes för mindre köp. De var aldrig menade att ersätta guld och silver som centralvaluta och påtvinga folket det. Muslimerna har aldrig låst in guld och silver i bankvalv. Dessa två metaller cirkulerade fritt bland människorna.

Fulûs var fysiska genuina produkter som folket själva valde ut för att hjälpa de fattiga i samhället. Deras ursprung ligger i mänsklighet och deras värde låg i vad folk ansåg dem värda. Bankpengar är själva motsatsen till sådan frivillighet och de har inte godkänts av människorna för att skydda de svaga i samhället, tvärtom så har bankpengar uppfunnits av en giriga och ondskefulla ockrare.

En av de moderna kunskapsmännen, ’Abdus-Samad Clarke, beskriver det korrekt på följande sätt:

”Värdet av gulddinaren och silverdirhamen befästes i hur mycket de vägde och hur ren metallen var. Fulûs värde är själva motsatsen och befästes inte i hur mycket metallen koppar väger, men istället är värdet det som stod på dem. De var bara små kopparmynt för små transaktioner för sådant som t.o.m små silvermynt var för stora för att bytas mot. Detta är något som är bortom någon som helst kontrovers”.

Shaykh Mahmud Effendi sade:

”Detta (dinar och dirham) är muslimernas valuta, men man måste också ha fulûs av två orsaker: det finns ingen zakât på fulûs eftersom det inte är värdefull metall, och den fattiga änkan måste kunna köpa ett bröd med icketaxerade pengar som tillåter henne att vara halâl i hennes transaktioner”.

Fulûs fanns för att hjälpa de fattiga, och ägde bara legitimitet av denna nobla samhälleliga nytta. Papperspengar är motsatsen och berikar de rika ockrarna och uppfanns som ett verktyg för ondskefull kontroll. Baserat på sanna hänsynstaganden om samhälleligt gagn och offentlig nytta, sann maslaha, så tillät de muslimska makthavarna att fulûs bestod och förbjöd att de blev en monopoliserad valuta som några få rika individer kunde lägga på hög.
Det juridiska perspektivet som används i fatwan jag granskat är nära kopplat till ockerbankismen utöver att fatwan är tekniskt ogiltig. Utöver fatwans terminologiska misstag så är fatwan en sorglig påminnelse om hur den islamiska läran kollapsat i de ortodoxa cirklarna.

Fatwan hävdar även:

”Dessutom spelar sedvänjor och normer (’urf) roll i att befästa vad man anser är ”valuta” i shari’ah”.

Här ser vi hur ”ortodoxi” betraktas specifikt som ”hanafitisk ortodoxi” från Pakistan och hur den moderna minimalismen lutar sig mot standardiserade argument.

Den hanafitiska fatwan lånar inspiration från Malikiyyah (om sedvänjan som en sekundär källa i Lagen), men bortser helt från essensen i denna princip. Fatwan hävdar att sedvänjan vi ska förlita oss på (för att vara ärlig, de sekulära kuffars sedvänja) definieras av de sekulära kufr-förespråkande ledarna inom bankismen som påtvingat folket motsatsen av Lagens syfte. Även en nybörjade som studerar usûl al-fiqh känner till att detta inte är definitionen av ’urf. Bara muslimernas ’urf (sedvänja) tas i beaktande för att specificera eller förtydliggöra en redan existerande dom i Lagen, och så är verkligen inte fallet när vi talar om fiktiva bankpengar som hyrs ut. Sedvänjan kan inte skapa en ny dom, och bankirerna kan ännu mindre skapa en ny dom i shari’ah. Detta är ett brett ämne som juristerna skrivit mycket om och som vi i fullhet inte kan ta upp här. Det är ett fält där ändamålsenlig fiqh verkligen hör hemma. Den mauretanske juristen al-Wallātī skrev i Nayl as-Sūl ‘alā Murtaqā al-Wusūl när han talar om sedvänjans roll i Lagen:

”Allt som själen bejakar, så länge shari’ah inte förbjudet det”.

Sedvänjan är med andra ord det som intelligenta människor anser är av godo och som godkänns av Allah. Bankpengar är motsatsen:
Människans själ attraheras inte av bankpengar, och inget islamiskt samhälle har någonsin attraherats av papperslappar förrän i vår tid då ädelmodet urvattnats. Ingen vis man i historien har bejakat denna fantasi, och intelligenta människor bland både muslimer och icke-muslimer har kämpat emot det.

Allah förbjuder dess legitimitet, så som vi förtydligat flera gånger, genom att Han förklarat krig mot ribâ.

Den begåvade usûli-juristen från Mecka, Hasan al-Mashshāt, förklarar i Al-Jawāhir ath-Thamīnah fī Bayān Adillah ‘Ālim al-Madīnah:

”Sedvänjan kan följas så länge sedvänjan inte står i strid med de legala bevisen ty då är det obligatoriskt att lämna sedvänjan och följa det legala beviset istället”.

Vad som åsyftas med “kan följas” är att några härledda domar i Lagen kan kvalificeras (tuqayyad) eller specificeras (tukhassas) av sedvänjor, så som vi nämnt tidigare. Det betyder alltså inte att sedvänjor kan följas i alla Lagens förgreningar.  Sedvänjor kan bara följas i de områden där Lagen tillåter dem inträde. Det finns flera exempel som citeras av al-Wallātī i Nayl as-Sūl, så som hur mycket försörjning hustrun kan kräva eller hur mycket pengar nära släktingar kan kräva, vilka sorts möbler som bara skall användas av män och andra bara av kvinnor, och vilka ordval som är giltiga att använda i löften och kontrakt.

Den ribâ som bankpengar innebär är en diametral motsats som strider mot shari’ah. De bevis som förbjuder bankpengar måste följas.

Allah har inte skänkt al-mukallafûn rättigheten att anse kuffars ockerpengar som något av godo. Allah har inte skänkt folket rättigheten att använda vad de vill som pengar, oavsett om det är rikedom eller fiktion.
På samma sätt, om ateisthumanisternas sedvänja är att hustrun försörjer maken eller att Staten försörjer makarna med bidrag, så förändrar detta ingalunda den eviga domen om makens försörjningsplikt.

Sedvänjan kan däremot på en viss plats och en viss tidpunkt avgöra exakt hur mycket försörjning maken ska ge hustrun. En generell dom (’âmm) eller en allmän dom (mutlaq) kan bara specificeras av sedvänjan när kontexten tillåter det. Till exempel, Lagens dom är att i ett kontrakt som inbegriper hyrd betjäning (ijârah) så måste betjäningen och betalningen bägge vara kända och fastställda, och detta kan inte ändras. Det är däremot tillåtet för sedvänjan att fastställa att betalningen sker varje månad istället för varje vecka eller att utbetalningen ska ske dag 25 varje månad.

I en av hans mästerverk Husām al-‘Adl wa al-Insāf al-Qāti` li-Kull Mubtadi` bi-Ittibā` al-A`rāf (det huggande svärdet mot varje innovatör i sedvänjan) så skriver al-Wallâfi om sedvänjor som följs trots att de bryter mot Boken och Sunnan. Han lägger emfas på att bara en kunnig mujtahid (och ingen annan) kan döma i sedvänjefrågor efter att de generella domarna är fastställda och det inte finns otydligheter. Hans detaljerade skift borde vara obligatorisk läsning för varje muslim. Men vilken avskyvärd innovation är det inte att anamma en sedvänja från de otrogna ockrarna och lägga Boken och Sunnan åt sidan och påtvinga denna sedvänja på folket så som fatwan gör? Bankpengar kan inte legaliseras med sedvänjan som argument eller källa i Lagen. Denna legalitet är helt ny i Lagen och är inte något som specifierar eller kvalificerar en redan existerande dom.

Fatwans argument borde i så fall konsekvent användas på alla ateisthumanisternas sedvänjor och homosexuella äktenskap och adoptioner borde enligt samma argument vara legala.

Fatwan citerar sedan:

Ibn ’Abidîn ash-Shâmi sade:

“Betydelsen av egendom (mâl) är det som den mänskliga naturen attraheras av och som man kan lägga undan för tider av nöd. Folkets attityd etablerar vad som anses egendom”.

Vi svarar på detta, den noble Ibn ’Âbidîn har talat sanning.

Människans naturliga fallenhet, fitrah, har aldrig någonsin attraherats av fiktiva pengar som hyrs ut av ett fåtal bankirfamiljer. Ingen har någonsin ens drömt om att innovera en sådan institution.

Elektroniska impulser, och detta är nästan alla pengar idag, kan inte lagras inför kommande nöd. De är inte reell rikedom. De är värdelösa i sig själva. Hur kan författaren av denna fatwa inte förstå den uppenbara sanningen som han istället knuffar åt sidan för att kunna omfamna sekulär nihilism?

Fatwan citerar:

Ibn ’Abidîn ash-Shâmi sade:

“Betydelsen av egendom (mâl) är det som den mänskliga naturen attraheras av och som man kan lägga undan för tider av nöd. Folkets attityd etablerar vad som anses egendom”.

Det är utan tvivel sant i dagens värld att papperssedlar accepteras av massorna utan våld eller tvång och enligt deras fria vilja”.
Återigen ser vi en stereotyp modernistisk rationalism som kläcks fram av den så kallade ”ortodoxin”.

Vi har redan bevisat att folk inte är fria att välja eller välja bort dessa fiktiva hyrda pengar, som är kostsamma, ständigt förlorar sin köpkraft genom inflation, och som gör människorna fattigare och mer och mer maktlösa för varje dag som går. Om människornas verkligen fick välja fritt utan att påtvingas ett val genom falsk propaganda och indoktrinering så skulle människorna utan tvivel välja icke-fiktiv rikedom.

Författaren till den här fatwan behagar kanske skämta och vara lustig när han hävdar att massorna genom fri vilja röstar för att den ekonomiska makten över muslimerna ska tillhöra en liten elit bland kuffâr. Låt oss istället prata öppet om dessa frågor så att det muslimska folket själva kan avgöra vad de vill använda som betalningsmedel.

Sedan hävdar fatwan:

”Således är den korrekta shari’ah-positionen att i dagens samhälle så är banksedlar legitima betalningsmedel”.

Den ”korrekta” shari’ah-positionen, frågar vi? Baserat på allt som nämnt ovan, och de ofrånkomliga resultat detta medför, så har det bevisats bortom allt tvivel:

1. Pengar är inte bara ett betalningsmedel.

2. Banksedlar utgör bara en liten procent av bankpengarna.

3. Bankpengar är ribâ, en av de största synderna i Islam, och en av de sju största synderna som leder till ödeläggelse (mûbiqât) så som barmhärtighetens Profet, må Allah välsigna och skänka honom frid, sagt.

4. Den så kallade ”ortodoxin” har svikit de som följer den och omfamnat denna modernistiska innovation, och de som följer dem borde titta sig omkring för att söka efter den rena läran.

Efter allt detta så hävdar sedan fatwan:

”Åsikten att det är förbjudet att använda dem som valuta är en minoritetsposition, som inte bara är opraktisk men som inte stöttas av sunda argument i islamisk juridik”.

Vi har bevisat bortom alla former av tvivel:

  1. Banksedlar och bankpengar är förbjuden ribâ.
  2. De otrogna ledarna är de som ges ytterligare makt genom bankpengarna.
  3. En legitim juridisk position behöver inte använda sig av tvång för att vara legitim.
  4. Den enda legitima positionen är sanningen, även om det blott är en enda person på jorden som håller fast vid den, så som när al-Siddiq sade till ‘Umar, må Allah vara nöjda med dem båda, att han skulle kämpa mot zakat-motståndarna oavsett om han var ensam eller ej.
  5. De sunda bevisen från Lagen bevisar att denna fatwa är en underkastelse inför bankismen. Psykologin visar att de lurar sig själva och andra i ljuset av en falsk fromhet i religionen.
  6. Det är inte opraktiskt att ödmjukt hålla fast i Sanningen. Om man kan undvika bankpengar i verkliga livet så är det en potent nektar, och om man misslyckas med det så görs det bara i ljuset att man är påtvingad detta genom darura, så som rotregeln i shari’ah lär oss. Men man måste då vara övertygad om att dess rot är förbjuden och att det utgör en kriminell handling och varje muslim måste sträva efter att undvika det och uppmana sina bröder att göra detsamma. Det får inte innebära att man propagerar för att den kriminella handlingen är laglig, precis på samma sätt som man inte får äta förbjudet kött om man inte svälter.
  7. Fatwan som här ovan granskats är ett försök att lura muslimerna att acceptera den kriminella handlingen, ocker, som om det vore en del av Lagen, och att bankpengar är en normativ praxis som man måste försvara. Författaren försöker även förlöjliga och håna de muslimer som heroiskt kämpar för Allahs skull.
  8. Fatwan stödjer bankism. Vi måste vara barmhärtiga mot oss själva, både mot de troende och mot mänskligheten. Vår medmänsklighet gör det till vår plikt att återvända till ekonomisk rättvisa och legitima pengar.

 

Kommentarer avstängda.