Att håna Sändebudet – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

maj 29, 2014 Ingen kommentar »
Att håna Sändebudet – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

Allah den Upphöjde säger i surat al-Ahzab (33:57):

 

 

 

 

 

 



De som hånar Allah och Hans Sändebud. Allahs förbannelse vilar över dem både i dunya och akhira. Han har förberett ett förnedrande straff för dem.

I vår fiqh, så som vi skall komma att se, så existerar det inte några som helst åsikter, eller varianter eller undantag. Sakfrågan är klar och tydlig inom Dîn al-Islam, och det åsyftar den tydliga och aktiverade fiqh så som den definerats av våra fyra imamer, Imam Abu Hanifa, Imam Malik, Imam al-Shafi’i och Imam Ahmad, må Allah vara nöjd med dem alla. Utanför den förenande och kraftfulla fästningen, den islamiska shari’an, i sakfrågor som egentligen borde vara definitiva och icke förhandlingsbara, så finns det en förminskande längtan att dekonstruera denna Dîn, och detta är kafiruns signum. I denna kategori återfinner vi även en annan religion, Shi’ismen, som iklätt sig Islams mantel samtidigt som den förbannar kaliferna och refuserar muslimerna, och även modernisterna som under Islams mantel i hemlighet längtar efter att omfamna den västerländska skepticismen och deras kännetecken är deras förakt för Lagen om att zakat skall tas, den islamiska valutan och vår acceptans av våra imamer. I denna sakfrågas centrum finner vi kafiruns signifikanta misslyckande att erkänna nyckeln till allt. Det är detta misslyckande som medför att deras svar är så trivialt och hur fientliga de är mot oss. Nyckeln i denna sakfråga är att vi, muslimerna, älskar Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Hela sakfrågan är för oss en fråga om kärlek. Miljoner muslimer sjunger al-Busiris välkända sång al-Burda, som flödar över av Sändebudets välsigner, må Allah välsigna och skänka honom frid, och som frambringar tårar ur de troendes ögon. På samma sätt finns det miljoner som reciterar Dala’il al-khayrat av Shaykh Jazuli. Det finns tusentals sådana skrifter genom århundradena då vår muslimska kommunitet uttryckt sin kärlek och tacksamhet inför hans existens.

Betrakta ännu en gång surat al-Ahzab. Föregående verser är fundamentet till den legala positionen som berör oss här. Det är en vers som indikerar en högre, mer överlägsen och mer upphöjd kommunitet, de som älskar Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Vi ser hur Allah upphöjer muslimerna ovan de hedniska massorna och ignoranta människorna som hånar Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Ännu mer signifikant, i de verser som kommer därefter, så indikeras att det går vidare och den som hånar Sändebudet även tyranniskt angriper al-mu’minun.

Surat al-Ahzab (33:56-58):

Allah och Hans änglar välsignar Profeten; be Allah välsigna honom, ni troende, och hälsa honom med en vördnadsfull hälsning! Allah fördömer dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud, och Han utestänger dem från Sin nåd i detta liv och i det kommande; Han har ett förnedrande straff i beredskap för dem. Och de som beskyller troende män och troende kvinnor för handlingar som de inte har begått, tar på sig ansvaret för grovt förtal och en uppenbar synd.

Mycket av frustrationen som fötts genom den senaste tidens händelser har sitt ursprung i media som både ägs och sköts av ett folk som för en aggressiv, och sannerligen militärisk, kamp mot de muslimska folken. Mannen som satte liv i dessa skeenden. Arnault Levey, publicerade en teckning i ”France Soir”. BBC som är välkända för sina fördömar hastade fram för att intervjua en man i Londons centrala moské. Den som intervjuade var en jude, och hans avsikt var att finna den mest förvildade och mest förvirrade personen i skaran för att konfirmera det budskap som han själv blivit befalld att visa världen. På fredagsbönen kunde han ha funnit hundratals välutbildade och kultiverade muslimer, och han kunde med lätthet letat upp våra akademiker, advokater eller affärsmän som hade presenterat hela affären på ett annat sätt. Icke desto mindre har världen fått bevittna att världens muslimska kommunitet, som visat tolerans inför medias dagliga bombardemang och regeringarnas militära handlingar och som är en kommunitet som uppvisat deras heliga tolerans in i det sista, inte kommer finna sig i en attack mot vårt älskade Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Kanske är det istället så att det är DE själva som nu måste visa tolerans. En tolerans som erkänner att det finns en stor global kommunitet bestående av män, kvinnor och barn som inte dyrkar vad de dyrkar och som aldrig kommer dyrka vad de dyrkar, och att dessa människor är en del av skapelsens existens, och ju förr de inser detta desto bättre för dem själva. Men om du emellertid vill förstå och tolka den ilska och vrede som hundratusentals muslimer över jorden känner, så finns det ett annat spektakel som kuffar måste erkänna – och det är den beklagliga känslomässiga tillståndet hos det danska folket och hur spirituellt ruinerade de är, ja i sanning hela den europeiska unionens förvirrade befolkning. Från det mänskliga perspektivet, och utifrån det psykologiska perspektivet, har det danska folkets bourgeois, de som lever i en statssubventionerad verklighet, hållandes deras tramsiga stearinljus, bevisat att de är fullkomligt oförmögna att inse att i deras land så bor det ett folk vars tro på den osedda världen är stor, viktig, och utgör en fråga om liv och död. Det danska folket har avlägsnat sig långt bort från den kristne författaren, Kierkegaard. De är inte längre rädda för Världarnas Herre och skakar inte av fruktan inför Honom. De är bara rädda för att förlora deras karaktärslösa materiella välfärd, och deras fokus är riktat mot att förse resten av världen med alkohol, speciellt deras egna barn. I denna angelägenhet finns det också en dimension för vilken vi själva måste ta ansvar. Trots att vi var och en måste ägna åt oss en komplett analys av de bakomliggande orsakerna så ligger detta utanför denna hukm. Vi är emellertid ålagda att indikera vad domen är för att visa på angelägenhetens tydlighet. Det medför att muslimerna, som är ett Lagens samfund, bara kan leva under en Amir som för folkets räkning upprätthåller vår Lag. I avsaknaden av en sådan Amir så kan denna sakfråga inte handskas med om vår utgångspunkt är vår Lag. Det betyder dock inte att avsaknaden av en Amir gör att sakfrågan bara försvinner av sig själv. Det betyder att sakfrågan måste tas itu med i relation till avsaknaden av en styrande auktoritet. För att bättre förstå detta så bör vi betrakta två exempel. Ett är den svage muslimske ledarens svar. Det andra är svaret från en ickemuslimsk shiitisk ledare.

För några år sedan befann jag mig i Abu Dhabi. Några år innan dess hade jag sammankallat en konferens för malikitisk fiqh. Konferensen var förlagd i Granada, Spanien. Dåvarande huvuddomare, den nu avlidne Shaykh al-Mubarak, som själv var en malikitisk jurist, erbjöd sig då att bjuda in till en andra konferens nästkommande år i Abu Dhabi. På välkomstdagen, bland de mest imponerande juridiska experterna i Ahl al-Madinas skola, talade Shaykh Zayed, som då var president över Förenade Arabemiraterna. Under sitt tal deklarerade han öppet att han intention var att styra sitt land enligt islamisk shari’ah.

Under min vistelse där publicerade den engelskspråkiga tidningen i emiraterna en artikel av en indisk doktor vari han klart och tydligt hånade Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, såväl som Quranen. I vrede tog jag med mig tidningen till Shaykh al-Mubarak. Han gick till aktion direkt. Han beordrade att texten skulle översättas till arabiska. När han tog emot översättningen bekräftade han att det var en brottslig handling. Mannen arresterades och åtalades för brottet att håna Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid, och Quranen. Mannen var en modernist muslim, men protesterna kom från den vanligen nöjda kommuniteten av hinduer i emiraterna. Domstolen fann honom skyldig, men försenade den straffliga påföljden. Den indiska regeringen, som hävdar sig vara sekulär, men i verkligheten dyrkar apor, elefanter och små blå män i tempel, intervenerade i Toleransens namn. Resultatet var att den beklaglige doktorn räddades till Indien innan domen kunde verkställas. Att han hade förlorat ett högstatusjobb, en hög lön och sin fina villa ansågs av muslimerna vara straff nog.

Detta var det konkreta resultatet av en arabisk svag makthavare, som inte ens kunde försvara Sändebudets heder, må Allah välsigna och skänka honom frid, och som erhållit makten genom att acceptera papperspengar i utbyte mot olja, då hans egen far mördats för att han insisterade att han ville ha betalt i guld.

Det andra exemplet är den redan bortglömda affären med den indiske shiitiske författaren. Det skedde i en tid då den iranska regeringens mantra var ”Vi är alla muslimer tillsammans”. Måhända för att framstå som Trons Försvarare så utgav Imam Khomeini en fatwa som uppmanade till avrättning av den sorglige författaren. Resultatet är välkänt. Det iscensatte en cordon sanitaire runt denne brottsling som kostade miljoner dollar och garanterade hans säkerhet och gjorde honom till ateisternas avgudabild. Som om inte detta vore illa nog, den iranska regeringen tog sedan tillbaka fatwan. Sedan deklarerade de återigen att den fortfarande var giltig men att den inte borde verkställas. Det stod klart att den shiitiske amiren, i sin avsaknad av islamisk juridik, inte lyckades verkställa det som han i alla fall hävdade var hans ursprungliga avsikt. Från ikhwan al-muslimeens led kallade Shaykh al-Qaradawi till en “internationell sorgedag”. Detta är naturligtvis under all kritik och värt förakt.

I enlighet med deras traditionella skamkultur så framträdde Palestinas president på televisionen och förkastade handlingen, men han skyndade sig sedan att instruera sitt folk att inte ägna sig åt våldsamma handlingar. Med andra ord, det var helt i sin ordning att döda israeliska kvinnor och barn eller att sända iväg deras egna söner för att begå självmord för att få tillbaka landet som stulits från dem, men när det gällde att försvara Allahs Sändebuds heder, må Allah välsigna och skänka honom frid, så skulle de inte lyfta ett finger.

Vad vi härleder från allt detta är att i avsaknaden av ett muslimskt ledarskap, eller ett falskt ledarskap som hävdar sig vara islamisk medan de inte är det, har placerat oss i en oskyddad position. Gällande vår fiqh i denna angelägenhet så finns det inget tvivel. Inget tvivel överhuvudtaget.

* * * * *
HUKM

Domen i shari’ah beträffande personen som förbannar eller hånar Profeten. Qadi ’Iyad ibn Musa al-Yahsubi, en av de allra största fuqaha i Ahl al-Madinas rättsskola, den skola som kallas Umm al-Madhâhib (rättsskolornas moder), och som skänkts företräde i dess domar över alla andra rättsskolor i Ibn Taymiyyas välkända bok, säger:

Ha kännedom om att den som förbannar Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, eller som tillskriver honom ofullkomlighet eller klandrar honom, eller hans stamtavla, eller hans religion eller någon av hans egenskaper, eller antyder något om detta på det ena eller andra sättet, oavsett om det är i form av förbannelser eller förakt eller förminskade eller att söka fel i honom eller baktalar honom, så är allt detta identiskt med att förbanna honom. Han skall avrättas, så som vi kommer förklara. Denna dom omfattar allt som liknar förbannelser eller nedvärderande. Vi har inget tvivel i denna fråga, oavsett om det är ett tydligt ställningstagande eller om det bara antyds.

Samma dom gäller den som förbannar, eller gör du’a emot honom, eller ämnar skada honom, eller som tillskriver honom något som inte tillkommer hans position, eller skämtar om denna mäktiga sak med dåraktigt tal eller hånfulla ord, klandervärda ord eller lögner, eller förnedrar honom på grund av en prövning han utsattes för eller förminskar honom för någon tillåten och välkänd mänsklig angelägenhet som skedde för honom. Allt detta är de rättslärde överens om om och det är imamernas fatwa alltsedan Följeslagarnas tid fram till idag.

Abu Bakr ibn al-Mundhir sade att kunskapens folk alla är överens om att den som förbannar Profeten avrättas. Dessa inkluderar Malik ibn Anas, al-Layth, Ahmad ibn Hanbal och Ishaq ibn Rahawayh och det är även shafi’i-skolans hållning. Qadi Abu’l-Fadl sade att detta baserade sig på Abu Bakr as-Siddiqs uttalande. En sådan persons botgöring accepteras inte. Även Abu Hanifa och hans folk sade något liknande, och därutöver även al-Thawri och Kufas folk och al-Awza’i.
Ibn al-Qasim sade i al-’Utbiya, ”Den som förbannar honom eller hånar honom eller strävar efter att finna fel hos honom eller förminskar honom skall avrättas.

Andalusiens fuqaha gav fatwan att Ibn Hatim, en jurist från Toledo, skulle avrättas och korsfästas eftersom någon vittnade om att han förminskade Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, då han hävdade att hans zuhd inte var avsiktlig, och liknade saker.

Qayrawans fuqaha (stora moskén och det tidiga universitetet nära Tunis) och Sahnuns elever gav en fatwa om att poeten och mästaren inom många vetenskaper Ibrahim al-Ghazari skulle avrättas. Han var en av de som närvarade vid Qadi Abu’l-’Abbas ibn Talibs debater. Han anklagades för att håna Allah och Hans profeter och vår Profet. Qadi Yahya ibn ’Umar och andra fuqaha ställde honom inför rätta och gav domen att han skulle avrättas och korsfästas uppochner. En av historikerna återgav att när hans kropp lyftes upp så vände sig kroppen bort från qibla. Det sågs som ett tecken och folket ropade takbir. Sedan kom en hund och slickade upp hans blod.

Habib ibn Rabi‘ al-Qarawi sade att Maliks rättsskola och de som följde honom (det vill säga den Medinska skolan) säger att den som säger något förnedrande om Profeten skall avrättas utan att man ber honom göra avbön.

Vi har redan nämnt detta konsensus. Beträffande traditionerna så återberättar al-Husayn ibn ‘Ali från sin fader att Allahs Sändebud sade om detta: “Den som förbannar en profet, avrätta honom. Den som förbannar mina Följeslagare, prygla honom”. Detta återfinns i al-Tabarani och ad-Daraqutni.

I en sund hadith befallde Profeten att Ka’b ibn al-Ashraf skulle avrättas. Han frågade, ”Vem ska ta itu med Ka’b ibn al-Ashraf? Han har skadat Allah och Hans Sändebud”. Han skickade iväg en person för att döda honom utan att ens ha bjudit in honom till islam, till skillnad från andra avgudadyrkare. Orsaken låg i att han åsamkat Profeten skada. Detta indikerar att han dödades för ett annat brott än shirk. Det var för att han åsamkade skada.

I en annan hadith så hånade en man Profeten varpå han svarade, ”Vem ska rädda mig från min fiende?”. Khalid sade, ”Jag ska göra det” så Profeten skickade iväg honom för att döda honom.

Det är nu viktigt att förstå att Allah Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, genom att döda dessa fiender gjorde det för att skydda den gudomliga uppenbarelsen, och att skydda sig själv för att kunna uppfylla sin plikt. Det är nu, i ljuset av dessa hadither, som vi kan se Khomeinis stora felsteg när han utgav sin fatwa. En Amir är ålagd att utfärda en dom omedelbart för att skydda de troende, men vi kan här se en skillnad mellan att åsamka muslimerna skada eller att attackera Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid. En attack mot honom är inte bara en attack mot Sändebudet , men är även en attack mot själva uppenbarelsen. Därför särskiljer våra ’ulama detta från en annan sorts attack. Det ses som en krigshandling. I den välkända hadithen sade Profeten, ”Strategi är en del av krigföringen”. Vi lär oss från detta att om Sändebudet hånas, Allah välsigna och skänka honom frid, hånas så måste vi lägga fram en strategi som garanterar att fienden besegras. Det betyder att den som attackerar tydligt ska identifieras. En bödel eller flera bödlar ska sändas ut för att verkställa straffet som utfärdats av en auktoritativ domstol. Efter detta, och först efter att straffet verkställts så varnas andra för liknande brott genom en deklaration. Det var Khomeinis misstag att utfärda en fatwa innan dess att straffet verkställts, vilket gjorde hans fatwa totalt meningslös. Men måhända var det hans syfte med fatwan från första början.

I hadithen från Abu Barza al-Aslami står det, ”En dag satt jag tillsammans med Abu Bakr as-Siddiq och han blev arg på en muslimsk man. Mannen hade förbannat Abu Bakr. An-Nasa’i besökte honom och sade, ”O de troendes anförare, tillåt mig hugga huvudet av honom”. Han svarade, ”Sätt dig ner. Det tillkommer inte någon annan förutom Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid”.

Qadi Abu Muhammad ibn Nasr sade, “Ingen har haft en annan åsikt”. Så imamerna tar detta som bevis för att den som hånar, förnedrar eller gör något som kan tänkas vredga Profeten på ett eller annat sätt skall avrättas.

Vi har även brevet från ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz till guvernören i Kufa. Han tillfrågades om en man som förbannat honom. Han skrev tillbaka, ”Det är inte tillåtet att döda en muslim för att förbanna någon utom om han förbannat Allahs Sändebud. Envar som förbannar honom gör sitt blod lagligt att spilla”.

Qadi ’Iyad bemärker om detta med en signifikant observation: ”Envar som hånar eller förnedrar Profeten har visat tydliga symptom på sjukdom i sitt hjärta. Våra ‘ulama har alla sagt att denna dom gäller alla, muslimer, dhimmis som skyddas av muslimerna, och de otrogna. Alla omfattas av denna dom”.

I verket om Muhammad, så sade Maliks följare att han sade att den som förbannar Allahs Sändebud, eller någon annan profet, oavsett om han är muslim eller kafir, ska avrättas utan att tillåtas göra avbön. Ibn Wahb återberättade att Ibn ’Umar sade att en munk verbalt attackerat Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid. Ibn ’Umar frågade, ”Varför har ni inte avrättat honom?”.

I “an-Nawadir” skriven av Ibn Abi Zayd al-Qayrawani, författare till den välkända al-Risala, I en återberättelse från Sahnun, som återgav från Malik, att de inte stött på en jude eller kristen som hånar Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, på det sätt som judarna och de kristna vanligtvis förnekar honom utan att han halshuggs såtillvida han inte blir muslim.

Muhammad ibn Sahnun sade att även om en person hävdar att det ingår i hans religion att håna Sändebudet, och det i hans religion är tillåtet, så gör det inget skillnad för oss. Om han öppet hånar Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid, så tillåter vår religion att han avrättas. Detta är ofrånkomligt i dagens angelägenheter. De arroganta kuffar måste lära sig att världen innehåller två miljarder i en kommunitet som följer andra lagar än de själva, och som inte kan kopplas loss från sin lag, för de otrognas lag baserar sig på fruktan medan vår lag baserar sig på kärlek. Qadi ’Iyad återger en intressant återberättelse från Malik som kan sägas förklara känslorna hos miljoner muslimer runt om i världen som hört talas om denna angelägenhet.

Ibn al-Qasim sade att Malik tillfrågades om en kristen man i Egypten som hånat Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, framför vittnen. Bevisen var väldigt starka. De frågade om de skulle döda honom så att folket skulle skyddas från hans ord. Slutligen sade Malik att han ansåg att mannen skulle halshuggas. Sedan sade han, ”Jag ville nästan inte yttra mig om det, men sedan insåg jag att jag inte kunde vara tyst”.

* * * * *

Vår fiqh är klar och tydlig. Det finns inga meningsskiljaktigheter. Domen är att kuffar måste inse att vi muslimer existerar och att vi aldrig kommer tolerera att det vi håller heligt förnedras. Kuffar måste inse, om de är intelligenta, måhända som en chock, att ingenting är heligt för dem på samma sätt, eftersom de befinner sig utanför den stora cirkel av de som älskar Allah och Hans Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid.

De arroganta förtryckarna bland de som babblar om yttrandefrihet, som är en uppdiktad fantasi, måste lugna ner sig. Vi är inga idioter. Vi vet och de vet att det aldrig funnits och aldrig kommer finnas yttrandefrihet i någon form av samhälle. Från Kalifornien till de karpatiska bergen, om någon yttrar ett enda ord om judarna, om någon kläcker ur sig historiskt oförsvarbara idéer om att Förintelsen aldrig ägt rum, så kastas man i fängelse. I Europa brukade man kasta folk i fängelse om de dåraktigt hävdade att jorden var platt. Måhända vill den danska tidningen utlysa en tävling om den bästa karikatyren om Auschwitz bara för att bevisa att de är opartiska?

Det finns ett starkt argument för att hela denna angelägenhet uppstod i Frankrike för att dra bort uppmärksamheten från den bedrövliga situationen i Palestina, där folket hjälplöst samlas kring sina lik eller runt den zombifierade gamla generalen som lämnat dem ledarlösa i sticket. Saken är långt ifrån avslutad. De svaga och underligt tysta regeringarna bland kuffar bör dra tillbaka deras hundar. De muslimska ländernas regeringar, som är de som i egentlig mening är de skyldiga från första början, borde lyssna på Ibn Khalduns råd, hämtat från hans läsning av Quranen, att även de ska finna sitt slut.

Allah den Upphöjde säger i surat al-Kafirun (109:1-6):

I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige

SÄG: ”Ni som förnekar sanningen! Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.

Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar.

Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.

Ni har er tro – och jag har min tro!”

Skriv en kommentar