Utbildningens natur

Shaykh Dr Abdalqadir

En inspelad och nedtecknad lektion i Klöntal, Schweiz, 14 april 1990.

översatt av Abdussalaam Nordenhök

Jag vill förändra hur du betraktar den islamiska shari’ah. Korrekt översatt innebär det ”Vägen” i kontrast till tariqa som på arabiska betyder ”stig”, eller den personliga färden. Precis som den romerska lagen är ett system med strukturella principer som härleds från specifika fall är detta dess raka motsats. Shari’ah är den naturliga lagen. Det är något som vi förstår inom den europeiska traditionen eftersom den störste europén var Goethe, och Goethes hela filosofi handlar om att erkänna att den naturliga lagen är en metamorfos, en förvandling och en uppenbarelse, och att människan är en del av det. Vi befinner oss inte utanför denna process.

Jag vill också ta upp Nietzsches spirituella signifikans ty han var, hur man än ser det, en av Goethes arvtagare. När du läser hans skrifter så ser du vilken oerhörd respekt han hyste för Goethes spirituella varelse. Han såg i Goethe, i hans väsen och engagemang i livet, många av de karaktärsegenskaper som tillhörde das übermensch, denna övermänniska, som han vädjade till för att rädda medvetenheten från att utplånas av massmänniskans anda. Nietzsche hade profetisk medvetenhet, dock blott i dess intellektuella form, och förutsåg denna kommande undergång.

Vi har nämnt islams shari’ah som något naturligt, men också som något som är inbyggt i det evolutionära förverkligandet, inte på ett evolutionärt sätt utifrån en darwinistisk hållning, men i dess naturliga form som uppväxt och utveckling. Nu ska vi tala om tariqa, som är vägen, den lilla shari’ah, som relaterar till allt i den personliga sfären, och i sociala sammanhang. Tariqa är den andra delen av det som helhetligt sett är islam. Och det som defineras i det islamiska legala språket som iman. Iman är en lista av saker som Profeten, salla Allahu ´alayhi wa sallam, definerade och det börjar med förlitan på Allah. Det inkluderar de saker som berör det vi kan kalla det inre landskapet, det osedda, en hel existentiell dimension som vi inte kan se.

Det som är intressant är att man helt enkelt inte kan prata om det osedda med den moderna varelsen som skapats av ett maskinellt samhälle, teknikstaten, och denna aspekt av den mänskliga existensen ignoreras sålunda. Det har delats upp mellan pseudo-vetenskapsmän som skapats av den moderna världen för att hantera oredan bland massorna. Man skulle kunna benämna dem som de som fortfarande är människor. De som fortfarande erkänner ”Det finns saker jag inte kan se”, ”Det existerar en osedd värld”, ”Jag har haft en dröm”, ”Jag har haft en vision”, “En död människa talade till mig”, och så vidare. Allt detta har de ramat in och skapat en esoterisk marknad för att kunna hantera det.

De har skapat ett romantiskt intresse i antika religioner, i allt som är esoteriskt och attraktivt och som aldrig kommer hota den maskinella kulturen, men istället tillåter denna sorts människor lite fantasi som kan skuffas undan i en hörna där deras intresse ges fritt spelrum och ger dem en pseudo-metafysisk betydelse.

En annan sorts människa kommer säga ”Hur som helst, jag såg det faktiskt. Jag var vaken och jag såg det”. Så de kommer spärra in denna människa på ett mentalsjukhus. Således underställs en hel zon av spiritualitet medicinsk granskning och beskrivs som ett hälsoproblem. Det blir ett neurotiskt problem och i värsta fall en psykos. Den psykotiske ser saker som inte är där, och i själva verket ser han saker som andra människor inte ser, och eftersom de andra inte ser det så är de allmänt eniga i att personen ifråga är galen, och detta kan du även se bland de intellektuella och de medicinskt kunniga. Det är den moderna idén om vad som utgör galenskap. Det är inte ett ifrågasättande av galenskapen i sig själv, men den moderna definitionen av galenskap som de ser som ett politiskt förkastande av identiteten och friheten hos ”Den Andre” hur denne än är.

Vi kan inte fly från faktumet att vissa genuina upplevelser, och jag pratar inte om fantasier, har förminskats i sitt värde och politiskt förkastats och förskjutits till psykosens sfär. Detta är mycket viktigt. Du måste minnas hur Jung i den sista delen av sitt liv ansträngde sig för att finna en väg för att prata om det mänskliga Jaget på ett sätt som inte negerade det osedda. Alla hans skrifter om alkemi och grekiska symboler var i själva verket en spirituell ridderlig färd från hans egen utgångspunkt, för att bekräfta den osedda världens verklighet. Hans verk förblir monumentala och av enormt värde, inte på grund av hans teori och hur han tolkade det men snarare på grund av hans erkännande, både kliniskt och intellektuellt, att det verkligen existerade.

Förkastandet av den osedda världen har en politisk, en mytisk och intellektuell dimension. För massorna ger den en regelrätt industri med tidningar och böcker. Du kommer numera att i varje bokhandel kunna finna en ansenlig avdelning, nästan lika stor som avdelningen om fysisk hälsa, som behandlar det ockulta och drömtydning och så vidare. Syftet är att strukturera denna något tröttsamma frustrationen i medvetandet som bara irriterar oss med något som egentligen inte finns.

Alla aspekter av iman: tro på Allah, Hans böcker, Hans sändebud, återuppståndelsen och så vidare, handlar om den osedda världen. Iman betyder ”förtroende”. Förtroende är en moral, en etisk värdering, som avskaffats och som inte längre finns med på massornas studieplan eller ens I deras avancerade studier. Det har spelat ut sin roll och dess lärare har slukats upp av samma etos som masskolorna lär ut.

Förtroende är inte en etisk värdering såtillvida det inte efterlevs. Förtroende, så länge det inte upplevs existentiellt, kan inte smakas och bejakas och identifieras filosofiskt inom det högre Jaget. Om förtroendet inte redan är inbyggt i medvetandet så kan det inte plötsligt uppstå från ingenstans som ett abstrakt koncept och påverka hela angelägenheten. I islam är varje affärstransaktion baserat på detta, på en mans heder i att uppfylla inte bara transaktionen men även en fördröjd betalning. Även skuld är inte detsamma som en skuld rent existentiellt i en epok av förtroende, eftersom en skuld är något som bägge parter bör glömma fram tills den betalas tillbaka. Men en skuld i ett samhälle utan förtroende, i detta nu, glöms inte bort. Man lever sin skuld, och ångesten att inte kunna betala tillbaka och ångesten hos den som inbillar sig att han inte kommer få tillbaka det han lånat ut är deras tillstånd. Inte bara saknar de förtroende för kontraktet, men de lever en misstänksam existens: ”Jag kommer inte få betalt”, ”Jag kan inte betala”. Den tredje världens skuld är en existentiell separation där miljoner människor betraktas som ovärdiga eftersom de är oförmögna att betala.

Den andre direktören för Världsbanken tillfrågades om varför de tjänar mer pengar på räntan från skuldbelastade länder än vad de beviljade i lån. För att dölja skammen svarade han, ”Nåväl, vi har faktiskt ett helt nytt program nu, eftersom vi lånar ut pengar som inte återbetalas, och det är att vi inte längre betalar ut pengar till råttor som lever i kloakerna”. Detta var hans ord om majoriteten av världens befolkning. Detta är samhället som vi lever i och det är denna syn som påverkar den mest vardagliga hemmiljön.

Dessa ord var provokativa men vad som verkligen är makalöst är passiviteten i hur detta allmänt accepteras. Detta är ett människoförakt som inte är själsligt. Det finns inget i världen som är själsligt mellan människor. Det finns ingen själ, den enda egentliga själsligheten ligger utanför den fysiska världen, i den psykotiske som separerat sig från sin kropp eftersom det inte längre är en plats han vill bebo. Så någon har valt att bosätta sig på månen eller en annan plats dit de kan projicera sitt Jag och finna trygghet. Jag tror det finns nomentation. Även om du filosoferar ihop abstrakta idéer eller ägnar dig åt matematik så är det i själva verket ett uttryck för din existentiella vardaglighet, ditt “Väsen”.

Iman är då hur vi interagerar med det osedda och i vilken utsträckning vi accepterar det. Hur skulle vi kunna acceptera något om vi är upptagna med ångest som inte tillåter oss att nå bortom en syn på den osedda världen som någon annans inre, som är en del av deras jag, och som är helt värdelöst och inte kommer hedra oss eftersom heder inte längre lärs ut? Det har inte funnits något koncept, och ingen doktrin och heller ingen lära som lärt upp oss i etiska värderingar ända sedan masskolans uppkomst från 1945-1950 i Europa. Jag vill inte tala om resten av världen. Jag blev informerad av kinesiska intellektuella att den konfusianska läran inte lärs ut i kinesiska skolor, och det skulle man väl kunna se som identiskt, och det rör sig sålunda om ett globalt fenomen. Men jag vill ta itu med det som utgör den europeiska traditionen. Det har medfört att våra städer kollapsat, ingen är trygg, och folket talar i all oändlighet om hur de förr i tiden kunde lämna dörren olåst och liknande.

I ett islamiskt samhälle var man trygg i staden och det sågs som otryggt att befinna sig i vildmarken och ute i det fria behövde man vara beväpnad. Där män och kvinnor levde var man däremot trygg ty där fanns shari’ah, denna naturliga lag. Idag råder den exakta motsatsen. Om du reser ut på landsbygden så är dörrarna olåsta och du är trygg, men i städerna ökar otryggheten dagligen. Några städer har trätt över farans gränser, så som en poliskonstapel sade till mig i New York: ”New York är vackert, men lämna inte hotellet. Det är helt enkelt för farligt”.

Allt detta har inte frambringats bara genom Rock and Roll och drogernas påverkan, de är bara effekter och inte rotorsakerna. Knarket är en effekt av ett samhälle som avskaffat sina värderingar. I dess rot kan du inte längre se etiska värderingar så som heder och förtroende eftersom mötet med andra baserar sig på förtroende i den osedda världen. Såtillvida du inte har tro på det fundamentalt grundläggande, nämligen att Verkligheten är något du kan lita på, så kan du inte finna trygghet någonstans alls.

Om du inte har iman, och du inte litar på Allah, så kommer du självfallet tänka, “Det som skapats är farligt för mig, och om allt detta verkligen skapats av en Skapare som inte är barmhärtig så befinner jag mig i en utsatt och farlig position”. Men att ha tro är inte en intellektuell angelägenhet, det är något som förs vidare och är en utbildande process.

Jag vill prata om utbildning – inte på det sätt vi talar om pedagogik men istället utbildning på det sätt det innebär “uppfostran” – det sätt vi formar ett barn. Något av det jag framför kan förefalla besynnerligt och något kan verka helt nytt, men du måste förstå att sufierna inte är esoteriker, de är inte ett folk som går till texterna och tolkar dem för att få folk att ha det mysigt. Detta är inte tasawwuf.  Abu Madyan, Andalusiens store sufi, sade: “Sufism är inget annat än studier”. Shaykh Muhammad ibn al-Habib, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Vad oss beträffar så är shaykherna läkarna, och salihun, de med nobla karaktärsdrag, är sjuksköterskorna och hela världen är ett sjukhus”.

När denna lära är levande så handlar det inte om personligheter, ritualer, shaykher, tariqas, invigningsceremonier, handskakningar och sådant skräp. Allt det där är ointressant. Vad som är av intresse är uppfostran av individer. Det är det som det islamiska fenomenet behandlar. För att säga det med modernt språkbruk, det är vad som behövs. Människan har degenererats. Han är numera redan från början ”sub” (under). Vi har alla förvandlats till undermänniskor. Så vi måste anamma Nietzsches vision om övermänniskan och se detta som vår islamiska plikt, en islamisk inbjudan. Daw’ah till islam är att kalla folket till att höja sig ovan den situation de befinner sig i. Så som Nietzsche sagt, man kan inte bara plötsligt ur intet ha en övermänniska utan man måste skapa en bro till detta tillstånd genom att säga ”Så som vi är idag är inte tillräckligt gott, vi har förnedrats, och vi måste konstant förädla oss själva”.

Vi kan inte förädla massorna, eftersom massorna är sjuka med varenda inre sjukdom som finns, men de medvetna människorna måste återutbilda sig själva och sedan utbilda en elit som frambringar heroiska människor som i sin tur kan höja massorna till en normal nivå, till basal mänsklighet, det som vi förlorat. Frågan är inte om du vill finna dig själv eller ej. Om du vill hitta tillbaka till dig själv, och hitta vägen bort från att vara en passiv mottagare i en mekanisk värld som befaller dig hur du ska leva och ersätter dina medvetna tankar och ditt aktiva deltagande i livsprocessen med en passiv, ångestfylld belastad räntebaserad skuld till människor du aldrig ens sett. Din skuld är till en bank och är inte ens en skuld till Mr Smith eller Mr Jones utan är snarare en skuld till ett tempel vars präster du aldrig sett. Dessa präster kommer förstöra ditt liv och hålla dig kidnappad fram till den dagen du dör. Din begravning kommer skötas av dina släktingar, dina söner eller döttrar, eller fastrar eller farbröder, som kommer kremera dig så snabbt som möjligt för att bli av med dig. Detta är situationen.

Tariqa är för folk som vill omvandla sig själva för att skapa ett nytt samhälle. Det innebär en elit som uppfostras spirituellt. Det är vad tariqa är, och det har alltid varit så och varje epok har sin tids elever eftersom varje epok har sin specifika sjukdom. Imam al-Ghazali, denne store sufier, sade: ”Om du färdas till ett försupet land så luta dig på shari’ah som förbjuder vin. Om du färdas till ett promiskuöst land så luta dig på lagarna som förbjuder otukt och sodomi”. Det betyder att man upphöjer folket. Nu befinner vi oss i ett land med ocker och vi måste luta oss mot verserna som inte bara förbjuder ocker men som också deklarerat krig mot ocker. Om du inte gör det kommer du aldrig lyckas omvandla systemet.

Detta är arenan som jag talar om idag. Det har grader och allt handlar om prioritering och i vilken turordning vi handskas med dem, men slutligen kommer vi ta itu med allt. Folk kan inte längre tänka själva. Detta är inte mina egna ord, utan är ord yttrade av den störste filosofen Nietzsche, som är den filosof som spädbarnen i denna folksamling behöver. Heidegger sade att filosoferna inte skriver för sin egen tid utan snarare för en framtid. Detta är ett eko från Nietzsches uttalande.

När jag nu sade att folk inte längre kan tänka så kom jag att tänka på en man som tänkte i liknande banor som jag, men jag insåg sedan att han såg sin egen existentiella vardagliga tillvaro som något objektivt som han kunde hantera. Att använda sig av ord som neuros och psykos är fantastiskt oanvändbara eftersom de färdas in och ut ur varandra med oerhörd hastighet. Du inbillar dig att du säger något rationellt till en annan person som då kan svara ja eller nej, men du inser sedan att dina ord inte nått fram överhuvudtaget eftersom du inte lyckats penetrera den andras inre landskap.

Låt oss gå tillbaka till mötet mellan ibn ‘Arabi, Shaykh al-Akbar, den störste sufiern redan som ung, och Averoes, alltså Ibn Rushd, den främste av de medeltida filosoferna som är grunden för hela det tekniska språkbruk som den tyska filosofin sedan ärvde och som kom att utvecklas till det mekaniska tänkandet som vi alla lever under idag. Ibn ’Arabi togs med av sin fader hem till Ibn Rushd, som då var en mycket gammal man som satt och höll lektion inför sina elever. Den unge Shaykh al-Akbar, Ibn ’Arabi, satt i en hörna och lyssnade på allt som sades. Slutligen sade pojken ”Ja, ja, ja”. Ibn Rushd utbrast ”Vilken klipsk pojke!”. Han sade sedan till fadern “Du har en mycket klok pojke, han kommer nå långt. Låt honom komma hit imorgon”. Nästa dag lärde Ibn Rushd ut aristotelisk filosofi och Ibn ‘Arabi satt och lyssnade och sade sedan “Nej, nej, nej”. Självfallet ogillade filosofen detta och när lektionen var slut sade han till fadern ”Du har en mycket problematisk pojke, jag kan föreställa mig att du kommer ha problem med honom”. Sedan tittade han på pojken och frågade honom ”Varför sade du ”Nej” till mig?”. Ibn ’Arabi tittade upp på den store läraren och svarade ”Det är för att jag mellan ja och nej såg många huvuden rulla och många halsar skäras av”.

Det är sådan medvetenhet vi behöver. Låt mig översatta detta till ett modernt språk: Det som pojken Ibn ‘Arabi sade var att om vi skapar ett samhälle baserat på en rationell struktur så kommer miljoner människor dö, och det var exakt detta som skedde under 1900-talet både genom fascismen och socialismen när de bägge hävdade: ”Vi vill strukturera en Stat som är god för människorna”. Fascism och socialism är två identiska modeller som resulterat i miljoner döda och kulturens förstörelse.

Detta lämnar oss inte i anarkiskt kaos. Det lämnar oss med Ibn ’Arabis position om att förstå existensen. Detta är sufiernas väg, att förstå hur det fungerar. Jag talar inte om idéer och koncept eller en ideologi, utan snarare om ett sätt att leva. Det är som matlagning. Att du innan du börjar laga mat sitter och diskuterar huruvida du ska göra det på italienskt eller franskt manér. Ska du använda smör eller olja? Till slut, hur ska vi nå fram till en middag som är inbjudande och näringsrik? Det är det vi ska fråga oss. Men det är inte detta som appliceras på mänsklig uppfostran och självutbildning eftersom detta helt övergivits.

Jag kan inte blanda ihop detta ämne med någon sorts dekadent, olicensierad, esoterisk, oacceptabel sak som kallar sig själv sufism. Sådana har alltid funnits i skapelsen. De måste förstå att detta är en process som tillåter inre självutveckling som sedan spiller över i att en mänsklig varelse uppfostrar sina barn på samma sätt. Det där andra har förvandlat Zürich till en mardrömsstad istället för en bedårande vacker stad. New York är ett levande helvete och Berlin är ännu värre. Det är städer som bokstavligen knäckts itu.

Jag föreslår en syn på självförvandlingen som inkluderar ansvar och ansvarstagande över era barn. Eller, om vi vill använda Goethes uttryck, att ni tillåter era barn att frambringas, och inte att ni försöker att göra med era barn vad fascisterna och kommunisterna gjorde mot deras egna.

Låt oss inleda med barnuppfostran. Det baserar sig på en ömsesidig överenskommelse om att den nuvarande situationen är ohållbar och att vi tar för givet att människor faktiskt vill förändra sig själva och att vi demonstrativt för vidare uppfostran till nästa generation så att de kan bli ledare över ett nytt samhälle. Om du anammar detta program så blir du automatiskt, inte genom titlar, organisationer eller namn, ledare i samhället eftersom du kommer vara en av de få fria människorna i samhället. Det som är intressant är att de flesta människor betraktar pedagogiken som ”förskola” men det betyder snarare att slita loss barnet ur moderns famn. Modern i ett bourgeois-hushåll, förmodligen ensam medan maken är ute och gör det som kallas “arbete”, står och blickar ut genom fönstret och undrar i vilket land hon befinner sig, medan makens chef skriker på honom på kontoret, detta är deras liv.

Förskolan är en ursäkt. Det är inte grundat på en stark intellektuell bas. Om du går till förskolan ser du ibland snälla människor, några av dem måhända även sympatiska, men de är engagerade i två saker: Det första är en manipulativ terapi som berör objekt och kritor. Det är en hemskt idé bland europeiska bourgeois-personer som handskas med barn och när de ger dem kritor och ber dem att ”uttrycka sig själva”. De fullkomligt förstör dessa stackars varelsers psyche. De ser också till att barnet aldrig lämnas ensam men istället integrerar sig med gruppen. Det är en fabrik för att framställa hjordmänniskor som inte har egna inre landskap överhuvudtaget.

Sedan kommer grundskolan. Först lågstadiet där man känner till läroplanen. Sedan mellanstadiet och högstadiet, en viktig del mellan förskolan och universitetet där barnen är utlämnade till lärarnas direktiv som i sin tur dikterats av staten och dess system.

Ha i åtanke att allt som inbegriper utbildning numera, även en bra offentlig skola, är i statens makt. Det kan inte jämföras med vad vi hade kvalitativt och materiellt före 1939 när det gamla systemet blåstes bort. Det som lärs ut idag härstammar från Frankfurts ideologi, från en grupp filosofer, 99 % av dem judar, och de kallade sig själv Frankfurtskolan. Vi skulle kunna benämna denna doktrin som ”kritisk granskning” eftersom dess teknik handlade om att vara kritisk och att ifrågasätta allt. Således är roten i utlärningsmetoden att man vill förhindra förtroende, och att man istället betraktar allt som objekt som man är skeptisk till. Man ombedes tvivla huruvida objektet ens existerar, och man skall demontera det och luska ut vad den består av. Genom detta krossar man det eftersom man brutit isär objektets enhet och eftersom man studerat dess beståndsdelar så kommer objektet aldrig vara annat än sammansatta delar.

Återigen, detta var just precis vad Goethe argumenterade emot under hela sin livstid vilket man kan se i hans brev till vetenskapsmännen, både de så kallade anatomisterna och de framväxande evolutionisterna som studerade och jämförde människoskellett och djurskellet, och även botanikerna och biologerna. Detta var vad Goethes breda korrespondens och betydelsefulla essäer handlar om: Att varna för den vetenskapliga metoden vilket i slutändan innebär att man demonterar människan. Goethe sade att om man dekonstruerar det så kommer man aldrig få ihop det igen, och det var precis detta som gjorde det möjligt för Hitler och för Stalin att hävda “Dessa folk är ett hot mot Staten och vi måste skicka dem till arbetsläger”. När detta väl skett kommer nästa steg vara ”Om de motsätter sig så måste vi döda dem” eller ”Vi har ont om föda så ge inte mat till dem, ge maten till vårt folk”. Så slutligen kommer offret i koncentrationslägren, och jag föredrar inte att använda ordet “offer”, men “medborgaren” i koncentrationsläger, eller makthavaren, att bli slutdestinationen i denna rationella process av kritiskt tänkande. Detta är vad Frankfurtskolan lärde ut.

Vad som är intressant i denna ideologi är att den resulterade i förföljelsen av judar, men att det också var judar som startade det, precis så som med fallet med atombomben. Detta tankesätt dekonstruerade atomen och de sade ”Att vi krossar atomen är av större värde än att den är en enhet”. Så med andra ord, skapelsen som i sig själv är liv är något vi förstör och dekonstruerar och bryter ner, och slutligen är det inte bara atomen vi krossar men vi ödelägger också staden samtidigt. Så detta vapen var en produkt av ett tänkande om att kritiskt plocka isär allt för att kunna kontrollera det och vara dess mästare.

Detta är en fundamental metodologi, inte bara ideologi, i västerländsk utbildning efter 1945, och det är den exakta motsatsen av det som sufierna säger är lärdom. Jag vill härmed hävda att vi ska demonstrera att sufiernas väg är den sanna vägen och att Frankfurtskolans väg är den exakta motsatsen och att de båda producerar motsatta resultat.

Till exempel: Du är en universitetsstudent och har en master och vill gå vidare och göra din doktorsavhandling, ”Jag vill bli en PhD”. Då tar du ett ämne som du inte känner till och du sliter itu det i bitar och kritiserar det och dekonstruerar det och avfärdar vissa saker och bekräftar andra saker, och sedan sätter du ihop det igen som dekonstruerad och omvärderad sak. Sedan hävdar du ”Den här saken, jag har kommit fram till att det är det här och inte det där”. När processen är avklarad säger de andra ”Nu har du blivit en medlem i vårt sällskap, du är nu en doktor i ämnet”.

Detta går inte bara emot sufiernas väg, men bestrider också Platon och hela den klassiska västerländska lärotraditionen, eftersom från Platons akademi och i sufiernas cirklar har det alltid varit praxis att sitta med en lärare. Utbildning är inte ett koncept, utan ett förmedlande. Att sitta framför sin lärare är som att placera ut kameran framför ett objekt. Den emottagande eleven är likt den emulgerade filmen som när ljuset kommer suger upp bilden, tar allt direct från läraren. Detta är av värde.

Om jag förtäljer för er denna historia så kommer esoterikerna säga “O vad underbart, så fint” och betrakta det som något magiskt. Men jag kommer sedan visa för er att det är allvar, praktiskt och reellt. Jag satt en eftermiddag i Abu Dhabi med en grupp sufier och det fanns en mycket gammal blind shaykh från Hadramawt som hyste stor kärlek för mig och vi träffades två gånger i veckan för att sitta tillsammans och konversera. Förbluffande saker skedde mellan oss och jag kommer alltid värdera dem högt. Han kallades shaykh ’Ali. En dag sade han till mig ”Jag har hört att du har en mycket vacker wird”. Jag svarade “Ja, det är min shaykhs wird”. Han sade då “Ge mig idhn för din wird, ge den till mig, ge den till mig”. Hans elever uppskattade inte alls detta och sade “Vad pratar ni om?”. Han svarade dem ”Tyst med er, mina herrar. Säg åt honom att ge mig idhn”. Så jag sade “Jag ger dig idhn för min wird”. Han svarade ”Detta är underbart, jag ger dig alla mina awrad som jag fått från mina shaykher. Allt tillhör dig. Jag ger dig allt. Nu vill jag ha allt du har. Nu har jag allt du vet och du har allt jag vet”. En man log och sade ”Detta är vackert och underbart”. Men de andra var rasande och arga. Ytterligare andra sade ”Vad händer här egentligen, vad talar ni om, vad är det här?”

Ett annat exempel är när jag satt med min shaykh i över tre år. Jag satt med honom dagligen och inte förrän det sista året förstod jag verkligen vad han sade. Några gånger översattes hans ord för mig, men jag satt alltid där och rörde mig inte förrän han gått. En dag höll jag en lektion och en arabisk man som personligen kände Shaykh Muhammad ibn al-Habib, må Allah vara nöjd med honom, började gråta och sade till hajj Abdalhaqq ”Varje ord han yttrar är precis det som shaykh Muhammad ibn al-Habib sade”. Detta är förmedling. Om det inte vore på detta sätt så kan man lika gärna få allt från en dator, men det är inte samma sak.

En av orsakerna till att islam inte lyckats vara sann mot sin egen natur är för att de lärde samlat in hadith. Vad de gjorde var brilliant, och jag säger inte att de inte är autentiska, tvärtom, det är en förbluffande bedrift att de samlade in alla dessa uttalanden från Profeten, salla Allahu ´alayhi wa sallam, för hundratals år sedan och utvecklade en vetenskap av det. Emellertid finns det folk som säger ”Hadithen säger si och så” och andra folk som säger ”Nej, det finns en hadith som säger si och så”. Men res till Tunis och sitt med deras shaykh, Shaykh Shadhili an-Nayfar, som är en äldre gentleman. Han känner till alla hadither och har ett av de största biblioteken i modern islam. Men han lärde sig hundra hadither från sin hadith-lärare som satt framför honom och sade ”Min shaykh hörde det från sin shaykh som hörde det från sin shaykh, som hörde det från Profetens följeslagare som sade att Profeten sade si och så: Boom!
Ser ni vad som hänt? Detta ärvs ansikte till ansikte genom Shaykh an-Nayfar till den han lärde upp. Detta är nyckeln. När jag tillkännagav att jag blivit shaykh, så sade en av Shaykh al-Fayturis murider, eftersom det finns sådan avundsjuka mellan murider, till honom ”Du vet, Abdalqadir säger att han är shaykh, vad säger du?”. Först svarade han ”Shaykh Abdalqadir har en välkänd position”, men sedan sade han ”Det han har från mig har skänkts honom hand till hand och ansikte till ansikte”. Detta är lärdom.

Det fanns en violinist vars hustru var gravid och han brukade sitta bredvid henne och eftersom hon inte kunde röra sig lika mycket som förr och som hon var van vid så tog han sin violin och spelade för sin dam som bar på barnet. Varje dag brukade han spela samma stycke och hon satt där och gjorde vad hon gjorde för att få tiden att passera och tänkte på alla saker hon ville göra, fram tills hon födde barnet. Senare när barnets fingrar var fullt utvecklade och starka, barnet måste ha varit fem eller sex, så gav violinisten sin violin till barnet och satte den under hans haka och visade var fingrarna skulle vara, och barnet började spela hela stycket, not för not.

Så ni ser, den första historien är en “sufilegend” men den andra den egentligt intressanta sufihistorien eftersom det kallas vetenskap och handlar om utbildning. Det är så värderingar förmedlas vidare. Om man hoppar över förmedlingen och ger bort sitt barn till Staten så ges man tillbaka en krossad varelse och om de inte äger egen inre styrka så är de bara redo att kastas in på knarkmarknaden. Om de söker efter en egen personlighet så kommer de bara hamna i någon sexuell avvikelse. Om de kontrolleras av den desperate domesticerade fadern så kommer de bara bli paralyserade kopior utan egen individualism och orginalitet, och bara om de välsignats med en magnifik välsignelse så flyr de från allt detta. Detta är situationen, sett utifrån ett andligt perspektiv, som vi finner i bourgeois-hemmamiljön.

Jag talade om barnets uppfostran och jag hävdade att det som de benämner som den pedagogiska processen inte skapar människan. Jag säger dock inte att det inte bör finnas en pedagogisk process, naturligtvis måste det finnas en sådan, och vi accepterar medvetandets process, kunskapspåbyggnad och utvecklingen, och vi vill assimilera dessa, men vad vi vill se är den helhetliga människan som kan avgöra vilken av kunskapsgrenarna de själva vill studera för att de själva attraheras av det och finner intresse i det. Jag har bevittnat något mycket oroande i mitt studium av barn som befinner sig i skolåldern och det är att de barn som intresserar sig för datorer är de som skolsystemet ser som de intelligenta barnen. Det är dessa barn som tenderar att förlora sin mänsklighet eftersom de föredrar att handskas med datorer istället för att handskas med människor. De är oförmögna att sitta med andra människor eftersom de blir känslomässigt belastade, så istället föredrar de att umgås med ett ting som de kan befalla och där de vet vad de har att vänta sig.

Jag spenderade två dagar på ett hotel i Zürich nyligen och jag tittade på den franska tv-kanalen där de sände ett förbluffande program om män och kvinnor som ägnade sig åt ett slags romantiskt icke-pornografiskt ensamhetsutbyte med andra människor som de inte ville träffa i verkliga livet men istället samtalade med genom Unitel-datorer som är det franska systemet för att skicka och ta emot meddelanden. Det var alltså folk som hade en slags romantisk kärleksaffär utan att det var menat att leda till ett verkligt möte. Systemet baserade sig på överenskommelsen att de två samtalsparterna aldrig skulle träffas!

Så från utbildningens inledning skulle jag nu vilja gå vidare till miljön i det som Strindberg benämnde som “fyrtornet” där en man och en kvinna är fängslade i ett vitt avlångt rum. Deras interna kris blir deras hela världsbild, för att det är i detta rum som de lever deras liv. Först bör du förstå att detta rum är den normala bourgeois-sfären som betyder att antingen mannen eller kvinnan eller bägge spenderar livet på jobbet för att försörja sig. Det egentliga livet ska då rymmas på kvällen, eller helgen eller en lovdag. När de väl når fram dit är de utmattade och deras sociala liv och erotiken dem emellan och det mänskliga mötet blir ännu ett stressmoment.

Således blir kvinnans spirituella väsen, som mannen inte kan leva utan, kvävt och hon förnekas det. Så hon kommer istället att vara en avundsjuk varelse, och detta ska inte missförstås som en kritik av kvinnan men bör förstås som att kvinnan med sin spiritualitet ser vad som händer utan att hon själv inser det. Det betyder att kontoret, eller butiken eller varhelst mannen arbetar, förvandlas till en älskarinna. När han kommer tillbaka från sitt arbetspass så är det som om hon inte är med honom för hans sinne fortfarande är på jobbet och deras kärleksakt blir en bisak och saknar passion. Därmed skapas en aggression som inte är en godartad tävlan som är ett välsignat krig mellan man och kvinna, och som föder ny styrka, enhet och tillfredställelse. Allt detta tas bort eftersom kvinnan tar sig an rollen som moder till mannen vars älskarinna är hans arbetsplats.

En dag kom en man från vår kommunitet fram till mig och sade till mig ”Jag är så orolig, min hustru är en börda för mig”. Jag svarade ”Vilken hemsk sak att säga”. Han sade då ”Nej, nej, hon är underbar, men hon är en källa till ångest för mig eftersom jag måste tjäna ihop pengar för att betala hennes räkningar”. Så jag sade till mannen ”Nåväl, detta är något underligt, ty för den moderne mannen är hustrun källan till ångest och en börda, och hans jobb är hans älskarinna”. Mannens erotiska sida och passion riktar han mot sitt arbetsprojekt, och mot sitt ego och sin status i samhället. Det är detta som innebär en ny sorts aggression som är annorlunda i förhållande till vad Lawrence beskrev som ”vargens aggressivitet” och som handlar om det erotiska kriget, och som istället handlar om det underbara i pjäsen ”Ringen” där Siegfried bara kan erövra Brünnhilde om han inte är rädd för henne, men där hans enda rädsla i livet är just Brünnhilde. Men han upptäcker emellertid att hans rädsla för henne har en sötma och att han underkastar sig Brünnhilde och att det han var så rädd för visar sig vara smakrikt. Det som Lawrence talar om, att mötet mellan mannen och kvinnan inte längre kan ske eftersom det skett en kortslutning. Detta betyder att en annan sorts aggression visar sig, och denna aggression kan inte vara positiv eftersom offret inte är mannen eller kvinnan men istället drabbas barnet. Den pedagogiska processen begraver alltså barnet, och barnet blir skadat i sitt eget hem.

Du kommer se en kompenserande skuld och att det som ges till barnet är substitut för det egentliga motet. Jag kommer inte använda ordet ”kärlek” eftersom Lawrence svart på vitt säger, ”Om ni vill att era barn ska överleva så måste ni sluta älska dem”. För att förälderna ska slippa träffa sitt barn så kommer du se att de placeras i koncentrationsläger, det som kallas dagis, som om barnet var någon annan sorts varelser likt en fågel i bur eller en hund i en korg, och på detta dagis kommer de förses med saker som kallas ”leksaker”. En leksak definierades på 1800-talet som varje sak i huset som var smått, så som en sax, en tråd, eller ett annat föremål i huset, men plötsligt så har det skapats en hel fantasivärld åt barnen. Det har inte skapats av intellektuella människor som vill frambringa barnens utveckling, men av en industri som vill tjäna pengar och som har årliga årsstämmor där en grupp vuxna, oftast män, sitter runt ett bord och säger, ”Hur ska vi påverka barnet att göra si och inte så?” Detta producerar en galen icke-existerande sfär där barnen lever sina liv, detta förstärks av televisionen och animerade icke-existerande fantasidjur där barnet aldrig möter genuina mänskliga känslor, inte ens ilska, eftersom även ilskan kommit att underkasta sig den domesticerade explosionen av irritation och inte längre är vildhetens ilska.

Så barnet, om barnet fortfarande har någon mänsklighet kvar, drar sig undan och förvandlas till denna nya sort som jorden aldrig förr skådat: En ny tonåring som är en sorts vuxen som inte bedövats men ändå brännmärkts. Barnets nerver, dess känsloliv har förkolnat. Om du tar ett rödglödgat järn och bränner ett öppet sår så kommer skadan läka, men det kommer för alltid lämna en ärrbildning. Så du kommer se dessa män och kvinnor med vackert utseende och en yttre skönhet som fantasihushållet producerat, men de kommer vara brännmärkta och oförmögna att ha känslor och de kommer vara kyliga och distanta.

Under 1900-talets mitt var den dominanta psykosen schizofreni. Det är nästan något underbart poetiskt eftersom den schizofrene kommer uttrycka fantastiska saker och måla surrealistiska målningar och ha en stark personlighet. I vår tid i vår bourgeois-existens är istället den dominanta psykosen autism. Det autistiska barnet som är avklippt från sitt känsloliv, och som ibland delar vissa likheter med den schizofrene som inte kan särskilja mellan deras egen kropps avföring och rena substanser, har som huvudsakligs karaktärsdrag att han är ett eko av den signal som han tar emot utifrån. Om du frågar ett autistiskt barn ”Är något fel?” så kommer de svara “Är något fel, är något fel, är något fel, är något fel?” tills du blir vanvettig för att du inte kan hantera ekot. Om du gör en rörelse med kroppen så kommer barnet repetera rörelsen inför dig nästan som om det vore ett sofistikerat hån av din rörelses falskhet.

Detta är resultatet av ett leverne som inte kommer upphöra. Implikationen av vad jag sagt är att du inte kan förändra detta tillstånd om du besöker en esoterisk grupp eller ägnar dig åt yoga eller någon annan egoistisk praxis eftersom inget av detta kommer förändra situationen. Om du hävdar, ”Jag vill att mitt barn skall ges en korrekt uppfostran” och sedan ställer följdfrågan ”Vilken är den bästa skolan jag kan skicka mitt barn till?” så kommer inget förändras. Du måste förändra hela processen, annars kommer inget förändras.

I den sociala processens hjärta finns det något som vi är totalt hjälplösa inför, och det är ränteekonomin. Men ett medvetet sinnelag som utvecklat medvetenhet om hur ockersystemet påverkar ditt barn är något helt annorlunda. Du säger, ”Om ni kräver dekonstruktion så ska jag ge er en dekonstruktion för jag känner till motorn i processen och är medveten om att allt är ett resultat av skulden och räntan som förslavat oss”. Så det första steget till frihet är att vara medveten om detta. Vi kan inte var ideologiska eftersom avskaffandet av ocker och att råna bankerna inte kommer att leda till något. De har skapat deras anti-anti-etik och dialektik och en modell som innebär att när du angriper det så växer det sig bara starkare. Den kritiska metoden innebär att du finner en svag länk och sedan förstärker den. Genom denna dialektik är det faktiskt terroristen som stärker statens grepp. Staten är i behov av terroristen eftersom terroristen är en nihilist som säger “Nej”. Men detta påverkar inget och förstärker bara Statens “Ja”. Jünger sade om demokratin, “Mitt NEJ är deras licens att påstå att deras JA är korrekt. Jag är ett NEJ och de är 99 JA. Så jag är bara ett förstärkande av deras JA som bevisar att deras JA är korrekt och jag kan inte skapa något med mitt NEJ. Så skapandet av mitt NEJ krossar hela sakfrågan eftersom det inte medför en förändring i medvetandet”.

För närvarande är det bara möjligt att arbeta inom en elitgrupp som har modet att inleda din omformande utbildning och rekonstruera sättet du lever på och möjliggöra en generation som kan vara en trampolin till övermänniskan, som Nietzsche talar om i sin metafor. Denna metafor är egentligen en islamisk metafor som indikerar skapandet av kompletta helhetliga individer. Det är sannerligen så att alla intelligenta kvinnor jag någonsin samtalat med har velat se detta realiseras. Sedan finns det ett fåtal män vars intellekt erkänner det men som är oförmögna att förändra den domesticerade strukturen. De säger ”Ja, på ett intellektuellt plan har du rätt, men jag kan inte förändra det. När deras son kommer hem så är jag där och förklarar vad han ska göra och att han ska stanna i skolan”. Dessa män kommer inte förändra samhället.

En annan grupp människor vill se en förändring, men de måste erövra en medvetenhet om hur de ekonomiska transaktionerna sker, och det innebär inte bara att vi inte använder oss av ränta men också att vår handel är baserat på förtroende. Vi arbetar tillsammans eller med folk vi litar på, och detta innebär en avdomesticering av männen, inte av mänskligheten men av männen för det är männen som förhindrar denna utveckling. Sanningen är att bourgeois-kvinnan bara kommer skicka tillbaka de signaler hon tror mannen vill ha.

Tragedin är att statens system och dess dialektik skapat kvinnorörelser som säger “Nej, jag vill att mannen ska vara en annan sorts man så att jag ska kunna bli en ny sorts kvinna”. Så de skapade en dialektik istället för att tillåta samarbete och de skyddade en dialektik som egentligen påminner om ett sorts krig vars enda logiska resultat är en omkullkastning. Det skapar en sexuell omdaning där mannen är hjälplös. Så de mest heroiska kvinnorna, med deras inre styrka och kvinnlighet och inspirerande energi och feminina kraft tvingas spela en roll som förhindrar den utveckling de vill se. Det är denna dialektik som i sitt väsen är identisk med den strukturalistiska staten som garanterar att det aldrig kommer ske.

Emellertid så förstår den intelligenta kvinnan detta och kan bekräfta det och arbeta med det. Svårigheten är att finna en man med det existentiella modet att leva ett annorlunda liv. Det tycks finnas en oerhörd rädsla bland männen och förvånande nog rör det sig om en rädsla om inkomst. Rädslan om försörjningen är en existentiell ångest som härrör från barndomens dagar när barnet i bourgeois-hemmet såg sin ångestfyllda moder. Återigen, för att måla upp bilden av amningen, jag minns att Hajja Khayriyya sade till en ung kvinna som ammade sitt barn medan hon stirrade ut genom fönstret som om hon befann sig på månen ”När du ammar ditt barn, titta på honom!” Sedan har du hadithen från Rasul Allah, salla Allahu ´alayhi wa sallam, som sade “Modern är en skola”. Modern är universitetet, skolan. Han sade att modern tillsammans med bröstmjölken skänker barnet visdom. Det är att man ser barnet i ögonen som skänket det dess mänsklighet, och om hon inte gör detta så kommer barnet inte bli fullkomligt.

Detta är inhämtande lärdom och det är samma sak som att sitta framför en shaykh, eller mannen som spelade violin framför sin gravida hustru, och det är detta som medför förmågan att urskilja till skillnad från transtillståndet som man idag ser i tonåringar. De har alla en sak gemensamt i deras transtillstånd, man tror att de rökt hasch fast de inte har det, men om de får tag på det så blir de glada och denna glädje härrör från att haschet bekräftar det tillstånd de redan befinner sig i, det är så de upplever existensen.

Allt detta indikerar männens förmåga att avdomesticeras, att komma ut ur huset, för att sitta med andra män och inte käbblas med dem och att inte agera utifrån hundens nivå att lukta och skälla, eller att göra subjektiva bedömningar om andra som en skyddsmekanism för att förhindra social förändring, men istället att ha förmågan att lägga saken på bordet och nå samstämmighet i att agera. Det är detta som är broderskap. Det är detta som han, salla Allahu ´alayhi wa sallam, menade när han sade, ”Muslimerna är likt två hander som tvagar varandra”. Så hur kan de bli likt två händer som tvagar varandra om de inte ens möts? Detta är vad sufierna har att lära ut. Om jag hade levt i Tashkent på Rumis tid så skulle jag ha andra saker att lära ut, eftersom de levde under andra påtryckningar, andra regeringar, andra faror, andra frestelser och andra former av baktal.

Men vi lever här och nu i denna epok och såtillvida vi inte tar itu med dessa saker så kommer det snart inte finnas några människor kvar som ställer frågor om tasawwuf eller människor som yttrar trosbekännelsen. Vi ska inte försöka bygga ett utopia eller få hela världen att bli precis som oss. Vi kommer aldrig göra något sådant. Blicka ut i världen! Res till Malaysia och se framtiden, den är hemsk. De är miljoner och du kommer aldrig kunna förändra dem. Inte ens om du ger dem alla p-piller i världen kommer du få ner befolkningen. Det du måste göra är att skapa något där du befinner dig, eftersom generositeten inleds i ditt eget hem. En av Profetens Följeslagare kom till Profeten och sade, ”Se, jag har lite undanlagda pengar, vem ska jag skänka det till?”. Han sade, ”skänk dem till de i huset bredvid”. Mannen svarade, ”Jag har redan gett dem”. Han svarade, “Ge då till de som bor i huset närmast dem”. Mannen svarade, ”Jag har redan gett dem”. Då blev Profeten vred och vände sig bort, eftersom mannen inte förstått vad han försökte säga. Om man inte förstår läxan är man en idiot. Det är motsatsen till välfärd och pensionssystem, och om du accepterar pengar från Staten så är du dömd redan innan du börjar. Du gör dig själv till en krympling och dina barn blir fördömda. Du får inte lov att göra detta! Du måste börja lita på Allah istället.

Allah kommer försörja dig. Allah kommer ge dig föda. Du kommer äta fram till den dagen du dör. Du måste förstå detta. Att du avvisar detta beror inte på att du säger ”Jag tror inte på Gud, jag vill inte vara muslim”, men det beror på att du inte litar på din mamma och att du inte respekterar din pappa. Du tror att din mamma inte försörjt dig och du tror att din pappa inte beskyddat dig, och måhända har han lämnat dig och du fått höra att han är en svikare.

Om du inte återskapar detta så kommer du inte att ha skapat en mänsklig situation. Du kan inte göra det ensam i familjen eftersom familjen idag är ett helvete, så du måste öppna din dörr och släppa lös fången som är den fängslade hustrun i fyrtornet. Betrakta inte ditt hem som en grotta som du återvänder till dagligen efter att ha varit ute på jakt. Utveckla istället ditt högre medvetande till att dela en spirituell realitet mellan man och kvinna där man bryr sig om varandra. Ansvaret över barnet är varken pedagogiskt eller befallande. Det handlar om att låta barnet utvecklas genom dess alla stadier och att du hjälper till genom att dela med dig av vad du lärt dig och att lära ut detta utan maniska tvångstankar eller besatthet. Detta är de basala principer som utgör en sann och spirituell elitgrupp människor som träffas för att sjunga diwan och för att utföra hadra och som skapar en atmosfär helt annorlunda från vad vi upplever utanför denna cirkel. Folk kommer hit från olika delar av världen för att bevittna detta. Det kan inte realiseras estetiskt men kan bara realiseras genom ditt mod att våga förändra det liv som ni så katastrofalt lever för tillfället.