Inbrott i juristens domän

augusti 21, 2014 Ingen kommentar »
Inbrott i juristens domän

I jakten på en balanserad Dîn

av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

översatt av Abdussalaam Nordenhök

De få personer som äger sann urskillningsförmåga har inga som helst tvivel om att det pågår en shiitisering bland Ahl as-Sunnah och att detta bara växer. De intellektuella är därutöver väl medvetna om faktumet att en av de mest bidragande orsakerna till detta shiitiseringsfenomen representeras av sufiska vägledare som tagit över rollen som orienterare i lagens sfär såväl som i den politiska sfären (det yttre), och att miljoner självvalt bedövade och omtöcknade passiva följare ligger lata och slöa i soffan och smälter denna pågående stöld som en del i deras frenetiska sökande efter semi-profetiska frälsare. Eftersom barriären mellan de två haven korsats, så anser jag det nödvändigt att återge en text som ursprungligen publicerades i min e-tidning Sulwân för att tackla denna accelererande förvirring.

En av de hetaste ämnena som diskuteras i islamiska lärdomscirklar är legitimiteten av s.k ”islamiska” finansiella institutioner, och detta inkluderar konceptet och fenomenet med s.k ”Islamisk” bankism. En diskussion som berör validiteten i att köpa och sälja s.k ”islamiska” skuldebrev (sukûk) uppstod nyligen. En person påstod då att om hans sufiske murshid, belägen i ett arabiskt land, lade fram en juridisk tes som sade att islamisk bankism var tillåten så skulle sufishaykhens juridiska hållning vara bindande för hans murider. Det är precis denna underkastande attityd, som berör lärarens karismatiska aura, som gjort intrång i lärdomscirklarna och som lett till ökad splittring bland muslimerna där konkurrerande grupper slåss med varandra.

En av de mest betydande rösterna som kan hjälpa oss i denna epok fylld med extremism och avsaknad av ledarskap, är den övervakande inspektören Ahmad Zarruq, sufiernas och de rättslärdes övervakare, som själv var både sufi och jurist. Bland hans imponerande textuella pärlor finner vi hans banbrytande verk Qawâ’id at-Tasawwuf som skiner allra tydligast och är fylld med fundamentala principer som berör i stort sett varje islamisk vetenskap.

I passage 39 skriver Ahmad Zarruq:

”Kunskap (’ilm) består av att undersökning och exakt bedömning av vad som utgör den sanna positionen, medan ett inre spirituellt tillstånd (hâl) består av medgivande av dess validitet och att stötta dess sanning”.

Om en sufisk mästare yttrar något som berör juridiken så måste hans yttrande granskas noggrant och vägas mot måttstocken, som utgörs av Qur’an och Sunnah och det som vi ärvt från våra föregångare (Salaf) eftersom juridiken har sin rot i dessa. Om det istället är så att den sufiske mästaren yttrar något som hämtar näring i hans spirituella tillstånd, och eftersom ingen kan nå förståelse om direkt andlig upplevelse utom för de som uppnår det, så skall det ses som tillförlitlig kunskap som baserar sig på personens integritet.
Om en sufisk mästare talar om något som berör kunskap eller om ett ämne i fiqh (som t ex huruvida islamisk bankism är tillåten) så går det direkt emot religionen att lita på hans juridiska hållning utan att först granska den. Sufimästarens hållning skall då underställas en kritisk undersökning utförd av någon som har tillbörliga kunskaper om shari’ahs grundkällor.
Det är även ytterst olämpligt att en sufisk mästare framtvingar en falsk samstämmighet bland lärljungarna genom att pådyvla dem en juridisk hållning, och detta gäller oavsett hans status inför Allah och inför människorna. Om det dessutom rör sig om en fråga som är ifrågasatt så som ”islamisk” bankism så är det ännu värre. De yttre domarna är reserverade åt mästarna i de yttre vetenskaperna.

Denna fråga är en av de största frågorna eftersom folk tenderar att underkasta sig de sufiska vägledarna under en extrem form av auktoritet och vördnad. Det är förvisso i sanning så att vi accepterar att en murshid (uppfostrande shaykh) kan skapa samstämmighet bland sina studenter genom att förespråka enhet. Vi måste tänka gott om våra muslimska bröder och inte tillskriva dem onda avsikter. Men intentionen är inte nog, eftersom man även måste vandra på den raka vägen.

I passage 61 skriver Ahmad Zarruq:

”Kunskap tas bara emot från mästarna i denna kunskapsgren (Sannerligen, en person skulle inte lita på sin murshid med att bygga ett hus utan hjälp från arkitekter. En sufi litas inte på beträffande fiqh, såtillvida hans kunskap om fiqh är välkänd. En faqih litas inte på beträffande sufism, såtillvida hans sannfärdiga efterlevande av sufism inte är välkänt. På samma sätt litar man inte på en muhaddith i frågor om fiqh eller sufism, såtillvida hans expertis om dessa två vetenskaper inte är välkänt. Det åligger således en sufisk murid att ta fiqh från fuqaha (juristerna). En murid tar bara emot från tariqans folk det som behandlar hans inre helhetlighet i relation till vad juridiken ålägger honom. Baserat på detta brukade Shaykh Abu Muhammad al-Marjani, må Allah vara nöjd med honom, instruera sina elever att besöka juristerna om olika masâ’il i fiqh, trots att han själv hade kunskap om juridiken, så förstå detta”.

***

Så som Malik ibn Anas förklarade, en person kan måhända leda bönen för att be om regn och himlen skulle då öppna upp sig, eller ett stort belopp guld skulle kunna anförtros en person och ägaren skulle vara fullkomligt trygg med att inte ett enda mynt skulle försvinna, och trots detta skulle hadith inte accepteras om han återberättade dem, ty hadith-vetenskapen är en Dîn i sig själv.

Domen i fiqh berör det allmängiltiga, eftersom syftet är att etablera religionens yttre ramar och upphöja dess ljus och för att göra Allahs Dîn segrande. Domen i sufism är däremot specifik och individuell eftersom det berör interaktionen mellan slaven och Herren och berör ingen annan. Som ett resultat av detta kan en jurist refutera en sufi, men en sufi kan aldrig refutera en jurist. Det är obligatoriskt att vända sig från sufism och mot lagen, och att finna tillräcklighet i fiqh utan sufism. På samma manér kan sufismen inte klara sig utan fiqh och inte heller är sufismen valid utan fiqh. Det är förbjudet att vända sig från sufismen och mot fiqh om man inte gör det genom juridiken och detta gäller trots att sufismen värderas högre än fiqh, och juridiken är tryggare och mer generellt förståeligt än sufism och som sådan mer givande. En sufi som är faqih är mer komplett än en faqih som är sufi, eftersom juristernas sufi har nått fram till sanningen genom sitt spirituella tillstånd (hâl) och handling (’amal) och direkt smakande (dhawq) till skillnad från en faqih som också är sufi. Den senare är den som är stadigt befäst i sin handling och sitt tillstånd, och det är bara synbart i honom genom hälsosam sund fiqh och ren smak. Ingen av de två är kompletta utan bägge kunskaper, precis så som doktorn som både behöver kunskap och erfarenhet, och vice versa.

Slutligen, in passage 45 så lär oss Ahmad Zarruq följande:

”Rotens (asl) skiftande nödvändiggör även ett skiftande i grenen (far’). Baserat på detta så är det obligatoriskt att hålla tillbaka och kontrollera jaget genom roten så att jaget regelbundet kan referera tillbaka till detta i den juridiska sfären, religionens grunder (=den korrekta ’aqidans regler) och sufismen (=islam, iman och ihsan). Yttrandet att sufiern inte har någon madhhab eftersom han kan välja från en madhhab vilket bevis som har mest stöd, eller välja en särskild väg som har mest nytta, eller välja att undvika en viss stig, och andra saker som härrör från hans inre spirituella tillstånd, är ett felaktigt och osunt yttrande. Det är snarare motsatsen som råder, eftersom al-Junyad var thawri, ash-Shibli var maliki, al-Hariri var hanafi och al-Muhasibi var shafi’i, och dessa imamer är den inre vägledningens imamer och dess bärande stöttepelare”.

Vi bryr oss inte oss att tala om den fullständigt förkastliga attityden bland lurendrejarna som påstår att en person som når en viss spirituell illumination inte längre behöver följa shari’ans bud och att kroppen inte behöver utföra de fem bönerna utöver hjärtats närvaro. Det är bönen som är skillnaden mellan en muslim och en kafir. Det finns ingen debatt mellan Ahl as-Sunnahs imamer om att den som förnekar plikten att utföra bönen är en kafir (som man inte kan be begravningsbönen över, och som inte får lov att begravas bland muslimerna, man får inte ärva från honom, och en muslimsk kvinna får inte gifta sig med honom).

Jag bevittnade något intressant på Facebook. Det är en betydelsefull indikator som visar hur vår ummah vilseletts genom avkontextualisering. En välmenande muslim lade upp en video med ett citat från den store efterföljaren al-Hasan al-Basri och en tolkning av Ibn al-Qayyim al-Jawziyyah. Uttalandet av al-Hasan al-Basri handlade om haqiqah, och han underströk att man ska lämna domen om det inre till Allah. Det var några personer som kommenterade videon med den stereotypa meningen “one cannot judge another muslim”. Trots att Ibn al-Qayyim, författaren till ursprungscitatet, själv var faqih som dömde i människornas angelägenheter med hårda domar, och han var ofta sträng i sin kritik av andra åsikter som formulerats av hans juristkollegor. Det råkar vara så att han även författat en av de mest berömda texterna som behandlar den juridiska processen beträffande dispyter, At-turuq al-Hukmiyyah. Vad våra välmenande bröder och systrar som vandrar på denna ”ickedömande stig” har misslyckats med att förstå är att de yttre angelägenheterna tillhör separationens sfär, farq, där rätt särskiljs från fel och där man dömer om vad som är korrekt, medan samlandets sfär, jam’, bara berör det inre där angelägenheterna förenas och samlas och överlåts till Allahs dom.

I deras attack mot islam så har orientalisterna försökt sudda ut särskiljandet mellan två existentiella sfärer då de tagit sig an Ibn ’Arabis tankar. Universalgeniet, den hanafitiske juristen som även var mutakallim och muhaddith och sufi, från den osmanska provinsen Palestina, Shaykh ‘Abdu’l-Ghanī an-Nābulusī, sade i sitt verk Al-Fath ar-Rabbānī att om en person hävdar att hela skapelsen är så som den skall vara, så kan personen antingen göra det utifrån perspektivet att allt härstammar från Den Ende Skaparen vars existens ligger utanför tid och rum, och ett sådant synsätt tillhör en siddîq som fullständigt bevittnar sanningen, eller så kan en person hävda samma sak genom att betrakta skapelserna från ett visuellt perspektiv med sin egen individualitet i fokus, och detta är en vinkel som kräver att han särskiljer mellan en troende gudstjänare och en kafir. Om en person hävdar att de tvenne är likvärdiga så är han en zindîq, en kättersk fritänkare, som jämnar ut det ojämna och som deklarerar att alla religioner är likvärdiga. En zindîq döms i shari’ah till döden utan att han ges en chans att söka botgöring, till skillnad från en avfällig som lämnat religionen och som får en chans att ångra sig. Allt det som Shaykh ibn ’Arabi sade i poetisk form i sin upphöjda bok Al-Futūhāt al-Makkiyyah är att om man bevittnar med haqiqas inre syn så måste man erkänna att alla människor religiösa tro och doktrin är skapade av samma Skapare. Han var alltså en siddîq och inte en zindîq. Den sistnämnda kategorin ges ingen tid att söka benådning och hans tawbah accepteras inte, eftersom han avsagt sig den Uppenbarade Lagen och hävdat att han nått närhet till Allah genom sitt engagemang i ursprungsformen, fitrah, och detta i sig själv är inte ett mål men snarare bara en väg som leder till Allah, så som an-Nābulusī brilliant beskriver i sitt verk. Saken är annorlunda om en zindîq i ögonblicket precis före sin död i sitt hjärta gör tawbah till Allah men inga troende är där och hör vad han säger. En sådan tawbah tillhör den fördolda verkligheten, haqiqah, och bedöms av al-Haqq, Den Sanne Guden, i enlighet med de domar som råder i den dolda verkligheten.

Skriv en kommentar