Palestinakonflikten – orsaker och lösning
Denna artikel är en omarbetad version av en tentamen som undertecknad skrivit. Artikeln har även publicerats i Tidningen Kulturen.
Problemen och utmaningarna i Mellanöstern spåras tillbaka till desintegrationen och upplösningen av det ottomanska riket och koloniseringen som följde i händerna på de europeiska stormakterna (Findlay 1994, s.26). Det ottomanska riket styrde Mellanöstern i ungefär fyrahundra år och var etniskt och religiöst pluralistiskt. Som exempel på denna pluralism kan nämnas att så sent som 1893 var endast hälften av invånarna i dess huvudstad Istanbul muslimer, med en signifikant judisk population som hade välkomnats till riket i samband med den spanska inkvisitionen (Pappé 2010, s. 17). Vad som kom att ersätta det ottomanska riket var en mängd – i olika grad repressiva – nationalstater med en etnisk prägel, vars gränsdragningar fastställdes utifrån de europeiska makternas ekonomiska och strategiska intressen. De koloniala gränsdragningarna har – med mindre ändringar – överlevt fram till idag (Pappé 2010, ss. 23-24). En del tänkare från Mellanöstern tittar därför idag tillbaka på det ottomanska riket som en modell för att lösa många av de existerande problemen i området (Pappé 2010, s. 17). Ett problem som varit särskilt energikrävande är Palestinafrågan (Cleveland 2009, s. 239), vars existens i många avseenden hämmat den demokratiska utvecklingen både inom gränserna för historiska Palestina (dagens Israel, Västbanken och Gazaremsan) och i grannländerna, vars regimer bland annat använt konflikten som anledning för att utnyttja sina länders resurser till att rusta upp militären samt skjuta upp demokratiska reformer.
Den sionistiska ideologin och dess konsekvenser
Efter att det ottomanska riket blivit besegrat i det första världskriget blev Palestina ett brittiskt mandat, vars öde nu låg i Storbritanniens händer. Storbritannien bestämde sig för att lova bort territoriet, som varit bebbot av araber i över tusen år, som ett hemland till en tredje part (det judiska folket) – som till sin majoritet bodde i östra Europa (Cleveland 2009, s. 240). Varför man valde att göra detta berodde på att en del brittiska politiker sympatiserade med sionismen och dess mål att etablera en judisk stat i Palestina (Findlay 1994, s. 35; Pappé 2006, s. 30).
Sionismen är en ideologi vars syfte är att väcka ett nationalistiskt medvetande bland judar. Den uppstod på slutet av 1880-talet som ett svar mot att judar i Europa utsattes för påtryckningar att acceptera assimilering, eller i annat fall riskera förföljelse. Som lösning föreslogs därför att man upprättar ett judiskt hemland, i ett vid tidpunkten obestämt territorium. Det var först efter tidigt 1900-tal som sionisterna var överens om målet att kolonisera Palestina, och göra det exklusivt judiskt. I tidiga sionistiska skrifter kan man läsa hur fördrivningen av den palestinska ursprungsbefolkningen var en del av etableringen av ett exklusivt judiskt hemland i Palestina (Pappé 2006, ss. 28-29, 31). Och så skedde, i enlighet med en noga utarbetad plan (Plan Dalet) blev cirka åttahundratusen palestinier – hälften av den dåvarande palestinska befolkningen – etniskt rensade av sionistiska styrkor mellan åren 1947 och 1949 (Pappé 2006, ss. 13, 103).
De etniskt rensade palestinierna, som flydde för sina liv, hamnade i trånga flyktingläger som upprättades i grannländerna (Cleveland 2009, s. 270). FN:s generalförsamling utfärdade 1948 – samma år som Israel utropade sin självständighet – en resolution som säkerställde de palestinska flyktingarnas oförytterliga rätt att återvända till sina hem – en rätt som än idag förvägras av Israel. För att tillintetgöra eventuella hopp för de palestinska flyktingarna att återvända, såg Israel även till att systematiskt förstöra de övergivna byarna och omvandla dem till skogar eller nya judiska bosättningar (Pappé 2006, s. 200).
Israel – demokrati eller etnokrati?
Ett vanligt påstående som cirkulerar idag, och som Israel ofta stoltserar med, är att Israel utgör ”Mellanösterns enda demokrati”. Om man med demokrati förutsätter pluralism, som man vanligtvis gör, är det svårt att argumentera att så är fallet. Mot bakgrund av att Israel bildades genom fördrivningen av den palestinska ursprungsbefolkningen är Israel till sin karaktär närmare definitionen av en etnokrati – där endast den judiska folkgruppen åtnjuter fullständiga rättigheter. Exempel på Israels etnocentriska karaktär är faktumet att de palestinska flyktingarna förvägras att återvända till sina hem, samtidigt som judiska immigranter till Israel automatiskt erhåller medborgarskap (i enlighet med den från år 1950 israeliska lagen om ”återvändo”).
Adalah, som är en människorättsorganisation med särskild fokus på arabernas rättigheter i Israel, har en databas på sin webbplats (adalah.org) under rubriken, ”Discriminatory Laws in Israel”, där man dokumenterat och översatt till engelska ett 50-tal anti-demokratiska och diskriminerande lagar som idag är gällande i Israel. Lagarna behandlar bland annat: åtkomst till land, civila och politiska rättigheter och rörelsefrihet. Lagarna diskriminerar den arabiska minoriteten som utgör ca 20% av den totala befolkningen.
1. Åtkomst till land
I Negev bor omkring hundratusen arabiska beduiner som samtliga är israeliska medborgare. Deras byar erkänns inte av staten och har därför inte möjlighet att erhålla bastjänster. Samtidigt som detta förhållande råder har ett 60-tal nyligen etablerade judiska bosättningar i området blivit officiellt erkända genom en lag som infördes 2010 (”Negev Development Authority Law”).
I Galileen och Negev finns så kallade ”Admission Committees” som är verksamma i samhällen på statligt ägd mark. Dessa har givits fulla friheter att acceptera eller förvägra personer att leva i samhällena. Vad detta lett till är att kommittéerna godtyckligt avfärdar araber och andra marginaliserade grupper (”Admissions Committees Law”).
Idag är ca 93% av marken i Israel ägd av staten, och endast ca 3% ägd av den arabiska befolkningen. Detta kan jämföras med år 1948 när araberna ägde 48% av israelisk mark. Detta har realiserats genom att staten exproprierat marken med hjälp av bland annat lagen om ”Land Acquisition”.
2. Civila och politiska rättigheter
Staten förbehåller sig rätten att minska eller helt stoppa stöd till institutioner som förnekar Israel i egenskap av en ”judisk och demokratisk stat” eller högtidhåller Israels självständighetsdag som en dag av sorg. Detta orsakar två relevanta problem; palestinier, som ju är araber och inte judar, ser hellre Israel som blott en ”demokratisk stat”, avsedd till samtliga israeliska medborgare och inte exklusivt för den judiska folkgruppen. Det andra problemet är att man förvägrar palestinierna ihågkommelsen av sin historia såsom man uppfattar den – sorgefylld, i synnerhet på grund av Israels bildande. Att förvägra institutioner stöd på grund av dessa skäl är en begränsning av yttrandefriheten (”Nakba Law”).
Ett annat uttryck för begränsningen av civila och politiska rättigheter i Israel är förbudet som infördes 2011 mot att propagera för en bojkott av de illegala bosättningarna på Västbanken. Förbudet påverkar även kulturella, akademiska och vetenskapliga institutioner som hotas med indragna medel om de på något sätt uppmuntrar till en sådan bojkott (”Anti-Boycott Law”).
3. Rörelsefrihet
Israel förbjuder generellt sett sina palestinska medborgare att träffa sina makor eller makar om de bor på de ockuperade områdena. Förbudet gäller inte judiska medborgare som vill träffa sina makor eller makar som bor i någon av de judiska bosättningarna på de ockuperade områdena (”Ban on Family Unification”).
Situationen på de ockuperade områdena
1. Västbanken
Som om situationen inuti Israels lagliga gränser inte vore tillräcklig, upprätthåller Israel även en brutal ockupation på Västbanken, som av bedömare, bland andra den f.d. amerikanska presidenten Jimmy Carter, jämförs med apartheid (Carter 2006). Nyligen har även USA:s nuvarande utrikesminister, John Kerry, använt termen apartheid för att beskriva Israel, även om han efter påtryckningar bad om ursäkt för yttrandet (John Kerry apologises for Israel ’apartheid’ remarks, 2014).
Med apartheid avses ett system av rasistisk diskriminering i institutionaliserad form, som tidigare bevittnats i Sydafrika. En som definitivt känner till vad apartheid innebär är John Dugard, den sydafrikanska folkrättsprofessorn som är en av FN:s särskilda rapportörer i Mellanöstern. I sin rapport om situationen i området har han dokumenterat den israeliska ockupationens illegala karaktär, som han menar innehåller element av både kolonisation och apartheid (Dugard 2007).
Med kolonisation avser Dugard bland annat Israels tidigare och fortsatta byggande av judiska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium, vars judiska bosättare nu uppgår till cirka femhundratusen – samtliga illegala enligt internationell rätt. Israel exproprierar även palestiniernas vattenresurser och agrikultur på de ockuperade områdena, för att tillgodose de judiska bosättningarnas behov.
Apartheid på Västbanken tar sig uttryck på olika sätt: Israeliska medborgare har fritt tillträde till områden som det för palestinier krävs erhållandet av tillstånd; husdemoleringar sker på ett sätt som diskriminerar mot palestinier; judar är privilegierade med särskilda vägar som palestinier inte har åtkomst till; judar är privilegierade med erhållandet av bygglov och militärt skydd. På Västbanken finns även över femhundra vägspärrar som kraftigt hindrar rörelsefriheten för palestinier – där en resa som vanligtvis tar tio till tjugo minuter nu kräver flera timmar.
Baserat på ovan och en rad andra människorättskränkande åtgärder frågar sig Dugard om det ”verkligen går att förneka att syftet med dessa förhållanden inte är att etablera och upprätthålla dominansen av en rasgrupp (judarna) över en annan rasgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem” (Dugard 2007, s. 20).
2. Gazaremsan
Israel valde 2005 att avveckla de illegala judiska bosättningarna på Gazaremsan samt utrymma sina trupper till sin sida av gränsen. I och med detta gjorde Israel gällande att dess ockupation av Gazaremsan nu var över. John Dugard understryker i sin rapport att ockupationen aldrig upphörde eftersom Israel fortfarande kontrollerade luftrum, territorialvatten och gränsövergångar.
I det palestinska parlamentsvalet från januari 2006 utropades Hamas som segrare – som av internationella observatörer, bland dem Jimmy Carter bedömdes vara ”helt ärligt och rättvist” (Carter 2006). Som svar på detta uttryck för demokrati valde västerländska regimer och Israel att införa ekonomiska sanktioner mot det nya styret, med motiveringen att Hamas måste erkänna Israel, avsäga sig våld och respektera tidigare israelisk-palestinska överenskommelser (U.S. and Europe Halt Aid to Palestinian Government, 2006). Även om dessa krav från USA och EU tillsynes är resonliga var de ensidiga, eftersom likvärdiga åtgärder aldrig krävts från Israel – i synnerhet inte följt av ekonomiska sanktioner.
De ekonomiska sanktionerna och den totala blockaden som följde tätt därefter har varit förödande för Gazaborna. I en uppdatering från 2010 om situationen på Gazaremsan rapporterade Amnesty International, en av världens mest ansedda människorättsorganisationer, om hur blockaden lett till massarbetslöshet och extrem fattigdom, där fyra av fem Gazabor är beroende av humanitärt bistånd (Suffocating Gaza – the Israeli blockade’s effects on Palestinians, 2010). För att försöka bryta blockaden har Gazaborna grävt tunnlar – som Amnesty kallar ”Gazas livlina” – in till Egypten och smugglat in nödvändigheter genom den vägen. Egypten och Israel har aktivt bekämpat dessa tunnlar genom att bygga en underjordisk stålmur på den egyptiska sidan av gränsen samt flygbomba öppningarna för tunnlarna inuti Gazaremsan. Till följd av blockaden erfar många Gazabor också elavbrott upp till tolv timmar om dygnet. Hälsosektorn är även hårt drabbad och har ont om redskap och medicin. Amnesty kallar blockaden för en kollektiv bestraffning av hela den palestinska befolkning på Gazaremsan och fastlår därför att den tydligt bryter mot folkrätten.
En effekt av blockaden har varit att väpnad konflikt uppstått ungefär vart tredje år (2006, 2009, 2012 och nu senast 2014) med massiv död och förstörelse som följd, som förvärrat situationen på Gazamrensan något oehört eftersom Israel försvårat återuppbyggnaden av området. Efter det 22 dagar långa angreppet som skedde 2008 till 2009 upprättade FN en kommission under ledning av Richard Goldstone, tidigare chefsåklagare för FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, med syfte att undersöka huruvida folkrättsbrott begåtts i kriget. Kommissionen slutsats var enligt följande:
”[..] vad som skedde var ett medvetet, oproportionerligt anfall, för att förnedra och terrorisera en civilbefolkning samt för att radikalt minska dess lokala ekonomiska kapacitet” (Goldstone 2009, s. 408).
Diskussion
Situationen inuti Israel och på de ockuperade områdena är exempel på hur bristen på demokrati och mänskliga rättigheter är en stor utmaning i Mellanöstern. Den etnocentriska inställningen i Israel, som favoriserar den judiska folkgruppen, marginaliserar palestinierna och fungerar som tändvätska som eldar upp konflikten och håller den vid liv. Sedan Israels grundande för snart 70 år sedan har staten istället för att utvecklas i en mer demokratisk, öppen och inklusiv riktning snarare befäst och vidare förstärkt sin etnocentriska karaktär. Anledningen verkar vara från vilken ideologi staten hämtar sin näring – i detta fall sionismen. En ideologi vars målsättning är etableringen av en exklusivt ”judisk stat”, i ett område där det redan bor folk, är dömd till att leda till konflikt. Israel står därmed vid ett vägskäl, antingen lämnar man sina ideologiska rötter, öppnar upp och försonas med sin palestinska befolkning och de palestinska flyktingarna, eller förbereder sig för ökad konflikt och riskera att israeliska områden med palestinsk majoritet en dag kräver självständighet – i ett Kosovo-likt scenario.
Den apartheid-liknande ockupationen på Västbanken är ett recept för våld och militär konfrontation. Ockupationen har existerat i snart 50 år. Där det existerar förtryck uppstår i regel ett motstånd som bekämpar det. När de fredliga alternativen visar sig vara fruktlösa är steget inte långt bort för ett desperat folk att ta till vapen. Om det är sant för Västbanken är det än mer applicerbart för utomhusfängelset som Gazaremsan under blockaden har kommit att innebära. Systematiskt förtryck och våld, som sker på daglig basis – vilket den israeliska ockupationen inneburit – leder oundvikligen till våldsamma reaktioner. Det är också utifrån detta man förklarar de desperata våldsutbrott som uppstått från palestinskt håll genom åren. Det palestinska folket kommer söka sig till mer radikala lösningar till sin prekära situation så länge ’status quo’ upprätthålls, vilket också förklarar varför ”fel part” – i västerländska ögon – vann det demokratiska parlamentsvalet i de ockuperade områdena. En av anledningarna till valresultatet torde vara att den så kallade ”fredsprocessen” som den palestinska myndigheten deltagit i sedan 1993 inte lett till något framsteg överhuvudtaget, utan snarare tvärtom. Med tanke på att de judiska bosättningarna utökats och än mer palestinsk mark på de ockuperade områdena exproprierats av Israel har den så kallade ”fredsprocessen” kommit att betraktas som en koloniseringsprocess i palestiniernas ögon.
Hur skall man gå tillväga för att uppmuntra till ökad demokratisering och respekt av mänskliga rättigheter i Israel och på de ockuperade områdena kan man då fråga sig? Lösningen torde vara att Israel utsätts för påtryckningar utifrån. Problemet har här varit att de som kan göra skillnad – västmakterna med USA i spetsen – istället för att sätta press på Israel snarare gjort det motsatta. USA har uppmuntrat Israels regimer genom åren med ett förvånansvärt konsekvent politiskt stöd, i synnerhet i FN:s säkerhetsråd, och ett årligt militärt bistånd värt flera miljarder dollar. EU:s roll har också varit en besvikelse, där man i princip följt USA:s linje.
Utan en förändring i västmakternas inställning gentemot Israel kommer inte Israel känna sig nödgad att förändras i en positiv riktning. Apartheidregimen i Sydafrika avvecklades först efter att omvärlden i stor skala valde att bojkotta den. Förvisso har en rörelse (BDS) som uppmanar till en bojkott av Israel vuxit fram på senare år och som skördat en hel del framgångar – om än i begränsad skala. Israel ser ut att betrakta BDS-rörelsen som ett reellt hot mot bakgrund av lagen som infördes 2011 (”Anti-Boycott Law”) som förbjuder all form av deltagande i aktiviteter som uppmuntrar till bojkott. Kanske är det endast en tidsfråga innan den globala BDS-rörelsen växer sig så pass stark att den kan utsätta Israel för tillräckligt omfattande påtryckningar som tvingar dess styre till förändring? Låt oss hoppas för både judarnas och palestiniernas bästa, samt regionen i stort, att så sker.
Mohammad Khalil
Frilansskribent och student i arabiska och mellanösternkunskap vid Lunds universitet
Referenslista
Findlay, A. M., Development Issues in the Arab World. 1994. London: Routledge
Pappé, I., The modern Middle East. 2010. (2. ed.,) London: Routledge
Pappé, I., Den etniska rensningen av Palestina. 2006. Stockholm: Karneval förlag
Cleveland, William L., A history of the modern Middle East. 2009. 4th ed. Boulder, Colorado: Westview Press
Carter, J., Palestine: Peace not Apartheid. 2006. New York: Simon and Schuster
John Kerry apologises for Israel ’apartheid’ remarks (2014). The Guardian, 29 april.
Dugard, J. (2007). Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights in the Palestinian territories occupied since 1967 (A/HRC/4/17). Human Rights Council.
Carter, J. (2006). Opening Remarks by Former U.S. President Jimmy Carter to the 2006. http://www.cartercenter.org/news/documents/doc2348.html [2006-05-23]
U.S. and Europe Halt Aid to Palestinian Government (2006). The New York Times, 8 april.
Suffocating Gaza – the Israeli blockade’s effects on Palestinians (2010). Amnesty International, 1 juni.
Goldstone, R. (2009). Report of the United Nations Fact-Finding Mission on the Gaza Conflict (A/HRC/12/48). Human Rights Council.
