Domen för att leva på bidrag

oktober 16, 2014 Ingen kommentar »
Domen för att leva på bidrag

Fråga:

En kvinna lever på bidrag från icke-muslimernas bayt al-mâl (statskassa) för att kunna bära niqâb. Vad är den lämpligaste lösningen i shari’a för en icke gift kvinna: Att ta av sig niqâb och arbeta, eller att leva på bidrag för att kunna klä sig i niqâb?

***

Svar av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani: 

Vår Skapares Lag etablerar en fin balans mellan värderingar, målsättningar och intressen. Denna balans anförtros enbart vägledningens kunskapsmän som bevarat arvet från våra föregångare (salaf) och deras efterträdare (tabi’în), och detta arv omfattas av de fyra klassiska sunnitiska skolorna, men det bör vara klart att jag bara besvarar frågor utifrån ett malikitiskt perspektiv. Niqâb är blott och enbart en sedvänja som praktiserats i vissa muslimska samhällen och är inte ett av Lagens (shari’a) krav [Koranen och Sunnan befäster denna dom]. Det är inte fard (obligatoriskt) eller sunnah eller mustahabb (rekommenderat) men mubâh (neutralt tillåtet) om villkoren tillåter det, läs röd fotnot nedan]. Läs gärna den korta men innehållsrika texten, “Mustalahāt Qur’āniyyah hawla libās al-mar’ah”, som författats om detta ämne av al-Habîb bin Tâhir som är ett ypperligt exempel på en autentisk malikitisk lärare i vår samtid. Eftersom sedvänjan i Europa är fullständigt fientlig mot niqâb som praxis, och eftersom denna sedvänja skapar fientlighet i värdlandet Europa som låter muslimer bo som gäster i dess kärnland, oavsett deras position, så är det ett imperativ för de inflytelserika muslimerna i de olika muslimska kommuniteterna i Europa att tygla deras medlemmar som bara skadar sig själva och skadar andra muslimer genom deras illa valda extremism i just denna partikulära sakfråga. Det är dessutom en extremt klandervärd sak i vår Dîn att förlita sig på bidrag. Allah har sagt i Sin upphöjda Bok som är en förklaring av allt vi behöver veta: ”Du skall känna igen dem på deras sätt: de besvärar inte andra med efterhängset tiggeri”. Muslimerna i Andalusien, i en tid då kontinenten historiskt upplevde en segerrik europeisk islam, brukade gå omkring i rena kläder även om de led av extrem fattigdom och de brukade klandra och jaga bort tiggare, dagdrivare och sysslolösa. Vår Profet, må Allah välsigna och skänka honom frid, förbjöd tiggeri i starka ordalag. Om vår religion lär oss att förlitande på bidrag och att åka snålskjuts på andra muslimers hårda arbete är något som är förkastligt, föreställ dig då hur förkastligt Lagen ser på att leva på bidrag från icke-muslimer. Att leva i icke-muslimernas länder är enbart tillåtet under det specifika strikta villkoret att man strävar efter att bjuda in dem till sanningen (daw’a). Att livnära sig på bidrag ansågs motbjudande av våra föregångare, och ännu desto mer att livnära sig på bidrag från icke-muslimerna. Förkastligheten i detta bara ökar i det scenario som du frågar om (och ännu värre är det att ta emot bidrag som finansierats genom tvångsbeskattning av andra) särskilt om sociala förmåner sugs ut av främlingar som lever ett instängt liv skyddade av murar och slöjor av extremism. Samtidigt har islam hyllat värdet av hederligt arbete och att man är konstruktiv och att man upphöjer och förädlar det sociala sammanhang vari Allah placerat muslimen. En muslim är ålagd att emigrera från landet om han eller hon inte vill förädla kontexten han eller hon befinner sig i. Om vi applicerar Lagens fina balans så finner vi svaret att det är förkastligt, utom under exceptionellt betungande omständigheter (darura), att livnära sig på bidrag, och alldeles särskilt där man förlitar sig på ickemuslimska donationer för att kunna upprätthålla en praxis så som att bära niqâb, som varken är en del av Lagen eller harmoniskt överensstämmer med sedvänjan i landet man lever i, som för övrigt är ett land som det bara är tillåtet att bosätta sig i för att ägna sig åt daw’a. All seger är från Allah.
***
Fotnot:
Vad detta betyder i denna specifikt malikitiska kontext är att niqâb, inom den malikitiska rättstraditionen som är den rättstradition som denna hemsida behandlar, inte sågs som obligatoriskt och heller inte rekommenderat. Det sågs inte som obligatoriskt eller rekommenderat, varken av imam Malik eller hans studenter, och detta är rådande under hela Salafs epok, men denna förislamiska sedvänja (’urf) kom att inkorporeras i vissa tolkningar av Lagen och den existerade i vissa geografiska områden men inte i staden Medina, själva religionens center, och Medina var en stad vari ingen innovation fick fäste under Salafs epok. Några få sentida malikitiska jurister omfamnade denna sedvänja i syfte att hindra sexuell fitna genom att betrakta det i ljuset av det juridiska filtret, sadd al-dhara’i (att blockera de vägar som kan leda till det förbjudna). Men under de första 400 åren av levd och praktiserad islam sågs det inte på detta sätt, och det är här roten till meningsskiljaktigheterna (khilaf) residerar. De sentida juristerna som såg denna sedvänja som något gott som överensstämde med islamiska värderingar håller en legitim åsikt, om än ej ursprunglig. Låt mig upprepa det igen, deras position är legitim. Emellertid, när vi nu befinner oss i en ny situation så retirerar Lagen tillbaka till dess rot (asl) och måste omvärderas återigen av nutida kompetenta jurister. De sentida juristerna som levde efter Salafs epok yttrade sig kontextuellt i denna sakfråga och talade specifikt om Dar al-Islam och inte det moderna Väst. Det är sannerligen så att implementeringen av ändamålsenliga källor i Lagen så som exempelvis sadd al-dhara’i, nämligen att blockera vägen till det som möjligtvis eller kanske kan leda till det förbjudna, kräver att niqâb inte praktiseras i den muslimska kommuniteten i Väst, eftersom: 
– Det skapar fientlighet i de dominanta nationerna och hos det folk som befolkar dessa länder och det går emot deras sedvänja. 
– Det attraherar negativt fokus på muslimerna och driver regeringarna och de hotade folken att mobilisera sig mot muslimerna och deras Dîn
– Det skapar diskriminering mot muslimer på arbetsmarknaden och i det samhälleliga offentliga livet. Muslimer hindras därigenom att söka en meningsfull försörjning. Allah älskar den starka troende mer än Han älskar den svage troende. Han älskar att muslimerna ges makt och Islam ges styrka. I denna tid är ekonomin nyckeln till detta. 
– Den enda anledningen till att muslimer ska tillåtas bo i Europa är att de ägnar sig åt daw’a. Dawa’ hindras genom niqâb och eftersom niqâb inte är ett legalt krav, trots att det är en acceptabel praxis i kulturellt enhetliga och homogena muslimska nationer, så är det inte lämpligt här. A.) Det skapar ett främlingaskap med folket som bor i Europa och vi vill bjuda in dem till Islam. B.) Det försvagar muslimerna från meningsfyllda arbeten och hindrar dem från att tjäna sitt uppehälle och tvingar muslimerna att underkasta sig och vara beroende av sekularisternas sociala bidrag och det är just detta som dagens fråga berör; att leva på bidrag. 
– Genom deras själva essens så är de sekundära källorna i shari’a så som exempelvis sadd al-dhara’i och maslaha mursala inte stöpta i järn, men måste omvärderas i ljuset av skiftande omständigheter och vad som anses leda till mest skada eller vad som anses mest gagnande för den muslimska allmänhetens väl. 
– Det önskade målet att avstyra sexuell fitna måste vägas mot andra ofrånkomliga skador. I Lagen, så väger mafsada (skada) tyngre än maslaha (allmänhetens väl) och man undviker i vår juridik skada hellre än att söka gagn. 
– Vi vet att generationerna under Salafs epok inte praktiserade niqâb. Det är ren gissning att påstå att om de levt i dagens Väst så hade de klassiska juristerna från Khalaf uppmanat till niqâb som praxis. Det är faktiskt så att när man studerar deras liv och omständigheter och deras juridik och existentiella tillvägagångssätt så kommer man ofrånkomligen fram till att det är tvärtom och att de inte hade uppmanat till det. 
***

 

Skriv en kommentar