Glimtar ur Ahmad Zarruqs ’Uddat al-Murid al-Sadiq (’Den Sannfärdige Sökarens Utrustning’)
I kapitlet ”Om deras påfund i fråga om trohetseden och hur de därigenom frångår både dess sanning och syfte” nämner Shaykh Aḥmad Zarruq, omnämd som ’granskaren av de rättslärde och sufierna’, tio problematiska aspekter av sufism i sin samtid. Punkt nummer tio lyder:
10. Enfald och stark partiskhet (taʿassub) när det gäller både vänskap och fiendskap. Idén om att ärligheten i åtföljandet av shaykhen mäts i hat mot hans fiender och sammanslutning med hans vänner leder dem till självberöm, tjurskallighet och dispyter. De bryr sig inte om shaykhernas integritet. I själva verket bryr de sig inte om muslimerna överhuvudtaget. De lyssnar bara till uppvigling, förvirring, lögnaktiga hävdelser och förtappade personligheter. I själva verket lyssnar de bara till ”vår shaykh och er shaykh”, ”vi och ni”, ”vår sufiorder och er sufiorder”. Detta gäller i synnerhet Murabituns söner för de anser att sanningen bara tillhör dem och deras förfäder, ingen annan. De är som det sägs:
De skryter med sina förfäder som gick före dem.
Vilka utmärkta förfäder, men vilka usla avkommor!
Detta är det vanligaste tillståndet bland dem. Domar baseras inte på det avvikande. Undantagen är i det här fallet färre än få. Må Gud främja oss genom dem och än en gång sända deras välsignelse över oss. Han är välgörande och givmild. Han är tillräcklig för oss och den bäste Övervakaren.
