Gunnar Ekelöf om muhammedanismen

En av det svenska språket största poeter, Gunnar Ekelöf (1907-1968), talar i följande intervju om intellektet, det underutvecklade hjärtat och diktarens uppgift att lära människan att återigen se med hjärtat – från det innersta av varat. Med 1800-talets turkskräck bakom sig och 2000-talets islamofobi framför sig, konstaterar han klarsynt angående den samtida människans fragmenterade tillvaro och bildning att:

”Alla borde få lära sig ett hantverk, ett hederligt hantverk.
Så är det ju i muhammedanismen, Muhammad var tältmakare.
Det finns en poet som heter Faridu’d-Din som var parfymmakare
och antagligen finns det väl skomakare och snickare också.
Det skulle var och en behöva för att det är en oerhörd känsla av
lättnad att kunna göra någonting med händerna, som dock är
bland det intelligentaste som människan har i sin kropp.”
(4:30 minuter in i klippet nedan)

Att helheten mellan kroppen, intellektet och hjärtat var någonting som han fann inom den muhammedanska traditionens poesi är tydligt i vad mån han än tillskansade sig den. De öst-västliga samlingar som han mot slutet av sitt liv författade ekar av denna inspiration. Liksom Goethe försökte han på olika sätt att förmedla vidare det han hade funnit, enligt sin egen förståelse och sitt eget språk. I Diwan över fursten av Emigión (1964), lyder en av dikterna:

Jag hörde i drömmen:
– Habib, vill du ha denna lök
eller bara en skiva?
Det föll över mig en stor tveksamhet
Denna gåtas fråga
var mitt livs fråga!
Ville jag ha delen framför det hela
eller det hela före delen?
Nej, jag ville ha båda
såväl delen av det hela som det hela
Och att ingen stridighet funnes i detta val.

Och i Opus incertum (1959):

Jag skriver till dig från ett avlägset land
Det har ingen färg
det har inga bilder att ge dig
det ger dig inte en tanke att tänka
Det är ett avlägset land
Hur kommer man dit?
Endast genom att följa dit
men inte med tankar och föreställningar
och att förfölja är fåfängt
föreställning är fåfäng:
Genom att verkligen följa
med vad man har verkligt
kommer man dit
Genom att lämna sig efter sig efter sig
mil efter mil efter mil
Genom att lämna sig efter sig efter sig
kommer man dit.

Gunnar Ekelöf levde och verkade som en främling, en ständig vägfarare. Därav gav etablissemanget honom benämningen outsider. Omkring 1400 år tidigare sade Profeten Muhammad ﷺ, ”Befinn dig i denna värld som om du vore en främling (gharīb) eller en vägens man (ʿābir as-sabīl).” På det sättet trevade Ekelöf efter den visdom och insikt som skulle kunna återställa det ”underutvecklade hjärtat”. Men trots sitt främlingskap är hans poesi mänskligare och förtroligare än mycken annan. Därom uttrycker Ekelöf själv i den klassiska samlingen Färjesång (1941), att diktningen rör sig om ”det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”, då ”det som är botten i dig är botten också i andra.” Så är livet, så ock islam.