Apologetikens avgrund

januari 3, 2015 2 Kommentarer »
Apologetikens avgrund

Apologetikens avgrund

Samtidens helvetesgap – bristen på grundkunskap 

Gud säger i Sin Bok:

Låt inte era tungor tala osanning då ni kallar det ena lovligt och det andra förbjudet, så att ni lögnaktigt tillskriver Gud era egna påhitt. Det går inte väl för de som lögnaktigt tillskriver Gud sina egna påhitt. Deras glädje är kortvarig och ett plågsamt straff väntar dem. (16:116–7)

En av de största farorna för Sveriges muslimska män och kvinnor är det till synes aningslösa förnekandet av Islams allmänt kända grunder (maʿlūm min ad-dīn bi-l-ḍarūra). Dessa grunder har klassiskt sett förståtts som det som tydligt etablerats genom masstraderade texter och känns till av såväl lärda som lekmän. Att vissa saker i religionen är så allmänt vedertagna hos både massa och elit innebär att förnekelse kan medföra att själva tron (imân) ifrågasätts.

Det största problemet i den samtida situationen är dock inte okunskap om dessa grunder, eftersom okunskap i vissa situationer kan ursäktas, exempelvis för den som lever utan tillgång till lärda eller nyligen antagit islam. Problemet i vår tid består i att muslimska individer pressas av den dominerande kulturens ifrågasättande av islams parametrar och därpå medvetet eller omedvetet väljer att ta avstånd, eller rent av förneka existensen av, ofrånkomliga delar av religionen.

Den följande texten är ingen argumentation. Det är enbart en stilla förmaning att undvika apologetikens fällor och att ta det säkra före det osäkra – att hellre medge sin okunskap (”jag vet inte”) än att förneka det som inte passar in i den rådande samhällsdiskursen. Vi ska återvända till detta råd om försiktighet mot slutet av artikeln, men först presentera några tidigare lärdas utlåtanden om religionens allmänt kända grunder och därtill ge några konkreta exempel på sådana grunder.

Imam al-Nawawī säger i Sharh sahih Muslim (’Kommentar på Muslims Sahih-samling’):

Den muslim som förnekar någon av religionens allmänt kända grunder betraktas juridiskt sett som en avfälling (murtadd) och icke-muslim (kāfir) såtillvida han inte nyligen har konverterat eller föddes och uppfostrades i obygden eller av annan orsak varit oförmögen att lära sig sin religion korrekt. Sådana muslimer skall informeras och om de fortsätter på denna bana bedöms de vara icke-muslimer. Detta gäller även den muslim som anser det tillåtet att ägna sig åt otukt (zinā), vindrickande, döda oskyldiga eller utföra andra handlingar vars förbud är allmänt kända som en del av religionens grunder.

Imam al-Suyuti sade i sitt verk Miftah al-janna fî ihtijâj  bi s-sunna:

”Ha kännedom, må Allah belöna dig, om att den som förnekar att de allmänt kända profetiska återberättelserna, antingen i ord eller handling, och att de utgör bevis, är en kâfir som befinner sig i vantro och kommer återuppväckas med judarna och de kristna eller andra otrogna.

Qadi ‘Iyad säger i al-Shifa:

Vi är fullkomligt säkra att deklarera att en person är kafir om han ljuger om eller förnekar vilken som helst av shari’ans grunder då detta är etablerat genom full säkerhet, och att en handling utförts av sändebudet och det återberättats om honom, eller i sådana saker där det råder konsensus.

Ibn Battah sade i Ma’alim as-sunnah an-nabawiyya:

Om en person har tro på allt som Sändebudet kom med, må Allah välsigna och skänka honom frid, förutom en enda sak som han förnekar, så är han en kâfir enligt samtliga rättslärde.

Exempel på religionens nödvändigheter varom det inte råder meningsskiljaktigheter och där förnekelse inbegriper kufr: 

  • De fem pelarnas förpliktelse (vittnesbörd, bön, allmosa, fasta och pilgrimsfärd).
  • De sex trosartiklarna (Gud, änglarna, böckerna, profeterna, domedagen och ödet).
  • De fördolda varelsernas existens (jinn).
  • Profetskapets försegling genom Profeten Muḥammad ﷺ.
  • Förbudet mot vin.
  • Förbudet mot otukt.
  • Förbudet mot stöld.
  • Förbudet att döda oskyldiga människor.
  • Förbudet mot ätande av griskött.
  • Förbudet mot ocker (ribā).
  • Förbudet mot homosexualitet.
  • Förbudet mot magi (sihr
  • Förbudet mot att utan tillåtelse träda in i ett hus (isti’dhân). 
  • Religiöst motiverad krigsföring (jihād).
  • Mannen och kvinnans täckande av nakenheten (‘awra).
  • Ḥadd-straffen.
  • Islams upphävande av alla tidigare religioners giltighet.
  • Förbudet om olydnad mot ens föräldrar.
  • Förbudet mot hustruns olydnad inför sin make. 
  • Världsalltets skapelse.
  • Förbudet mot lögn (kidhb).
  • Förbudet mot baktal (ghîba).
  • Förbudet att håna eller förminska Profetens ﷺ ställning.
  • Faktumet att islam är riktat åt hela mänskligheten och inte en specifik etnisk grupp.

Det finns andra saker som fuqahâ’ beskrivit som kufr och som ma’lûm min ad-dîn bi’l-darûra så som att exempelvis anklaga Umm al-mu’minîn ‘A’isha för otillbörliga handlingar eller att förneka att Abû Bakr var följeslagare då den koraniska texten är tydlig i dessa frågor. Ibn Juzayy al-Kalbī skriver i sitt verk al-Qawānīn al-Fiqhiyya om andra aspekter som medför att man lämnar religionen och som kan vara av relevans för den moderne läsaren. Bland dessa nämner Ibn Juzayy ”att medvetet förändra eller förvanska något i den Qur’an som lämnades av Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid”. Vad som måhända inte medför otro (kufr), men som likväl tillhör de allvarligaste kriminella handlingarna, är vanställande av förståelsen av den koraniska texten genom projektion av felaktiga uppfattningar på texten och alltså inte nödvändigtvis förändring (tahrîf) av Koranens bokstäver. Denna fara uppstår exempelvis inom det s.k. muslimska feministiska rörelsen som med felaktig användning av den koraniska texten ämnar ifrågasätta välkänd fiqh tagen från Guds ord varom det inte råder meningsskiljaktigheter (ikhtilâf) så som de koraniska arvsreglerna eller makens försörjningsplikt eller något som är ma’lûm min ad-dîn bi-l-darûra så som hijâb

Shaykh ‘Abdallah bin Hamid skriver om religionens välkända fundament:

Det är obestridligt eftersom det inte existerar någon annan tolkning av dessa doktriner eller juridiska förelägganden. Detta medför att de kategoriseras som ”självklara” delar av religionen. Sådana saker inkluderar att hålla sina löften, äktenskaplig trohet, ärlighet, välvilja mot släktingar, och artighet mot alla människor i ord och handling. Det inkluderar även makens plikt att försörja sina fruar, för fäder att försörja sina familjer, hustruns plikt att lyda maken, en människas helighet beträffande sitt liv, sin egendom och heder, och rätten till självförsvar, och många andra saker.

Muslimen är inte bara ålagd en viss grad av kunskap om att förnekande av ma’lûm min ad-dîn bi’l-darûra är kufr. De troende är även förpliktade att känna till det grundläggande rättsliga arvet som genom en obruten kedja ärvts av generation efter generation av rättslärda och som genom konsensus (ijmâ’) enats om vissa premisser varom det inte föreligger någon meningsskiljaktighet. Förnekandet av dessa konsensus utgör grov överträdelse om de sker i det fördolda på individuell nivå men är allvarligt skändlig sedeslöshet och från de allra mest kriminella lagöverträdelserna om en individs förnekande påverkar den muslimska samhällskroppen. Sådana aspekter av religionens rättslära inbegriper faktumet att familjen i dess struktur och hierarki är samhällets fundament, att islam är möjligt att implementera i alla tider och på alla platser, att moskéer är Allahs hus där muslimernas samlas för bön, att gemensam bön är mer belönande än böner i ensamhet, att imamen leder församlingen i bön och att mannen leder kvinnan i bön, att islam inte har något prästerskap, att Koran och Sunna är Lagens bas, att islam är lagstiftande, att muslimen är ålagd att lyda den legitime makthavaren och domstolens domslut. Profeten ﷺ sade: ”Min umma kommer uppdelas i fler än sjuttio grupper, varav de som utgör den allra största prövningen (fitna) mot min nation är de som bedömer saker utifrån sin egen åsikt och tillåter det som är förbjudet och gör det tillåtna förbjudet”. 

Det råder konsensus om ungefär 30% av rättsskolornas fiqh. Detta utgör det enstämmigt överenskomna arvet som följts av såväl elit som massa i levd praxis (‘amal) och förståelse (fahm). De 70% varom juristerna är oense utgör klassicismens välkända arena för adab al-ikhtilāf vari juridiska domar skiljer sig åt men där opponentens perspektiv högaktas. Att träda utanför denna breda överenskomna fiqh som Ahl as-Sunna enats kring samt den flitigt diskuterade fiqh som ärvts genom de fyra valida skolorna är en stor risk. All juridik som befinner sig inom det nedärvda paradigmet utgör en trygg zon och all reform och nya fenomen (mustajiddat) som uppstått i moderniteten är farliga för lekmännen att ta sig an utan förankring i den klassiska metoden (usûl al-fiqh). Den legitima och erkända härledningsmetoden varigenom texterna förstås är ett synligt vetenskapligt system som minimerar partiskhet och projicerade tolkningar.

Vårt råd till dagens muslimer finner vi i Abū Bakrs exemplariska föredöme. Det återberättas att avgudadyrkarna i Mecka ifrågasatte Profetens ﷺ nattliga färd:

De sade till Abū Bakr, ”Se vad din vän säger. Han säger att han reste till Jerusalem och kom tillbaka på en enda natt”. Abū Bakr svarade: Om han har sagt detta, så talar han sanning”. 

Likväl bör den samtida muslimen undvika apologetikens avgrund och svara i de fall han eller hon utfrågas om någonting varom han eller hon saknar kunskap, ”Jag vet inte om det här är en del av Islam, men om det står etablerat i Koranen och Sunnan, så är det min religion och den väg jag följer.” Eller på enklare svenska, ”Om det här är Islam, är det sanningen.” 

Det är självklart att religionens rättsvetenskap (fiqh) inte är statisk och ständigt utvecklas och implementeras i förhållande till rådande samhällsklimat, i synnerhet när det gäller mellanmänskliga lagar och regler (muʿāmalāt). Det betyder dock inte att religionens eviga premisser godtyckligt kan förändras med hänvisning till en lokal sedvänja (ʿurf). Som Ḥasan al-Mashshāṭ påpekar:

”Sedvänjan kan följas så länge den inte står i strid med lagens bevis, ty då är det obligatoriskt att lämna sedvänjan och följa lagens bevis istället.”

Faran vi bevittnar i vår samtid är att olärda människor godtyckligt börjat utfärda fatâwa med goda intentioner eftersom de anser sig leva i en tid som kräver drastiska reformer av Lagen så som den alltid bedömts vara och efterlevts av både massa och elit. Ahmad ‘Ali skriver om detta:

I en av hans mästerverk Husām al-‘Adl wa al-Insāf al-Qāti` li-Kull Mubtadi` bi-Ittibā` al-A`rāf (det huggande svärdet mot varje innovatör i sedvänjan) så skriver al-Wallâfi om sedvänjor som följs trots att de bryter mot Boken och Sunnan. Han lägger emfas på att bara en kunnig mujtahid, och ingen annan, kan döma i sedvänjefrågor efter att de generella domarna är fastställda och det inte finns otydligheter.

Tillbörligt avslutas denna korta nasîha med Guds ord:

Men den som motsätter sig Sändebudet efter att vägledningen har förklarats för honom och ämnar beträda en annan väg än de troendes väg (sabîl al-mu’minîn), honom låter Vi vandra dithän han så önskar vandra och därefter låter Vi honom ledas till helvetet – vilket hemskt öde! 

Texten sakgranskad av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

2 kommentarer

  1. Olle Abdallah 12 oktober, 2017 på 20:09 - Reply

    Är det tillåtet att avfärda en Sahih hadith som strider mot etablerad vetenskap med motiveringen ”Jag tror inte att profeten fred vare med honom sa detta, det kan ha uppstått ett missförstånd i narrationskedjan”?

  2. Abdussalaam Nordenhök 19 oktober, 2017 på 08:06 - Reply

    Nej, det är inte tillåtet, men behöver heller inte nödvändigtvis innebära kufr.

Skriv en kommentar