Utelämnandet av basmala i bönen

januari 16, 2015 Ingen kommentar »
Utelämnandet av basmala i bönen

Utdrag från Intisâr al-faqîr as-sâlik li-tarjîh madhhab al-imâm al-kabîr Mâlik av den andaluiske juristen al-Râ’î.

***

Översatt av Abdussalaam Nordenhök

Det följande berör bönen. Qadi ’Abd al-Wahhâb skriver i sin Mumahhad:

Enligt oss [Malikiyya] skall frasen bi-ismi llâhi l-rahmâni l-rahîm inte reciteras alls i någon av de obligatoriska bönerna, varken högt eller lågt. Al-Shafi’î säger emellertid att det är en av al-Fatihas verser, trots att det finns olika åsikter återberättat från honom beträffande alla andra kapitel. Vårt [Malikiyya] bevis är först och främst att om det vore så att det utgör en vers av al-Fatiha så skulle Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, förklarat detta klart och tydligt, så som det var hans kotym att förklara vad som utgjorde Qur’an eller ej. Om han gjort detta så skulle det inte existera någon ursäkt att hålla en annan åsikt och det skulle inte finnas några meningsskiljaktigheter så som är fallet med alla andra verser. Eftersom han inte uttryckligen sagt det så vet vi att det inte är en del av al-Fatiha. Den andra poängen är att det sätt varigenom man etablerar att en vers är en del av en sura är samma sätt varigenom man etablerar vad som utgör ett kapitel. Om det vore en del av al-Fatiha så skulle det vara allmänt känt så samma manér, eftersom det som otvetydigt återberättas inte lämnar utrymme för att hysa andra åsikter och är i sig själv befäst kunskap. Ser ni inte att det inte finns någon som helst dispyt om att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, reciterade al-hamdu li-llâhi rabbi l-’âlamîn, och heller ingen dispyt huruvida han reciterade al-Fatiha i dess helhet. Alla är överens om dessa två saker. De motsätter sig emellertid om basmala där vissa av dem säger att han läste versen som en del av al-Fatiha och andra som säger att han inte gjorde det. Eftersom vi inte har tillgång till definitiv kunskap om denna fråga så vet vi att basmala inte utgör en del av al-Fatiha. Ser ni inte hur metoden för att avgöra dhuhr eller ’asr är något alla är överens om? Det finns inte några avvikande åsikter om dessa två böner. På samma sätt kan Qur’anen bara etableras på ett av två sätt, antingen genom definitiv kunskap som medför att avvikande åsikter inte tillåts, eller att genom att den är omöjlig att imitera, och inget av detta kan sägas om bi-ismi llâhi l-rahmâni l-rahîm. Ser ni inte att det uppenbarades som en del av surat an-Naml (Q.27) och eftersom alla verser är omöjliga att imitera  så är det definitiv kunskap om dess status i detta kapitel, och att versen är lika stark som versen som föregår den och versen som kommer efter? Om de hävdar att det finns meningsskiljaktigheter huruvida det utgör en del av al-Fatiha så bevisar inte detta att den inte är det, och att Ibn Mas’ûd ansåg att al-Mu’awwidhatayn (Q.113 och Q.114) inte var en del av Qur’anen, så besvarar vi dem med att säga att Ibn Mas’ûd inte återberättade att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, utelämnade recitationen av al-Mu’awwidhatayn, men de flesta som bad bakom Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, återberättade att han inte reciterade bi-ismi llâhi l-rahmâni l-rahîm, vilket inkluderar Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman och ’Ali, må Allah vara nöjd med dem alla, enligt vad Anas och ibn al-Mughaffal återgav från dem. Ingen har någonsin återberättat att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, inte reciterade al-Mu’awwidhatayn. Ett andra svar vore att vi har definitiv kunskap om att al-Mu’awwidhatayn är en del av Qur’anen på två olika sätt, det första är mutawâtir-återberättelserna om saken, och den andra är att de inte kan imiteras, vilket inte är fallet med basmala. Beträffande återberättelserna om saken så sade Anas, ”Jag bad bakom Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och även bakom Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman och ’Ali, och de inledde alla med al-hamdu li-llâhi rabbi l-’âlamîn”. Om det vore en del av al-Fatiha så skulle detta vara allmänt känt och återberättats på samma sätt som alla andra verser och kapitel. ’Â’isha, må Allah vara nöjd med henne, återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, brukade inleda med att säga Allâhu akbar och därefter recitera al-hamdu li-llâhi rabbi l-’âlamîn. Det återberättas också att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade till Ubayy ibn Ka’b, ”Hur inleder du din bön?”. Han svarade, ”Jag säger Allâhu akbar och sedan al-hamdu li-llâhi rabbi l-’âlamîn tills jag når dess slut”. I ingen av dessa återberättelser nämns basmala. Det återberättas även att Anas ibn Mâlik sade, ”Jag utförde bönen bakom Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman och ’Ali, och de reciterade inte bi-ismi llâhi l-rahmâni l-rahîm alls”. Det återberättas också att (följeslagaren) ’Abdallâh ibn Mughaffal sade till sin son, då han hörde honom addera basmala i sin bön ”Min son, var aktsam med att introducera någonting nytt i islam. Jag har bett bakom Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och Abu Bakr och ’Umar och ’Uthmân och ingen av dem reciterade den”.

Om de säger att han endast förbjöd sin son från att recitera den högt då den istället skall reciteras tyst så är vårt svar att detta är inkorrekt, eftersom han specifikt beskrev att de inte reciterade den, och det utgör ett förnekande av att den lästes både högt eller lågt. Han sade det han sade för att förtydliga frågan för sin son och för att hindra sin son i vad han gjorde och lära honom om vad han bevittnat i frågan. Det finns även en återberättelse från Abu Hurayra att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade, ”Allah säger, ’Jag har delat upp bönen mellan Mig och Min tjänare i två delar. En av dem tillhör Mig och den andra är Min tjänares, och Min tjänare skall skänkas det han ber om’.  När tjänaren yttrar ’ Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre (al-hamdu li llâhi rabbi l-’âlamîn) så svarar Allah, ’Min tjänare har lovprisat Mig’. När han säger ’ den Nåderike, den Barmhärtige’(al-rahmân al-rahîm)  så svarar Allah, ’Min tjänare har hyllat Mig’. När han säger, ’ som allsmäktig råder över Domens dag’(maliki yawmi l-dîn) så svarar Allah, ’Min tjänare har upphöjt Mig’. När han säger, ’ Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp’ (iyyâka na’budu wa iyyâka nasta’în) så svarar Allah, ’Detta är mellan Mig och Min tjänare’. När han säger, ’Led oss på den raka vägen’ (ihdinâ l-sirât l-mustaqîm), till slutet av kapitlet. Allah säger sedan ’Min tjänare skall skänkas det han ber om’. Detta innehåller två bevis. Det första beviset är att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, beskrivit kapitlets inledning som al-hamdu och behandlat detta som kapitlets inledning utan att nämna bi-ismi llâhi l-rahmân l-rahîm. Det andra beviset är att han delat in den i två delar, med varje del består av tre verser. Alla är överens om att kapitlet består av sju verser, så om basmalan är en vers så vore de två delarna inte längre jämlika.

Qadi ’Abd al-Wahhâb nämner därefter att beviset de [Shafi’iyya] lägger fram är härlett från akhbâr al-ahad och qiyâs på vilket deras argument vilar. Hans argument är att Qur’anen inte kan etableras genom akhbâr al-ahad eller qiyâs. För att läsa vidare om detta refererar jag till hans Mumahhad, må Allah vara honom nådig.

Han nämner även deras argument att Zayd befalldes av Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, att samla in Qur’anen och att basmalan stod skrivet i al-Fatiha med samma penna, och att detta skedde inför Följeslagarna, och att om det inte vore en del av suran så skulle detta inte skett. Svaret på detta kommer, om Allah vill, genom al-Mâzaris ord, i vars verk jag stötte på samma argument som Qadi ’Abd al-Wahhâb lagt fram, och som jag ska beskriva ytterligare. Han nämner även deras argument som de hämtar från Umm Salamas hadith där Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, reciterade basmala och räknade verserna på sina fingrar och inledde med basmala. Han säger:

Vårt svar är att detta inte bevisar att det är en del av Qur’anen. Ser ni inte att han också inledde sina böner med orden ”Wajjahtu wahjiya li-lladhî fatara l-samawâti wa l-arda” (Jag har vänt mitt ansikte mot Den som skapat himlarna och jorden” (som är samma ord som Q.6:79) så som haditherna nämner, trots att det inte är en vers i Qur’anen? Ett annat svar är att ovanstående hadith återberättats av ’Abd al-Hamîd ibn Ja’far som var qadarî och återberättelser från sådana personer ska inte seriöst tas emot. Även om vi ansåg att dessa hadither vore sanna så är de blott akhbâr al-ahad (återberättat av en enda person) och Qur’anen kan inte etableras genom enstaka återberättare men bara genom definitiv masstraderad kunskap (tawâtur), och Allah vet bäst.

Här slutar citatet från Qadi ’Abd al-Wahhâbs al-Mumahhad, må Allah vara honom nådig. Jag kommer också nämna vad Imam al-Mâzarî säger om saken, eftersom han har en rad viktiga poänger. Han säger, må Allah vara honom nådig, i Sharh al-talqîn:

Det finns mycket som man kan säga om bi-ismi llâhi l-rahmâni l-rahîm, men vi ska fokusera på att vara kortfattade och rikta in oss på huvudpunkterna och genom detta antyda hemligheterna däri. Vi säger: Det första man måste göra är att lägga emfas på hur viktigt det är att avskriva sig själv från protester som kan uppkomma från de okunniga som inte undersökt sanningen. De som kastar misstankar mot Lagen och säger, ”Qur’anen är Profetens mirakel, må Allah välsigna och skänka honom frid, och Islams fundament, så hur kan imamerna som följs i städerna ha olika åsikter om huruvida basmalan utgör en del av Qur’anen eller ej? Om, det enligt al-Shafi’î verkligen vore en aya, varför deklarerade han då inte Mâlik och Abû Hanîfa som kuffâr eftersom de höll en annan åsikt än honom om denna sak, så som han eller vem som helst annars skulle betrakta envar som förnekade att al-hamdu li-llâhi rabbi l-’âlamîn var en del av Qur’anen som en kâfir? Svaret är att al-Shafi’î inte sade att den utgjorde en del av Qur’anen på samma sätt som han erkände resten av Boken. Snarare talade han enbart om domen att recitera den högt, av orsaker som jag ska nämna. Att definitivt etablera huruvida något är en del av Qur’anen till den grad att man deklarerar en person kâfir om han inte erkänner det kan endast ske genom mutawâtir-bevis vars resultat är nödvändig kunskap som ingen tillåts betvivla eller motsätta sig, så som att bi-smi-llâhi l-rahmâni l-rahîm är en del av versen när den nämns i surat an-Naml.

Skriv en kommentar