Pendlande praxis vid rädsla och ångest

februari 20, 2015 2 Kommentarer »
Pendlande praxis vid rädsla och ångest

Fråga:

Hotbilden mot muslimer ökar i Sverige och muslimska kvinnor och män känner sig otrygga. Vad säger sharî’a om man som praktiserande muslimsk kvinna endast har den inre styrkan att ikläda sig hijab under vissa tidsperioder och på grund av rädsla eller otrygghet inte har styrkan under andra tidsperioder? Är det bäst att helt lämna användandet av hijab om man fruktar att man kommer pendla i sin praxis av hijab och vissa dagar lyckas och vissa dagar misslyckas? Är domen samma för män som på grund av otrygghet och rädsla för arbetslöshet och dylikt rakar av sig skägget under vissa perioder och under andra perioder låter det växa? Vad säger shari’a om att på grund av rädsla utelämna bönen på sin arbetsplats om man fruktar klander och kritik från sina icke-muslimska kollegor. Vad säger egentligen sharî’a om pendlande praxis?

Rådgivande ord: 

Täckandet av den juridiskt definierade nakenheten (satr al-’awra) är en plikt (wājib) som både män och kvinnor är ålagda enligt konsensus (ijma’). Det finns däremot meningsskiljaktigheter (ikhtilāf) om vad nakenheten omfattar. Vad lagen betraktar som nakenhet skiljer sig dock mellan män och kvinnor. För män är det området mellan navel (surra) och knän (rukba) och för kvinnor hela kroppen utom händer (kaffayn) och ansikte (wajh). Även fötterna (qadamayn) ursäktas i en av ahl as-sunnas lagskolor. Det som i folkmun kallas ”hijab” (slöja) är inte obligatoriskt, om det åsyftar ett speciellt kulturellt definierat täckande av håret. Plikten i lagen är att täcka sin awra och detta kan göras på fler än ett sätt och alla dessa sätt är kulturellt betingade. Särskilda former, plagg eller utseenden är inte obligatoriska, det obligatoriska är alltså att nakenheten täcks. Att det skulle vara en plikt att för henne att demonstrativt visa upp islamiska symboler och att kvinnan i tider av otrygghet förpliktats att vara en ambassadör genom att utsätta sig för osäkerhet, och att man betraktar slöjan som en av dessa symboler som hon belastas med är felaktigt. Beträffande skägg så är det också en plikt enligt majoriteten av de lärde men skiljer sig åt i omfattning i de olika skolorna.

Frågan om att täcka sin ’awra (nakenhet) under vissa perioder och exponera sin ’awra under andra perioder har ett tydligt svar i sharî’a. Tron (imân) kan gå upp och ner och pendlande praxis under en hel livstid tillhör snarare regel än undantag. Eftersom bärandet av täckande kläder är en lagstiftad religiös handling så belönas de troende då den utförs och de syndar när den utelämnas. På liknande sätt, en muslim som utför bönen (salāt) under vissa perioder men under andra perioder utelämnar den kommer alltså att ha utfört sin plikt under vissa perioder och befunnit sig i stort syndande (dhanb ’adhîm) under andra perioder. Tidsintervallen för syndande kan emellertid skifta. Den man som i perioder rakar av sig skägget och i perioder låter det växa kommer alltså i vissa perioder att utföra sin plikt och under andra perioder att synda. Likaledes, den person som dagligen missar gryningsbönen (salāt al-fajr/as-subh), såtillvida man inte försover sig, men ber alla andra dagliga böner i dess rätta tid kommer att betraktas som syndande beträffande en bön men kommer att ha utfört sin fulla plikt beträffande de fyra andra bönerna. Det är obligatoriskt att skydda alla sina kroppsdelar från klandervärda handlingar i den utsträckning man kan. Det finns även gradskillnader när det gäller synder. Vissa synder kan till det yttre förefalla identiska men skilja sig åt på ett inre plan. En person som lämnar plikten att täcka sin ’awra på grund av likgiltighet eller viljan att vara offentligt attraktiv inför främlingar kan således inte jämföras med en person som gör detsamma på grund av rädsla att fysiskt eller verbalt attackeras. Samma sak gäller den som lider av psykisk sjukdom eller depression som till sin natur under en livstid är av växlande natur. Det är hjärtats affär.

Det är också av värde att förstå att exponerandet av den lätta ’awran (’awra khafîfa) inte är en stor synd (kabîra) om den synden utförs en gång. Kontinuerligt och dagligt syndande betraktas dock som fisq (förhärdat envetet syndande). Det är alltså bättre att bära hijab två dagar i veckan än att inte bära hijab överhuvudtaget precis som det är bättre att utföra bönen två dagar i veckan än att lämna bönen helt och hållet. Ursäkten att det är ”antingen eller” är inte juridiskt försvarbar. Argumentationen att man inte vill bära hijab för att man är rädd att man inte kommer lyckas hålla fast vid dess praxis i alla lägen och omständigheter är heller inte juridiskt försvarbart. Samma sak gäller utelämnande av bönen som dessutom är av ännu större allvar. Livet består av dagar och ögonblick, ju fler dagar och ögonblick en person håller fast vid sina plikter och håller sig borta från det förbjudna desto mer goda gärningar och desto färre synder på personens vågskål. Samma sak med att offentligt utföra bönen på sin arbetsplats och liknande. Den som på grund av reell eller irrationell rädsla utelämnar bönen under arbetstid begår en synd, och det är obligatoriskt att antingen söka ett annat jobb där man tryggt att utföra sin bön eller att på andra sätt sträva sitt yttersta för att kunna praktisera religionens pelare. En synd får inte lov att leda till en annan synd i en ändlös spiral. En person som på grund av rädsla missar bönen i dess rätta tid är ålagd att be bönen vid första ögonblick då man når trygghet. Samma sak gäller den person som offentligt exponerar sin ’awra på grund av rädsla. Så fort denna person når en trygg sfär, vare sig det är en tom buss, en bil eller att skyddas av sin mahram, så skall ’awra täckas. Detta ska inte missförstås som att shari’a godkänner exponerande av ’awra i någon omständighet. Det ska snarare förstås som att en synd inte får resultera i ytterligare syndande. Det är obligatoriskt att upphöra med en synd omedelbart, och det är obligatoriskt att dölja sina synder och det är förbjudet att informera andra om sina synder (mujāhara). Det är inte lagligt att skjuta upp botgöringen eller säga, ”Jag kommer ångra mig när Allah vägleder mig”. Det är ett tecken på elände (shaqā’) och brist på insikt och spirituell blindhet (tams al-basīra) och att Allah övergivit en (khidlān). De dagar muslimen känner sig stark skall han eller hon utföra plikten att täcka över sin nakenhet, och utföra sin bön på sin arbetsplats, och de dagar han eller hon känner sig svag och således kan komma att misslyckas i sin praxis så bör han eller hon sträva efter att återfå styrkan.

Definitionen av en förhärdad förbrytare (fasiq) är att en person utför en kabîra (stor synd) eller saghîra (liten synd) regelbundet. Domen (hukm) är att en sådan person betraktas som en fāsiq. Den man eller kvinna som gjort syndande i små ting (saghā’ir) till sin dagliga kontinuerliga repetitiva praxis kommer alltså definieras som fāsiq. Fisq kan således röra sig om en man eller kvinna som utför stora synder (kabā’ir) så som att dricka alkohol eller engagerar sig med ocker (ribā), eller en man som är dayyuth (en man som inte hindrar sin hustru att synda) eller en hustru som inte lyder sin make (nushuz). Fisq kan också röra sig om den som repetitivt utför saghā’ir så som [enligt majoriteten av rättslärda] en man som dagligen med rakhyvel håller sig renrakad eller en man eller kvinna som går utanför sitt hus utan att täcka sin nakenhet (satr al-’awra) eftersom dessa handlingar utförs dagligen.

En muslimsk kvinna som är rädd att fysiskt attackeras av ickemuslimer och av den orsaken anser sig ofrivilligt nödgad att offentligt exponera sin nakenhet är förpliktad att stanna inomhus i största möjliga utsträckning och inte utsätta sig i offentliga sammanhang där hennes säkerhet är satt i fara. Hon bör undanhålla sig platser där hennes nakenhet syns. Hennes make kommer också att vara skyldig till stor synd och riskera att kategoriseras som dayyuth om han tillåter henne att gå ut med exponerad nakenhet och inte anstränger sig för att skydda henne. Hon kommer synda om hon går ut annat än för pressande nödvändigheter (darûra) eftersom hennes vistelse utomhus då medför att hon själv försätter sig i en situation där hon frivilligt exponerar sin ’awra. Om hon ska gå ut i en fientlig miljö äger hon rättigheten att skyddas av sina manliga släktingar oavsett hennes klädval. Om reell rädsla föreligger bör hon istället försöka täcka så mycket av ’awran hon kan och genom att söka klädval som skyddar henne. Självbevarelse är en plikt i islam. Alla former av hattar, mössor, lindade turbaner, halsdukar och luvtröjor kan användas för att täcka håret. Det centrala är att all ’awra täcks. Det är i tider av oro och fara för ens liv och egendom tillåtet att söka lättnad (rukhsa) i andra rättsskolor, men alla skolor är ense om plikten att skyla över hela ens nakenhet precis som att alla rättsskolor betraktar bönens förskjutande till annat än dess rätta tid som en av de allra allvarligaste synderna. Den som i tider av svaghet eller på grund av rädsla eller sjukdom inte lyckas hålla fast vid praxis skall inte ytterligare addera synd på synd (ithm) genom att öppet demonstrera sitt syndande genom att lägga ut fotografier på sociala media som Facebook, Twitter eller Instagram. Ett fel rättfärdigar inte ett annat fel, och att öppet informera andra om sina synder är en annan och ytterligare synd i sig själv, och detta kallas mujâhara. 

Övergripande så är frågan om hijâb inte en ”allt eller inget”-fråga. Kvinnan kommer att belönas för täckandet av varje del av sin kropp när hon är ute i det offentliga. Om hon medvetet exponerat bara en liten del av något som är obligatoriskt (wajib) att dölja så kommer denna kroppsdel att räknas emot henne, men hon kommer fortfarande samtidigt att belönas för alla de andra kroppsdelar hon täcker. Om en kvinna exponerar sitt hår men täcker allt annat så kommer hon att ha uppfyllt en del av sin plikt med misslyckats med att uppfylla en annan. Hon kommer då betraktas synda beträffande håret men inte gällande resten av kroppen.

Må Allah underlätta och stärka de förtryckta.

Traditionella kristna kvinnor i Portugal

Traditionella kristna kvinnor i Portugal

2 kommentarer

  1. Sadik radhi 26 februari, 2015 på 23:31 - Reply

    Ett bra slag mot den onda ”Allt eller inget” spiralen, svart och vitt är enkelt men inte alltid fullkomligt rätt. Må Gud underlätta.

Skriv en kommentar