Vad är likheten mellan IS och Morrissey?

mars 8, 2015 Ingen kommentar »
Vad är likheten mellan IS och Morrissey?

Det talas ofta om frågan hur vi kan hindra svenska ungdomar från att ge sig av och strida för den militära sammanslutning som har tagit makten i delar av Syrien och Irak. Gruppen vi talar om brukar benämnas IS trots att de gjort sig mer kända för att använda eld som avrättningsmetod (se nedan för ett avståndstagande från IS).

Det här är inte en förminskning, förklaring eller förskjutning av problemet. Det är inte heller en lösning. Det är bara en liten fundering över dödsromantik och utanförskap som allmänmänskliga psykologiska (snarare än ”islamistiska”) fenomen.

Den som studerar islams rättslära och historia inser snart att IS är en skymf mot islams etablerade lärdomstradition. Det får en nästan att fundera över vad IS-rekryteringen verkligen bygger på.

Desperata unga män och kvinnor – om än mindre våldsbenägna – är ingen ovanlighet i det moderna samhällets ”mellanstadium” mellan barndom och vuxenhet.  Men var vänder man sig då för att förstå hur desperata unga män tänker?

Morrissey, så klart.

Han sade om relationen till de omgivande samhällsinstanserna:

                   I mitt liv
varför slösar jag värdefull tid
                   
på människor som inte bryr sig
                                      
om jag lever eller dör.

Och han sade angående extremistens känsla av oförståelse:

Pojken med en törntagg i ryggen
                   bakom allt hat finns ett mördande begär efter kärlek.
Hur kan de se in i mina ögon och ändå inte tro mig?
                   Hur kan de lyssna till mina ord och ändå inte tro mig?
Och om de inte tror mig nu, kommer de någonsin att tro mig?

Han beskrev känslan av ha funnit någon på sin sida:

Snälla skicka inte hem mig.
                   Det är inte mitt hem – det är deras hem.
                                      Jag är inte välkommen längre.
Om ett brittiskt fordon
                   störtar in i oss.
                                      att dö på er sida,
                   vilket underbart sätt att dö. 

Han förklarade alliansen mellan media och gangster:

De som dödar under vår livstid,
                   nyhetsvärlden gör dem till stjärnor.
Det var så här jag växte upp,
                  det var så här jag växte upp.
Jag ville aldrig döda,
                  jag är inte ond av naturen.
Jag gör det bara för att bli
                  mer attraktiv inför dig.
Har jag misslyckats? 

Han sade om den iskalla omgivningen:

Ni skrattar åt människor som känner sig så övergivna
                   och deras enda önskan är att dö.
                                      Tyvärr, jag är rädd att det inte får mig att le.
Jag önskar att jag kunde skratta
                   men det skämtet är inte kul längre.

Det fanns en tid då media, säkerhetspolis, regeringar, islam-omtolkare och andra intressegrupper ännu inte hade lanserat terrorism som en alternativ subkultur. En tid då man måhända kunde ta an en kårhusockupation eller ge ut en stenciltidskrift eller starta ett punkband eller sjunga en protestsång eller bli kär eller åtminstone skaffa skinnjacka. Men tiderna har förändrats.

Kanske har varje samhälle de subkulturer de förtjänar.

Till skillnad från exempelvis sjuttiotalets punkare kan vi dock inte vänta på att de ska lära sig spela musik eller, som i fallet med IS-männen, tina upp och börja praktisera sin religion på allvar.

Det kanske är dags att vi – såväl muslimer som icke-muslimer i Sverige och resten av världen – tar vårt ansvar och försöker förstå vad som håller monstret vid liv.

Eller ska vi fortsätta avfärda problemen och skylla på andra?

Nej, det skämtet är inte kul längre.

Abu Wahb al-Maliki

Skriv en kommentar