Det sanna Väst – reflektion av A.H. Fatehali

mars 12, 2015 Ingen kommentar »
Det sanna Väst – reflektion av A.H. Fatehali

Noterar lustigt hur sällan jag läser ”kristendomen säger” eller ”hinduismen säger” i flera textsammanhang. Islam är däremot ett väldigt personifierat ord, en väldigt monolitisk entitet som är såpass samlad i sin 1400-åriga historia och månghövdade miljardrörelse i världen att den i svenska medier kan förpassas till en sorts otäck farbror som sakligt ”säger” saker. ”Islam säger si, Islam säger så, detta kan man inte ändra på, det är religionens ofelbara verklighet för oss”. Islam blir en enda människa och det är denna människa du inte vill att dina barn eller ditt Västerland ska veta av.

Islams tillskrivna monolitism blir sedan ett allvarligt problem för de som värnar om det ”essentiella” Västerlandet. Det blev en ovälkommen krydda i den framknådade västliga identiteten. Demokrati, frihet, liberalism. De där sakerna som först med våld blev någorlunda normativt för 70 år sen, efter att Europa haft högsta densiteten av totalitarianism och ursinning blodutgjutelse i världen, eller århundrandena dessförinnan då Europa på många sätt var en monarkistisk och religiöst intolerant högborg innan ideologiernas kaos utbröt. Lustigt nog blev inte de två världskrigen alls definierande för Västerlandet, eller de tusentals år av imperiebyggande och envälde man hade. Nej, nystart: det sanna Väst är det vi lever i nu, oavsett hur kortvarigt det är i historien eller hur snabbt och barnsligt simpelt vi nu glider in i fascismens era igen. Det sanna Väst är John Stuart Hill, Rouseau, Voltaire, Montesquieu, Charlie Hebdo, vars röster alla ekade tyst i historien fram tills fascismens/nationalismens fall 1945. Detta monolitiska Väst måste försvaras mot det lika monolitiska Islam och dess principer om pliktetik, monoteism, världsförsakelse, kollektivism och gudomlig vägledning: samtliga främmande(?) för det ”sanna” Väst, som begravt och bespottat sin historia till förmån för sin nuvarande, bräckliga ordning.

Och likväl, de tusentals år då Österlandet där bortom vältrade sig i välstånd och stabilitet under såväl bysantisk regi som under perser och osmaner, de hundratals år då shiiter och sunniter inte bar hand på varandra, inget av detta fick definiera Öst. La convivencia (samlevnaden) som utmärkte Andalusien kunde därför lämpligt göras till vår egen västligt toleranta bedrift trots att det var den ovälkomne gästen Islam som möjliggjorde symbiosen på den iberiska halvön. Vad som istället definierar Östs väsen var blodutgjutelserna de senaste 40 åren, barbariet vi nu dagligen får bevittna på de selektivt valda och flödande nyheterna, barbariet som Väst överhuvudtaget inte kan känna igen från 1860-talets anarkistattentat och vår egen kontinents folkmord och politiska förföljelser under 1900-talet.

Islam förblir den där främmande farbrodern, svartmuskig och elak, vars idéer är skilda från Väst som jorden är från himlen. Det spelar ingen roll att Europa, unik i historien, har i princip haft allt från polyteism till agnosticism, fascism till liberalism, högkulturer och brutalitet – det ”sanna” Väst kan inte känna igen Islam alls, och frågan som denna envisa, snart döende, 70-åriga uppkomling ställer den 1400-åriga farbrodern är: ”Kan du tolerera mig? Svara mig nu! Nu!”

Sanningen är, Islam är skilt från det ”sanna” Väst på flera sätt:
ja, det existerar en idé om lydnad av något Högre, en frivillig underkastelse.
ja, det finns en idé om något Högre än ovillkorlig, gränslös, blind ”frihet”. Friheten för frihetens skull är meninglös för enskilda människan och vi muslimer tror ej det ensamt kommer bringa människan lycka.
ja, flera gamla roller, man/kvinna, barn/förälder, människa/Gud, och traditioner stöpt i den naturliga mänsklighetens ursprunglighet vidhålls och beskyddas från ovillkorlig dekonstruering av ”sociala konstruktioner”. Flera av dessa ”konstruktioner” är förankrade i den gudomliga uppenbarelse vi har valt att tro på och leva efter.
ja, kollektivism, altruism och världsförsakelse trumfar individualism, karriärstänk och materialism.
ja, det normativa samhället erkänns. Det normlösa samhället som vissa söker att bygga kommer i slutändan inte vara möjligt att förverkliga och det kommer inte vara annat än ett välmenande intellektuellt experiment. Tvång är ogillat och det finns negativa normer man kan motverka, men normer i sig ses inte som något onaturligt eller vidrigt. I synnerhet inte de med gudomlig källa.

Nej, den som bekänner sig till allt detta är bevisligen inte intresserad av att störta det sanna Väst i fördärvet. Men det sanna Väst är ändå nitisk och opportunistiskt senil i sina attacker mot sin äldre broder. Kan Islam tolerera Väst, feminism, andra religioner? Ska vi se detta som konstruktiv dialog eller ett alienerande korsförhör, ett sätt att amputera bort Europas religiösa uppvaknande? Detta inkvisitoriska korsförhör måste få ett slut. Det är så som examinatorn valt bort historiens kompletta palett. Som om Ghazali inte levde i en tid då tusentals muslimska filosofer diskuterade fritt med både varandra och kättare, där Maimonides under islamiskt styre utvecklade judisk teologi (ibland med udden riktat mot vår religion) och där staten sällan la sig i religiösa affärer såvida det inte rörde sig om uppvigling som kunde leda till våld. Muhammads och Saladins och Ivan Aguélis religion ställs mot väggen och frågas om det är tolerant nog!

Islam är kanske inte så monolitiskt som det ”sanna” Väst verkar vara.
Borde vi då fråga oss om det ”sanna” Väst är kapabelt att tolerera något annat än sig självt?

Skriv en kommentar