Reflektion om kulturell isnād

mars 25, 2015 2 Kommentarer »
Reflektion om kulturell isnād

***

Reflektion om kulturell isnād

”som tillförne alltid vanligt varit”

av Abdussalaam Nordenhök

All mänsklig kultur har en historisk kedja (isnād). Sekularism har också en historisk kedja kopplat till sitt eget historiska händelseförlopp. I glömsk iver hävdas det emellertid, entusiastiskt och föga verklighetsförankrat, att landet Sverige idag utgör ett tabula rasa (blankt blad) och att vårt folkstyrda land var fjärde år ”lagom” magiskt likt en fågeln Fenix föds fram ur intet (ex nihilo). Varje nytt riksdagsval presenteras som en förlossning och ett helt nytt land anses födas. Att landet Sverige föds på nytt, helt fristående från sin egen historia som i mångt och mycket stöpt Sveriges lagstiftning, skulle således något överraskande inte basera sig på föregående svenska generationers nedärvda och masstraderade (tawātur) tankegods och landets föregående generationers praxis (‘amal). Denna kedjelösa livsåskådning, det vill säga förnekandet av historiens flöde, och självklarheten i att hela mänsklighetens betingade tankar är kedjebaserade (genom obruten isnād) står givetvis i strid med det filosofiska begreppet ”ex nihilo nihil fit” (= ur intet kommer intet). Varken Sverige eller svenskar är i det avseendet annorlunda från resten av världen och mänskligheten. Kanske är svensk kultur bara lite mer glömsk än annan kultur. Allt är fött ur historien.

Sekularism är i sig inget att kritisera. Att staten och kyrkan gick skilda vägar var av godo. Inte varje skilsmässa behöver bli en infekterad vårdnadstvist. Även om sekularismen i ett land som Sverige förmodligen gagnar och missgynnar alla religioner lika mycket och därför är att föredra framför en exempelvis kristen teokrati så finns det en aspekt i svensk sekularism som är besynnerlig; glömskan. Oförmågan att inse att nuet baserar sig på historien kan tyckas lagom selektiv. Sverige har nämligen varit ett kristet rike i tusen år. Om denna ofrånkomliga detalj bekymrar sig sekularismens förespråkare föga. Med detta sagt så borde svenska muslimer vara tacksamma för att Sverige idag är sekulärt. Men då kan man även tillåta sig önska att landet verkligen vore helt neutralt i förhållandet till samtliga religioner.

Orsaken till sekularisternas avfärdande av det kulturella och juridiska nedärvda arvet är att ateism och sekularism i själva verket utgör lika mycket religio som hinduism, islam eller kristendom. Icke-tro är nämligen också ett etiskt trossystem (på arabiska Dīn) hur mycket dess ivriga anhängare än hävdar motsatsen. Tro (imān) är i själva verket en tilltro på en existentiell presentation. Den som tror på ”något, Någon eller inget” är i detta avseende identiska. Ateisten har en tydligt artikulerad tro (imān) på intigheten. Bara agnostikern kan i viss mån gå fri från att anses ha en religion. Presentationen av endera lagstiftning, sekulär såväl som religiös, är en orientering i en (av någon) uppvisad begreppsvärld och leder till ett navigerande med dess praktiskt tillämpade domar (ahkām). Den uppvisade begreppsvärlden är osynlig, och även i detta avseende är ateisten och den troende identiska. Den muhammadanska begreppsvärlden står således fast förankrad i tro på ”ingen förståelse av enhet utom genom Guds sändebud ﷺ ”. Så enkelt. Så ärligt. Skillnaden ligger i sekularisternas infantila förnekande av att deras nutida samtidsmoral och nuvarande etik frambringats ur den europeiska kontinentens föregående religioner, däribland Andalusiens islam, Roms kristendom. Maimonides teser och Luthers reform. Det är som om det tonåriga rebelliska barnet skulle våga påstå att han inte är född ur sin egen moders sköte men att han istället skulle ha förlossat sig själv.

Idén om att samhället startar om och nollställs, fritt från att stå förankrat på det förgångnas välförankrade pelare, är inte ens demokratisk. Konceptet har inte röstats fram av folket (demos) men snarare tvingats fram von oben genom 1900-talets avsakralisering av landets arvegods. Det är både slarvsylta och arvsylta. Tabula rasa existerar inte beträffande mänsklig kultur  och varje människa och varje samhälle får ständigt nya intryck från omgivningen som de sedan tolkar och gör till sitt eget. Denna omtolkning och filtrering sker alltid utifrån samhällets redan befästa premisser. Det är därför varje statsman empiriskt vet att gradvis politisk implementering tenderar att accepteras av massorna emedan alltför drastiska förändringar leder till samhällelig oro. Det muslimska ifrågasättandet av det påstått sekulära Sverige ämnar öppna upp muhammadanska ögon inför sekularismens bedräglighet och något pinsamma selektivism.

Riksdagens öppnande 2014 skedde på sedvanligt manér under vår svenska flagga, det gula kristna korset över blå bakgrund samt Sveriges andra landskapsfanor, varpå konungen Carl XVI Gustaf, i egenskap av att vara besittare av sin patrilinjärt nedärvda krona, förklarade riksmötet öppnat. Tronföljden är numera mansūkh (abrogerad) utifrån ”genus-nāsikh-principen. Dagen inleddes med de sekulära riksdagsledamöterna deltagande i gudstjänsten i Storkyrkan i Gamla Stan i rikets huvudstad. Denna gudstjänst leddes av domprosten, ärkebiskopen och kyrkoledaren. Till denna skara anslöt sig även ärkebiskopen för den föga traditionellt svenska kyrkan (den syriskortodoxa), Dioscoros Benyamin Atas. Om vi för neutralitetsprincipens skull valt att yrka på att sekularisterna skulle öppna riksmötet i ett buddhistiskt tempel eller i en sikhisk gurudwara eller i en muslimsk moské eller en judisk synagoga skulle vi sannolikt mötas med ateisternas sedvanliga aggressivitet. Det är nämligen så att kristen tradition premieras framför andra religioner i det sekulära landet Sverige. Låt oss se vad som kommer ske när Sverige når fram till valet 2018 och huruvida landet då i sann mening är fullständigt sekulärt.

Låt oss här nedan slå upp den årligen utgivna Svea rikes lag och läsa om domarämbetets nostalgiska villkor anno 2015 för att se om vi däri kan skönja den sekulära objektivitet som ateisterna hävdar sig förespråka.

Olaus Petri

Olaus Petri

Olaus Petris domarregler

När 1734 års lag första gången skulle tryckas, beslöts att dessa domarregler som sannolikt författats av Olaus Petri omkring år 1540 skulle bifogas

”som tillförne alltid vanligt varit”. Det har sedan blivit praxis att ta med dem i senare utgåvor av lagboken, och så sker fortfarande än idag.
*** 

Några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efter rätta

En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det hörer Gudi till, och icke honom själv, och därföre hörer domen, som han avsäger, Gudi till, efter det han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det är visserligen Guds dom, och icke människors. Och ty ligger domaren där makt uppå, att han ser sig visligen före, att han icke på Guds vägnar dömer en falsk dom, med vilken han dömer sig till evig fördömelse, efter det han missbrukar Guds dom och befallning till övervåld och orätt, som till rätt av Gud insatt är. Men där han haver vilja till att döma rätt, och rannsakar grant efter sitt yttersta förstånd om rätten, och kan dock icke för sin oförståndighet finna på rätten, och säger så en falsk dom, då haver han någon ursäkt, att han är kommen på den falska domen emot sin vilja av våda, och icke av berått mod, och om där skall gå straff efter, då bör det vara vådabot.

Efter det att domaren förer Guds befallning till att döma rätt, därföre bör honom med all makt vinnlägga sig därom, att han vet vad rätt är: ty såsom han icke tjänar till en predikare, som icke vet vad i skriften står, och vad grund och mening däruti är, så tjänar han ock icke till en domare, som icke vet vad lagen innehåller, och vad grund och mening däruti är, och huru de brukas skola. Och därföre stå de farligen och göra uppenbar orätt, som skicka dem ut för domare, som intet förstånd hava. Förty huru skola de döma rätt, som icke veta vad rätt är? Och de som sådana oförståndiga domare utskicka, skulle befrukta sig, att de bliva visst delaktiga med i de falska domar, som avsagda varda. De stå ock själva farligen, och föra sig i obestånd, som taga sig domarämbete uppå, och kunna det dock icke förestå.

Så skall ock domaren tänka däruppå, att såsom han är själv Guds befallningsman, så hörer ock folket, som han döma skall, Gudi till, så att han skall med Guds, och icke sin egen befallning, döma Guds och icke sitt eget folk. Ty skall han så döma Guds folk, som han vill stå till svars inför honom, som folket tillhörer.

Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa, och därföre skall han bruka det den menige man, och icke sig själv, till godo, ändock det är honom väl själv med till godo, när det rätt brukat varder. Dock skall han söka det meniga bästa med ämbetet och icke sitt eget. Ty domaren är för den menige mans skull, och icke den menige man för domarens skull.

Och av det nu sagt är, kan man klarligen märka, att de stå farligen för Gud, som driva all lagen därefter, att de skola få stora sakören, ty lagen är icke given för saköre skull, utan för rätt skull, den menige man till nytta och gagn, och icke till olaglig beskattning, skada och fördärv. Och de fogdar och befallningsmän, som allt söka därefter, att de skola draga deras herrar stora sakören till handa, de äro herrens skadliga fiender. Förty det som så orättfärdeligen sammanlägges, det drager bort allt det herren haver själv rättfärdeligen sammanlagt. Och därföre då haver herren inga så skadliga fiender som sådana hans egna fogdar äro: ty en orättfärdig penning drager tio rättfärdiga bort med sig. Och därföre kan ingen göra herren större skada, än att han låter komma orättfärdiga sakören in i herrens fatbur, förty allt rättfärdigt gods, som där är inne, det drager han ut med sig, och såsom man säga plägar: det skall vara starka lås, som skola kunna hålla inne en orättfärdig penning, och det med synden fås, det med sorg förgås. Saken är därtill, att när Gud, som domarämbetet insatt haver, ser att det så begynner komma i missbruk, att man söker sitt eget gagn därmed, som man skulle söka det meniga bästa med, och brukar det därtill att göra övervåld med, som övervåld skulle förtagas med, så låter han då komma därtill, att där vi mena att hava gagn utav, där få vi allra största skada av, och det är vår girighets rätta lön. Och så uppväcker Gud oss örlig och krig, eller andra skadliga bekostningar, där både rättfånget och orättfånget gods måste förspillas, och sker där rätt utinnan, medan vi bruka övervåld på dem, vi skola beskärma, och draga där penningar in med, så måste de komma, som göra övervåld på oss igen, att det måste då med övervåld utläggas, som med övervåld inlagt är.

Den det icke tro vill, han måste av förfarenheten det väl förnimma. Gud låter övervåld intet ostraffat bliva, besynnerligen när de det bruka, som på deras ämbetes vägnar det avvärja skola. Därföre må var och en herre se sig visligen före vem han sänder ut för befallningsman eller fogde, och må han väl så säga till honom: far ut och var mig huld och trogen, och låt ingen orättfärdig penning komma mig till handa, eller orättfärdiga sakören, ty där gör du mig skada med. Och detta vare nu sagt om dem, som lagen vränga efter saköre, görande mången fattig man övervåld och orätt med, men om lagliga och skäliga sakören är det icke sagt och förståendes.

2 kommentarer

  1. Agneta Pleijel 14 juli, 2015 på 14:16 - Reply

    Det gladde mig att författaren Abdussalaam söker djupt i våra svenska hävders tradition för att se hur lagen formades på svenska som av Herren given är. . I övrigt håller jag med författaren om huvudtanken: intet kommer ur intet men något kommer ur något som föregår det innevarande. Samt att ateisterna och de sekulära tror lika mycket som de som de kallar troende och ofta föraktar. (Jag måste dock undersöka ordet ”sakören” som är mig obekant till både betydelse och ursprung.) Här på den gudabenådade platsen Furis sitter författarens moder i solen och njuter, när hon inte drar upp ogräs. Och författarens moders syster har tvättat kläder, medan författarens moders systers svåger nu i detta ögonblick nedsänker båten med det ståtliga namnet Askeladden i havet. Det är med andra ord den hittills bästa dagen som sommaren har givit. Med smultron uppstigna ur jorden av Herrens nåd även detta år! Vi hälsar alla i författarens omgivning och särskilt gör författarens moders syster detta – med hand å datorn! Sålunda en stor kram! (Det var givande att läsa den citerade texten).

  2. Agneta Pleijel 14 juli, 2015 på 14:17 - Reply

    Fel: den som nedsänker båten är författarens moders systers make – rätt ska vara rätt!

Skriv en kommentar