Gå i opponentens skor – Abdussalaam Nordenhök

april 2, 2015 En kommentar »
Gå i opponentens skor – Abdussalaam Nordenhök

Reflektion om (be-)dömande rättvisa i vår samtida kontext

av Abdussalaam Nordenhök

***

Skyndsamhet i att avlägga domslut och avsaknaden av empatisk inlevelseförmåga är två ickeprofetiska karaktärsdrag. Vi muslimer är ålagda att med oförfalskad eftertänksamhet hörsamma och praktisera ridderlighetens kodex (futûwwa) både i förfarandet med vår opponent såväl som i hanterandet av våra likasinnade fränder. Det existerar inte två parallella lagar. Muslimerna utgör en världsvid nation med en singulär Lag (lex). Vi ska följaktligen döma både opponent och frände med samma förordning och inte förglömma domen över oss själva i samma process. Likvisst är rättvisan (’adl) aldrig statisk och oföränderlig, vare sig på makro- eller mikronivå. Domen är heller inte en identisk repetitiv mall som robotiskt kan appliceras. Det krävs levande jurister (fuqahâ’) och levande domare (quddât). Den islamska samhället har historiskt präglats av både lex naturalis (naturlag) och lex posita (positiv lagstiftning). Liv är rörelse.

Det profetiska ridderliga paradigmet är att överösa fienden med sådan barmhärtighet att han slutligen kollapsar utan strid. Vi går till svärdsmästaren för att lära oss fäktningskonsten men i själva verket lär han oss hur vi nobelt ska segra utan att ens dra svärdet ur skidan. Modernitetens muslimer, filtrerade genom en rad befläckande filter, är alla skyldiga till brottet att projicera en doktrin och lärosats på vår egen Profet, må Herren välsigna och skänka honom frid, utan att vara medvetna om det. När vi sedan inte göds med den föda vi förväntar oss blir vi bittra och besvikna. Frihet ligger i självreflexiv träldom.

Troende, projicera inte er själva på Gud och Hans Sändebud, men var medvetna om Gud! Gud hör i sanning allt och har full kännedom. Troende, höj inte era egna röster ovan Profetens röst och tala inte inför honom så som ni talar med varandra. Törhända kan era gärningar nollställas utan att ni själva är medvetna om det”.

(Q. 49 : 1-2)

Straffdomens existens skall emellertid inte ifrågasättas. Handlingar har konsekvenser. Rotdomen är lex divina (gudomlig lag). Emedan muslimen kan ifrågasätta den mänskliga implementeringen av gudomlig lag, med den mänskliga faktorn i åtanke, så är det förbjudet att ifrågasätta rotdomen (id est Qâla Allâh Qâla ar-Rasûl). Domstolens förfarande har sitt ramverk och procedur och samhället består av lagar och förordningar som för reell eller imaginär nytta måste efterlevas. En qâdi (domare) kan inte döma utan att sakligt och opartiskt höra bägge sidors vittnesmål i en konflikt. Att febrilt sträva efter en dom är inte den framsynta väg vi är ombedda att vandra, varken i vår dom av historiska skeenden och de begravda eller i vår samtid och de levande.

Rättvisans särdrag är en unik raritet som bara ett fåtal individer besitter. Till sakens natur hör att vi vanliga dödliga blott erhåller denna objektiva epifani i korta fragmentariska ögonblick. Att gå bortom fördomar och inre ridåer och finna genuint intresse i Den Andre är inte förbehållet någon partikulär grupp, ideologi eller religion. En muslim står inte ovan sin icketroende medmänniska i det avseendet. Vi är ålagda att bekämpa rasism, exklusivism och ensidighet och alla andra former av jahiliyya (okunskap), och proponera för en återgång till den adamiska måttstocken både i andra och inom oss själva.

Våra egna irrationella rädslor är bensin för vårt eget destruktiva beteende, men det är bara genom erkännandet att även opponenten drivs av sina egna irrationella rädslor som vendettan och hämndaktionerna kan nå ett slut. Öga för öga och tand för tand är en oomtvistlig beståndsdel av vår Lag. Lagen blir emellertid inte komplett förrän den eviga vedergällningen slutligen ebbar ut i det självförintande vändandet av den andra kinden till. Det är där och då som vi för ett ögonblick förenas med Muhammad och Jesus i detta jordeliv och omsluts av barmhärtighetens mantel. Kort sagt, pajkastning är inte en profetisk sunna.

För att nå fram till den inkännande och empatiska människogestalten måste vi kunna lägga oss själva åt sidan. Att lämna sitt ”Jag” därhän och färdas med hjälp av den imaginära förmågan in i opponentens psyke. På vanlig svenska kallas det ”att gå i någon annans skor”. Sådana perspektivbyten är nödvändiga resor för envar som vågar hävda att de talar för sanningen. Cherokee-indianernas ordspråk om att man inte ska döma en person förrän man gått en mil i hans skor tillhör numera det allmänt kända västerländska arvet ehuru sällan det än iakttas av dess arvtagare. Det är inte teater och falskspel att träda in i en sådan roll. Det är bara genom imaginärt utträde och fiktivt lösgörande från den egna subjektiva världsbilden som fanâ (befriande intighet) kan uppnås. Jag vill därför uppmana Sveriges muslimer att gå i opponentens skor. Ikläd er hans rädslor. Erkänn fiendens mänsklighet. Demoniseringen av Den Andre riskerar att föda fram demoner i våra egna led. Friedrich Nietzsches ord bör utgöra tillräcklig vägledning då han beskrev fenomenet: ”Den som strider mot monster bör ta sig i akt så att han i processen inte själv förvandlas till ett monster”. Shaykh Abdalqadir säger därom:

När Jaget i enlighet med dess natur rustar sig för krig måste vi vara väl medvetna om dess subjektiva kapacitet att fortsätta förbereda sig att bestrida, att sabotera och angripa andra ty Jagets själva natur livnär sig på sådan fientlighet och tycks insupa dess energi från dess egen självdestruktivitet. Det betyder att Jaget kommer söka efter att bli bestraffad och att du kommer drivas att finna bödelns piska. Måhända kommer du söka utvägar för att inför dig själv försöka bevisa att du verkligen vill och försöker att undfly ditt Jag men se istället sanningen i vitögat då ditt öde ju bevisar för dig att du alltid finner en destruktiv medspelare. Med andra ord, för detta ditt Jag som står rustat till strid så kommer alla andra att framstå som fiender och du kommer intala dig själv att helvetet hör andra därtill. Om vi återvänder till vår utgångspunkt, eftersom vi har erkänt inför oss själva att Jaget befinner sig i en ändlös spiral av upprepade stridigheter, så måste vi upphöra med detta självömkande spel och återupptäcka vår egen själsliga sundhet som vi ju önskar lära känna. Vi kommer bara finna den i den perfekt balanserade och upplysta Muhammadanska gestalten, frid vare över honom.

Shakespeare beräknas ha uppfunnit 1700 ord i den engelska vokabulären. Det nyskapande och revolutionerande i hans manusförfattarskap var att han gav varje rollkaraktär ett mångfasetterat inre känsloliv. Den klassiska teatern presenterade bara psykologiskt endimensionella roller som allena ägde en enda singulär mänsklig egenskap och som sådana fastlåsta i en arketyp. Det är denna invändiga explosion och färgrikedom som sedermera präglat vårt västerländska rättesnöre. Hade Shakespeares penna inte doppats i bläck så hade denna ordskatt inte öppnats upp för människorna. Vi är i behov av att dricka från det inre seendets folk, då som nu. Våga därför vägra lyssna på barrikadernas enögda folk. Sanningen återfinns aldrig i en ideologi, ehuru lockande den än månde vara. Ideologi är liktydigt med dajjalism (Antikrist är Jesu motsats). Selektivism är en ofrånkomlig perspektivism. Att en människa ens har en qibla (böneriktning) skulle Nietzsche benämna som perspektivismus. Qiblans själva natur medför riktning, och riktning medför att periferiseendet grumlas. Riktning är i själva verket ett uteslutande av en holistisk inhämtning av vad som sker omkring henne. Människan är till sitt väsen den varelse som av Gud skänkts ögon med förmågan att med skärpa se horisonten men tillika oförmågan att med tydlig klarhet se vad som sker inom en armslängds avstånd såtillvida riktningen inte ändras. Antirasisternas rasism, rasisternas medmänsklighet och socialisternas egoism är lika existerande som islamisternas barmhärtighet och liberalernas totalitarism. Allt detta inkluderar naturligtvis även sufiernas arroganta exkluderande, salafiternas ödmjuka inkluderande, traditionalisternas modernism och modernisternas traditionsbundenhet.

I denna värdeanarkiska värld där varje människa är sin egen herre på täppan så åberopas ofta sentensen ”Only God can judge me” och att man i någon sorts diffus relativistisk toleransdimma inte ska döma andra. Denna anda har även börjat spridas i modernistiska muslimska led vari det yrkas att vi som muslimer inte bör motsätta oss det omkringliggande samhällets moraliska förfall. Det är inte sådan nihilistisk blasfami som avses när det yrkas på att muhammadanerna måste sluta döma andra och istället döma sig själva. Vi skall och bör döma, men vi skall döma rättvist (både oss själva och andra).

Den enda sanne domaren är naturligtvis bara Gud. Det är bara Gud som känner till den myriad av variabler som ligger till grund för varje ögonblick och varje människans gärningar. Att tyda livets chiffer i dess helhetlighet är en omöjlighet. Koden tillhör inte oss. Vad vi däremot äger är förmågan att underkasta oss.

För att sann empati ska kunna gro i människans själ krävs ett panorama av 360 grader. Det i sig själv är en dans runt ett epicentrum, ett nomos. Virvlandet runt en kärna, vari människan ömsom är vänd inåt mot dess mitt, ömsom är vänd utåt mot den breda horisonten, är inte bara en dans, det är ett inhämtande såväl som ett utgivande. Det är inte tillräckligt med sållande empati och selektiv förståelse. De 180 graderna är en avstannad piruett och är som sådan ofullkomlig. Den som snävt riktar sin empati enbart mot den egna gruppen och bara når 90 grader är inte en empatisk varelse. Han är partisk. Den religiösa människan som inte virvlar har i själva verket förminskat Gud.

För att avsluta denna uppmaning till objektivitet och rättvisa citeras vår opponent filosofen Slavoj Zizeks ord:

För länge sedan uppfattade Friedrich Nietzsche det som att västerlandet rörde sig i riktning mot ”den sista människan”, en apatisk varelse renons på starkare passioner och engagemang. Oförmögen att drömma och trött på livet, tar hon inga risker utan söker bara bekvämlighet och trygghet och tolerans gentemot varandra. Vi i väst är de nietzscheanska sista människorna, uppslukade av idiotiska dagliga små nöjen, medan de muslimska radikalerna står beredda att riskera allt, inbegripna i kampen ända intill självutplåning.

Skriv en kommentar