Muslimernas bidragsfusk i Sverige

april 7, 2015 Ingen kommentar »
Muslimernas bidragsfusk i Sverige

Fråga:

Hedervärde lärare, jag hälsar dig med frid.

Min fråga berör stöld och bedrägeri, först i enlighet med klassicismens perspektiv i sakfrågan och sedan även att du belyser sakfrågan utifrån vår kontemporära och geografiska kontext: Sverige.

Föreligger den någon juridisk skillnad i den implementerade straffdomen i shari’a beträffande stöld från en privatperson (1. från en muslim, och 2. från en icke-muslim) och stöld från bayt al-mal (den muslimska statskassan)?

Angående stöld från bayt al-mal, föreligger den några juridiska skillnader i straffdomen om 1. tjuven olagligen tillskansar sig förbjuden egendom med sin egen hand eller om han 2. olagligen tillskansar sig egendom indirekt, genom lögn och bedrägeri?

Jag vill även passa på att fråga om bedrägeri och stöld från de ickemuslimer som ingått ett bindande avtal (ahd) med muslimerna och att lura sig till pengar ur statskassan i ickemuslimska länder. Råder samma straffdom för stöld från dem som den dom som är gällande beträffande stöld från muslimer?

Slutligen vill jag även fråga om hur man som muslim ska bete sig mot sina trosfränder som ägnar sig åt bidragsfusk? Är vi bundna att vara lojala till dem och nedtysta det eller ska detta öppet exponeras?

***

Svar av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Wa-’alaykumus-salam

Nej, det föreligger inte någon skillnad om en muslim begår stöld från en muslim eller från en icke-muslim. Däremot finns det meningsskiljaktighet (ikhtilāf) i vår rättsskola huruvida den som plundrar den allmänna statskassan bestraffas med hadd-straffet eller ej, men alla våra skriftlärde är överens om att denna form av stöld tillhör de allra värsta av de förbjudna handlingarna (muharramāt). Orsaken bakom denna meningsskiljaktighet ligger i frågan om det möjligtvis skulle kunna existera en diffus lovlighet i hans gärning eftersom ”han kan äga viss rättighet till statskassan”. Denna dom tillskrivs Sayyiduna ’Ali. Men den starkare domen i skolan är emellertid att tjuvens hand amputeras (se al-Khirshis sharh på Khalils Mukhtasar). Han har sannerligen stulit ett objekt från en skyddad plats och vi utgår att beloppet når upp till minimibeloppet, nisab. Påståendet att det möjligtvis skulle kunna existera en vag och diffus laglighet i en sådan gärning är tämligen långsökt. Man tar inte hänsyn till en muslims ”rättighet” till Bayt al-Mal, eftersom en sådan rättighet endast börjar existera i det ögonblick han/hon erhåller en summa därur, vilket bevisas genom att han/hon inte äger någon rättighet att föra denna rättighet vidare till sina arvingar efter sin död.

Stöld är stöld, och det är identiskt att stjäla från muslimer som från de ickemuslimer som ingått bindande avtal med muslimerna, vare sig det sker i deras länder eller i våra länder. Islam är, genom juridiskt enhällighet, inte ett krav för att brottet stöld ska kunna uppstå. Islam är inte ett av de definierande villkoren eller elementen för brottets existens.

Därutöver har Allah sagt att all makt (’izza) tillhör Honom och Hans Sändebud ﷺ och al-mu’minūn (de troende) och denna styrkegivande integritet och heder kräver att muslimerna inte betraktar ickemuslimernas välgörenhet som sin inkomstkälla, utom i pressande nödfall (darūra) eftersom muslimerna är ålagda att tro och bekräfta att all försörjning kommer från Allah, världarnas Herre, och att detta är dem garanterat. Men vi utgår i att pressande nödfall (darura) som svält och hemlöshet inte är det allmänna tillståndet för muslimer i ditt land. Vad detta betyder rent konkret är att det är förhatligt (makruh) att ta ur ickemuslimernas statskassa i alla situationer, även om ickemuslimerna själva skulle anse att deras välgörenhet vore lovlig för muslimer att berika sig med. Om detta är fallet och det sker lagligt, så är det ett förnedrande av rättvisans religion och dess upphöjdhet att sänka sig till att acceptera att ta emot pengar från välfärdssystemet som tillhör den värdnation som muslimerna genom kontrakt lovat att hedra genom gott samhälleligt samarbete. Detta är ett krav eftersom det är en plikt för muslimerna att upprätthålla en god syn på islam hos sina ickemuslimska grannar, och att förhindra den utbredda fientligheten mot Islam och muslimerna i de länder där det enda rättfärdigande villkoret för att muslimerna ens ska får lov att vistas i deras länder är att bjuda in dem till islam (da’wa). Om det är förhatligt att leva på bidrag och donationer så är det strängeligen förbjudet att stjäla, oavsett om det sker genom fusk eller handgripligen. Att muslimer anser sig äga rättigheter (huqūq) att vistas i dessa länder utan motprestation och utan villkor är förkastligt nog.

Som addendum kan vi säga att eftersom den statliga egendom som i förväg tillägnats som hjälpande assistans till de som verkligen är i behov av den, så som fattiga eller änkor, pensionärer och föräldralösa eller andra som besitter rättigheter, tillhör dessa människor, så är stöld, oavsett i vilken form det sker, bedrägeri, fusk eller handgripligen, från statskassan i sådana länder identiskt med att stjäla från dessa utsatta människor.

Islam spreds i Kina enbart genom följeslagaren Sa’d bin Abī Waqqās stränga implementering av objektiv rättvisa och hans integritet i sina kommersiella utbyten med lokalbefolkningen, som inte ens tillhörde Ahl al-Kitāb (Bokens folk). Att ägna sig åt rättvis handel är något vi är förpliktade oavsett vilket folk vi bedriver handel med, oavsett om det rör sig om privatpersoner eller institutioner.

Slutligen, stöld genom skamlöst ohederligt fusk (att stjäla genom lögn, etc) uppnår inte vår Lags definierande av hadd-straffets villkor och ett sådant straff kommer därför inte på tal. Men brottslingen kan bestraffas med andra metoder än hadd-straffets, och alltså inte lika hårt straff som amputering, och detta straff ligger i qadins (domarens) händer och sakliga bedömning.

Det är inte lagligt för en person att befinna sig i en trotsig syndares (fāsiq) sällskap eller att sitta med en sådan person utan nödvändighet (darūra). En person som månad in och månad ut ägnar sig åt bidragsfusk (stöld genom repetitivt lurendrejeri) är en stor syndare vars sällskap inte är tillåtet. Det är en plikt att kalla muslimerna till nobilitet och hederlighet om det finns mottaglighet, och i annat fall hålla sig borta från sådana tjuvar och varna för dem, och Allah vet bäst.

Skriv en kommentar