Var är vargen? Förundran över imamernas svansviftande

april 8, 2015 6 Kommentarer »
Var är vargen? Förundran över imamernas svansviftande

Var är vargen? Förundran över imamernas svansviftande

av Abdussalaam Nordenhök

”Jag övergav att försöka behaga människorna så att jag skulle kunna tala sanning” – Imam Ahmad ibn Hanbal

Den dominanta kulturens grepp är inte fysiskt. Sök därför inte dess bojor kring din ankel. Sök bojorna kring ditt hjärta. Det är bara du som har nyckeln. Oavsett var i hierarkin du finner din plats. Den osynliga handen som tagit strypgrepp om den muslimska intelligentsias hals är trots dess evidenta närvaro till sin natur subtil. Dess osynliga fördoldhets främsta seger är att den besatta, kontrollerade och kuvade tanken envetet vägrar erkänna att den är fängslad. Eftersom de besegrade muslimerna inte själva erkänner att detta Uhud-komplex är vårt rådande inre tillstånd (hâl) så finns det heller inget segerrikt Badr närbeläget inom räckhåll. Trots att vi historiskt kan fastslå att den ogripbara metoden hänger i maktens vapenrum tillsammans med dess andra kuvande principer och metoder så tycks vi oförmögna att överföra det självklara till vår egen samtid och kritiskt applicera det på oss själva. Låt mig uttrycka det i klarspråk: vi är besegrade.

Det är inte en svår ekvation att begripa. Dess matematik utgörs av en okomplicerad addition. Istället för att hörsamma befallningen från Guds Sändebud, må Herren välsigna och skänka honom frid, och stanna på berget så avancerade delar av de muslimska styrkorna i segeryra. Det var orsaken till Uhuds dyrköpta pyrrhusseger. Århundraden senare står den Muhammadanska umman lika häpen och perplex över att vårt svek mot det Muhammadanska paradigmet resulterat i att vi allestädes är kuvade. Vår Lag blivit en vacker teori på våra dammiga bokhyllor och stadd i försvinnande.

De gamla romarnas triumf var aldrig att deras arméer i egentlig mening hade kunnat motstå de kuvade nationernas militära framstötar. Den romerska civilisationens seger låg i exporten av den latinska kulturen som anammades av de kuvade folkens intelligentsia (låneord från latin) och överklass. Såväl språkdräkt som klädedräkt anammades av överklassen. Proletariatet (låneord från latin) hade varken medel eller möjlighet att latiniseras lika skyndsamt och lättfotat. Klädedräkter är till sin natur visuella (annat än för nakna kejsare) men språkdräkten som består av språkbruk och språknormer desto mer svåridentifierad. Den som kontrollerar ordet är den som styr. Den som äger normen (låneord från latin) äger makten. Den som styr kulturen (låneord från latin) härskar. Dominant råkar också vara ett latinskt låneord. Det är inte genom akvedukter och ruiner vi minns Rom men snarare genom hennes närvaro i vårt dagliga språk. När den härskande sekulära (låneord från latin) kulturen använder normativa floskler som feminism, tolerans och mångfald så penetrerar dessa ords själva väsen våra försvarslinjer eftersom vi själva tar emot dem som en trojansk häst. I en tid som vår, då så många av våra muslimska ungdomar lämnar religionen på grund av tvivel beträffande religionens mest basala delar så är det oansvarigt av våra imamer runt om i världen att använda sig av samma främmande vokabulär som drivit ungdomarna till fördärvets brant. Ord är allt. Ord är makt och ord är slaveri. Situationen vi befinner oss i är ett föga nytt fenomen. Vår gryende morgon är bara unik i den bemärkelsen att både överklass och proletariat numera har slukat den dominanta kulturens instruktionsbok och att alla samhällslager låtit Koranen bli en kitschig multikulturell inredningsdetalj vi pryder våra väggar med. Det är att jämföra med buddhastatyerna som pryder de svenska ateistiska hjordmänniskornas hyllor. Att konsumera Buddha är att förneka Buddha precis som att reformera islam är att förneka islam. Re-form förutsätter de-konstruktion.

I en sekulär värld som yrkar på tankens frihetlighet är vi fria att tänka vad vi vill såtillvida vi tänker som vi är tillsagda. Vår muslimska intelligentsia har lärt sig ett fåtal hundtricks som imponerar på vår vantrogne husse och håller honom nöjd. I utbyte stryks de medhårs och får hundpellets i skålen. Istället för att på allvar ta itu med radikaliseringen i våra muslimska led anländer imamer från utlandet och har fräckheten att yrka på att de ska beviljas mer bidragspengar från ickemuslimernas statskassa för att motverka radikalisering. De kristna har inte erhållit bidrag från muslimernas bayt al-mâl för att bygga kloster och kyrkor historiskt, så varför anser vi oss ha sådana rättigheter (huqûq) i förhållande till deras statskassa? Muslimernas bayt al-mâl baserade sig på tämligen höga skatteinkomster från jizya-intäkterna som de kristna tvingades betala för att få lov att vistas på muslimskt territorium. Argumentet att även muslimer betalar skatt måste ärligt jämföras med hur de kristna behandlats under muslimskt styre. Även ordet radikal härstammar från latin: radix = rot. Att gå till roten är lovvärt i psykologisk och samhällelig analys. Roten är att ägarskapet inte är sant ägarskap om hunden egentligen hyst en dold vilja till flykt. Det är inte förrän hunden själv vill vara duktig och själv söker hussens godkännande som ägandeskapet är komplett. Våra muslimska imamer är kusligt lojala. Svansviftandet kan inte dölja deras glädje. Den vilda otämjda vargen som ensam vågar ryta är i dessa knähundsmiljöer en persona non grata (naturligtvis latin). Den vilda vargen som genom sin blotta existens påminner hunden om dess sanna fria ursprung är av flocken dömd till ensamhet ehuru fri han än månde vara att vandra i skogens periferi. Roten (radix) är att det i alla trenne abrahamitiska religioner föreligger ett förbud mot ocker (neshekh på hebreiska, usura på latin, och ribâ på arabiska). Roten är alltså att det inte finns några dunkla genvägar till finansiering. Arbetssam flitighet och ursprungets tålamod utgör mer vår rot än passivt emottagande. Unga muslimska pojkar och uttråkade halvmän på glid som reser till fjärran land för att begå lagöverträdelser bör inte benämnas som radikaliserade ty de yrkar inte på en återgång till roten ”nullus deus sine Deum et Muhammad eius profetam”. Hela deras projekt andas modernism på glid. Lagbrott är inte vår rot, men imamernas tiggeri från den ickemuslimska bayt al-mâl (statskassan) är inte heller vår rot. Vår rot är givande, inte tagande. Revolution (låneord från latin) uppnås inte genom tamhundsimamernas diffusa kall till artighet (akhlâq) som säljs i utbyte mot bidrag. Men låt oss för sakens skull påminna om att akhlâq inte är sann khuluq (inre karaktär) om artigheten bara tar sig form för jordisk vinning. Akhlâq i utbyte mot bidrag måste vara den mest besynnerliga ekvationen i muslimernas världshistoria.

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani sammanfattade det med följande ord:

Islam is not, categorically not, a matter of conferencing, fine oratory, videos on general morality or impressive academic courses:

Islam is to submit to Allah’s will, Allah wants us to judge things by His Law.

Vargarnas tid är inte nu. Vårt ja måste först omvandlas till ett nej. Imamernas acceptans av bankismens villkor måste först förvandlas till ett refuserande. Vi har nämligen inte så många hav kvar att förgifta och inte så många skogar kvar att skövla. Imamernas inkorporerande av ord som tolerans och mångfald i sin vokabulär indikerar ägarskap och lydnad. Vi måste minnas att diplom inte medför felfrihet och att världens tusentals imamer är präglade av sin omvärld precis som alla andra. Ingen människa är född i ett sterilt fiqh-laboratorium, varken imamer eller andra. Alla tar med sig sitt bagage i sin bedömning av omvärlden. Det är inte pandor och sibiriska tigrar som är utrotningshotade. Muslimen är utrotningshotad trots att vi numerärt är fler än någonsin. Vårt omfamnade av egoismen och vår förväntan att andra ska försörja oss måste transformeras till tjänarskap. Istället för att vara inriktade på att ta bör vi vara inriktade på att ge. Vår tilltro till demokrati måste först raseras och ersättas av en ovillkorlig obefläckad kärlek för klassicismens islam, och vi måste leva med ”Hasbuna Allah” (Gud är oss tillräcklig) och surat al-Baqaras vers 120. Till dess hundsimmar vi bara.

Förresten, status quo är också ett låneord från latin.

 

6 kommentarer

  1. Kerim 8 april, 2015 på 21:08 - Reply

    Fantastiskt skrivet, Abdussalaam!

  2. Abdussalaam Nordenhök 9 april, 2015 på 09:58 - Reply

    Någon måste våga, Kerim.

  3. Hikmet Ali 14 april, 2015 på 15:05 - Reply

    Mashallah! Haqq segrar över batil!

  4. Abdussalaam Nordenhök 14 april, 2015 på 17:03 - Reply

    Tack, Hikmet Ali, för ditt stöd för mitt självrannsakande ärlighetsprojekt.

  5. Mohammed Tikabo 14 april, 2015 på 17:14 - Reply

    Jag instämmer i det du skrev. Jag är bekymrad över att väldigt få av dessa imamer förstår samt att de skolar fler och fler imamer för att ärva deras tamhudsimamernas Aqidah.

    dessa tankar måste få eller ta mer utrymme i de olika plattformar som finns. Frågan är hur?

  6. Abdussalaam Nordenhök 15 april, 2015 på 10:35 - Reply

    Vi är alla oroade över utvecklingen, globalt och i Sverige, men jag förstår dock inte hur en politisk fråga skulle kategoriseras som en ’aqîda-fråga. Förklara gärna. Mitt ställningstagande, Mohammed, är att vi måste skapa transparens, alltså klarhet och genomskinlighet, i våra tillvägagångssätt. Det enda botemedlet utifrån mitt perspektiv är ärlighet. Att vi är tydliga och öppna med vad vi är, vad vi tror, vad vi vägrar kompromissa om, och att vi inte fruktar klander från Guds fiender eller att vi räds att gå miste om bidrag för att vi rakt och ärligt förklarar vår religion utan lirkande och smygmetoder.

Skriv en kommentar