Kulturmarxism utifrån ett muhammadanskt perspektiv

april 10, 2015 5 Kommentarer »
Kulturmarxism utifrån ett muhammadanskt perspektiv

***

Fråga:

Vad är egentligen kulturmarxism?

***

Rådgivande ord av Abdussalaam Nordenhök: 

Det bör först poängteras att Malikiyya.se inte går den konservativa Högerns ärenden. Vi är därför motvilliga till att använda en term myntat av dem och som falskeligen tillskrivs Karl Marx. Men för enkelhetens skull kommer den idéströmning som kommit att bli benämnd som kulturmarxism att nedan behandlas. Inledningsvis vill vi framhäva att ”kulturmarxism” har goda sidor som förtjänar att nämnas. En del av islam är att vara rättvis och det är därför viktigt att säga att det som kallas kulturmarxism inte har med marxism att göra över huvud taget. Men även det som benämns som ”kulturmarxism” har goda aspekter. Strävan efter rättvisa och strävan efter jämlikhet är goda ting. Att ställa sig kritisk mot den accelererande kapitalismen är också av godo. Kampen mot privilegiesamhället är också en giltig kamp. Härom måste man emellertid tala om olika sorters rättvisa och olika sorters jämlikhet, och törhända även nämna olika former eller grader av kapitalism. Islamisk rättvisa (’adl) och islamisk jämlikhet (musâwâ) är inte identiska med postmodernismens version av rättrådighet och egalitet. De är i själva verket islams själva motsats. Då utgår vi naturligtvis inte i att islam definieras av ett fåtal akademiker i universitetssammanhang utan snarare att islam är det som Koranen och sunnan textuellt förmedlar och som genom en mänsklig tolkningsprocess auktoriserats som den juridiska vetenskapen känd som fiqh. Men med utgångspunkt i avsiktens (niyyat) sfär så kan varje kamp för rättvisa och jämlikhet ses som ma’rûf (objektiv godhet) som förtjänar våra ovationer, men här måste man särskilja teori från praktik och ha förmågan till ett konsekvenstänkande. Resultatet bör alltid avvägas gentemot teori om vi sakligt ska kunna bedöma både goda och negativa aspekter av 1900-talets historia. Den romerska gudinnan Justitia med förbundna ögon och med svärd och balansvåg i respektive hand är en rent teoretisk symbol eftersom vi som muslimer betraktar skapelsen genom ett erkänt muslimskt filter. Vi har inte förbundna ögon men äger istället en furqân (en måttstock som ger oss urskillning). Vi äger inte lyxen att bedöma mänskliga tankeströmningar annat än genom ett muslimskt filter eftersom övertäckelse (kufr) och tillit på vår existentiella presentation (îmân) inte kan läggas på samma balansvåg.

Ehuru motvilligt vi än använder oss av termen kulturmarxism så har vi en  -ism på bordet och bör därför sakligt kunna förhålla oss till det utan att förneka dess existens. Denna problematik åtgärdas genom omdöpning. Själva termen bör alltså breddas så att idén och dess praxis grundligen förklaras. Några sådana beskrivningar är kulturmord, kulturterrorism, kulturintolerans och kulturellt ifrågasättande. Vad som avses med intolerans är en allmän allergi mot tradition och allt traditionellt, det som i islam kan kategoriseras som fitra (den naturligt mänskliga dispositionen). Intolerans är till sitt väsen en selektiv tolerans som inbegriper acceptans av viss form av kultur och brinnande hat mot annan form av kultur, i detta fall traditionell västerländsk kultur. Exotism och acceptans av Den Andres kulturella tradition är däremot ett av -ismens karaktärsdrag. Kulturmord är idén om att förinta, begrava och förbjuda viss kultur till förmån för en annan kultur. Kulturterrorism är att skrämma människor till tystnad och för detta ändamål finns en rad olika metoder tillhanda. I vår kontemporära kontext sker detta vanligen genom inkvisitorisk mediegranskning och demonisering av de som vågar motsätta sig. Kulturellt ifrågasättande bejakas såtillvida det är den västerländska traditionen som ifrågasätts. Däremot är all form av kritik eller ifrågasättande av Den Andres kultur en tabufråga. Härigenom föds en märklig paradox av relevans för muslimer. Vanligtvis visar det sig genom att dess förkämpar är muslimkramare. Muslimer ursäktas och döms med en tolerant måttstock alltmedan islam som lagparadigm ses som fiende och konservativ kraft. Denna dubbla hållning exemplifieras genom en ytterligare paradox: Det etos som föraktar traditionen ikläder sig det europeiska von oben-perspektivet och ämnar rädda muslimerna från islams lag (shari’ah). Muslimen plundras därigenom på sin status som vuxen tänkande individ och betraktas som omyndigt barn. Det koloniala begrepp som benämns som ”Den vite mannens börda” är således mer existerande i dessa vänsterled än i de högerled som helt sonika öppet visar sitt förakt för islam som livsväg, både i sin avsky mot shari’ah som lag och mot muslimerna som medmänniskor. En annan aspekt är den tävlan i tolerans som tycks råda. I själva verket utgör tävlan i tolerans dess exakta motsats; intolerans. Genom att poängtera att alla grupper är jämlika (förutom högersinnande) skapar man i egentlig mening bara en ny demografisk procentuell indelning i frågan om vilka grupper som befinner sig inom det godkända och vilka grupper som befinner sig i ett förhatligt utanförskap (traditionen). Det är sålunda inte en sann tolerans utan bara ett ytterligare förstärkande av ett ”vi och dem”, om än med nya gränsdragningar.

Kulturmarxism kommer av nämnda orsaker nedan att betecknas som Traditionsallergi. Det är en tillbörlig term för oss muslimer eftersom ordet kulturmarxism är en pejorativ term kopplad till den konservativa Högern. Vad vi än väljer att kalla det så är det är en utopisk [och dajjalisk] kontrakultur, vars kännetecknande karakteristika kan delas upp i två huvudmarkörer; (1.) vad ideologin ställer sig ”emot” (anti) och (2.) omöjligheten i att nå fram till en tydlig definition av vad ideologin är ”för (pro). Vad som däremot är påtagligt är att traditionsallergin breder ut sig över Europa som en andra digerdöd. Den nya digerdöden resulterar, precis som medeltidens böldpest, i en förändrad nativitet. Europas befolkning imploderar. New York Times benämnde det som en epidemi. De länder som i världen kallas Barren States (sterila länder) inkluderar Sverige. Det är därför något vi som livsbejakande barnvänliga muslimer bör bekanta oss med.

Denna motstötskultur, som föder sig på självförakt, är det underminerande gift som ämnar rasera och ödelägga den traditionella västerländska civilisationen, såväl som den klassiska islamiska civilisationen, och utplåna all mänsklig existens baserad på fitra. Urholkningen av traditionen verkställs genom applikationen av den ”kritiska teorin” som idag är allrådande, i såväl media som i alla landets lärosäten.

Denna ouppnåeliga härskardoktrin är nihilistisk i sitt väsen eftersom den allenast förtydligar vad den är emot och motsätter sig, och aldrig vad den propagerar för och egentligen vill uppnå. Enkelt uttryckt för muslimska öron: ideologin har ingen qibla (bönerikting). Dess struktur stärks genom sitt förakt för den adamiska gestalten, vilket ofrånkomligen gör att man från ett muslimskt perspektiv bör benämna det som en iblisism (Iblis är det arabiska ordet för Satan). Det är därför ett flytande etos och ett ogripbart nomos. Hjordmänniskorna, som är oförmögna till självständigt tänkande, kommer därför generellt misslyckas med att identifiera traditionsallergins existens och kasta ljus över dess egentliga målsättning. Målet är skövlingen av allt antikt tankegods. Av partikulär relevans för muslimen är den pågående dekonstruktionen av familjeenhetens hierarki och struktur. Genusteologin har sedan länge abrogerat mannen, och nu ifrågasätts även föräldraskapets uppfostrande gränssättning. Allah har deklarerat att himlarna och jorden med all säkerhet skulle falla i fördärv genom korruption (la-fasadatâ) om det funnits två konkurrerande gudar (21:22). På samma sätt har Profeten, må Herren välsigna och skänka honom frid, uppmanat oss att dräpa envar som gör uppror mot en redan etablerad fungerande statsordning. (se här). Alla bevis från Boken och den profetiska läran visar oss hur Allah styr skapelsen i enlighet med detta mönster och att det bara kan finnas en enda singulär ledare i varje kontext (=icke-demokratisk ”fascism”). Âq al-walidayn (olydnad inför föräldrarna) kommer förbli en av de största synderna fram till Domedagen och kan inte abrogeras av övertäckande ideologier. Det krävs den inre frihetens Don Quijote för att ridderligt bekämpa de väderkvarnar som drivs av modernismens tjänliga vind. Det hör också till sakens natur att alla ansåg Don Quijote galen.

Den paradoxala traditionsallergin är kontradiktorisk för att den presenterar sig själv som en kritik mot västerländskt tänkande, men är underligt nog underställd sin fiende för att ens äga egen existens. Hade inte ”fienden” (traditionen) existerat så hade heller inte kulturmarxismen existerat. Dess teoribildning står i ett klart motsatsförhållande till det som kommit att benämnas som borgerliga teorier. Det är således en parasit som är beroende av en värddjur. Eftersom traditionsföraktet kräver jämlikhet så är människornas privatliv och egen vilja ett irritationsmoment. Idén är att människan skall tuktas till konformism. Mannen ska bli kvinna och kvinnan ska bli man. Individens självbestämmande måste ge vika så att jämlikhet ska kunna råda.

Traditionsallergin är en rebellisk självförintande ideologi driven av självförakt, skapad av en bourgeoisie med tre huvudfiender. 1. Den första identifierade fienden är bourgeoisien. Det rör sig alltså om en hederlös harakiri (rituell självförintelse). Det är således en kulturs självmord. 2. Dess andra identifierade fiende är naturligtvis kapitalismen. Det intressanta i sammanhanget är att kulturmarxismen inte längre strävar efter att ersätta kapitalismens etos med ett tydligt definierat kommunistiskt etos, men substitutet som presenteras är istället vagt, konturlöst och diffust helt i enlighet med doktrinens kärna att blott rasera och inte bygga upp. 3. Dess tredje fiende är normen. Det normativa betraktas som ondska, oavsett vilken form den antar. Förespråkarna för denna ideologi ämnar tyranniskt, medvetet eller omedvetet, befria människan från den traditionella bördan och har härvidlag definierat exakt ”vem” som befinner sig inom ramarna för politisk korrekthet och vem som faller därur, vilket medför att de ger sig själva ett grönt ljus att inkvisitoriskt förtrycka opponenten (muslimen såväl som den europeiske traditionalisten).

Denna muterade ickekommunistiska marxism har inte längre som utstakat mål att bygga upp en klasslös utopi, även om konformism fortfarande står på agendan. Den har istället muterat till ett etos av ifrågasättande förstörelse. Dess credo (lâ ilâha), som bl.a anbefaller jämställandet (här åsyftande påtvingad konformism) mellan könen och det infantila projicerande hatet mot det auktoritativa karaktärsdraget (som nedsättande benämns som ”fascism”), vill ersätta det gamla och utgångna (familjeenheten) med Stat-ism och en totalitär konformism med hjälp av en psykoanalys vars trosbekännelse är Lâ ilâha wa Freud rasûl nihil (det finns ingen gud och Freud är intighetens sändebud) och där allt traditionellt stämplas som ”sjukt beteende”. Kärnan i detta tankesätt är att ett argument bara anses logiskt om det hjälper till att förstöra traditionell västerländsk eller klassisk muslimsk kultur men anses ologisk om den bygger upp traditionell västerländsk kultur eller ämnar återskapa klassisk muslimsk kultur. Men Profeten, må Herren välsigna och skänka honom frid, lärde oss att Allah älskar den starke mu’min (troende) framför den svage mu’min, av skäl som våra intellekt uppenbart förstår, och vi vägrar definiera detta som fascism. Hadithen som lyder al-mu’min al-qawi khayrun wa ahabbu li-Llahi min al-mu’min al-da’if förklaras av de muslimska skriftlärde som att den fysiskt starke är mer älskad av Gud för att han bär upp religionen med en ’izza (hedersam styrka) som ingen kan förlöjliga i sociala sammanhang. En imam är en ledare och vår muslimska fiqh (juridik) förtydligar att en föraktad och hånad man inte bör leda folket i bön, varken i större sociala sammanhang eller i mindre sociala sammanhang så som en familjeenhet.

Den kritiska teorins vägran till att själv underställa sig en systematisering utifrån samma premisser som den själv brukat för att demontera klassicismen påvisar att detta nyanseringsparadigm är enögt (dajjaliskt) till sitt väsen. Det vore ohållbart att argumentera för att muslimerna äger immunitet mot detta förlamande etos. Det är en sak att muslimerna i Sverige onekligen påverkats, men det bör även nämnas att de juridiskt belästa muslimerna också har underkastat sig detta paradigm, medvetet eller omedvetet. Tajrîd (avskalande avprogrammering) är därför första prioritet. Lärdom kommer först i andra hand. Vår muslimska strävan och mothugg måste därför ovillkorligen centreras kring att stanna upp inför alla mustajiddât (nya företeelser) och juridiskt (utifrån våra egna juridiska parametrar) väga dessa mot vår urkund, Koran, och det profetiska arvet, sunna. Det enda egentliga sättet att stärka vårt muslimska immunförsvar i kampen mot detta virus är en fast förankring i läsandet av just; Koran och Sunna (hadîth-litteraturen), ty ingen kan ägna sin tid åt detta (utan att fuska) utan att en reningsprocess inleds. Kännedom om Gud och Hans Sändebud, må Herren välsigna honom, och Lagens maqâsid (bakomliggande syften) kan inte ske genom läsning av deras fienders verk såtillvida läsaren inte redan vaccinerats. Vi lär oss inte vår islam från det gamla tribala Meckas aristokrater Abû Jahl och Abû Lahab. För att avsluta med realistiska, relevanta och konkreta förslag på hur man inleder en reningsprocess från 1900-talets alla ideologier och -ismer som penetrerat vårt psyche så ligger svaret alltid i enkelheten, att vi bör  minnas hur magisk och förtrollad islam är, och hur utomordentligt tillräckligt islam är för oss utan behov av främmande kryddor. Alhamdulillah ’ala ni’mat il-Islam wa kafa biha ni’ma. 

Var aktsamma. Al-kufr millatun wahida (all övertäckelse är en enda entitet)

5 kommentarer

  1. Isa 12 april, 2015 på 18:43 - Reply

    Mycket insiktsfull och givande artikel. Väldigt rik, och vi kan fiska upp pärlor, och jag vet verkligen inte i vilken ände jag ska börja. Det jag dock kan säga är att den bör läsas och reflekteras över av varje svensk muslim. Det är av yttersta vikt att värda om den svenska kulturtraditionen, vilken är en fertil åker på vilken Guds ljus lyser. Vi hoppas att författaren möts av Guds välbehag, och att artikeln bara är en tjuvkik på något större.

  2. Agneta Pleijel 15 juli, 2015 på 10:18 - Reply

    Har läst med intresse som icke-muslim. Ideologin att rasera utan att bygga upp är att prisge sig åt traditionslösheten. Svagheten i artikeln är för mig att inget sägs om den förändring som den mänskliga historien dock är underkastad och som till en del är av godo och kanske givet av Gud (när Gud gav människan frihet – det som författaren dock nämner här som den ”inre frihetens Don Quixote”). Förutom att friheten inte här behandlas undrar undertecknad över att en ”totalitär konformism” sägs drivas med hjälp av ”psykoanalys” (med ett citat om Freud som läsaren inte kan uttolka).? Freud gav oss dock djupa insikter om medvetandets natur (naturligtvis tidspräglat men dock av bestående värde). Freud själv var en traditionalist som i hög grad räknade med den klassiska kulturens värde. Förundras gör också läsaren över att Profeten citeras med gillande när han säger att han uppmanar oss ”att dräpa envar” som är emot en ”redan etablerad statsordning”. Det skulle innebära att människan inte är tillåten att vända sig mot förtryck av diktatoriskt slag? Inte vända sig mot nazism som utplånar folk av en viss typ? Etc etc. Läsaren studsar också inför citatet att den ”fysisk starke” är mest älskad av Gud. Om det åtminstone stått den ”andligt starke” – hade denna läsare kunnat hålla med. Vad menar Profeten??Medhåll får författaren för åsikten att familjen är något att slå vakt om. Dock förstår läsaren inte vilken ”genusordning” som ska bevaras – ska kvinnan evigt vara mannen underkastad – detta hänger nära samman med den brist på analys som artikeln visar för den förändringens vind som vi inte undkommer, och som också tillhör den inre frihetens Don Quixote, som också kvinnan bär i sig.. Detta är punkter som lämnat denne läsare i beråd – även om grundtanken – att värna om det förgångnas kulturfrukter och inte hemfalla åt modernismens eviga protestraseri – har vunnit bifall. Läsaren har särskilt fäst sig vid detta goda citat, den inre frihetens Don Quixote. Det är med mänsklig mognad som Islam, underkastelse, måste tolkas tycker denne icke-muslimska läsare. Som dock tackar för läsningen med dess budskap att raserandet av kulturarvet och föregångarnas goda insikter inte är en framkomlig väg.

  3. Abdussalaam Nordenhök 15 juli, 2015 på 11:03 - Reply

    Till din ära, kära läsare, har jag adderat en ny fabel, igelkotten, i hopp om att skämtsamt besvara frågan om den gudagivna förändringen. Det enda konstanta i skapelsen är ju föränderligheten. Jag citerar mig själv:

    ”Igelkottens elever försöker korsa de stora vägarna i tron om att deras taggar ska hjälpa dem mot bilar och moderniteten. Den sover 18 timmar av dygnet och ligger i dvala halva året. När de väl är vakna beger de sig dumdristigt ut på vandringar som kan leda till deras egen förintelse. Hanen vandrar dumt över ett stort område medan honan håller sig klokare på plats. De elever som bär på igelkottens karakteristika är alltså oftast män. De lever under torra löv, gömmer sig undan modernitetens oljud. Oviljan att förstå den omkringliggande världens föränderliga natur är deras akilleshäl. Istället för att ta itu med juridikens kontextuella natur citerar igelkottselever från gamla dammiga böcker likt det vore dess taggar. De rullar ihop sig till ett taggigt klot utan att inse att deras uråldiga försvarsmetod inte är lämplig i denna nya tid. En av igelkottens fiender är ugglan. Ugglan är en manifestation av visdomen som vakande och spejande blickar ut över panoramat.

    Poeten från Baskien, Bernardo Atxaga, skaldar följande rader:

    Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
    Var i bergen gömmer ni er?
    Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig
    och eftersom hans encyklopedi
    varken setts över eller utökats
    under de senaste sjutusen åren
    känner han inte igen ljusen på vår bil
    och inser inte ens att han ska dö.”

    Om Freud. Den skämtsamma frasen på arabiska var ”La ilaha wa Freud rasul nihil”. La ilaha betyder ingen gud. Rasul betyder profet. Så översättningen blir att kulturmarxismens credo är ”det finns ingen gud och Freud är intighetens sändebud”. Men då är detta åsyftande vad som kom att födas därur, det vi nu lever, och vi befinner oss längre fram på tidslinjen år 2015 med facit i hand och inte på Freuds 30-tal. Precis som Karl Marx som individ inte är liktydig med vad kommunismen kom att bli som totalitär implementering och massmord så är heller inte Freud liktydig med vad som kom att bli det vansinnesifrågasättande som stödjer sig på hans idéer.

    Om uppror mot ondskan. Vi har i vår muslimska tradition både hjältar likt Husayn (Profetens barnbarn) som rest sig med svärd i hand mot tyranner samt en pragmatisk juridik som ser det som det allra allra sista alternativet att man öppnar upp porten till inbördeskrig. Det räcker med dagens Syrien som exempel. Att en profet tillåter att samhället skyddar sig mot terrorister som ämnar rasera samhällskittet är för mig inte så mycket att studsa inför. Det får anses vara gängse praxis i alla lagsystem att samhället ges dispens att skydda sig själv. Men sedan så handlar ju texten, lustigt nog, om ett ifrågasättande av ifrågasättandet.

    Genusordningen som ska bevaras är att män och kvinnor ska vara fäder och mödrar och inte förälder 1 och och förälder 2. Konformismen är enligt oss muslimer inte önskvärd. Vi bejakar olikheter och modern är för oss en helig symbol utöver nödvändig komponent i skapelsen. Det är därför du bör se exemplet med vördnaden inför föräldrarna som svar på din fråga om vad som skall bevaras.

  4. Agneta Pleijel 22 juli, 2015 på 11:37 - Reply

    Ja, tack! Hade inte läst. Underbart svar och igelkottens beteende är tänkvärt (också genusskillnaden mellan könen). Översättningen av Freud-citatet är också tänkvärd. Helt visst bekämpade Sigmund sin religiösa böjelse, fast ibland förgäves. Det är känt att han, som samlade på grekiska statyetter, när han en dag skulle besiktiga Akropolis föll ner i koma (eftersom han tyckte att han svek sin egen far som aldrig fick samma möjlighet). Det får också vara ett svar på hur han respekterade sin gamle far djupt i sitt omedvetna. Glad över ditt svar!
    Agneta

Skriv en kommentar