Mahomets strand – Vikingabiografi – anno 1768

april 27, 2015 En kommentar »
Mahomets strand – Vikingabiografi – anno 1768

***

Blötögd och ifrige reso vikingarna afsted i jagt på Mahomet. Sjelfva skeppen voro af kraftfull ek. De segladt ut öfver haf af salt och vind. Icke i behof af beck och tiära. De flöto på sitt eget ödes watten. Hiertat drog dädan. Til Mahomets strand derbortom. Hågad och fröidad änskönt med hål uti skeppskrov. Derigenom att ljus däri må sippra sig in eller mörkeret läcka ut, det veto ingen. Eljest full utav spänd förväntan och glädie i fullan språngh införe utfärd. Ingen fans så hugad, som torde segla ut på sådan tapper jagt. Fria odalbönders söner själver mant blifver trälar. De tälljde sig stavar införe sin vandring. Sunnanvindens bris deras ansigten bemöta och nordanvindarna stodo dem i rygg. Så at de må betiena sig af den gode vinden. Med insikten om att intet jordiskt skola dem hjelpa. Aftvagande de missgerningar pennan skrifvit uti ödesbok tiock. Allt det förgångna som öfvergått till nytt blanckt ark. Det swarta bläckets droppar som blevo hvidt. De togo med glädie och behjertenhet itu med striden mot sjelfvet. Bardalekens hugg och sänkta skiöldar. De funno sig gräfva uti sina själadjup efter ljus. Flögo öfver inre berg och skogar i jagt på ljus. Funno spunna trådar af kedjor uti mannamun. Beqvämligen sutto vid äldstefötter uti fjärran land. Vid mången lägerled de sutto hängifvet lyssnande. Funno den brunn de sökte och drack derur. Förblevo imellertid törstiga och torra i strupe. De spörger fortfar med fryntlighet vid helgonets härd hvad sanningens kiärna tänkas vara? De kommo iland och eröfrade ett svar. Stego till synes bryskt men aktgifvande uppför sluttningen. Uppträdte tvärt och utan förmildrande omsvep. Gingo med kraft in i träldomens frihet. Knöto band med mången av Mahomets folk. Voro af dem men likaväl alltid oaflåtligt främlingar. Ehuru deras lefnad blevo gången uti Mahomets spår förblef de alltid utsocknes. Det stora obekanta bortom grafven förskräckte dem icke. Blott menniskans falskhet dem förskrämma. Utbölingar med själfpåtagen lefnad i exil. Oviss om Herrens hvälbehag med hopp om himmelsk gunst. Uti vånda af att gifva sken af fromhet. Det gifves intet utan kamp, hvarken insigt eller ro. De fächtade aldrabäst i motvind. Hvar steg en kamp. Skrifvande med alfwarsamhetens bläck på muntra pergament af narrewärk. Ristat på hällar af sten. En af dem ömsom skämtar, ömsom allvar språkar. Han hafva höjt sig ur bitskhetens muntra klang. Förtäljeligt nedskrifvande om de afgudabeläten han lämnade. Om böckernas bok han taga i famn. Lofvad vare Herren, ty hvarje menniskolif träder äfven genom portar af gyckel och äkthet. Gångareqvinna och tvenne söner derefter. Speigel icke speigla mer än watten. Han begynte tvifvla på särkarnas folk. Mahomet hvar honom tillräckelig. Den djupaste ensligheten honom nog. Ty menniskokroppen är äfven själatempel genom hvilken Herren dyrkas. Hvilken väg att godt vandra med hierta och själ? Derigenom at han ljufligt månde betjena Herren med anten knifven eller sköldten höjd i öfverfall eller förswar? Hvarifrån de kommo och i hvart skick de skola dö. Det han förståddt af läran hvar kärlek och lag, det söta wattnet och det bittra. Hvarigenom möjlighet beredes att kunna gå öfver till Sanningen. Uti hvad som sades dem heta ödmjukhetens land sågo de högmodet trona med vämjaktig stanck. Det rena wattnet blef häri förstördt. Det som sedermera blef vikingens rop och resans klingande hufvudord:

Den som stundom något dumhufvadt ämnar bruka en vulkan som afträde.

Risikerar han så ock icke att bränna ljusskjygga kroppeliga bygder?

Äfven om vulkanen och bergen stodo stilla uti tusende år.

Var aktsamma med att sätta er på mig.

Iag är brinnande lava!

– En text som inte återfanns i Teckomatorps bykyrka, daterad 1768.

En kommentar

  1. Agneta Pleijel 29 april, 2015 på 13:41 - Reply

    En fascinerande berättelse. En fantasieggande läsning om vikingen i söderled.

Skriv en kommentar