Elevens animaliska resa genom lärdomens labyrint – reflektion av Abdussalaam Nordenhök

april 29, 2015 8 Kommentarer »
Elevens animaliska resa genom lärdomens labyrint – reflektion av Abdussalaam Nordenhök

 ***

Ur-sinnets tigrar är visare än läraktighetens hästar (William Blake)

Tigern

Tigern är manifestationen för den vilda, naturliga och okuvade individen som både räds och beundras av den domesticerade populationen. Dess ensamhet är dess styrka. Det här är en indikation (ishāra) för de som äger förstånd och insikt.

Människan är den enda art som utgör något allvarligt hot mot tigern.

”Tigerns bestånd genomgick en kraftig minskning under 1900-talet. Omkring 1920 uppskattades hela populationen med cirka 100 000 individer. Under 1970-talet ansågs däremot att endast 4000 vilda individer hade överlevt.”

Ursinnet i William Blakes ovanstående ord härleds från ordet ”ur-” och ordet ”sinne”. Ett ur är också ett klämtade urverk som påvisar den sista tidens annalkande. Ur indikerar ursprunglighet. En synonym för ordet ur är ”från”. Det som frambringas från sinnet. Sinnet (på grekiska psyche) är i allt levande, både människor och djur, det neurologiska och psykologiska system för som leder till Jagets perception av omvärlden och sig självt.

Shaykh Abdalqadir skrev:

The supreme teaching is at large.

The tiger is roaming the western desert.

He is at your throat now!

Make your way to your hearts and abandon the crazed music of the city.

Tamhästen

Tamhästen däremot är en manifestation av det en gång vilda och ståtliga som har tämjts, kuvats och sedermera nostalgiserats av människohjorden. Den gavs skygglappar som begränsade dess vida synfält och begränsades därmed till ägarens stig (tarīqa) som leder fram tills stadsporten. Under historiens gång har detta djur knutits till både hus (domos) och folk (demos). Slutligen kommer en tid när varken sporrar eller ridpiska längre behövs. När sinnet kuvats kommer hästens själva instinkt att ha omvandlats, viljan till frihetens gräs kommer att ha ersatts av viljan till trygghetens hö.

”Hästen domesticerades för cirka 6 000 år sedan, och har sedan dess använts som dragdjur eller riddjur”.

Men det kommer en tid då vildhästen och tigern kommer dricka ur samma vattenhål (mashrab). Vi ställer oss frågan om vad som egentligen är läraktighet och vilket element som är förkastligt i tamhästens villiga läraktighet i att bli dresserad? För att förstå måste vi först ställa oss frågan om vem exakt som är hästägaren och vem som håller i tyglarna för att sedan kunna ta itu med på vilken stig hästen leds fram. Information (khabar) är inkomplett utan förståelse (fiqh) och förståelsen är inkomplett om man inte går till roten (asl). Den som inte förstår skapelsens mekanismer kan heller aldrig bli en rättvis bedömare i den juridiska sfären, av den enkla anledning att juridiken är en del av skapelsen. Asketen och kunskapsmannen Fudayl ibn ‘Iyad sade: ”De skriftlärde är så många, men de med visdom är så få. Kunskapens kärna är visdomen. Den som givits visdom har erhållit tillräckligt med godhet”. Fiqh är inte synonymt med att ha memorerat en komplex terminologi, för terminologin är uppfunnen i tid och rum men fiqh existerade innan terminologin uppfanns, systematiserades och komplexifierades. Snarare är fiqh en djuplodande förståelse och juridisk kompetens som skapar bredd i synen på hur det juridiska tar sig form i en föränderlig värld. Shaykh ’Ali Laraki al-Hussayni beskrev fenomenet som att man helt enkelt inte kan erhålla fiqh från de certifierade mullor som trots diplom inte har någon fiqh överhuvudtaget (fāqada al-shay’ lā ya’ṭīh). Den bevingade hästen Pegasus är en raritet och de allra flesta hästar saknar vingar. Denna häst har kommit att bli en symbol för skaldekonsten. Ordens och det utspillda bläckets sfär kan aldrig tyglas eller beklädas med skygglappar. Vi måste därför lämna tamhästen i stallet och resa vidare i djurriket. Shaykh Ahmad ’Ali al-‘Adani beskriver fenomenet:

Fiqh är inte liktydigt med termen ”juridik” som används av de sekulära rättssystemen. Fiqh betyder förståelse, djuplodande insikt, och det är sannerligen vad som behövs, bortom legalismen, för att avslöja den bedrägliga karaktären i de nyintroducerade fenomenen som möter den förvirrade Muhammadanska umman. Imam Malik definierade istihsân som nio tiondelar av fiqh, och de tekniska verktygen, legalismen, som den återstående tiondelen. Redan från början påminner jag läsaren om att en shaykhs diplom och certifikat i fiqh och hans terminologiska kunnande inte ska sammanblandas eller missförstås med djuplodande visdom och förståelse, och det är inte åberopandet av sådana metoder som vi ska använda för att bedöma saker i vår partikulära epok.

Papegojan

Eleven bör inte stanna vid tigrar och tamhästar. Resan tar inte slut där. Faunan är bredare och innehåller en myriad olika arter. En annan djungel bebos av papegojor, en fågel som likt en spegel yttrar vad som riktas mot den. Denna fågel är älskad av människorna och alldeles särskilt av de narcissistiska människor som älskar att höra sina egna ord. Den samhälleliga bur inuti vilken fågeln lever hela sin existens tillåter inte den att använda frihetens vingar. Det psykologiska galler som stänger inne fågeln i dess bur är viljan att bli beundrad. Av denna orsak har den inre vetenskapens kunskapsmän kategoriserat ”viljan att bli sedd” som den allra sista klandervärda egenskapen som lämnar gudsmännens ego. Hjalmar Gullberg skrev:

”Guds ord bär icke bojor; det bugar ej för makt.

Guds ord bär icke bojor i våra psalmers ljud.

Blott köpta papegojor upprepar människobud”.

Papegojornas kunskapsmän saknar en av de tvenne vingarna. En vinge är riwāya (access) och en vinge är dirāya (process). Holistisk perception och överskådlighet tillhör inte förlästa bibliotekarier som memorerat blott en bokhylla utav världens tusentals skriftrullar. Perception är inte ipso facto en juridisk angelägenhet men är kategoriskt en mänsklig egenskap. För att förstå samtiden måste man också förstå historien. Om historikernas syfte (och ofta kommer värdelösa historiker i ‘alim-förpackning) finner vi att al-Hasan al-Basri återberättar att Profeten, må han ges frid och välsignelse, sade att:

”’Ulamas (de skriftlärdas) syfte och drivkraft är att tillgodose behov, medan dårarnas syfte och drivkraft är att återberätta saker”.

Tjuren Ferdinand

Korna på stillsamt bete på den gröna kunskapsängen har en avigsida; kunskapens idisslande. Det gröna betet tuggas om och om igen. Det är som om själva näringen och kunskapen inte kan smältas och tas upp av kroppen och att djuret därför är dömt att ägna sig åt repetitivt idisslande. Kunskapens grässtrå som till uttråkning och leda citeras om och om igen.

”Idisslarnas föda utgörs av många olika slags växter. Nästan alla idisslare är rädda och snabba. Många lever i hjordar, alla i sällskap.
Flera arter har blivit tämjda redan i uråldriga tider och är till mycket stor nytta för människan som dragdjur eller lastdjur och genom sitt kött, fett, hår och skinn, sin mjölk med mera. De är lydiga, tåliga och förnöjsamma”

Tjuren som frångår flockens mentalitet och det stillastående frenetiska tuggandet kommer befinna sig i den önskvärda ensamheten vid korkeken. Alltmedan de andra ungtjurarna stångas och brottas för att imponera på den applåderande människohjorden på läktaren så finner ensamhetens tjur sinnesfrid i isolationen. Elever som tenderar till populism kommer vilja behaga läktarens folk utan insikt om att tjurfäktningens själva syfte är att frambringa deras egen död och i förlängningen också kunskapens död. Frihet ligger i att vända matadoren ryggen.

Nötkreaturens studenter bör ha i åtanke att ordet ”nöt” härstammar från det forngermanska ordet ”nauta” (egendom). Det är ett djur som ägs. Det besynnerliga i sagan om Ferdinand är den makabra eufori som ungtjurarna känner då de sänds till sin egen undergång, tjurfäktningsarenan. De tror sig vara stora hjältar men är i själva verket bara underhållning. Ibn Rajab definierade kunskapens första steg som arrogans. Han menade att lite kunskap lurar dess ägare att de kan allt. Den tjurskallige eleven som egentligen bara tagit sina första stapplande kalvasteg kommer att försvara sin hage och revir innan den ens utvecklat horn.

Påfågeln

Påfågeleleven som självförhärligande breder ut sin skrud, alltjämt liten och rädd och ingen Gud, myckenhet av ord som bildar bedövande ljud, men nej tack, vi följer villigare himmelska bud.

Med sin förlängda stjärttäckare, som förskräckt breder ut sig till en andalusisk solfjäder av grandeur och gör den lille gynnaren illusoriskt stor, så är påfågeln i sin rot ändå ett virrigt fälthöns (och i sin mänskliga form en dummerjöns).

För sin storlek har denna vackra praktfulla fågel ett ovanligt litet huvud. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Varje penna är emellertid illitterat. När den vecklar ut sig förefaller dess fläckmönster bilda stirrande penetrerande dömande ögon. Men de fördömande ögonen som ibland förefaller blicka in i din själ är ett bländverk som görs bäst i att ignoreras. Man bör dock ta sig i akt, hanen har även en vass liten sporre på sina klor.

Så skåda ut i naturen och lägg huvudet på sned. Påfågelhonan lägger ägg och föder liv. Hon lurar ingen och hennes undangömda plats är vackrare än den mest pompösa och förljugna manliga fjäderskrud. Al-umm madrasa (modern är en skola) så som de kloka sade. Påfågeleleven vaggar däremot nästan handikappat av och an, tyngd av vikten av sin egen illusion. Bara vid rädsla och för att försvara sitt imaginära kunskapsrevir breder den ut sin färgsprakande skrud. Lurendrejaren är med sin illusion av storhet och grandezza ändå liten.

Det handlar om maktstrukturer och en elevskara (alltid män) som försöker övertala massorna att de är oumbärliga genom att förlöjliga och sänka folket och intala dem att de varken kan något, vet något eller förstår något och att det är påfågeleleverna och deras herrar som allena bär på nyckeln, trots att det ofta rör sig om en uppblåst ballong bestående av mycket luft och lite uttänjt gummi. Ibn Rajab skrev: ”Korrupta ‘ulama (skriftlärde) tänker dåliga tankar om de som erhållit nyttig kunskap. De älskar dem inte, och sitter heller inte tillsammans med dem. De till och med föraktar dem. De förkastar dem med orden ”De är inte äkta kunskapsmän”. En annan sådan syrlig rebellisk anekdot återfinns i Qadi ‘Iyads monumentala bok Tartib al-Madarik och berättar om brodern till en av de allra största auktoriteterna i Maliki-skolan, Ibn Habib, författare till en av rättsskolans huvudböcker al-Wadiha, som var så evinnerligen trött på de andra skriftlärde och deras uppblåsthet att han sade att han hellre skänkte välgörenhet till byggandet av en kristen katedral än att hjälpa till att bygga ännu en moské. Ibn Habib skrev en hel bok för att skydda sin broder från de andra skriftlärdes anklagelser.

Björnen

Björnen är förvisso ensamhetens vandrare i skogen. Dess fysik är en manifestation av styrka. Dess svaghet är att den går i ide och är nödgad att befinna sig i vinterdvala. Björnen blev utrotad från de marockanska Atlasbergen på 1800-talet. Ingenstans på jorden går någon trygg för modernismens framryckningar. Vetenskapen visar att den gamla myten om björnens förkärlek för honung faktiskt stämmer. Djuret älskar honung. Vad den söta honungen indikerar är jakten på kickar. En elev som sover bort halva året och under sin vakna tid söker efter gömd honung och kunskapskickar är inte värd att imitera.

En björntjänst är en välmenad tjänst som får förödande, eller i varje fall negativa, följder för mottagaren. Uttrycket kommer från den franska fabeln om björnen och trädgårdsmästaren av La Fontaine (L’ours et l’amateur des jardins) [1], där en tam björn slog ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten, men följden blev också att slaget oavsiktligt dödade hans gode vän. På franska är talesättet ”Le Pavé de l’Ours”, ”Björnsten”.

Värt att nämna i sammanhanget är att sagan om björntjänsten är direkt stulen från Jalal as-Din al-Rumis dikt ”Mannen och björnen” som återfinns i al-Mathnawi. En björntjänst är att inbilla sig att man gör något gott och nyttigt. Primum non nocere är en latinsk fras som betyder ‘först av allt, skada inte’.

Principen innebär att det kan vara bättre att göra ingenting, än att ingripa och därmed förvärra tillståndet. Maximen tjänar till att påminna läkare och annan vårdpersonal att överväga de eventuella riskerna med att ingripa med vård, till exempel innan diagnos ställts. Frasen brukar åberopas när någon anser att vinsterna med vård verkar vara mindre än riskerna för skada.

Den late eleven som väcks till liv bara om studieämnet medför en kick kan mycket väl leva i illusionen om att hans plötsliga inträde i studenternas cirkel medför godhet. Det föreligger inget förbud, varken religiöst eller sekulärt, mot att uppdikta och skapa sina egna metaforer och analogier samt retoriska framläggningar. Härigenom kan man säga att en björntjänst också kan inbegripa brott mot sig själv. Att man i sin iver att passa in begår integritetsbrott mot det egna Jaget. Moderniteten har försett oss med en tam och tämjd cirkusbjörn som i sin iver att få smörja kråset med utportionerad honung generöst distribuerat av sin ägare, cirkusdirektören, leker teddybjörn och på kuppen förlorar sin vilda grizzlynatur. Falskhet mot det egna Jaget resulterar ofrånkomligen i att man förlorar sitt eget väsen. Risken är att eleven blir beroende av kunskapscirkusens applåder och tappar kontakten med sin egen natur. För eleven är det därför viktigt att återknyta till sin ursprungsavsikt och aldrig tillåta sig ömsom söka kickar och ömsom sova, för att inte tala om att spela teater inför en applåderande cirkuspublik.

Igelkotten

Igelkottens elever försöker korsa de stora vägarna i tron om att deras taggar ska hjälpa dem mot bilar och moderniteten. Den sover 18 timmar av dygnet och ligger i dvala halva året. När de väl är vakna beger de sig dumdristigt ut på vandringar som kan leda till deras egen förintelse. Hanen vandrar över ett stort område medan honan håller sig på plats. De elever som bär på igelkottens karakteristika är alltså oftast män. De lever under torra löv, gömmer sig undan modernitetens oljud. Oviljan att förstå den omkringliggande världens föränderliga natur är deras akilleshäl. Istället för att ta itu med juridikens kontextuella natur citerar igelkottselever från gamla dammiga böcker likt det vore dess taggar. De rullar ihop sig till ett taggigt klot utan att inse att deras uråldiga försvarsmetod inte är lämplig i denna nya tid. En av igelkottens fiender är ugglan. Ugglan är en manifestation av visdomen som vakande och spejande blickar ut över panoramat.

Poeten från Baskien, Bernardo Atxaga, skaldar följande rader:

Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
Var i bergen gömmer ni er?
Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig

och eftersom hans encyklopedi
varken setts över eller utökats
under de senaste sjutusen åren
känner han inte igen ljusen på vår bil
och inser inte ens att han ska dö.”

Biet

Det flitiga biet samlar näring och nektar från skapelsens färgglada blommor. Även om biet dricker lite från många olika källor så skapas därigenom en bredd och nyans. Biet är osynligt och har inte ett behov av att vara i centrum men försvarar sig om det behövs. För skapelsens balans är detta lilla lojala arbetsdjur en absolut nödvändighet. Kunskapens pollen fastnar på dess kropp när den flyger vidare med sina tvenne vingar (riwāya och dirāya – access och process) från en blomma till nästa och biet berikar sålunda lika mycket som den extraherar. Den pollinering som biet bidrar med är tjänarskapets (khidma) välsignelse. Modernitetens raffinerade socker kan emellertid lura biet som då tror sig ha funnit en rik nektar men i själva verket bara funnit tomhet. Bin är sociala djur som med hjälp av en avancerad dans kan förtälja inför sina artfränder var det finns rika fyndigheter av nektar. Även om den inte druckit från ängens alla blommor så har den skapat sig en överblick och äger därmed ett panorama över kunskapens äng. Osynligheten och betjänande är egenskaper envar elev bör tillskansa sig. När religionen hotas av modernitetens dresserade björnar ska emellertid biet försvara islams rena honung med sitt liv. Biets kamikazeförsvar följs av dess oundvikliga död. Efter sticket dör biet av sina skador. Detta hjältemodiga martyrskap ska inte missförstås som hyllning av den förkastliga moderna innovationen med självmordsattacker men bör istället förstås som att biets individualism ger vika inför kollektivets bästa. Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani beskriver våra föregångares bredd och deras öppenhet i att tillskansa sig kunskap från skapelsens öppna bok:

De segervissa muslimska generationerna från vårt förflutna var likt honungsbin: de drack nektar från varje blomstrande träd. När de stötte på nya kulturer alltmedan de expanderade ut över denna planet så berikade de sig själva med den filosofi, den vetenskap och den högkvalitativa litteratur som bevarats av de folk som de krigade mot eller bedrev handel med. Det finns inte en enda av våra muslimska kunskapsgiganter som inte engagerade sig i litteratur.

Studentens väg

När vi nu rest genom djurriket och dess arketyper slår vi oss ner på golvet inför läraren, klassicismens beskyddare. Vi hörsammar våra lärares ord och förhåller oss lojala mot vår tradition. Det är till traditionen elevens längtan bör riktas. Shaykh ‘Ali Wafa al-Shadhili sade: ”Den man som saknar himma (aspiration) är en kvinna, trots att han har skägg”. Det är vid lärarens fötter allt börjar och det är där allt slutar. Mycket har genom århundradena yttrats om kunskap och sökandet av kunskap. Det psykologiska element vi nu ska fokusera på är avsikten. Intentionens säte är hjärtat och ingen utom Gud äger inträde till denna dolda sfär. Människorna kan inte blicka in i andras hjärtan. Det är därför upp till varje muslim att själv rannsaka sig själv och ställa sig själv de obekväma frågor som bör ställas. Imam Malik sade ”Det är inte möjligt för någon att samla ihop alla de lärdes uttalanden och om någon hävdar detta så är hans lögn uppenbar för alla”. Hur studenten än lever och hur effektiv han än är så skrapar han blott på ytan. Kunskapen är en ocean utan ände. Likväl är vi befallda att dricka därur. Kunskapens hav omfattar allt skapat (makhlūq). Juridiken är en brunn på stranden bredvid havet. Det är bara en dåre som tror att en singulär brunn kan innehålla hela skapelsens vatten. Människan är emellertid i behov av brunnens söta vatten eftersom våra kroppar inte klarar av havets salta vatten. Ingen kan navigera ut till havs utan sötvatten ombord. När ett fartyg beger sig ut över havet måste kaptenen ta med sig både proviant och tunnor med sötvatten. Den resenär som går till havs utan sötvatten kommer inte långt även om han har kartan i hand.

”Gud har fastställt det som en plikt över alla som känner till en viss del av sanningen att göra den manifest och att sprida den, och Han har gjort detta spridande till en sorts renande zakāt (allmosa) för kunskapen exakt så som Han gjort välgörenhet en form av renande av egendom”.

– Ibn Qutayba

Shaykh Murtada Elboumashouli sade:

De avvikare som vägrade betala zakat (allmosan) och de som vägrar dela med sig av kunskap har två saker gemensamt:  Den person som vägrar betala zakat betalar inte sadaqa (välgörenhet) från det som Allah i Sin generositet skänkt honom och han bör således betraktas som en hycklare och en förrädare mot Allah och Hans Sändebud ﷺ. Den person som vägrar dela med sig av kunskap eller bara studerar för världslig status bör också betraktas som en hycklare och en förrädare mot Allah och Hans Sändebud ﷺ.

Hujjat al-Islam Imam al-Ghazali beskrev den som hävdar sig vara en kunskapsperson (’alim) som i själva verket ignorant (jāhil). Den som går miste om sin ödmjukhet för att stoltsera med sin titel och föraktfullt se ner på andra har i själva verket i samma ögonblick nollställt sin kunskap. Ibn Rajab betraktade sann kunskap och ödmjukhet som synonymer. Al-Ghazalis lärare Imam al-Haramayn al-Juwayni, som var sin samtids största teolog med extensiv kunskap i alla islamiska vetenskaper, sägs ha dött med orden ”O Gud, jag ber dig sannerligen om den enkla illiterata bondkvinnans tro (imān)”. Hon har enkelhetens monumentalitet och rakhetens auktoritet. Komplexiteten är inte ett ändamål i sig själv. Kunskapens mångfasetterade rikedom och mångfald är inte slutdestinationen, utan bara ett färdmedel till Gud. De studenter som villat bort sig i komplexitetens snårskog är emellertid många. Allt handlar om Gud. Den som förlorar fokus på detta har förlorat allt. En av vår tids kunskapsgiganter sayyiduna Shaykh Muhammad ibn Yahya sade: ”Religionen är enkel. Det är Mulla Maffian som gjort den komplex”. Imam al-Shafi’i sade:

Jag frågade Malik om tawhīd och han sade: ”Det är absurt att tro att Profeten ﷺ lärde sin nation om hygien men inte lärde dem tawhīd.

Gud först, lagen därefter. Eleven tar vad han ska ha och reser sedan vidare. Det som i vår tid gått förlorat är att diskussionen om juridiken aldrig tar sig förbi den slutna cirkeln. Denna uppblåsta självbelåtna intellektualism är särdeles förkastligt eftersom det tenderar att bli en tävlan om vem som kan tysta ner sin opponent med högtravande snitsiga pompösa citat som används för att ge sin egen ståndpunkt tyngd. Var Gud får plats i ekvationen tycks vara bortglömt. Profeten Muhammad ﷺ sade om detta: ”Den som söker kunskap för att kunna debattera eller för att kunna skryta framför de med sann kunskap eller för få uppmärksamhet, kommer att befinna sig i Elden”. Vår resa genom djurriket och att hämta spirituell näring därur är inte ett nytt påfund. Resan är i allra högsta grad en lojalitetsdeklaration inför våra salaf (föregångare). Likt lydiga lojala hundar bör vi elever sitta klistrade vid klassicismens och traditionens kunskapsmän. Ett enda samtal med en vis man är bättre än tio års studier. Utöver detta så var den allra första bok som publicerades i Sverige år 1483 en djurfabelsamling. Den mest kända av de muslimska djurfablerna, Kalila wa Dimna, trycktes på svenska redan år 1745.  De rättslärde benämner människan som al-ḥaiwān an-nāṭiq (det rationella djuret) och det ansågs att om en hund kan dresseras att lämna sin vilda vargnatur så kan även människan formas på samma sätt. Det återberättas att al-Hasan al-Basri sade: ”Det finns tio vackra karaktärsdrag i hunden och som också måste finnas i varje faqir:

De är alltid hungriga, och detta är de rättfärdigas tecken.
De härstammar inte från en speciell plats, och detta är kännetecknande för de som förlitar sig på Allah allena.
De sover bara lite på natten, och det är förträfflighetens folks karaktärsdrag.
När de dör lämnar de inget arv, och detta är asketernas drag.
De förskjuter ingen ur flocken även om denne uppträtt dåligt, och detta är en egenskap hos de som söker Allah.
De nöjer sig med lite i denna värld, och det är ett karaktärsdrag hos de ödmjuka.
Om de måste överge en viss plats så gör det detta och flyttar vidare, och detta är ett tecken man finner i de som är nöjda.
Om de blir bortjagade och sedan kallas tillbaka så hörsammar de kallet, och detta är ett tecken hos dem som fruktar Allah.
Om mat ställs fram så betraktar de maten från ett visst avstånd, och detta är tecknet hos de utblottade.
Om de lämnar en plats så tar de inte med sig något, och det är ett tecken hos de fattiga.

I dessa angelägenheter måste eleven rannsaka sig själv för att se till vad hans avsikt (niyya) är som gjort att han valt studiernas väg. Om eleven i detta inre rannsakande finner att han är road, om han finner att rotorsaken till studierna är nöje så bör han veta att det inte är studier för nytta (manfa’a). Riktlinjen är: studera det som måste studeras, inte det du vill studera. Varje elev har ett behov av en lärare som säger vad man ska studera och varför. En herde vallar sina får med omsorg så som en fader vägleder sin son. En elev som är mukhlis (uppriktig) kommer att välja ut en lärare och följa honom.  Det är av signifikans att ställa sig själv existentiella frågor, inte bara vid resans början men också kontinuerligt under resans gång, för vems skull studerar vi? Eleven ges en bättre kunskapsprioritering (tartīb) genom att följa lärarens anvisningar, men läraren är ett medel, inte ett ändamål. Eftersom egot tenderar att vilja simma ut på djupt vatten kommer läraren att hålla kvar eleven vid majoritetens hållning till dess att han inte längre är en fara för sig själv eller för andra. Imam Abdassamad Clarke beskrev en av egots fällor: ”Skillnaden mellan att vilja erhålla vetskap (‘ilm) och vilja vara en ‘alim (rättslärd) är som skillnaden mellan himmel och jord”. 

Al-Ghazali ställer sig en öppen retorisk fråga: ”Vad har du vunnit med alla dina studier, utom tidsslöseri?”. Fokus på meningsskiljaktigheter kan lätt bli som en tävlan i slutna elitistiska kretsar. Fåfängligheten i att studera andra skolors åsikter eller de utdöda skolornas åsikter bara för att ägna sig åt debatt är inte ikhlās (uppriktighet). Renar vi oss för Allahs skull eller för att andra ska upphöja oss och konsultera oss? Tillskansar vi oss kunskap för att implementera och leva det eller för att folk ska betrakta oss som kunniga om de mest onödiga av ting? Sayyiduna Shaykh Muhammad ibn Yahya sade: ”Ingen kunskap är liten om du därigenom finner Honom. Ingen kunskap är stor om du fortfarande är Honom fjärran”. På det islamiska universitetet al-Azhar skolades eleverna förr i tiden i lagens vetenskaper under nio månader per år. Under resterande tre månader var det en del av läroplanen att gå ut i samhället och vara en tjänare till medborgarna, lösa deras tvister, bistå folket i deras angelägenheter och påminna sig själv om att kunskapen är ett medel, inte ett mål. Under Imam al-Ghazalis epok sändes nyutnämnda rättslärde för att städa toaletterna eller för att tigga ute i samhället för att krossa deras egon. Lärdom i sig själv kan vara en fara. Det är ingen som betvivlar Ibn Taymiyyas enorma kunskap. Han var ett universalgeni och insamlade enorma mängder kunskap (’ilm) och al-Dhahabi beskrev honom som en mujtahid. Insamlande av massiva mängder information behöver inte nödvändigtvis innebära att man har rätt i varje enskild fråga. Det finns en rad avvikande åsikter som lärdomsjätten Ibn Taymiyya propagerade för. En sådan avvikande åsikt (shadh) accepteras eller refuseras bara i ljuset av majoritetens hållning (jumhūr). I frågan om att helveteselden ska slockna (al-nār tafnī) eller huruvida det skapade alltid existerat (makhlūqan dā’iman) vid Guds sida så refuseras Ibn Taymiyyas åsikt. Att helveteselden ska upphöra är inte Ahl us-Sunnas allmänna hållning även om kunskapsgiganten och universalgeniet Ibn Taymiyya så hävdade. Lärdom i sig själv är inte en garant för något. Imam Malik sade:

Det är inte allt som en man säger som man ens bör beakta, även om mannen besitter dygd för vilken han efterföljs, eftersom Allah har sagt: ”De som lyssnar på tal och följer det bästa därav. De är de vägledda, och de är insiktens folk”.

Filosofernas ord och avslutning

Människans tankekraft berikas av bredd. Det är därför av värde att förstå att man kan nå fram till härledning (istinbāt) av visdom från de mest överraskande håll. Den alerte eleven som vaknat upp inför skapelsens fullständiga mirakel kommer inte ha några spärrar att dricka visdom från olika brunnar eftersom allt nytt och gammalt filtreras genom Herrens och Sändebudets ﷺ tal. Skapelsens bästa generation studerade med iver ickemuslimsk poesi och var väl bekanta med förislamiska tankemönster. De begränsade inte sig själva och deras sinnelag var inte stängda kokonger. De levde inte i puppor men var snarare horisontens folk, både geografiskt och invärtes. Rumi skrev: ”Jag tillhör varken Öst eller Väst, inga gränser finns i detta bröst”. 

Imam Muhammad Abdul Latif al-Māliki skrev några ord om detta ämne som förefaller relevant och dränkt i visdom och tawhīd:

Jag har läst kritik som folk lagt fram emot de som väljer att citera filosoferna. Kritiken är antingen riktad mot filosofi eller mot den som citerar dem som anklagas för att föredra filosofernas ord framför teologernas ord eller i värst fall att föredra en vantrogen framför en troende. Mycket kan sägas om detta men Profeten ﷺ har yttrat det mest förträffliga yttrandet, som alla är eniga om, om Gud vill. Abu Hurayra återberättade: Guds Sändebud ﷺ sade: ”Visdomens tal är den troendes förlorade egendom, så varthän han än finner det så har han rätt till det.” (Sunan at-Tirmidhi 2287). Med detta sagt så skulle jag vilja citera Albert Camus som sade: ”Vår strävan att vilja veta hämtar drivkraft av en nostalgi för enhet, och det är ett ofrånkomligt tomrum mellan vad vi inbillar oss veta och vad vi faktiskt vet” (MS, 18). Detta yttrande känner jag är djupt insiktsgivande.

Friedrich Hegel talar om frihetens rovdjur, tämjdhetens ponnys och biets passion.

”En idé är alltid en generalisering, och generalisering är reflektionens rikedom. Att generalisera indikerar tankekraft.
Vi behöver inte vara skomakare för att veta om våra egna skor passar, lika lite som vi är i behov av att vara män av en yrkeskår för att tillskansa oss kunskap om universella angelägenheter.
Inget stort har tagit sig form i världen utom genom passion.
När ordet frihet nämns, så måste vi alltid vara vaksamma och avvakta huruvida det i verkligheten inte är ett hävdande av privata intressen som därigenom tar sig uttryck.
Bemärk, O du ståtliga man av handlingskraft! Du är, trots allt, ingenting annat än ett omedvetet verktyg för reflektionens män.

Schopenhauer beskriver tigerns och enslighetens främlingaskap, fåtalets fasthållande vid sanningen och det gudomliga budskapets tre stadier.

”Stora män är som örnar och bygger sitt näste i upphöjd ensamhet.
Nästan all sorg flödar ur våra relationer till andra människor.
En man kan bara vara sig själv när han är ensam, och om han inte älskar ensamheten så kan han inte älska friheten, ty det är blott i ensamhet som han verkligen är fri.
Varje sanning passerar genom tre stadier. Först hånas det. I andra stadiet bekämpas det. I det tredje stadiet erkänns det som en självklar sanning”.

8 kommentarer

  1. S 4 maj, 2015 på 14:10 - Reply

    Mashallah, bra skrivet.

  2. Abdussalaam Nordenhök 5 maj, 2015 på 07:12 - Reply

    Tack, glädjande att du finner det givande med utmanande provokativa texter. Det är för sådana som dig jag tar mig mödan att skriva. Folk som har passionen att läsa längre texter än ett lättsmält sms-utskick här och där.

  3. Agneta Pleijel 14 maj, 2015 på 16:50 - Reply

    Klanmodern blev intagen och ska läsa en gång till. Ur-sinnets etymologi var en fascinerande nyupptäckt. Biet fängslade särskilt, ty av en bi-forskare har läsaren nyss lärt att människans tillvaro är helt beroende av biets flit, något som få har förstått- men biet hotas nu från många håll. Som sagt, tål att läsas en gång till, många citat var yttersta tänkvärda och försvaret för visdom, berättarkonst och avståndstagande från tom kunskap vann läsarens särskilda belåtenhet. Illustrationerna underbara. .Varmt tack!

  4. Abdussalaam Nordenhök 15 maj, 2015 på 11:14 - Reply

    Etymologin för ordet ”ursinne” är ju naturligtvis en del av det skämtsamma allvaret och helt uppdiktat UR tomma intet. Man äger ju bara sin egen tanke, om ens det. Att äga friheten att knåda degen precis som man behagar och själv välja ingredienser, helt bortom rim och reson, är alltför frestande.

  5. Andreas Hasslert 21 maj, 2015 på 21:28 - Reply

    Frid bror.
    Som sagt jag väntar på din första bok. du är en dyrbar pärla.
    mycket tänkvärt att ta till sig.

    Men om jag får säga något rent textmässigt känner jag att texten kunde knutits ihop tidigare.
    Det hängde med en del gods på slutet som var väl allmänna i förhållande till där texten tog sin början.
    Kanske var detta intentionen.
    Bara litterär feedback, inte kritk. Allt är sunt och gott men viss textmassa skulle kunna ha delats av till en helt egen text; kanske till och med.
    Din bror A

  6. Abdussalaam Nordenhök 22 maj, 2015 på 07:41 - Reply

    Fridens sidi Andreas,

    Jag tänkte mig en cyklisk teknik, att texten skulle avslutas som den började. Syftet var att uppmana till vildhet och få folk att ta steget ut ur den inhägnade hagen. Men du skulle vilja att jag tog bort ”studentens väg” och ”filosofernas ord”, de två sista styckena?

    Jag kände att stycket ”Studentens väg” var en sorts vertex och textens själva grundidé. Däremot var det kanske onödigt att addera ”filosofernas ord” på slutet, det är sant. Intentionen var att yrka på bredd och uppmana muslimerna att öppna upp sina, tyvärr ofta, stängda sinnelag och ta in mänsklighetens arv i dess helhet.

    Glad över ditt råd som tacksamt tas emot. En av mina svagheter är att jag skriver för långa texter, det erkänner jag.

  7. Said Allan Bak 24 maj, 2015 på 18:04 - Reply

    Som alltid mycket intressant läsning, mashaAllah.

  8. Abdussalaam Nordenhök 25 maj, 2015 på 07:57 - Reply

    Må Gud bevara dig, Allan.

Skriv en kommentar