Salafs ord väger tyngst – om poesins vikt

maj 9, 2015 En kommentar »
Salafs ord väger tyngst – om poesins vikt

***

Man kan inte påstå sig följa salaf om man inte följer sahaba och man kan inte följa sahaba om man inte följer Medinas folk. Staden Medina beboddes av människor. På marknadsplatsen, samhällets nav, samlades män och kvinnor för handel. Det var en vibrant stad och samlingspunkt. Moskén och marknadsplatsen var stadens centrum. Där fanns kvinnor som var bagerskor, sjuksköterskor, väverskor och frisörskor, emedan andra sysselsatte sig med affärer och några förde kvinnornas talan inför stadens ledare. Där fanns även män som var svärdssmeder, guldsmeder, snickare, jordbrukare, garvare, trädhuggare, vattenhämtare, fiskare och slaktare.

Både män och kvinnor var poeter.

Ordet var av oerhört värde i det tidiga medinska samhället. Skalderna diktade. Bardernas ord höll ihop samhället och hade potentialen att slita det isär. Sångerskorna sjöng och upplyfte sinnena efter en hård arbetsdag. Ack, ack vart har sångerna tagit vägen? Vem tystade Medinas poeter?

De fyra rättledda kaliferna var poeter. Den förste kalifen, Abu Bakr, hade nära till gråt. Den andre kalifen, ’Umar, mjukades upp av poesin. Den tredje kalifen, ’Uthman, lyssnade om nätterna till poesin från sitt hushålls kvinnor. Den fjärde kalifen, ’Ali, var retorikens mästare vars ord fick människor att tappa andan. Men kommunikation såväl som poesi kräver ett lyssnande öra. Lyssnaren måste vara förälskad i ordet, annars ekar skaldens ord bara mot tomma väggar. Ingen kan tappa andan av retoriken och poesin om öronen såväl som hjärtat inte skolats i mottagandets konst.

Poesin användes som en svärdsegg för sanningen. Profeten ﷺ sade åt Hassan ibn Thabit:

 ”Förnedra dem (förnekarna) med poesi och Jibril är med dig” (Bukhari).

De troendes moder, ’A’isha, sades vara den främsta på poesi. Hon sade:

”Profetens ﷺ följeslagare var av vanan att recitera poesi för varandra medan han lyssnade.”

Angående poesin och dess uppläsning förklarar Ibn Ghānim al-Maqdisī:

”Gällande njutbara ljud i form begripliga författad sång, så har vi i vår ägo sunda autentiska återberättelser, och rapporter som nått oss genom obrutna kedjor genom alla generationer, som bevisar att poesi sannerligen reciterats genom njutbara ljud framför Allahs Sändebud ﷺ”

Även as-Suhrawardī sade:

”Sång, recitation av poesi med melodiös röst och att lyssna på reciterad gudsåminnelse (samâ’) har sannerligen återberättats från en stor grupp av sahaba och deras efterträdare, må Allah vara nöjd med dem alla”.

Vårt moderna samhälle som alltmer erövras av det visuella kommer alltmer förblindas. När ögonen överbelastas och hjärtat försummas kommer människans inre kompass bli alltmer missvisande. Folket äger inte längre förmågan att uttrycka sig och de vandrar därför alltmer in i en mekanisk framställning av islams parametrar. Ur denna problematik föddes 1900-talets fascistoida idéläror och en islam vari diverse partiprogram har ersatt sång och där ideologi ersatt uppenbarelse.

Ett samhälle där ordet lever kommer vara seende och äga insikt. Det paradoxala är att vi lever i ett samhälle präglat av ordinflation men där ordrikedom ändå är en ovanlighet. I det osmanska riket var bara 9 % läs- och skrivkunniga. Poesin var då vardag. Idag kan de allra flesta läsa och skriva. Men få är de som berikar sina egna liv med poesi.

Övertäckelse (kufr) inbegriper hörsamhetens blindhet och seendets dövhet medan poesin är en port som bjuder in till avslöjande av sanningen. Övertäckelsen är realitetens avskärmande och tron är verklighetens omfamnande. Det är hjärtat som ser igenom förnekelsens dimma och det är hjärtat som utgör behållaren vari tron residerar. De radikaliserade ungdomarna måste därför återgå till den medinska roten och bejaka poesin. Bara genom denna port kan de förmänskligas och bli befriade från de ideologier som håller dem fängslade. Att återvända till salaf är inte att återvända till sentida rebellrörelser. Att återvända till salaf är att återigen låta skaldekonsten flöda.

Unga män är till sin natur tävlingsinriktade. I ett samhälle som misslyckas med att förse de unga männen med konstruktiv förmanligande tävlan så som fäktningskonst, hästkapplöpning och skaldekonst kommer vi därför tvingas bevittna unga män tävla om triviala ting. Vi kommer se de unga kvinnornas visdom förvanskas och se dem konkurrera om ögonens ytliga fröjd istället för hjärtats invändiga fröjd. I modernitetens kultur där de unga männens länk till det balanserade arvet bryskt kluvits itu är vi dömda att se en fåra irra sig vilse i feminisering och en annan fåra irra sig vilse i en destruktiv machokultur. Balansen mellan dessa två extremer står att finna i ordet och poesin. Följeslagarna vördade sina förfäders skaldekonst och gavs profetisk tillåtelse att bevara det förislamiska litterära arvet.

Skönheten är inte begränsad. Profeten ﷺ älskade vackra och sannfärdiga ord oavsett om de yttrats av icketroende eller troende.

Al-Sharid återberättade, “Profeten ﷺbad mig att recitera Umayya ibn Abi Salts poesi och det gjorde jag. Allahs Sändebud ﷺ bad mig att fortsätta tills jag hade reciterat hundra verser. Profeten ﷺ sade då, ’Ack om han bara hade blivit muslim.’” (al-Bukhari, Adab al-mufrad)

När kommer vi få avnjuta svenska muslimer uppläsa skaldernas dikter?

Som den gamle Verner von Heidenstams skaldade i sin medborgarsång:

Det är skam att sitta, som vi har gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.

En kommentar

  1. Sultana 18 januari, 2017 på 20:04 - Reply

    This ❤. Detta berörde mig verkligen. Vår Rasul , vår deen💙

Skriv en kommentar