Att lyda modern är att lyda Gud – Shaykh ‘Isa Johansson

juni 3, 2015 Ingen kommentar »
Att lyda modern är att lyda Gud – Shaykh ‘Isa Johansson

Fråga: 

Kan islams familjestruktur förändras i olika tider och kontexter? Är verkligen lydnad till modern en ickeförhandlingsbar del av islam? I islam är vi alla lika inför Allah och varje person i maktposition måste väljas. Hur är det förenligt med lydnad till modern i islam? Är det en kvarleva från förmoderna tolkningar eller är det en del av islam?

Svar av Shaykh ‘Isa Husayn Johansson:

Jag väljer att besvara din fråga generellt och inte utifrån en specifik madhhab eftersom det är en viktig fråga och berör oss alla. Att respektera och hedra andra är hedersamt, speciellt de som Allah placerat i auktoritet. Ett beslut som handlar om att utföra något som är haram eller makruh kan även komma att påverka de som befinner sig i din närhet. Människor är inte bara skapade för tvåsamhet, men är även skapade att leva i sociala sammanhang. Med detta sagt, det finns ingen lydnad gentemot skapelsen om det inbegriper olydnad inför Skaparen. Så man är förpliktigad att lyda Allah snarare än den som befaller till synd. Hadithen lyder: ”Det finns ingen lydnad till en människa om det innebär syndande. Lydnad berör bara det som är rätt och riktigt”. Lydnad till de som äger auktoritet, oavsett om det är lydnad till modern eller fadern, är islam. I al-Adab al-Mufrad återberättar al-Imam al-Bukhari även med sin traderingskedja (sanad) att:

῾Abdullah ibn ῾Umar (Gud vare nöjd med dem) sade: ”Herrens välbehag (riḍā) [finnes i] föräldrarnas välbehag, och Herrens ilska (sakhaṭ) [finnes i] föräldrarnas ilska.

Situationer skiftar förvisso över tid, men de outbildade muslimska massorna borde lämna sin egen tolkning och ge företräde till de som äger tolkningsföreträde och som tillskansat sig de nödvändiga verktygen för att ens kunna tolka. Så när en dom förändras så sker detta enbart med godkännande av de som äger de rätta kvalifikationerna. En dom (hukm) kan inte omformas av de outbildade massorna, och lika viktigt är att poängtera att en dom inte heller kan omformas av populära retoriker eller muslimska föreläsare, även om dessa offentliga talare skulle ha allmänbildning och skarpa intellekt. Det är juristerna (fuqaha) av högsta kaliber som tolkar lagen i mötet med nya situationer. Det handlar inte om en elitistisk attityd. Folk bör våga ställa frågor och engagera sig i produktiva diskussioner så att alla kan dra nytta. Folk bör också dela med sig av sin kunskap och föreläsa, skriva, eller genom andra metoder kalla till Allahs religion. Alla har emellertid inte rätten att omtolka. Vi bör alla känna till våra begränsningar och våra roller här i livet. Att vara outbildad och att själv ha kännedom om sin egen okunskap (jahl basit) är helt i sin ordning. Det är heller inte något att skämmas över. Vi är alla i viss mån outbildade i de flesta vetenskaperna, och vissa av oss äger kanske minimal eller moderat kunskap i någon vetenskap, och måhända kan någon vara specialist i en vetenskap. Det är så livet ser ut på samhällelig nivå, men även för varje enskild människa. Att däremot vara helt outbildad och samtidigt anse sig vara kvalificerad att göra ijtihad är inte alls i sin ordning (jahl murakkab). Det är bra att ställa frågor för att lära sig något, men man ställer inte frågor där man själv redan anser sig ha svaret, och man utfärdar inte domar baserat på detta. De som inte har någon som helst kunskap överhuvudtaget ska inte kritisera de som har sann kunskap beträffande det som de inte har kunskap om, och den som inte studerat islam överhuvudtaget kan heller inte anklaga en hel yrkeskår i sin helhet under tusen år att ha tolkat fel. Problemet med dagens muslimer, precis som med ickemuslimer, är deras generella rebelliska motsträvighet i förhållande till alla former av auktoriteter. Inom barnpsykologi talar man om trotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder, ODD). Sjukdomen kännetecknas av ett mönster av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende. Att vara olydig mot sina föräldrar är från de större synderna:

Från Mughira, från Guds Sändebud ﷺ som sade, ”Gud har förbjudit [harrama ´alaykum] att visa olydnad mot era mödrar.

Oavsett vad moderna muslimer anser, så är det obligatoriskt att lyda sina föräldrar. Det är en avklarad sakfråga och det finns ingen jurist som under hela islams historia hävdat motsatsen. Man ska även vörda och hedra sina lärare. Man ska följa lagen och inte vara kriminell och skada andra. Och ja, det är faktiskt så att den gudomliga uppenbarelsen bekräftar att barnet skall hedra, respektera och lyda sina föräldrar. Lydnad gäller i alla saker som inte går emot shari’ah. Roten i fenomenet ”Jag ska inte lyda någon annan än mig själv” är en omogen syn på livet utan några som helst grunder i historien och det är en sjukdom som fötts ur den moderna individualismen. Det uppvisas även i konservativa cirklar genom sådana mantran som ”Jag ska inte lyssna på de lärde” eller ”Jag ska själv härleda mina egna slutsatser från källorna”, även om personen ifråga inte bemästrar verktygen. I vår tid är ”Jaget” vår Herre. Det är därför som ”Salafi fiqh” och ”Modernistisk fiqh” egentligen är två sidor av samma mynt.

I själva verket finns det en inneboende hierarki överallt. Det finns auktoriteter i alla samhällets olika nivåer. Om du är någons barn (och det är vi alla) så är dina föräldrar din auktoritet. Din fader specifikt, ty han är din förmyndare (wali). Du ska inte heller motsäga din moder, men fadern är per definition hushållets överhuvud, han äger wilayah. Detta är något som alla muslimska lärde är överens om, och rent konkret är det något som hela mänskligheten enats om fram till ganska nyligen. Jag refuserar därutöver helt den konspiratoriska tesen om att det finns en global tusenårig sammansvärjning där halva mänskligheten (patriarkatet) i maskopi kommit överens om att förtrycka kvinnor.

På samma sätt, om en person inte är kunnig i de islamiska vetenskaperna så är de som är ovan honom i kunskap auktoriteter för honom just eftersom en person inte kan tolka de islamiska källorna utan rätta kvalifikationer. På samma sätt är läkaren en auktoritet i medicinska frågor och ställd ovan en bonde. Det betyder inte att läkaren är bättre än bonden inför Gud. Bonden skapar inte sin egen ”version” av alternativa läkemedel och han presenterar heller inte sin egen ”medicinska åsikt” och förväntar sig att andra ska ta honom seriöst när han helt enkelt inte alls bemästrar ämnet. Vår religion är ännu viktigare att skydda och beskyddandet av religionen är viktigare än att beskydda den medicinska vetenskapen. Med detta sagt så finns det en hel del folkvisdom och bonden kan mycket väl äga vetskap om hälsosamma örter och kryddor och implementera det i sitt liv. Poängen är att dessa hälsosamma komponenter inte får motsäga välkänd medicinsk vetenskap. Bonden är därför fri att nyttja sin visdom på individnivå och gagna sig själv och sin by, men han kan inte resa in till staden och överrösta läkarna. Poängen är att det finns auktoritet och hierarkier överallt. Vår epok lider av sin acceptans av auktoritet. Detta är omoget, egoistiskt och individualistiskt. Med andra ord är tolkning och nytolkning av de textuella källorna reserverat för de skriftlärde och tillkommer inte lekmannen. Vad lekmannen däremot fullt äger är rätten att försvara de domar som juristerna historiskt enstämmigt enats om mot förvanskning. Detta bör givetvis ske i samråd med de lärde så att lekmannen säkerställer sig om att det han försvarar är rätt och riktigt”.

Från Abu Bakra, som sade, Guds Sändebud ﷺ sade, ”Ska jag inte berätta för er om den största av de stora synderna?”, ”Ja! O Guds Sändebud,” svarade vi. ”Att sätta jämlikar vid Guds sida [al-ishraak billah], och att vara olydig gentemot sina föräldrar.

Ett hälsosamt samhälle kan inte byggas med rebelliska attityder. Måhända känner du att de skriftlärde inte gör tillräckligt för att bevara arvet eller att dynamiskt tolka lagen med genuin lojalitet till arvets andemening, men med full vetskap om att vi lever i en ny kontext, och detta kan mycket väl vara en hastig gissning eller ett missförstånd snarare än att det är en realitet. Frågan man bör ställa sig är ”Varför känner jag att de lärde inte gör tillräckligt?”. Är det bara för att de skriftlärde håller en annan åsikt än dig? Då har du helt enkelt avskrivit deras strävan för att du själv redan anser dig veta bättre. Det finns ingen poäng att rådfråga de lärde om du rent konkret anser att du själv äger tolkningsföreträde. Eller är det så att du är uppriktigt orolig att de lärde tolkat fel i tusen år och missat detaljer du nu upptäckt? Jag påstår inte att atmosfären i kunskapscirklarna och bland de kontemporära skriftlärde är perfekt, det är långt ifrån perfekt, men om folk inte är nöjda med de skriftlärdes tolkningar i vår tid så bör de själva utbilda sig och ägna hela sina liv för att studera arvet och lagen och bemästra verktygen för tolkning. Efter det kan de dela med sig av sina egna upptäckter såtillvida det är baserat på sund kunskap. Fram till dess kan folk inte ha en ”egen åsikt” och förvänta sig att de ska betraktas som jämlika med de skriftlärde. Islam är ingen demokrati och vi kan inte förhandla oss till nya domar eller rösta om dem. Allah säger i surat al-Zumar:) ”Är de som vet och de som inte vet jämlika?”

Om du är frustrerad över att muslimska mödrar eller fäder missbrukar sin position och barn far illa så måste du betrakta detta som enskilda brott och inte låta ett brottsmål dekonstruera hela religionens struktur. Vi vill inte gå in i specifika detaljer eftersom sakfrågan berör någon djupare. Det går bortom detaljer trots att det är detaljerna som ifrågasätts allra mest (eller snarare refuseras). Sjukdomen i vår kontext är rebellisk motsträvighet. En annan sjukdom i vår tid är att vi projicerar vår egen kulturella förståelse på resten av världen och gör våra egna erfarenheter och våra normer till själva måttstocken med vilken vi bedömer shari’ah-domarna. Observera att postmodernism även är en kultur. Roten i denna fråga är inte en fiqh-diskussion, men det handlar om hjärtat och detta påverkar sedan hur vi ser på vår fiqh. Det är inte individen som bedömer vad som är rätt eller fel. Allahs religion är inte relativ. Denna religions parametrar är baserat på tolkningar av textuella källor som i sin tur avspeglar verkliga skeenden, råd, förbud och befallningar. Vad vi talar om när vi talar om ahadith är alltså att vi tolkar dessa ekon från Sändebudet ﷺ. Vad juristerna kategoriskt inte gör är att lämna materialet ( = lämna Sändebudet ﷺ) för att istället härleda domar från ickemuslimska källor eller ideologier. Vad detta innebär rent konkret är att vi måste förhålla oss till det vi ärvt. Man tystar helt enkelt inte ned Sändebudets ord för att man själv hellre vill följa ickemuslimernas tolkning.

Och slutligen, eftersom frågan berör familjestruktur, är det faktiskt så att den gudomliga uppenbarelsen bekräftar att hustrun skall hedra, respektera och lyda sina make. Det finns inget mer att säga om saken och man behöver inte skämmas för detta faktum och gömma det. Precis som att juristerna enstämmigt i alla tider är eniga om att barnet ska lyda sin moder och sin fader så är de enstämmigt överens om att hustrun ska lyda sin make. Idag är det knappt att folk vågar presentera detta som det är. Men ska muslimerna vara rädda för ickemuslimernas klander och skämmas över lagen, eller ska muslimerna vara rädda för Gud och skämmas över sina egna brister? Även om folk idag skulle ha problem med att ta emot denna juridiska fakta så kan deras frustration och missnöje med domen inte användas som bevis för att upphäva lagen.

Skriv en kommentar