Avslöjandet av beslöjandet

juli 31, 2015 En kommentar »
Avslöjandet av beslöjandet

Avslöjandet av beslöjandet

Är niqāb det enda alternativet?

av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

översatt av Abdussalaam Nordenhök

En överblick i det juridiska studien av den nutida tunisiske lärde al-Habîb bin Tâhir

Det råder föga tvivel om att al-Habib bin Tahir är en av de mest förnämliga juristerna i den nutida fåran av rättslärde i hela Nordafrika. I sitt förkortade och livsbejakande verk så packar han samman många törstsläckande analyser och han tar iskallt itu med de mest debatterade frågorna i vår tid, alltså frågan om vad en kvinna är ålagd att täcka av sin kropp framför främlingar. Slutsatsen i denna djuplodande undersökning är en refutation av åsikten att en muslimsk kvinna är befalld att bära niqâb som är en åsikt som står i strid med tillåtligheten att hon får visa sitt ansikte och sina händer.

Författaren bemärker att en av de främsta orsakerna till förvirringen bland dess förespåkare är deras ihopslagande argument där de felaktigt betraktar tre distinkt separata koncept, khimâr, hijâb och jilbâb, som identiska utan åtskillnad. Han dedikerar ett helt kapitel till varje del av ovannämnda trio.

Khimâr, det som aya 30 i surat an-Nûr lagstiftar om, är det som en muslimsk kvinna är befalld att bära. Det betyder att hon skall täcka hela sin kropp förutom sitt ansikte och sina händer. När författaren undersöker ämnet, så visar han läsaren att det finns olika nyanser av naturlig skönhet och konstlad artificiell skönhet, och att det finns olika former av framkallad skönhet och av inneboende skönhet (i ansiktet och händerna på en kvinna, som är de kroppsdelar som tillåts visas i enlighet med vers 30 i surat an-Nûr). Han stärker sin framlagda sunda position med en hel arsenal av bevis från Koranen, den profetiska sunnan (det som yttrats men även den profetiska tystnaden) och Följeslagarnas uttalanden. Bara en envis förespråkare av den disharmoniska åsikten kan förbli oberörd av denna starka argumentationskraft.

Att det inte finns en laglig plikt att dölja ansiktets skönhet och händerna är ett eko från en praxis som faktiskt följdes av de kvinnliga Följeslagarna och inbegriper både religiösa handlingar och vanliga livssituationer och är inte samma sak som sedvänjan att bära niqâb som muslimerna i vissa geografiska kulturella områden introducerat.

För övrigt så tar al-Habib bin Tahir, på sidan 20 i denna värdefulla avhandling, upp Ibn Taymiyyas fragila konstruktion av ett förmodat indikerande i återberättelsen som förbjuder kvinnorna i ihrâm från att täcka deras ansikten. Han bevisar hur Ibn Taymiyya bokstavligen hittar på en semantik i denna välkända profetiska återberättelse.

Gällande hijâb, så återfinns referensen i aya 53 i surar al-Ahzâb, och det är en koranisk term som enkelt uttryckt beskriver en barriär mellan två objekt, utan att man definierar vilket av de två objekten som skall täckas, till skillnad från khimâr.

Hijâb var en specifik plikt för fruarna till Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, och är en plikt bland andra som bara berör dem eftersom de besitter en unik status. De var förpliktade att täcka hela kroppen framför främlingar, inte bara deras händer och ansikten, och att stanna i deras hem, och allt detta ingick i vad som är plikten med hijâb. De andra kvinnliga Följeslagarna var inte ålagda samma plikt, och praktiserade således inte detta då det var en exklusiv plikt för fruarna.

Slutligen, jilbâb är en ytterligare klädnad, en yttre klädnad som specifikt fria kvinnor svepte omkring sig så att de skulle bli igenkända som ärbara kvinnor och inte bli trakasserade. Detta är något helt annan än niqâb, som är större och mer täckande. Författaren uppvisar sin djupa förståelse av den historiska utvecklingen av den koraniska lagstiftningen och den terminologi som återfinns i Boken. Han bevisar att plikten att klä sig i jilbâb (som är en tidigare plikt än den som finns i surat an-Nûr) är frukten av en gradvis gudomlig lagstiftning. Det gällde hycklarna (munafiqûn) i Medina och deras korrupta sed att sälja slavflickor som prostituerade. Den bakomligggande orsaken (’illa) i det normativa påbjudandet av jilbâb var det rent historiska behovet av att kunna särskilja mellan fria kvinnor och slavkvinnor genom klädedräkten. Orsaken var alltså inte att ”täcka” kvinnans kropp, eftersom detta syfte redan uppnåtts genom khimâr. Så småningom förbjöds prostitution helt och hållet och straffet (hadd) för brottet gällde alla människor. Orsaken till jilbâb som legal plikt upphörde därmed att gälla, och detta är även rådande i vår nutid eftersom slaveri som institution i praxis försvunnit helt i den muslimska världen.

Niqâb är därför något helt annat än hijâb och jilbâb, även om de som förespråkar den som något annan än bara en sedvänja genom språklig och juridisk disorientering försöker betrakta de som synonymer. Att niqâb används som sed på några platser kan inte förvandla det till en universell plikt.

Boken ger oss värdefull insikt i den bredd som finns i de islamiska vetenskaperna. Den lär oss kunskapsmännens villkor för att man ska kunna agera på en mursal hadith. När det gäller rotprinciperna i juridiken så förstärker boken vår förståelse om att nästan ingenting i skapelsen kan kategoriseras som antingen en outspädd nytta (maslaha) eller en fullkomlig skada (mafsada) eftersom gott och ont alltid existerar sida vid sida och blandas, även i ”självklara” saker som fasta, välgörenhet eller hasardspel. Man bör inte se något som två ändar på en utvärderingsskala. Därför är mycket fiqh riktad åt att försöka avgöra om en sak är övervägande god eller övervägande ond för att man ska kunna värdera och komma fram till en dom. När han går igenom detta så dekonstruerar al-Habib bin Tahir underlaget till att man bara förlitar sig på sadd al-dharâ’i (att blockera vägen till ondska) för att genom en sådan juridisk princip förplikta kvinnor att bära niqâb.

Slutligen så lär vi oss om kunskapsmännens nivå av expertis i tafsir av Koranen. Bland sådana giganter finner vi kunskapsmännens sultan, den shafi’itiska egyptiern al-’Izz bin ’Abdis-Salâm, som även var mujtahid (med kunskap att härleda domar från juridikens källor genom sin egen härledningsförmåga). Alla följande lingvister, Sîbawayh, (Abu ’Ali) al-Fârisi, az-Zajjaj (författaren av Ma’âni al-Qur’ân) och az-Zamakhshari var uttolkare av Koranen men ingen av dem var mujtahid. Al-Ghazali är ett exempel på en mujtahid som saknade de nödvändiga verktygen för kunskapsbaserat klargörande av Koranen, dvs han var inte en mufassir. 

En kommentar

  1. Koranens Budskap 9 augusti, 2015 på 20:04 - Reply

    Mashaa Allah

Skriv en kommentar