Ett medinskt varningsrop angående sångliknande böneutrop

augusti 13, 2015 Ingen kommentar »
Ett medinskt varningsrop angående sångliknande böneutrop

Fråga

Vad är malikiskolans åsikt angående att sjunga böneutropet med melodiös och vibrerande röst ?

Svar baserat på Akhta’ al-Musallin ’ala al-Madhhab al-Maliki  

I Guds namn, den Nåderike, den Barmhärtige

Guds frid vare över profeten Muhammad och hans familj och följeslagare

Att utföra böneutropet med vacker röst är rekommenderat (mandub). Men att vibrera, förlänga och skälva med rösten på ett sångliknande sätt, vilket kallas tatrib på arabiska, är ogillat (makruh) enligt malikiskolan.

Tatrib definieras som att vibrera och bryta upp rösten i syfte att försköna och hänföra, vilket påminner om sång. Ibn Farhun definerar det även som att förlänga korta vokaler och förkorta långa vokaler.

Imam Malik sade i al-Mudawwana att tatrib ogillas (yukrahu) i böneutropet. Ibn al-Qasim sade, ”Jag såg inte en enda böneutropare i Medina göra tatrib.” Dessa ord innebär, som al-Qarafi har påpekat, att den medinska praxisen var det motsatta. Därtill förmedlar Ibn Habib att Malik sade, ”Tatrib i böneutropet är oacceptabelt (munkar).” Fotnot 1

Ibn Naji förklarar: ”Tatrib ogillas i böneutropet eftersom det negerar bävan (khushuʿ) och anständighet (waqar) och eftersom det gränsar till sång. Ogillandet av tatrib gäller så länge det inte når en vämjelig nivå. I sådana fall är det förbjudet (haram).”
Man ska dock inte förväxla tatrib med vacker röst. As-Sawi nämner i sin kommentar på ad-Dardirs Aqrab al-Masalik, ”Det är rekommenderat (mandub) att försköna rösten [vid böneutropet] utan tatrib och att göra det med tatrib är ogillat (makruh) eftersom det negerar bävan och anständighet.”
Allvaret i frågan kan illustreras genom återberättelsen om mannen som kom till ’Abd Allah ibn ’Umar och sade, ”Jag älskar dig för Guds skull.” Ibn ’Umar svarade, ”Och jag avskyr dig för Guds skull eftersom du sjunger i ditt böneutrop och tar ut lön för det.”
Gud är tillräcklig för oss och den bäste beskyddaren. Och Gud vet bäst.

 


Fotnot 1: Gränsen för en vanlig madd (som ā i Allāhu akbar) är fyra ḥarakāt och allt däröver anses vara förbjudet, enligt Gharayānī. Gränsen för en ”slut-madd” är tio ḥarakāt och därutöver blir det förbjudet. Gränsen för al-madd al-aṣlī är fyra ḥarakāt (”som två alif” och gränsen för al-madd al-ʿāriḍ är tio ḥarakāt (som fem alif). En alif är som när man säger ā i ordet adhān vanligt utan att förlänga. Två alif är det dubbla av det. När man exempelvis läser al-fātiḥa så sker det vanligtvis med fyra eller sex ḥarakāt i slutet av verserna innan man stannar. Två ḥarakāt är en helt naturlig madd utan förlängning, som när man pratar standardarabiska och man säger t.ex. ”lā” eller ”ḥāl”. Gharayānī nämner även andra saker som ”bör undvikas” såsom att göra adhān sångliknande eller med ledsen röst eller med vokalprolongering genom att böneutroparen waylar. Gharayānī påpekar även en annan viktig sak, baserad på en hadith förmedlad av Daraqutni, att även iqama ska vara hållas kort och utföras relativt snabbt, vilket i vår tid tyvärr nästan utförs som ett adhān.
* Ovanstående material är sammanfattat och översatt av T. Andersson ur boken Akhta’ al-Musallin ’ala al-Madhhab al-Maliki  (’De bedjandes misstag enligt malikiskolan’) av Ahmad Mustafa Qasim al-Tahtawi

Skriv en kommentar