Allvarsamhetens komediant – om strukturell omdaning

augusti 17, 2015 En kommentar »
Allvarsamhetens komediant – om strukturell omdaning

Artikel av Abdussalaam Nordenhök

***

Vi vill veta.

För att erhålla vetskap måste vi bjuda in vår Profet ﷺ och låta honom tala oss tillrätta utan att höja vår gard och inta försvarspositioner. Varför bjuder vi in honom, förbi våra inre landskaps omsorgsfullt utplacerade taggtrådar, utlagda rävsaxar och grävda fallgropar, genom vår egen uppbyggda labyrint av hinder? Varför ger vi honom en kall nyckel av järn till ett lås bara kärlek kan öppna? Varför bjuder vi in honom för att öppna upp en dörr vi själva reglat från insidan? Varför dukar vi upp smörgåsbordet och låter vårt själsliga fönster stå på glänt när vi själva vet att gångjärnen rostat igen? Varför smörjer vi in vandrarens fötter med salt när vår inre trädgård är en olivlund? Varför säger vi ett och gör ett annat? Vi vet alla varför vi gör som vi gör. Vi är rädda att gästen ska se oss för vad vi är. Vad vi verkligen är.

För att kunna vidröra teman av ljus så måste man även ha modet att vidröra mörkret. För att tala om sann gudslydnad måste man också kunna tala om vad som förefaller vara civil olydnad men i själva verket helt enkelt är reell lydnad som slagit rot och inte längre är ytligt vidrörande. Om en person bjuds in i ett mörkt rum med ett stearinljus i handen, och om värden som vant sig vid sitt eget mörker och lärt sig älska sitt eget dunkel då plötsligt upptäcker att det finns insekter och damm i rummets fyra hörn så bör ilskan inte riktas mot ljusbringaren. Inte heller bör skammen över smutsen i hörnen omformas till aggressivitet mot den inbjudne. Insekterna var där före och efter ljuset anlände. Husvärden bör inte hata gästen som yttrar sanningen och han bör samtidigt vara mild mot sig själv för hemmets imperfektion. Ibn Qutayba skriver:

”Gud har fastställt det som en plikt över alla som känner till en viss del av sanningen att göra den manifest och att sprida den, och Han har gjort detta spridande till en sorts renande zakāt (allmosa) för kunskapen exakt så som Han gjort välgörenhet en form av renande av egendom”.

Den nödvändiga själsliga genomträngningen kan kläs i ord genom att låta sanna skribenter ta till orda. Nedan följer därför en islamiskt omskriven passage ur den insiktsfulla boken Kungens komediant av Agneta Pleijel. Må författarinnan förlåta mig för eufemismen.

Förljugenheten tillsammans med min brist på sömn skapade syner som var svåra att skilja från verkligheten. De var glasklara. Och återkom oavlåtligt som visioner.

Jag såg många ansikten som var bakom masker.

Grinande läppar. Gloende ögon. Tungor som ohörbart rörde sig. Tungor som ville att deras dolda dhikr skulle bli sedda av människoögon.

Var gång en mask avtogs framträdde en ny.

Under den fanns ytterligare ett skråpuksansikte. Det var mask ovanpå mask i oändlighet. Och jag såg dem dras av och dras av, och var gång framträdde ett nytt lösansikte. Innerst under alla maskerna fanns kraniet, men också dödsskallen var en mask.

Bakom fanns inget, bara fnyk och rökar.

Sanning fanns inte. Och heller inte försyn, nåd eller kärlek. Bara en evig teater.

Bakom allt jag trott mig se och veta fanns bara tomheten. Meningslösheten var den innersta masken. Jag såg mitt sprattel. Min löjliga fåfänga. Mina ansträngningar att ständigt hålla mig väl, snika mig in och skaffa mig fördelar och gunst. Jag fylldes upp till näsan av min vanheder och skam.

Över allt som jag gjort. Eller av feghet undvikit. Mitt liv hade bestått av futtigheter, inställsamheter och hyckleri. Jag var mjuk i ryggen som en daggmask. Äcklet sköljde över mig i vågor; allt luktade illa, mest jag.

Men inte bara jag var en narr, insåg jag. Hela den muslimska tillvaron var ett gigantiskt narrverk. En politisk teater. Mänskligheten var rutten, full av träck, krälande, ätande och uttömmande sig. Jag förstod, med stor fasa blandad med märklig ro, att Gud var den enda sanningen, som till skillnad från muslimernas falska spektakel var det enda oskapade, det enda som inte av falskhet konstruerats av prästerliga knådande händer, de som byggt upp teatern för att bilda en barriär mot intigheten.

Men gyckelbilden av Gud var vad prästerskapet kunde bygga sitt raffel och sin makt på.

Av Guds nåde, heter det. Och vad var väl det?

Men det kunde hända, föresvävade det mig, att de rättslärde, juristerna och sufishaykherna när allt kom omkring uppstått ut strävan att bringa någon ordning i kaos. Jag såg ut över den svällande larven med vita ansiktsfläckar som växte på bron. De frysande stackarna var prisgivna, men visste inte om det. Prästerskapet var för dem en garant mot det tomma.

Sufishaykherna, de andliga vägvisarna och deras lydiga hjord uppförde sitt skådespel och lekte med sin adab som om det var det enda som bjöd spärr mot meningslösheten. För detta måste vi, inte minst vi som var obetydliga lekmän, tydligen vara tacksamma. Ty om inte detta prästerskap försöker upprätta en fast punkt i tomheten försvinner allt, och våra korta liv, i förtvivlan. Vi halkar över kanten. Vi faller och drunknar i intet.

Jag såg utklädseln, de prydligt lindade turbanerna och skäggmaskerna, som drogs av eller byttes ut, i ett evigt omlopp.

Jag grävde i min ficka, stack mig på en nål som jag med blödande fingrar tog fram. Jag samlade mod att sticka hål på ballongen. Ett prästerligt vrål av rädsla. Poff!

Det finns bara två sätt, ett motsatspar om man så vill, en vänstersko och en högersko, i hur att man talar om maktstrukturer. Det rör sig om antingen hyllning eller ifrågasättande, och knepigt nog ofta med ett ihopknutet skosnöre dem emellan. Eftersom vår religion varken yrkar på anarkiska eller totalitära förhållanden så behövs bägge metoder. Det finns ett behov av både ifrågasättande och fastställande av rådande normer i varje given epok. Det betyder ingalunda att makt per se är av ondo eller att hierarkier per se är av ondo. Det är inte en onyanserad dikotomi av svart eller vitt med ömsesidigt uteslutande där något antingen är det ena eller det andra. Men att gripa tag i pennan för att modigt kritisera uppåt, i kritik av makten, prästerlig eller valfri annan form, är i alla tider behövligt. Lika modigt som att våga kritisera inåt. Emedan rebellisk uppvigling är oislamisk så är påminnandet, både dhikr (gudsåminnelse) och nasiha (goda råd), synnerligen islamiskt. Den första påminnelsen, gudsåminnelsen (dhikr) är riktad inåt. Den andra påminnelsen, det uppriktiga rådet (nasiha) kan vara riktat uppåt men kan också vara riktad nedåt. Den profetiska sunnan talar om för oss att religionen utgörs av goda råd (al-din al-nasiha) i att man kallar människorna till Gud och Hans bok och Hans Sändebud ﷺ och att man delar med sig av sin uppriktighet till både muslimernas ledare samt till massorna. Att ge barska råd av sanning uppåt i hierarkin betyder inte att man ifrågasätter taqlīd (rättslig imitation) eller ens lydnad. Skapelsen har en rad olika maktstrukturer som är islamiskt fastställda; förälder-barn, make-maka, arbetsgivare-arbetstagare, lärare-elev, kalif-undersåte, ’ulamā’-’awāmm (de skriftlärde och massorna), shaykh-murid (läromästare och lärjunge) och naturligtvis rabb-’abd (Herre och tjänare). Alla mänskliga relationer kan missbrukas, och bara en ovannämnd relation är komplett i sin rättvisa, den mellan Gud och den ofullkomliga människan. Vi skulle gärna se mer dynamiska muslimer som, utan att dekonstruera en enda sunna (hierarki) i skapelsen, kunde förhålla sig aktivt och inte passivt i riktad lydnad till de sunan som Skaparen dukat upp. Prästerskapet är ingalunda Gud, ehuru flitigt de än saluför sig som det. Vi vill se brysk, bordus och folklig genuinitet på gräsrotsnivå hellre än falska, utstuderade och raffinerade pjäser i slutna konferenslokaler där män i kostym tävlar om ledarskap. Obildat helgonskap varigenom den nakne kejsaren degraderas till bonde och bonden blir en kunglighet (bondlighet). Den finns en rådande mentalitet av att skapa bävan för att tysta opposition. De vanligaste metoden är att håna eller förlöjliga den som ger uppriktiga råd. Vi måste få bukt med denna ogripbart självpåtagna slavmentalitet; att den frie och oägde [muslimen] upplever sig som ägd av en intelligentsia och alltså själv frivilligt underkastar sig en ägare och misstror sitt eget inre ljus i all dess självklara enkelhet. Qadi ibn Khaldun sade:

Jag är medveten om mina egna tillkortakommanden då min blick faller över verken som författats av de samtida juristerna och juristerna från det förflutna. Jag erkänner min oförmåga att penetrera dessa svåra frågor. Jag önskar att män med juridisk kompetens och bred kunskap skulle titta i böckerna med en kritisk blick, snarare än självbelåtenhet, och i tystnad korrigera och ha överseende med de misstag de stöter på. Summan av kunskap som varje individuell jurist har att erbjuda är mycket liten. Erkännandet av egna brister räddar en från klander. Mildhet från kollegor är vad jag hoppas på. Det är från Gud jag ber att våra gärningar ska accepteras. Han är den Bäste Beskyddaren.

Vem sammanfattar faran med prästerskapet bättre än den störste sufin, vars inre renhet och upplysta perspektiv lystes upp av tusentals himmelska lampor av gnosis och mildhet, den hanafitiske kunskapsgiganten ’Abd al-Ghani al-Nabulsi då han skrev:

”Nej! Sanningen bakom de defekta juristernas förbud är deras onda avsikter och korrupta inre kärna. De är Satans medhjälpare och fiender till Den Barmhärtige. De är alla epokers avskum. Må människorna skämmas. Jag svär vid mitt eget liv att vår samtid är fylld av sådana människor i alla länder och regioner. Må Allah, den Upphöjde, hugga itu deras orena och ogudaktiga kroppar med sanningens svärd. Må Allah, den Upphöjde, förkorta deras livslängd”.

Teater involverar manus, masker och regi. En mall ingen vågar bryta sig loss ifrån. Alla har en designerad roll att spela. Ingen vågar vara fri och ingen vågar vara muslim. Ett annat ord för denna fars vore cirkus. En lämplig metafor specifikt applicerbar på just muslimer är tämjda lejon. Då savannens konung utför pajaskonster för att blidka en publik. Denne konung som kuvas av en piska som inte förmår skada om den träffar är en förbaskat sorglig syn. Utöver sorgen att vi lever i ett muslimskt sammanhang där skådespelarna vill döda barnet som påpekar att kejsaren är naken. Ibn Rushd (Averroes) sade: ”Kunskapen var förr begravd i människohjärtan, men numera sitter den bara i de kläder de bär upp”. Vidare säger shaykh ’Abd al-Ghani al-Nabulsi:

Det är min fulla övertygelse att den enda bakomliggande orsaken för fientligheten som man kan bevittna bland folket idag härstammar från de idiotiska rättslärdas fatwas, de som har bymentalitet och livnär sig genom triviala yrken.

Muslimen bör vara medveten om sin livsresa och att han under vissa stadier i sitt liv och utveckling kan befinna sig i olika roller i olika relationer. Varje människa är född svag och hjälplös. Varje vuxen individ har passerat igenom barndomen. De flesta individer går i skolan. De flesta människor arbetar för brödfödan och kommer under en livstid ha både skolkamrater och arbetskollegor. De flesta finner en livspartner. Nästan varje individ blir en förälder. Andra adopterar eller skaffar husdjur. Många uppnår hög ålder och blir familjens äldste. Många muslimer studerar religionen under en lärare, shaykh, och vissa få blir själva shaykher. På varje enskild platå kommer individen befinna sig i en existentiell hierarki. Denna förutsättning i skapelsen är av godo och individen kommer under en livstid pendla mellan olika samhälleliga tillstånd. Det är mognad att kunna bejaka dessa självklarheter. Det är infantilt att vilja dekonstruera det. Men precis som en fader kan vara en ansvarsfull försörjare kan han också vara en förtryckare. En lärare kan vara en öppnande faktor i ett skolbarns liv men kan också vara en oengagerad eller förtryckande persona som kväser elevens kunskapstörst. En kollega eller skolkamrat kan bli som en familjemedlem men mobbning kan ske både i skolmiljö och på arbetsplatser. Det är inte något existentiellt annorlunda med religionens shaykher. Även de skriftlärde är människor som färdas genom livet. Många muslimer bär på illusioner om en samhällelig kast som benämns som ”de skriftlärde” och att alla människor tillhörande denna kategori sui generis äger integritet och ska lydas utan ifrågasättande. Qadi ibn Khaldun beskriver fenomenet:

”Många jurister, religionens män och andra fromma personer förvärvar ett gott rykte. Den stora massan tror sig tjäna Gud, när den ger dem presenter och när den visar sig villig att hjälpa dem i deras världsliga affärer och arbeta för deras intressen. Följaktligen blir de snabbt rika, från att ursprungligen inte ha ägt någonting, endast genom att dra fördel av andras arbete. Vi har sett mycket av detta i städer liksom på landsbygden. Folk utför jordbruksarbete och bedriver affärer för dessa kunskapsmän som sitter hemma utan att lämna sina platser. Men likväl växer deras egendom och deras profiter ökar. Utan möda samlar de rikedom till allmän överraskning för dem som inte förstår hemligheten till deras överflöd”.

Precis som alla andra individer är shaykhen född av sin moder och skall en dag dö. Tiden däremellan utgörs av livet med dess tillhörande betingelser och nyanser. Kunskap kan leda till ödmjukhet men kan också leda till arrogans. Detta är något historiska kunskapspersoner var väl medvetna om och de gamla sufiska litteraturen är sprängfylld av denna tematik. Qadi Ibn Khaldun bemärker:

”Arrogans och stolthet är klandervärda egenskaper. De följer av en individs antagande att han är perfekt och oumbärlig. En sådan är till exempel en lärd man som är djupt förtrogen med sin vetenskap, en skrivare som skriver väl eller en diktare som författar god poesi. Var och en som känner sitt yrke antar att människor behöver just vad han har. Därför utvecklar han en känsla av överlägsenhet mot dem. Folk av ädelt ursprung, vilkas förfäder innefattar en härskare, en vetenskapsman eller en annan person som varit framstående i någon position, delar också denna illusion. De är arroganta på grund av den position som deras förfäder innehade i deras stad. De har själva sett det eller hört talas om det. De antar att de förtjänar en liknande ställning på grund av sitt släktskap med sådana män och att de är deras arvtagare. I själva verket håller de fast vid något som tillhör det förflutna, eftersom fulländning inte ärvs”.

Varje tid kräver källkritik och kunskap. Vår tid är i detta avseende inte unik. Det krävs kompetent utbildad personal både inom mediagranskning och inom den religiösa sfären. Tilliten till de skriftlärde som kollektiv sjunker ingalunda genom att man påvisar att ingen ordinär människa, varken bonde eller skriftlärd, besitter profetisk fullkomlighet. Ibn al-Haytham bemärker:

”Att nå fram till sanningen är svårt. Vägen dit är svårframkomlig. Ni måste vänta med att döma och får inte förlita er på antika auktoriteter. Ni måste ifrågasätta och granska skrifterna kritiskt. Ni får låta er övertygas endast av logik och experiment, inte av storheter. Alla människor lider av allehanda brister. Som sanningssökare måste vi också ifrågasätta våra egna uppfattningar, när vi forskar, så att vi inte drar förhastade slutsatser. Följ dessa regler, så kommer sanningen att uppenbara sig för er.”

Så hur ska vi förhålla oss till de skriftlärde som blundar för allmänt erkänd vetenskap eller fakta och intalar massorna att göra detsamma? Att sanningen manifesteras på en ateists tunga och falskheten manifesteras på en muslimsk tunga subtraherar inte från sanningshalten, ej heller adderas det till densamma. I Abu Dawuds samling finner vi:

Mu’ādh ibn Jabal sade: ”Acceptera sanningen från vem som än yttrar den, även om han är en kāfir eller en fāsiq, men akta er för den skriftlärdes felsteg”. Hans följeslagare frågade: ”Hur ska vi kunna veta om en kāfir talar sanning?”. Han svarade: ”Sannerligen så skiner ljuset över sanningen”.

Det är fullkomligt möjligt, både teoretiskt och praktiskt, att en olärd person kan ha rätt i en fråga som berör kunskap och att en utbildad person kan göra förvånande pinsamma fel även inom det vetenskap han behärskar. Ibn Qutayba beskriver detta med följande ord:

”Vi har varnats med orden ’akta er för de skriftlärdes ovarsamma blunder”. Men de skriftlärdes fel kan inte korrigeras förrän det upptäcks och öppet uppvisas. Om man överser felet så kommer det resultera i lekmännens fördärv för de kommer acceptera felaktiga saker från en sådan skriftlärd. Följarna kommer inte överge deras praxis av en sådan vilsen åsikt förrän saken förtydligats och bevisen lagts fram mot den vilsna åsikten och korrigeringen presenterats. Den som inte vet bättre och som inte kan placera saker i deras rätta kontext kommer missuppfatta detta som baktal mot de skriftlärde eller sänkande av föregångarna eller förtal av de begravda, eftersom det sägs: ’Tala inte illa om de döda’. Men de har fel”.

Shaykh ’Abd al-Ghani al-Nabulsi varnar oss med orden:

Du borde inte se juridiken som det som de rättslärda idag tillämpar den, eftersom de har omformat denna vetenskap till textuella källor separerade från dess korrekta kontext.

Ibn Rushd sade:

Det är genom studiet av de relevanta ämnena och att hålla sig sysselsatt med dess verktyg som en man förtjänar att kallas en jurist (faqih), och inte genom att han memorerar alltför många detaljer i fiqh, även om det vore så att han memorerar till den yttersta mänskliga förmågan. Vi ser att de så kallade juristerna i vår tidsålder inbillar sig att den som memorerat flest olika åsikter även besitter den största möjliga juridiska kunskapen. Deras synsätt påminner om den som ser skomakaren som den som äger flest antal skor och inte som den som äger kapaciteten att tillverka dem. Det är uppenbart att den person äger ett stort antal skor en dag får besök av den vars fötter inte passar i några av hans skor. Han kommer då besöka skomakaren som kan tillverka honom skor som passar hans fötter. Detta gäller de allra flesta jurister i vår tid.

Qadi Sahnun sade:

”Lite kunskap i en hederlig man är så som en källa av rikt flödande kallt färskvatten som löper genom sötmans åkerjord. Ägaren av en sådan åkerjord planterar grödor däri och utvinner därigenom nytta. På samma sätt, enorm kunskap i en falsk man är så som sipprande vatten genom salthaltig åkerjord som inte bär frukt varken morgon eller kväll och utan att någon nytta utvinns därur”.

Aktion ger reaktion. Det är en naturlag (Newtons tredje lag). Följaktligen, angrepp föder försvar och försvar föder ömt värnande (vetskap om vad man försvarar). Således, när Sverige elitistiskt kristnades von oben ledde detta till en kulturell folklig motreaktion. Från århundradena före det att kristendomen anlänt finns det bevarat i genomsnitt en runinskrift vartannat år. Från tiden efter kristnandet skedde en explosion (snabb process som frigör energi och ger upphov till en tryckvåg) och runinskrifterna tiodubblades. Att det sedan gick som det gick och latinet vann är en annan historia. Renässans betyder pånyttfödelse. Reformation indikerar re-form, omdaning och omskulptering. Denna naturlag, från den mekaniska begreppssfären överförd till den kulturella begreppssfären, ger oss hopp. Överfört till muslimsk relevans: modernitetens angrepp mot våra muslimska värderingar föder ett återuppvaknande av traditionen. Vi kommer naturligtvis få se många förrädare och opportunister men vi kommer också att få se många som återvänder till traditionen. Må vi bevittna en renässans och besparas en reformation. Även i muslimska led kan vi bevittna Newtons lag. När aggressiva ungdomar attackerar sufismens shaykher kan en reaktion födas som innebär att shaykhernas elever defensivt försvarar sig själva och sina mästare och i processen glömmer bort den självrannsakan som sufismens lära påbjuder. Alla kan bidra till återuppväckandet på sitt sätt. Imam Malik sade:

Kunskap kommer försvinna från människors hjärtan, så den som känner till lite bör sprida det utan överdrift eller underdrift.

Minns, du tålmodige läsare, att i varje relation kan det finnas aspekter av mörker och ljus. Relationen mellan murshid (lärare) och murid (lärjunge) är inte undantagen denna regel. Precis som det finns goda läkare och dåliga läkare som bägge har identisk utbildning så finns det goda shaykher och dåliga shaykher med identisk utbildning. Att sådana självklarheter ens betvivlas är ett tecken på en otillbörlig försvarsinställning. Shaykh Ahmad Zarruq skriver om detta:

Bland Jagets brister är sökande efter ledarskap, antingen genom kunskap, status eller politik, och arrogans och stolthet som följs av tävlan med andra och sökande efter annat än Gud.

Det har nått oss genom den upphöjda sunnan, att den som ökar sin kunskap måste öka i rädsla och ödmjukhet. Det har har också nått oss genom Boken att den som verkligen räds sin Herre är den som äger kunskap. De ondskefulla skriftlärde är de första som slukas av Eldens lågor enligt återberättelserna.

En gemensam bön har en qibla (böneriktning) och de bedjande bildar raka led, med en imâm som dess ledare. Riktningen mot Mecka är inte en valmöjlighet, det är ett villkor (shart). Att undvika tal (tark al-kalâm) är ett villkor, med andra ord är uppgivandet av individualiteten en del av ledets villkor. Bönen är ett utplånande (fanâ’) av diversitet i riktningstagande. Det arabiska ordet qibla och dess konsonanter (qaf, ba, lam) indikerar välkomnande och mottagande. Det antyder omfamning av ett singulärt perspektiv, tillsammans, gemensamt och i sällskap. Ledet är stillhet och ro. Att undvika excessiva rörelser (tark al-afa’âl al-kathîra) är också ett villkor. Det finns inget utrymme för egna initiativ.

En cirkel däremot har ett centrum. Människor som bildar en cirkel har fyra val, fyra riktningar att välja mellan. De kan vända sig mot antingen höger eller vänster och då vara riktade mot blott en medmänniska i varje givet ögonblick. De kan vända sig bort från cirkeln och därigenom vända ryggen mot cirkeln. Det mest naturliga är dock att vara vänd mot cirkelns mitt. Även en cirkel kan sålunda ha en qibla, en gemensam plattform i riktningstagande, ett förenande etos.

En cirkel är en enhet. Den geometriska formen förutsätter odelbarhet. Fattas en punkt i en cirkel så är det inte längre en cirkel. Varje punkt i en cirkel är därför ett villkor för cirkelns existens, Varat. En cirkel kompletteras genom varje punkt och uppgivandet av individualiteten är inte ett villkor. En cirkel berikas av olikhet, en filosof, en jurist, en krigare, en poet och en dåre dricker genom cirkelns själva form av varandras Jag. Alla har sin roll att fylla. Alla har sin plats. Att förneka detta är att förminska islam. Omfamnande av en gemensam värdegrund, trots olikhet i värdegrundens yttringar, är en qibla, hjärtats koppling till det gemensamma. Vi bör var aktsamma och inte vända ryggen mot qibla, vare sig vi befinner oss i ett led eller i en cirkel. Samtidigt som vi bejakar cirkelns helhetlighet måste varje enskild punkt i cirkeln vara beredd att stå upp för sanningen om en annan part avviker.

Det har återberättats av Abu Sa’id, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Ingen av er bör förminska sig själva”. De sade: ”O Allahs Sändebud, hur förminskar någon av oss sig själv?”. Han sade: ”Han stöter på en sakfråga där han borde tala ut men han förblir tyst, så Allah den Upphöjde säger till honom på Återuppståndelsens dag: ”Vad hindrade dig att tala om det? Han säger: ’Det var utav fruktan för människorna’. Då säger Han: ”Det är Mig du borde frukta”. (Ibn Majah)

Helhetlighet på vägen är av godo. Människan kan inte färdas ensam. Sökaren behöver reskamrater på livets färd. En idealist är omöjlig att färdas med. Förr eller senare tröttas handens grepp och nödgas släppa romantikens heliumballong för att se den föras bort av vinden. En pragmatiker är odrägligt betungande att färdas med. En obotlig optimist går inte att planera resan med. Det är omöjligt att skrida till handling jämte en pessimist. En filosof gömmer sig bakom böcker och teorier. En krigare döljer sitt pojkjag och osäkerhet bakom sköldar och rustningar. En narr kommer inte kunna promenera ens bortom fånigheternas hage. En jurist kommer inte kunna se bortom lagens inhägnad. En dåre kommer inte kunna se allvaret i resan. En kvinna kommer klaga längs med hela vägen. Men om du färdas bredvid en skald eller poet så blir idealismen en sång, pragmatiken omvandlas till en melodi och dikt, optimismen blir en upplyftande visa, pessimismen omknådas till ett melankoliskt ode, filosofin blir ett kväde på en rastplats längs med vägen, krigaren blir den vars sjungande krigstrumma täcker dig i sköldväggen, narrens gyckelkonster blir ett upplyftande stöd i motvinden, juristens råd blir en rimmande hymn, dårens trudelutt blir din väg ut ur fyrkantigheten och kvinnans poetiska klagande kommer bli ett skaldestycke du inte kan vara utan. Glädjen ligger i att utplåna dig själv i andra.
Att vara lycklig över din nästas lycka öppnar paradisets portal.
Att vara olycklig över din nästas krycka öppnar paradisets sal.

Att vara uttrycklig om din nästas olycka öppnar ditt eget helvetiska kval.

Finn därför sötman i att blomstra genom din nästas blomstring och finn glädje när våren når din nästa när vintern fortfarande har dig i sitt grepp. När allt kommer omkring är era rötter planterade i samma jordmån, ni dricker samma regnvatten, solens strålar räcker gott och väl åt er båda och skuggan inunder era löv är en och densamma. Tala inte högt om de småkryp som kravlar på din nästas löv. Försök se fjärilen som föds ur din nästas bladverk.

Kunskapsvärldens ytlighet och dess sanna ursprungliga kärna (ödmjukhet) är ett tema som bäst beskrivs genom Imam al-Ghazzalis levnadsöde. Utan kollapsen och fasadens rämnande, utan den ifrågasättande livskrisen, utan stumheten och oförmågan, och den påföljande inre dimensionens öppnande så hade vi inte givits religionens hujja (bevis) eller vetenskapernas ihyâ’ (återupplivande). Våra älskade söner hade stått rådlösa (أيها الولد) och vi hade med största sannolikhet inte räddats från villfarelse (المنقذ من الضلال) Då som nu, i en tid av tomhet, argumentation och ytlighet, är ökenvandringen, ensligheten och utanförskapet likt välsignelser från ovan. Vi minns med vördnad vad staden Tûs födde fram och vi hedrar synålen som sydde ihop två käbblande läger (sufierna och de skriftlärde). Vi ger dessa råd till dig, tålmodiga läsare, i hopp om att modernismens ituklyvande sax skall vara trubbig och att klassicismens enhetliga svärd skall vara slipat. Med skärpa och klarhet erkänner vi att avhoppets lämnande sorti och triumfens återvändande entré inte är varandras motsatser men beståndsdelar på samma livsresa. Vi minns att kirurgens kalla skalpell är den sanna värmens barmhärtighet. Vi erkänner att kritikens utrensande av prästerskapets ogräs och att ökenropets förtvivlade rop är behövliga, då som nu.

Nihil sub sole novum est.

En kommentar

  1. Agneta Pleijel 18 augusti, 2015 på 10:19 - Reply

    Det var många kloka ord som är tillämpbara för var och en av oss. Författarinnan sväljer eufemismen i ödmjuk tacksamhet över att ha kunnat inspirera en annan individ till formulerandet av tankar om varje människas plats i helheten, både i acceptansen av visheten och i genomskådandet av maskerna. Det finns ett centrum och Inget är nytt under solen.

Skriv en kommentar