Asketiska kungar och lönnfeta sultaner

september 25, 2015 Ingen kommentar »
Asketiska kungar och lönnfeta sultaner

Artikel av Abdussalaam Nordenhök 

Våra muslimska ideal är inte teoretiska ogripbara abstrakta ideal, pappersbundna och akademiska, skymda och patenterade av en yrkeskår och gjord otillgängliga för massorna. Våra muslimska ideal utgör en verklighet. Annars existerar de icke annat än som vackra teorier, gömda och bortglömda i bibliotek eller på sin höjd dolt i människohjärtan. Varje människohjärta äger förmågan att beundra de dygder som Sändebudet ﷺ förkroppsligade. Etiken och moralen som Profeten ﷺ personifierade ska inte komplexifieras och stängas inne i böcker. Det tillhör mänskligheten i sin helhet. Ortopraxi kan även åsyfta ”den goda handlingen” som inte är knuten till en specifik ritualism. Ma’ruf betyder allmänt välkänt, det vill säga det alla människor vet är av godo. Det finns ett allmänt etisk förhållandesätt nedärvt i sunnan där fokus läggs på inre karakteristika frambringade ur mänsklighet snarare än ur en regelbok. Detta utgör skelettet som sedan kan kläs i kött och blod. Reglerna är tomma om det inte finns en bakomliggande moral. Sändebudet ﷺ var inte främmande för att hylla ickemuslimernas dygder. Han till och med begrät vissa goda människors kufr (otro)Vad är mer sorgligt i skapelsen än en varmhjärtad god moralisk människa som övertäcker sin egen inre glöd och förnekar sanningen om Gud, sig själv och alltet?

Vad är mer lämpligt som pedagogiskt studieämne än att komparativt jämföra den svenska konungen Karl XII med sin kontemporäre muslimske motpart Ahmed III för att avsluta med den europeiske asketen Hisham I? Detta reflektionsbefrämjande studieämne är i själva verket motsatsen till perennialismens yrkande på att kufr (otro) och imân (tro) är identiska och jämställda. Våra doktriner är inte att något att leka med. Den muslimska trosläran är tydligt formulerad i frågan om det kommande livets dörrar, himmel och helvete, troende och otroende. Perennialism och det som ofta benämns som ”liberal islam” vill göra gällande att två motstridiga sanningar är lika sanna. Imam Malik sade: ”Det finns bara en sanning. Två motstridiga uttalanden kan inte bägge vara korrekta”. 

Men i denna jordiska sfär kan vi empiriskt studera olika människotyper och deras karaktärsdrag för att lära oss om sunnans universalitet och hur det adamiska arvet som tillhör hela mänskligheten är av värde och giltigt. Detta fråntar inte sanningen i det specifikt muhammadanska arvet som är det enda giltiga att följa när två begrepp ställs mot varandra. Den muhammadanska lagen upphäver all annan lag och all annan etik. Sändebudet  ﷺ  själv hyllade vackra karaktärsdrag i ickemuslimerna så det är således från sunnans arv att sakligt kunna se opponentens människovärde. Hemsidan malikiyya.se utgår naturligtvis från att den tålmodige nyfikne muslimske läsaren har vissa förkunskaper om sunna och Sändebudets  ﷺ  levda praxis så att dygden i kung Karls karaktär kan lysa igenom Sändebudets  ﷺ  lins. Sunnans dygder och dess universalitet är alltså inte något som tillhör en främmande kultursfär. Sunnan utgörs av inhemska ideal som svenskarna förr i tiden beundrade. Genom läsandet av förfädernas inställning till etik och moral kan vi också lära oss att sunnan hör hemma här i Sverige och är mer genuint ”svenskt” än udda nya importerade ideal som demokratism, feminism och vänstermaterialism. Genom att svenskarna lär känna sin egen historia och våra egna inländska ideal så kan de barriärer som hindrar folket från att upptäcka islam krossas. Islam är inte något främmande bortom horisonten. Islam är här och nu. Islam är svenskt.

Vår historiska nyfikenhet som inkluderar oss själva och vad som döljer sig bortom himlarna leder oss till Karl XII, den svenske hjältekonungen. Denne man är en lämplig kandidat att lägga på universalitetens obduktionsbord för att utröna huruvida vår skalpell med hjälp av sunnans läkarbok kan dissekera honom och därigenom lära oss något om vår egen tro. Vi muslimer är nämligen befriade från att döma Karl med de metoder som dagens svenskar dömer honom, förblindande som de är av sin presentism och sina egna importerade ideal som demokrati och feminism, för att inte säga nazism och främlingsfientlighet. Stora män och stora tänkare så som Voltaire beundrade kungen med övermått.

Karl var en man som av sin djupt troende moder uppfostrats i enlighet med en etik vilken lärde honom gudfruktighet, rättvisa (‘adl), mildhet (hilm), och sanningskärlek. Han blev tidigt föräldralös (på arabiska yatîm). Han blev moderlös vid elva och faderlös vid fjorton. Han ansågs myndig vid femton och övertog då kronan i ett av Europas största länder, tre gånger så stort som Italien. Ett ögonvittne återberättar:

Hans Maj:t sinne var ganska fromt, att en så suverän konung och så oförskräckt han annars var mot sina fiender, var det omöjligt för honom att säga någon ett ont ord, som skulle markera passioner av iver eller vrede.

Karl XII var strikt nykterist och omtalades ute i Europas salonger som den vinfrie konungen. Han drack bara vatten, det visste varje barn i Europa. Han sökte syndabot (tawba) inför Gud för sin ungdoms vindrickande och avhöll sig därefter strängt. Ett vittne återger:

Utav de odygder Hans Maj:t hatade mest var lögn, fylleri, trätdryghet och storskryteri.

Sedan barnsben var han skolad i de nobla förmanligande stridskonsterna, det vi muslimer benämner som furusiyya. Den ridderlighet han skolades i är identisk med det muslimska manlighetsidealet. Alla ögonvitten talar med enad stämma om hans ridderliga dygder:

”Men över alla andra Hans Maj:ts höga och kungliga dygder bör hans gudsfruktan äga första rummet, och det så mycket mer som däruti var intet bigotteri, att han varken ville bliva sedd eller därför berömd utav andra” (teologen Jöran Nordberg)

”Alla som skrivit och talat om konung Karl den tolfte glorvärdigast i åminnelse, giva honom enhälligt det beröm, att han var gudfruktig, kysk, nykter, rättrådig, vänlig i umgänge, såväl mot de ringaste som de högsta, därjämte tapper och hjältemodig”. (kavallerist Peter Schönström)

”Jag vill här endast tillägga, att konungen av Sverige verkligen är en beundransvärd furste. Man säger, att ingen är ett helgon eller en hjälte i sin kammartjänares ögon, men de som såg honom på närmaste håll och känt honom längst äro de som beundra honom mest; hans soldater veta ej vad det vill säga att vara munderade, att ha pengar eller att desertera” (Henry Francois Croissy)

Läroprocessen inleddes för konungen, likt för vikingatidens barn, redan i fyraårsåldern. Många timmar satt han dagligen försjunken i litteratur och vetenskap men han härdades också genom utomhusaktiviteter. När han fyllde sju hade han skjutit sin första räv. När han blivit åtta hade han hunnit fälla tre rådjur på en och samma dag. När han fyllde tio hade han hunnit skjuta sin första varg. Ett år senare hade han dräpt sin första björn. Han tröttnade på eldvapen som han ansåg osportsliga och instiftade en ny sed, att jaga björn för hand, och jagade därefter björn med spjut. Han kände emellertid att även detta var oädelt och han kom sedermera att med egna händer slåss med björnar med högaffel och nät. Han var en man som sov på golvet i asketisk anda så som sunnan lär oss. Han ville härda sig själv och svälta egot. Han kom att växa upp till en ståtlig man som var stolt över sina talrika krigsärr. Karl var en man av fåordighet, så som både sunna och allmän visdom förespråkar, och han sade vad han menade. Han talade gott eller förblev tyst. Tidens sed var tron på ödet (qadar) och att allt skedde så som Gud bestämmer. Detta genomsyrade Karls persona.

Kungen skolades inte bara i yttre fysisk disciplin men även i de ädla andliga konsterna. Han var trots sin fåordighet oerhört språkbegåvad och uppvisade ett brinnande intresse för andra kultursfärer. Han var en omfamnade personlighet med genuint intresse för omvärlden, historien och kulturerna, om såväl frände som opponent. Han lärde sig tala latin flytande men ansåg tyskan sitt favoritspråk. Trots att han talade flytande franska vägrade han konversera med de franska dignitärerna på deras eget språk men ansåg snarare att de lika gärna kunde lära sig svenska. Ett ögonvittne återberättar:

Hans Majestät var mycket ömsint om språket och ville att man borde undfly alla främmande ord, tala och skriva ren svenska.

Han hade emellertid en oerhörd törst efter fransk litteratur. Han lärde sig även att konversera på italienska, finska och turkiska. Han var väl påläst i både filosofi och Bibel och hade även studerat resedagböcker från Palestina. Han hade ett skarpt intellekt och fotografiskt minne och han hade lätt för memorering (hifdh). Ett samtida vittne, Jöran Nordberg, återger:

Hans Maj:t minne var makalöst att behålla vad han en gång hörde, t ex namnen på tackel och tyg på ett skepp, tekniska termer i allehanda vetenskaper, ord och hela meningar i främmande språk.

Han vaknade vid fajr-tiden i gryningen varje dag för att ägna sig åt en timmes reflektion (tafakkur) och andliga andaktsövningar. Hans inre cirkel återberättade att kungen gick till sängs klockan nio om aftonen och att hans vana var att vakna vid två på natten. Han var en kysk man som följde den moral han predikade för andra. Han deklarerade öppet att han ville gifta sig utav sann kärlek och inte befläcka det heliga äktenskapet genom att använda det som verktyg för politiska allianser. I sin ungdom visade han intresse för en viss ung dam, Hedvig Sophie, men han var blyg och alla som mötte honom berättar om hans blygsel (haya’) som även det är något som sunnan lovordar. I en tid då resten av Europas kungar höll sig med älskarinnor, precis som de muslimska kaliferna höll sig med konkubiner, så valde kung Karl bort rådande mätresskultur i fruktan för Herren. Han var folkets man och hade i sin ungdom för vana att rida ut och slå perukerna av överklassen. Han var inte förtjust i överklassens feminiseringskultur och kastade själv av sig sedvänjans peruk för att aldrig komma nära den igen. Han vägrade bära stövlar med klack så som den feminiserade överklassen och valde istället den enkle soldatens stövlar. Han var solbränd och ärrad och kunde rida i full galopp och plocka upp en handske från marken. Trots sin rikedom och att han styrde över ett av Europas allra största riken så valde han att klä sig i den allra enklaste uniformen, den som bars av de meniga soldaterna. Även denna aspekt, att välja att klä sig i underklassens klädedräkt är något som Sändebudet  ﷺ  lovordat. Lord Raby från England berättar förfärat över Karls asketism:

Hans sängkammare är ett mycket litet och smutsigt rum med tomma väggar. Han har inga lakan i sängen och ingen sänghimmel över den. Samma filt som han ligger på viks över och används på det sättet som täcke. Vid fotändan står nattkärlet, en dyster smutsig tingest av trä.

Kungen valde att sova under bar himmel med sina trupper och samtalade öppet med de enklaste bonddrängar och visade medlidande för sårade soldater. Detta kan jämföras med Karls opponent Tsar Peter som lät avrätta sina egna sårade soldater om de blivit sårade i ryggen för att de då antogs ha flytt fältet. Karl höll lugnet i farans stund och uppvisade gudsförtröstan (tawakkul) i de mest farliga av situationer. Hans krigsärr var så talrika att det är svårt att räkna. Han deltog i främsta ledet i 26 drabbningar. Svenskarna hade i egentlig mening ingen raffinerad ny stridsteknik. Det som medförde seger efter seger trots att svenskarna var så mycket färre än fienden var att svenskarnarnas enda teknik var anfall i samlade disciplinerade led, precis som vikingarna 1000 år tidigare stod obesegrade trots numerär underlägsenhet. Stridstekniken var i egentlig mening helt obetydlig. Man förlitade sig enbart på det psykologiska övertaget. Modet och lojaliteten var svenskarnas enda stridsmoraliska fördel. Kungen var aldrig en man som von oben befallde sina mannar att gå hit eller dit. Han var en man som enligt ögonvittnen uppmanade folket att följa honom dit han själv gick. Ett vittne skriver ”Han brukade aldrig säga åt sina officerare och soldater: Gå åstad och slåss, utan han sade: Kom, och då gick han själv med de främsta”. Han tog själv samma risker som sina män. ”Flykten till fronten”-fenomenet innebar att i stället för att retirera så anföll man. Det var en beprövad teknik som ledde till mindre förluster. Kommandot var ”Nå i Guds namn, så vilja vi gå på”. De svenska indelta soldaterna var vältränade för strid men de hade medvetet inte tränats annat än för anfall, det var den enda taktiken de kände till. Historikern Jan Lindegren skriver:

Karl XII menade själv att de svenska stridskrafterna hade en för liten numerär för att kunna mäta sig med fiendernas. Därför skulle kungen med sin person och med sitt föredöme när det kom till slag uppväga en mindre numerär. Detta menade han var det sätt som hans far och dennes förfäder hade lett sina arméer, och det var just för att kungarna exponerade sina personer som slagkraften hade kunnat uppehållas. Den hänsynslösa exponeringen var ett tydligt budskap till soldaterna: ni kan lita på mig, jag finns här och delar era vedermödor med er.

Kungen var känd som generös (karîm) och enkel. Han var en synlig gestalt som stod nära folket (qarîb min al-nâs). Han hade förnöjsamhet (rida) vad som än stod på bordet. Ett vittne återger:

Han tycker mycket om att ge gåvor och hatar att bli tackad. Därför har han vanligtvis några påsar dukater som han lägger under sin huvudkudde; han låter den som han vill ge någonting komma in i sitt rum och säger till honom: Tag det som ligger under min huvudkudde. Och i samma ögonblick lämnar han rummet för att slippa bli tackad.

Kungen hade djup tro på Gud. Han visade respekt för sin ättelängd (nasab) och vördnad för modiga män och bar alltid med sig ett porträtt av sin farfars morbror kung Gustav II Adolf, som även han var en kung som stred i främsta ledet och dog i strid.

När han blev kritiserad för något svarade han bara med poesi:

Månen i tysthet går sin gång och aktar sig för hundgläfs.

Kung Karl var den siste i sitt slag. Han var den siste monarken i Europa som personligen fört vapen i stridens hetta. Han var en manifestation av modet (shajâ’a). Han var även den siste kungen att avlida i fält. Han var även unik under stormaktstiden i att han aldrig själv startade krig. Hans kamp var ett försvarskrig då tre stora nationer anföll från tre håll. Hans armé var mångkulturell och han älskade både kosacker och turkar. Han hade en personlig relation till sina mannar och gav bort sina egna lakan i välgörenhet (sadaqa) åt de sårade. Han avskydde baktal (ghiba) och skyddade människors integritet (‘ird). Jöran Nordberg återberättar:

Liberal och frikostig, att när han ville giva en present så måste densamma vara kunglig. Ädelmodig, att han intet vägde på guldvåg. Hörde han av någon handel, som några officerare haft emellan sig tystade han det neder såvida görligt var, men blev det lagligen angivet var det däremot ingen pardon. Märkte han något tillfälligt fel hos någon, som annars var en duktig karl, låddes han intet märka, men kom en tredje part och ville tala därom till den andres förklening, då tog han parti för den frånvarande och försvarade honom och tydde allt till det bästa. Nådig och medlidande, dock icke med kvinnlig blödighet. Man har exempel, att han efter överstånden drabbning gav hollandslärftslakanen från sin egen säng och sina egna lintyg till bindlar åt de blesserade drabanter och andra som behövde.

Skedde det att någon med plumpa och oanständiga ord gick längre än han borde. Så lät Hans Maj:t honom tala fritt, kunde ock le däråt, men vad han tänkte fick densamme igen vid annat tillfälle, då Hans Maj:t i andras och flera närvaro uttryckte det han kände inför grova och förargerliga historier, så att den som nu visste sig vara skyldig måste skämmas.

Hans enkelhet ledde till aktningsvärd förvåning (‘ujb) i de han mötte. Inte ens hans opponenter förmådde sig att tala illa om honom. Ett ögonvittne återger:

Man har aldrig hört honom klaga över att något varit illa tillagat eller smakat mindre väl, ej heller berömde han någonsin någon rätt annat än genom att taga för sig av den.

Hans säng var lika enkel som hans dräkt. Ja, han låg för det mesta på litet utbredd halm på marken, utan lakan och utan betäckning än en blå kappa, i synnerher när han var i fält. Den säng han hade i Bender var varken bättre eller vackrare än en vanlig betjänts. Han ville att madrassen skulle vara mycket hård.

För övrigt valde han alltid åt sig det sämsta och fulaste rummet i det hus, där han bodde.

Att han sökte tillflykt hos muslimerna och styrde sitt svenska rike från Dar al-Islam i nästan sex hela år bör vara bevis nog för att förstå hans öppenhet och välvilja mot muslimerna. Med sig i fält hade han den ukrainske frihetshjälten kosackhövdingen Mazepa med 3000 kosacker. Den ukrainska flaggan är ännu idag blågul som en påminnelse om denna allians. Flaggan var förbjuden under kommunismens mörka dagar och först när Ukraina befriades från den röda ockupationsmakten togs den fram igen. Kungen beskrev själv denna period då han med 1000 svenskar levde som självfinansierad flykting i förläggningen Carlopolis i det muslimska riket:

I Poltava blev jag tillfångatagen. Detta, var en död för mig, men jag blev fri. Idag är jag hängiven. Jag är hängiven turkarna. De har bundit mig som havet, elden och vattnet inte kunnat göra. Jag har inga kedjor på mina fötter. Jag är inte tillfångatagen. Jag är fri här och gör det jag vill. Men jag är hängiven deras medlidande, adel och artighet. Turkarna omgav mig lik en diamant-linda.

När kungen väl begav sig hemåt mot Sverige reste han inte ensam. Många turkar slog honom följe. De turkar som följde med kung Karl hem till Sverige gavs namnet Askersson. På turkiska betyder ordet asker soldat (på arabiska ‘askarî). Som kuriosa kan man nämna att när kungen återvände hemåt mot sitt fädernesland hade han även odlat skägg.
***

***

Hur ska vi i efterhand tolka den välkända incidenten Kalabaliken i Bender? Här stod 40 svenska krigare pall mot tusentals osmaner under sju timmars strid. Ska vi se det som ett anfall mot en gäst och som sådan något ytterst oislamisk? Ska vi betrakta det som en attack på en flyktingförläggning? Eller ska vi kanske bara erkänna att kulturella möten och exotism fungerar i korta euforiska ögonblick för att sedan leda till konflikt? Hur som haver, turkarna plundrade flyktingförläggningen och försökte bränna ut flyktingarna. De försökte svälta ut svenskarna och bataljen inleddes med plundring av svenskarnas nyinköpta förråd. Kungen demonstrerade dock sitt mod genom att innan striden inleddes med blott ett fåtal män rida igenom turkarnas läger där janitsjarerna stod med öppna munnar i förvåning. In i det sista ville de blåögda svenskarna inte skjuta på de anfallande turkarna och ropet ljöd från officerarna ”Skjut inte, janitsjarerna är våra vänner”. Tre osmaner tog sig in i kungens sovrum och började plundra. Två av dem dödades och den siste gömde sig under kungens säng och bad om nåd. Kungen lät då plundraren löpa fri och skonade honom. Efter kalabaliken så våldtogs de svenska kvinnorna upprepade gånger och manskapet behandlades som djur. Kungen behandlades dock med stor artighet även under fångenskapen. Den ombytlige sultanen lät avrätta de som på hans egen befallning lett anfallet. Trots allt detta var kungen noga med att nyansera bilden av fienden och att ingen svensk skulle baktala osmanerna. Han gav specifika order om att alla turkiska migranter till Sverige skulle behandlas med största vänlighet och han sade:

Ingen fick tala något till turkarnas nackdel, utan snarare vara förnöjda med den hövlighet som de svenske av dem hela tiden åtnjutit, och inte tillägga hela nationen skulden för det, som av några få allenast kan vara begånget.

Prästen Agrell gick efter detta till turkarnas slavmarknad och lyckades köpa fri, en snickardotter, en kaptensfru, en löjtnant och en majorsdotter. De svenskar som förslavades på sultanens galärskepp syntes dock aldrig mer till. Voltaire skrev en biografi över kungen och han var en stor beundrare av hans persona. I den persiska översättningen, som även är illustrerad, så framställdes Karl som hjälte med fyra spetsade turkar på sin klinga som ett grillspett.

Kungen var en ledare över en asketarmé. De indelta soldaterna var en rekryterad underklass som givits status i bondesamhället och som gavs en liten men fast lön genom indelningsverket. Karl XI hade sagt: ”Må Herren Gud göra mina tjänare saliga – rika kommer de inte bli!” Konungens order att de skulle vänjas vid tarvlighet (zuhd). Men han delade sina soldaters umbäranden. En fransk besökare imponerades över hans asketism och återgav:

Ty om han också förstod sig på att fasta, kunde han även äta, och han torde ha varit ganska hungrig, ty efter vad man sade mig, att han inte ätit annat än litet havre- eller kornbröd på tre dagar. Man har aldrig hört honom klaga på någon kost eller på någon sorts mat eller sås, men ej heller berömma de bästa rätter och aldrig fann han en bädd för hård, icke ens marken.

Striktheten var allestädes närvarande. Soldaterna erhöll stränga straff för något så till synes oskyldigt som att palla äpplen. Protokollet följdes till punkt och prick, och innehöll stränga straff för onykterhet och plundring. Svenskarna var välkända även i fiendeled. När den svenska armén marscherade förbi kunde en polsk adelsman därför säga: ”Konungen skall icke plundra oss, vi bliva därför hemma” och helt riktigt plundrade svenskarna inte hans hem och slog läger utanför hans gård. Hans dotter återberättar om kungen: ”I tre dagar jag tillfälle att se mig mätt på honom. Han, som satte hela världen i fruktan, var stilla som ett lamm, blyg som en nunna”. Hennes förtjusta beskrivning av kungen och svenskarna är bevarad och hon avslutar sina rader med följande ord:”Då vi erforo hans olycka vid Poltava, beklagade vi honom av uppriktigt hjärta, och uppgåvo ej den förhoppning, att han skulle repa sig igen. Men då vi sedan fingo underrättelse om hans död, då brusto vi alla i tårar”. Inte alla män lyckas frambringa fiendens tårar.

Kungen styrde Sverige från Dar al-islam och under dessa år i Bender så var denna stad det svenska rikets egentliga huvudstad. Han själv benämnde det som lathundsdagarna i Turkiet. Han lät utföra en rad reformer härifrån. Beslutet om byggandet av Göta kanal togs här. Han införde högertrafik och lät även införa självdeklaration och var i detta långt före sin samtid. Men dessa år var ingen lycklig epok för Sverige. Landet drabbades av pest och en tredjedel av Stockholms befolkning dog. I viss svenska bygder dog hälften av befolkningen. Det var missväxt och allmän misär, men folket var honom trogna. Källmaterialet från denna tid är rikt. Det är tydligt att kungen blev inspirerad av islam. Han skickade hem order till Sverige om reformer i kyrkorummet som han ville avskala och göra enkelt och rena från statyer. Han sade: ”Man vill förvandla Guds hus till ett avgudatempel”. Karl beundrade osmansk kultur. Han tog med sig en hel del läkekonst med sig hem till Sverige. De första kåldolmar som svenskarna någonsin åt var dessutom av halalkött, inte fläsk. Svenskarna vande sig även vid kaffedrickande under denna tid. Fältprästen Agrell antecknade: ”Kaffe, det turkarna bruka jämte otroligt mycken tobak, stadigt att dricka”. Kungen finansierade under denna tid expeditioner till Palestina eftersom han hade ett intresse för religiösa förhållanden i landet. Han sparade alla reseberättelser under sin kudde så att han skulle kunna läsa dem ofta. Prästen Michael Eneman som besökt Palestina gav audiens hos kungen en timme varje dag under en period på två månader för att kungen var så nyfiken på främmande muslimska länder. Karolinerna var inte fientligt inställda till kulturen de mötte. Många av dem började klä sig i bekväma turkiska kläder. Karl var ingalunda främlingsfientlig. Han lät utfärda ett fribrev som tillät muslimerna att ha gudstjänst på svensk mark. Ett samtida vittne återberättar:

Jag upprepar vad jag redan sagt Er om konungen av Sverige, att han verkligen är en hjälte. Jag vågar till och med påstå, att han hyser en oändlig tillgivenhet för mig, och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Alla människor här säga, att man aldrig skulle hava trott, att en utlänning kunde äga hans förtroende i så hög grad som jag har det.

Man bör inte se Karl XII:s livsgärning som ett misslyckande. Han förde ett 18-årigt försvarskrig mot tre mäktiga riken som omgav honom i alla riktningar och år 1700 anföll samtidigt. Det enda konstanta i skapelsen är förändring. Studiet av historia är en studie både i föränderlighet och det konstanta och eviga. Gamla teman kläs i nytt språkbruk. När dagens svenskar skäms för denne storslagne enkelhetens man och det höjs röster för att statyn i Stockholm ska flyttas för att han inte passar in i dagens demokrati och feminisering så är detta bara en förlust för folket. Vi lever idag inte med ledare som lever som de lär. Precis som Stalin och Mao inte delade proletärernas lidanden men istället levde som de kejsare de sade sig ersätta, så är Åsa Romson direkt hånfull mot det miljöparadigm hon utåt predikar, Löfven delar inte flyktingarnas eller fattigsvenskarnas umbäranden i de fina salonger han lever i, Fridolin lever skyddad i fina kvarter och slipper utsättas för sin egen pojknaiva politik. Män och kvinnor som lever enligt egen regelbok är sällsynta och människor kan aldrig bli bättre än de som de strävar efter att imitera.

Som avslutade kuriosa kan vi citera Nostradamus som år 1555 tycks ha talat om Karl XII:

Rätt många år förrän större tider stunda skall Östern, hjälpt av månens välde, ta år 1700 sina byten runda och Nordens hörn sånär till riket dra. Långt ifrån sitt land ska kungen tappa slaget. Hans följe flyr till guldmånskärans däld.

Så vill vi minnas Karl, så som Jesper Svedberg beskrev honom, inte för konungens egna dygder utan för att hans karaktär rymmer de beståndsdelar vi muslimer själva hyllar och borde eftersträva:

Inför Gud och all världen kan jag det friligen betyga, att jag aldrig hos den store konungen fann något ogudaktighet eller att han var vred och onådig, då jag gick ifrån honom, utan att han alltid då jag lämnade honom var blid, mild och nådig.

***

Ahmad III på extravagansens tron

Vårt fokus är inte att kritisera och artikelns syfte är snarare att öva oss i förmåga att beundra det goda i vår opponent. Vi kommer därför inte uppehålla oss alltför mycket kring sultanen Ahmad III och hans lyxvanor. Det är alldeles uppenbart för envar muslimsk betraktare att osmansk lyx inte är de asketiska ideal som sunnan kallar oss till. Mindervärdighetskomplex bör inte grumla vår syn och få oss att drömma om fornstora dagar. Vår muslimska generation idag kommer inte bli dömd eller räddad genom föregående muslimska generationers synder eller deras hjältedåd. Samtidens muslimer döms för hur vi lever och är, här och nu, inte då och där. Som Gud säger i Sin Bok, ”Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar.” (2.134, 141)

Erövringssultanernas epok var förbi. Det gamla osmanska ghazi-idealet fanns bara kvar som anekdoter i biblioteken. Ahmad III ersatte sin avsatte broder. I sin tur blev han själv avsatt och sedermera förgiftad av sin egen familj. Allt var inte bättre förr. Svenskarna berättade förfärat om turkarnas pedofili och sodomi, som varken tillåts i islamisk eller kristen lära. Agrell sade att en ensam pojke var mer trygg med ett ensamt fruntimmer än när han gick ensam genom turkarnas kvarter.

Vad är det för ideal vi muslimer vill hylla i vår historia, och är de ideal de levde med förenliga med vår praxis idag? Sultanen gifte exempelvis bort sin 9-åriga dotter med vesiren ’Ali Pascha. En sådan sak skulle säkert inte göra gårdagens folk upprörda, men sedvänjan har förändrats och detta måste man ta hänsyn till i alla historiestudier. Man kan inte döma dem med vår sedvänja och man kan inte döma oss med deras sedvänja. Däremot är andra av sunnans ideal eviga och oföränderliga. Vi bör försöka undvika ideologiskt färgad historieskrivning och hemmablindhet i vår syn på det som skett. Man styr inte med idealism utan med realism och pragmatik. Man studerar heller inte historia med skygglappar och slätar över eller förljuger historiska skeenden.

I olika officiella sammanhang begärde osmanske sultanen Ahmed III att Karl XII skulle behandlas likvärdigt med honom. Detta var unikt, eftersom det normala förfarandet var att främmande kungar skulle anses jämställda med veziren, sultanens närmaste man. Tvärtemot vad sunnan lär ut så var det sultanens vana att sitta på en tron i sitt palats och betrakta politiska förhandlingar genom ett galler. De vars tal han inte tyckte om lät han avrätta. De lägre rådsmännen höggs ner direkt på plats vid yttre porten. Högre rådsmän hängdes däremot vid den mellersta porten.

Sultanens harem var stort. Det var där han levde sitt liv. Skapandet av eunucker var förbjudet i islamisk lag men de var populära på de muslimska marknadsplatserna och i sultanens harem så muslimerna kringgick sin egen lag genom att låta de kristna utföra kastreringarna för att sedan köpa dem och använda sig av dem, och detta skedde framför de skriftlärdes ögon utan att de protesterade. Ungefär så som s.k ”islamisk” bankism fungerar i vår egen tid. Sultanen hade ”utvalda slavinnor av allehanda nationer” i sitt harem. Här rådde inte sunnans asketiska ideal. Även samtidens muslimer förfasades över lyxen under Ahmeds styre.

När kung Karl strävade efter asketism så vältrade sig sultanen i motsatsen. Han ägnade sig åt allehanda förlustelser och egobejakande kutymer. Han var van att folk bugade sig till marken medan han satt med frånvänt ansikte så som en japansk kejsare eller halvgud. Folk skulle backa ut ur rummet och buga samtidigt. Den som inte följde dessa anti-sunna sedvänjor kunde avrättas. Det var bland osmanerna allmän sed att döda sina bröder, och sultanerna levde isolerade från folket och inte i deras mitt så som Sändebudet ﷺ  levt. Sultanen lät till och med avrätta en engelsman som höjde blicken vid fel tillfälle. Han dödade de som vågade kritisera honom. Muslimernas kutym var att kidnappa kristna dhimmis (skyddsfolk) och förslava dem, i strid mot sunnan som befaller muslimerna att respektera kristna och judar. De skriftlärde tillät att detta skedde under hundratals år utan att de höjde sina röster. Ahmed III var trots sin ofantliga rikedom känd som ”Den Snåle”. Av alla de oislamiska skatter som drevs in tog sultanen 25 % till sin personliga lyx. Hans förfader Murad IV dog 1640 vid 27-års ålder av alkoholism. Även han gav ordern om att hans egen bror skulle dödas. Därefter var alla sultaner feta och instängda. De tidiga osmanernas nobla stäppideal och ridderliga asketism föll i glömska och ersattes av kunglig pompa och ståt. Ahmed III var hatad för den excessiva lyx han levde i. Hans egna trupper gjorde till slut uppror mot honom. När det vanliga folket slöt sig till kampen mot sultanen så tvingades han kapitulera.

Asketen Hisham och europeisk islam

Hisham I kallades även Hisham al-Rida (den nöjdaktige) och var den andre umayyadiske amiren i Cordoba och hans regeringstid sträcker sig från år 788 till år 796. Denne europeiske ledare lät bygga många moskéer och var den som avslutade bygget av den välkända stora moskén i Cordoba. År 792 deklarerade han ett öppet jihad mot de kristna. Krigare anlände långväga ifrån för att få lov att deltaga i striderna för att utvidga det islamiska riket i väst. Året därpå, 793, marscherade den islamiska hären på 100 000 islamiska krigare mot Asturien och Toulouse långt in i sydvästra Frankrike. Inledningsvis vanns en rad segrar men expansionen hindrades nära den italienska gränsen i norr av fursten Guillaume d’Orange. De två arméerna möttes igen nära floden Orbieu vid Villedaigne och muslimerna vann, men furstens ihärdiga kamp ledde till att muslimerna drog sig tillbaka till Spanien. Hisham var inte en man som gömde sig i bakersta ledet eller gömde sig bakom galler och grindar. Han var folkets man som levde som han lärde.

Hisham I regerade i åtta år. Han blev bara fyrtio år gammal. Han var en kopia av sin umayyadiske förfader kalifen ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan i sitt enkla beteende och sin religiösa nitiska iver att implementera islams lag. Han levde ytterst asketiskt och undvek all pompa och ståt. Han var en gudsfruktig och dygdig man som blev ihågkommen av sitt folk för sin opartiska rättvisa och goda administration. Det var även under dennes styre som landet officiellt gick över till den malikitiska rättsskolan. Tidigare hade man i Andalusien följt både Imam Maliks och Imam al-Awza’is respektive skolor. Det fanns dock ingen samhällsklass av rättslärde i Spanien vid detta skede. Lärdomen spreds av muslimer som inte agerade som prästerskap och som inte livnärde sig på institutionaliserad religion, så som varit islams ursprungliga praxis hos Profetens Följeslagare. Administrationen och implementeringen av rättvisa låg i härskarens hand eller hos hans guvernörer. Dessa var ”starka män” och politiker snarare än intellektuella jurister.

En muslimsk krönika återberättar om Hishams personlighet:

”Efter ett strålande styre på sju år och nio månader, några historiker säger åtta, dog Hisham år 180 AH (år 796). Han räknas som en av de fromma och goda monarkerna, full med militär lusta och ivrig att stärka religionen. Bland de uppmärksammade aspekterna i hans administration var hans fortsatta bygge av den stora moskén i Cordoba som hans far ‘Abd ar-Rahman påbörjat och lämnat till honom att avsluta. Han utmärkte sig även genom att inte beskatta muslimerna mer än zakat som Koranen och Sunna påbjuder. Må Allah vara hans själv nådig! Hans ålder när han dog var fyrtio år och några månader, och han föddes i Shawwal år 139 AH. Hans karaktär var mild. Han var generös och älskade rättvisa vilket medförde att hans folk gav honom smeknamnet al-Rida (den nöjdaktige) och al-’Adil (den rättvise). Angående hans hyllade åtgärder återberättar Sakin ibn Ibrahim: ”Han införde en nattlig vaktstyrka som patrullerade längs gatorna och om någon brottslig störde friden så bestraffades sedan med böter i enlighet med brottets allvar. Dessa pengar delades sedan ut bland de fattiga som befann sig i moskéerna”.

En krönika återberättar:

”Hisham avstod från alla världsliga nöjen och sökte sin frälsning i välgörenhet. Han klädde sig i en enkel klädnad och vandrade runt på huvudstadens gator och samtalade med folket och besökte de sjuka och fattiga. Med mildhet lyssnade han på deras klagan. På natten, även när det regnade, så tog han mat från sitt eget hus för att ge bort till de han ansåg fromma. Han var punktlig i sina religiösa angelägenheter. Han delade ut pengagåvor till dem som begav sig till moskén när det var storm eller dåligt väder”.

Imam Malik ibn Anas hyllade Hisham och såg honom som en av de främsta makthavarna. Han lovprisade honom till sina studenter i Medina och sade att han i egentlig mening var värdig att sitta på kalifämbetet istället för kungen i Bagdad. När de andalusiska studenterna återvände till Spanien och berättade detta för Hisham började Hisham sprida Imam Maliks juridik och han uppmanade studenterna att resa till Medina för att studera där. När han valde ut domare gav han alltid företräde till de som följde Malik. Vid Hishams död (år 796) var därför Maliks skola (som fram till 900-talet benämndes madhhab al-Madaniyyīn eller madhhab ahl al-madina) vida respekterad och hade många andalusiska lärjungar.

I islams historia har vi alltså levt med både asketiska ledare och extravagansens fjollor som varit föga mer än prinsar på ärten. Guds eviga sunna i skapelsen uppvisar både föränderlighet och konstanta mönster. Vi har tydligt blivit varnade genom Sändebudets ﷺ tal om att vi kommer få uppleva både tyranniska härskare såväl som fromma arvtagare. Även hur vi ska agera i sådana situationer är tydligt förklarat av Sändebudet ﷺ. När allt kommer omkring är vår religion tydlig. Karl XII var en dygdig ickemuslim, men ‘amal (handling) utan imân leder inte till efterlivets trygga sfär. Ahmed III var muslim men inte speciellt duglig ledare, han hade således imân men med tvivelaktig ‘amal. Ledare så som Hisham hade imân och ‘amal och det är sådana ledare vi hoppas på, med full kännedom om att Gud skänker oss det vi som folk förtjänar.

Skriv en kommentar