Tacksamhet till både Givare och givare

I hate ingratitude more in a man than lying, vainness, babbling, drunkenness, or any taint of vice whose strong corruption inhabits our frail blood”.

– William Shakespeare

Från den profetiska sunnan finner vi tacksamheten (shukr) i form av lovprisning (hamd). Visserligen tillhör det mänsklighetens generella universella praxis att säga tack för maten, och det tillhör även andra religioners sed att rikta denna tacksamhet till Gud. Den ritualiserade formen av tacksamhet i denna särskilda form (hamd) är emellertid något muslimerna är ensamma om. Utöver den riktade tacksamheten till Herren, i enlighet med profetens ﷺ  praxis att yttra ”al-hamdu li-Llah” efter maten, så tillhör det god kutym att tacka värden, kocken eller givaren genom en bön om Guds välsignelser.

Det är därför särdeles uppseendeväckande när muslimer finner det svårt att säga tack för maten eller rent av vägrar säga tack. Vi lever i en tid då den ritualiserade formen lever vidare, men utan inre tyngd. Muslimerna har lyckligtvis ännu inte lämnat seden att säga al-hamdu li-Llah efter maten. Men tacket till givaren tycks alltmer falla i glömska.

Man bör inte bita handen som föder en. Man bör inte heller förvänta sig att främlingar glatt knegar medan man själv sitter och latar sig i soffan. Definitionen av en donator i fiqh gör inte skillnad mellan en donator som är kafir eller en donator som är muslim.

Den fiktive undernärde pojken Oliver Twist i Charles Dickens välkända roman hade en legitim ursäkt (i shari’a benämns det som ’udhr) att kräva mer. Han var därutöver vid tillfället en nioårig pojke, just över tamyîz-åldern och ännu inte ansvarig för sina handlingar (mukallaf). När vuxna muslimer följer Oliver Twists sunna i dess mest vulgära form istället för att hörsamma sin profet ﷺ så är detta alarmerande. Oförmågan att säga tack och viljan att ständigt kräva mer är de allra mest oislamiska handlingar som finns. Oliver Twist sade åtminstone please:

The evening arrived; the boys took their places. The master, in his cook’s uniform, stationed himself at the copper; his pauper assistants ranged themselves behind him; the gruel was served out; and a long grace was said over the short commons. The gruel disappeared; the boys whispered each other, and winked at Oliver; while his next neighbours nudged him. Child as he was, he was desperate with hunger, and reckless with misery. He rose from the table; and advancing to the master, basin and spoon in hand, said: somewhat alarmed at his own temerity:
’Please, sir, I want some more.’
The master was a fat, healthy man; but he turned very pale. He gazed in stupified astonishment on the small rebel for some seconds, and then clung for support to the copper. The assistants were paralysed with wonder; the boys with fear.
’What!’ said the master at length, in a faint voice.
’Please, sir,’ replied Oliver, ’I want some more.’
The master aimed a blow at Oliver’s head with the ladle; pinioned him in his arm; and shrieked aloud for the beadle.
The board were sitting in solemn conclave, when Mr. Bumble rushed into the room in great excitement, and addressing the gentleman in the high chair, said,
’Mr. Limbkins, I beg your pardon, sir! Oliver Twist has asked for more!’
There was a general start. Horror was depicted on every countenance.

Den profetiska sunnan som nått oss i sahih-hadithen ”Den som inte tackar folket har heller inte tackat Gud” är i sin fullkomliga enkelhet memorerad av de allra flesta muslimer. Memorering utan praxis och utan eftertanke kan även ateister förmå sig. Den extraherade sunnan (shari’a) äger ingen inre verklighet (haqiqa) om den inte tar sig form i det yttre. Att ställa krav utan att acceptera motkrav är fördärvets lågvattenmärke. Att kräva av Gud utan att underkasta sig Honom är moralisk upplösning. Sådan förskämning och gudlöshet är inte vägen att vandra. Att ta sin försörjning från främlingar utan att fråga om lov är stöld. En knäckt båge skjuter inga pilar även om kogret är fyllt. En islam utan hamd och shukr är som en röd stuga utan vita knutar.

Sayyiduna ’Ali ibn Abi Talib sade:

Sannerligen är den som lever genom bidrag från andra, så som den som planterar ett träd i någon annans trädgård.

Olika grader av tacksamhet

Tacksamhet till Givaren

Det är en självklarhet att muslimer förstår att all godhet härstammar från Herren. Ett av Herrens namn är al-Shakur (Den Tacksamme). Det höjs inga röster som motsätter sig detta. Att höja rösten mot detta är övertäckelse (kufr). På flera ställen i Koranen så ställer Gud kufr och shukr som varandras motsatser. ”Minns Mig, så skall Jag minnas er. Var tacksamma mot Mig, och förneka Mig inte” (K: 2:152).

Tacksamhet till givaren

I vår samtid, här och nu i detta land, bevittnar vi muslimer som räddats undan förtryck [oftast från andra muslimer] och givits ett nytt hem, säkerhet, mat, kläder, men som resolut vägrar att tacka givaren. Många är muslimerna som därtill rent konkret spottar på givaren, förnedrar givaren och vägrar tacka för gåvan. Att höja rösten emot tacksamhet mot givaren är att förneka den profetiska seden. Det spelar ingen roll om givaren är muslim eller ickemuslim. Mottagaren av en gåva skall säga tack och visa hyfs. Det är så grundläggande islam att existensen av dess motsats är skrämmande. Det tillhör islamisk ABC att uppföra sig när man är inbjuden som gäst. Att förneka att isti’dhan (att fråga om lov att komma in) är obligatoriskt är kufr eftersom man förnekar det som är ma’lum min al-din bi l-darura (religionens allmänt kända ramar). Att bjuda in sig själv i ett hus och där iscensätta ett gästabud i egen ära och tillåta sig äta, dricka och sova för att därefter sedan håna husvärden, förlöjliga hans familj och förgripa sig på hans kultur är inte bara förnekande av sunna, det är öppen kriminalitet (ijram).

Idag höjs muslimernas röster att de ska slippa besväret att säga tack. Muslimerna känner sig kränkta över att behöva tacka för maten som någon annan påkostat och betalat med sitt anletes svett. Profeten ﷺ  sade: ”När någon skänker dig något, så skänk honom något i gengäld. Om du inte finner något att ge tillbaka så be för honom fram till dess att du anser att du tackat honom tillräckligt”. I en annan hadith förmedlad av al-Tirmidhi säger profeten ﷺ :”Den som iklär sig det som han inte blivit given är som en person som klär sig i två klädnader vävda av lögner”. Qadi ’Iyad förklarar tacksamhet:

”Den som är otacksam för vad andra uträttar åt honom och inte värdesätter att uttrycka tacksamhet kommer även vänja sig vid att inte tacka Allah för de gåvor Han skänker och till slut kommer han förneka dem. På detta sätt så accepterar inte Allah, den Upphöjde, shukr i sig själv om den inte även åtföljs av tashakkur (att tacka folk).

Ofta hör man bland muslimerna ”jag har inget att tacka dem för, jag har växt upp här”, trots att man talar deras språk, växt upp på deras skolmat, funnit trygghet i landets famn, utvecklats genom dess föreningsverksamheter, försvarats av det omgivande samhällets solidaritet, köpt sina kläder med landets barnbidrag och firat sin ’eid med gåvor från dess statskassa. Kanske hade man inte ens kunnat läsa denna text om någon främling inte betalat en lärarinna eller magister? Det sägs att den som vistas bland ett folk i fyrtio dagar blir en utav dem. Ska man då inte vara tacksam mot sitt eget folk, vilket gäller oavsett om man har levt bland svenskar, andalusier, berber, kineser eller sioux-indianer. För varje steg och varje andetag finns det någon därute att tacka. Guds Sändebud  sade:

Att tala om Guds välsignelser är tacksamhet och att undvika det är kufr. Den som inte säger tack för den lilla gåvan kommer heller inte tacka för den stora gåvan, och den som inte säger tack till människorna kommer inte heller att tacka Gud.

De som vänt sunnan ryggen svarar förmodligen, ”Men jag har ju betalat skatt som alla andra!” Det är som om någon i en segrande armé skulle vägra visa tacksamhet mot sina vapenbröder och roffa åt sig äran medan han spottar på den vars sköld räddat hans liv. Sådan skönmålning av dåliga handlingar är dock inte tillräckligt för att direkt trotsa den profetiska vägledningen. Som Gud säger i Sin Bok, ”Kan den som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre jämföras med den vars dåliga handlingar skönmålats för honom och som följer vad de själva tycker och önskar.” (47:14)

Tacksamhet till Abu Lahab

Förträfflighet och fullkomlig medvetenhet (ihsân) är att vara medveten om gåvan i opponenten eller fienden. Det är genom kännedom om nattens mörker som man känner värmen i dagsljuset. Muslimerna som emigrerat från Mecka till Medina skulle inte ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig att Abu Lahab försörjer dem, men om detta hade skett hade de säkerligen tackat honom så som de tackade Abu Talib. Att våga påstå att de följeslagare som flydde förtrycket i Mecka och sökte skydd hos de kristna i Etiopien inte skulle tackat dem för hjälpen är grovt baktal av sådan natur att lagen föreskriver straffrättsliga påföljder.

Tacksamhet till Muhammad ﷺ

Tacksamhet tar sig form i handling, antingen i ord eller gärning eller hjärtats känsla av erkännande uppskattning. Vi tackar vår profet  ﷺ  genom att följa hans sunna. Vi kommer aldrig kunna återgälda den skuld vi är skyldiga honom. Om vi vägrar att tacka främlingar för maten så kan vi åtminstone vara goda muslimer nog att följa de mest grundläggande delarna av profetens ﷺ sunna.

Navelsträngen och det ekonomiska beroendet

Muslimen bör och skall sträva efter att var självständig. Muslimens kännetecknande markörer bör vara givande (infâq) och generositet (karam), inte snålhet (bukhl) och verkligen inte glupskhet (tama’) och inaktivt tagande (batâla) utan att säga tack. Att hylla och sträva efter bundenhet och bojor bör inte vara muslimens utmärkande kännetecken. När muslimen frivilligt placerar sig i ekonomisk underlägsenhet och dessutom resolut vägrar säga tack, har vi då inte nått vår moraliska botten? Munfiqun är motsatsen till munafiqun, de som vill förstå kommer förstå. Utgivande (infaq) är nämligen motsatsen till hyckleri (nifâq).

Guds Sändebud ﷺ sade:

”Den övre handen är mer förträfflig än den lägre handen (d.v.s. den som skänker är bättre än den som mottager). Man bör börja med att först skänka till sina egna innan man ger andra. Den bästa välgörenheten är den som ges av den självständige. Den som avhåller sig från att be andra om ekonomisk hjälp kommer Gud att rädda från att behöva be från andra, och Gud kommer göra honom självständig”.

Guds Sändebud ﷺ talar om för oss att den bästa moralen är att människor tar hand om sina egna innan de börjar hjälpa andra. Vi lär oss från Sändebudet ﷺ att vi bör göra allt för att inte tigga hos andra muslimer och ännu mindre tigga från de vantrogna. Att tigga hos de vantrogna är att medvetet underställa sig de vantrogna. Men om realiteten nu är sådan att vi muslimer tvingas söka hjälp hos de vantrogna för att våra egna bröder i tron antingen dödar oss, förtrycker oss eller vägrar hjälpa oss, är då inte tacksamhet det minsta de kan begära från oss? Ett simpelt tack efter maten är något man lär ut till barn. Man ska inte behöva påpeka självklarheter för vuxna.

Vi muslimer är ombedda att tävla i förträfflighet och goda gärningar, precis som Abu Bakr och ’Umar tävlade i välgörenhet. Ska vi då inte tävla och överträffa ateisterna i godhet, solidaritet och tacksamhet?

Vi får inte heller låta vår kollektiva otacksamhet mot de som trots allt försöker hjälpa oss vara ett hinder för dessa människors acceptans av sanningen. Som Abraham bad till Gud, ”Vår Herre! Gör oss inte till en prövning (fitna) för de icke-troende!” Syftet med Abrahams bön är, ”Gör inte oss till den barriär som ateisterna använder för att vifta bort och fnysa åt sanningen.” Som Suyuti förklarar,”Det betyder ’Låt dem inte överväldiga oss så att de tror att de besitter sanningen och därigenom prövas.'” Den utbredda otacksamheten och avståndstagandet från den profetiska sedvänjan leder till att icke-muslimerna äcklas av det som de antar vara islam. Det är inte konstigt att icke-muslimerna ser ner på islam och muslimer så länge muslimerna inte praktiserar det de lär. Icke-muslimer betraktar sin hjälp och bistånd till oss, både materiellt och ideologiskt, som ett bevis för ateismens moraliska överlägsenhet över islam. De är i behov av vårt immateriella bistånd (da’wa) mer än vi är i behov av deras materiella bistånd. Att visa otacksamhet mot det omgivande icke-muslimska samhället och inte praktisera den profetiska läran är medhjälp till gudsförnekelse (kufr).

Sufyan al-Thawri sade:

Min broder, du måste söka efter det som är obefläckat, det som du själv slitit ihop. Akta dig för att äta och klä dig i det som härstammar från andra människors smuts (d.v.s. bidragsberoende). Sannerligen är den som äter från människornas smuts så som den som äger det översta rummet i ett hus men som inte äger husets fundament, så att han alltid är rädd att huset ska störta samman och hans eget rum förstörs.

Tacksamhet (shukr) och förnöjsamhet (rida) går hand i hand. Muslimen bör vara nöjd med det Herren ger, och vara nöjd med den försörjning (rizq) som Herren ger honom genom andra människor. Muslimen bör dra lärdom av gåvan och reflektera över gåvans färdväg. Mynt växer inte på träd. Varje mynt som placeras i den behövande personens hand har en resa bakom sig. Myntet har färdats och stöpts i andras arbete och kneg. Om Givaren i sin oändliga generositet skänkt muslimen försörjning genom ickemuslimska händer och genom ickemuslimernas svett och slit så bör muslimen väl begrunda detta och sträva för att motsatsen ska bli en verklighet. Herren säger i surat an-Nisa:

Sukta inte efter det som Gud har skänkt några av er i rikare mått än andra – män skall få en andel, så som de förtjänat med sina handlingar, och kvinnor skall få en andel, så som de förtjänat med sina handlingar – be Gud att ge er något av Sitt goda. Gud har kunskap om allt.

Vi har alla sett Baloo i Djungelboken sjunga om förnöjsamheten med det goda i livet. Detta är vad vi lär våra barn. Törhända är det hög tid att vi lär de vuxna samma moral. En björntjänst gör ju trots allt ingen glad. Vänstermaterialismens björntjänst är att de lär muslimerna att gå emot sin egen religions mest basala självklara delar. Vi kan inte låta vuxna muslimer förbliva i det infantila Mowgli-stadiet länge till. Det var Josef Stalin som sade, ”Tacksamhet är en sjukdom som bara hundar har”. Nog besitter Baloo mer visdom än så?

Var nöjd med
Allt som livet ger
Och allt det som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
Var glad och nöjd
För vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här