Överdrifter i brudgåvor och bröllopsutgifter

november 5, 2015 6 Kommentarer »
Överdrifter i brudgåvor och bröllopsutgifter

Fråga: 

Är det egentligen från sunna med belastande stora brudgåvor och stora bröllopsfester? Och om det inte är från sunna hur kan det komma sig att vigselförrättarna inte informerar folket om detta när de gifter sig?

 Svar: 

Shaykh Sadiq al-Ghiriyanis skriver i Mudawwana al-fiqh al-maliki wa-adillatihi: 

Överdrifter i brudgåvor och bröllopsutgifter

Folkets tävlan i att överglänsa varandra i bröllopsutgifter, och deras grymhet i vad som begärs som brudgåva (mahr), och att de stoltserar med de utgifter de betalat för bröllopsfesten och att de är högfärdiga över det, samt att de innoverar i sedvänjan beträffande påkostandet av sådant och att de tvingar sig själva till detta, leder till att de försummar Gud den Upphöjdes befallningar och att de inte bryr sig om religionens föreskrifter men istället bara värnar om traditionerna.

Samtidigt tillåts kvinnor ta hand om denna sakfråga. De är kreativa i att hitta på slöseri och utgifter. Det är synd om männen och det är få som är visa och sansade. Om mannen säger emot eller varnar för denna praxis eller om han motsätter sig och säger att det är för mycket slöseri och att bara ett fåtal kan bekosta detta och det leder till att andra drabbas, så skapar detta osämja och konflikter och det sätter hinder för äktenskapet. Detta belastar folket genom att männen beskylls för snålhet. Människorna är lika inför detta problem, såväl den okunnige och den skriftlärde, såväl den praktiserande som den icke-praktiserande, och den ende som går fri är den som Allah genom sin nåd räddar ur det.

Ansvaret för upprättandet av denna sedvänja

Vedervärdiga traditioner inleds genom att en person gör ett fel. Sedan övergår smittan till de andra. Istället för att seden överges och att folket undviker den, så uppmuntrar de istället till att följa den, den ene efter den andra. Först den som börjar praktisera innovationen och sedan de som imiterar honom och därefter stärks traditionen. Den som etablerar en ond tradition i islam är skyldig och belastas med hela skuldbördan för alla som därefter följer den fram till Domedagen.

Om folket faller in i denna ondskefulla tradition så blir de som hjälper till i ondskan och stöttar det också ansvariga [dvs. alla som begär höga mahr eller går med på att betala dem]. När de leder till dåliga konsekvenser så hålls de alla ansvariga.

De negativa resultaten med överdrifter i bröllopsutgifter

De dåliga resultaten av överdrift i bröllopsutgifter är följande:

  1. När man höjer bröllopsutgifterna så leder det till att färre människor har råd att gifta sig och det leder i denna tid till att unga män och unga kvinnor berövas äktenskap i den ålder då de har naturlig lust. Å ena sidan sprider det sexuella avvikelser och förbjudna relationer. Å andra sidan höjer det på ett skrämmande sätt antalet ogifta kvinnor som går miste om åldern för giftemål och tvingas stanna i sina föräldrahem.
  2. Äktenskapet kostar mer än vad folk klarar av. Många försöker klara det genom skuldsätta sig med höga lån. Det antingen leder till motsatsen av vad som eftersträvas i makarnas liv och priset är makarnas glädje och äktenskapliga stabilitet, eller leder det till att man försöker tjäna pengar på förbjudna sätt och genom fusk och mutor eller ocker och allehanda skumraskaffärer.
Översättning av Abdussalam Nordenhök

6 kommentarer

  1. Omar KN 11 november, 2015 på 10:38 - Reply

    salam,

    Kan vi förmedla denna upplysande text till alla moskéer i landet – och helst i utlandet.

    /
    Omar KN

  2. Abdussalaam Nordenhök 13 november, 2015 på 07:23 - Reply

    Wa ´alaykum as-salaam wa rahmatullah sidi Omar,

    Till sakfrågans problematik är att detta ämne redan är välkänt bland moskéernas imamer, skriftlärde och envar med basal kunskap om islam. Kunskapen finns och flödar över, men viljan saknas. Precis som med de flesta andra kulturella gissel (tribalism, rasism, misogyni, etc) som plågar den muhammadanska gemenskapen lokalt och globalt.

  3. Ibn Åke 13 november, 2015 på 22:46 - Reply

    Alltid förbryllats över selektiviteten vår ummah visar gentemot sharians påbud liksom förbud. Å ena sidan är man stenhård med att leva upp till relativt perifera aspekter av sharia, å andra helt likgiltig inför essentiella aspekter såsom denna. Kunskapen finns som sagt, och vad annat än kunskap skulle kunna råda bot på dessa skeva uppfattningar? De yngre generationerna tycks dock söka trassla sig ur dessa onödigt bökiga traditioner från förr, fast föräldrar och släkt sätter ibland käppar i hjulen. I ett samhälle som Sverige med socialt skyddsnät etc blir storleken på en mahr dessutom än mer obetydlig eftersom kvinnans behov av ekonomosk trygghet är garanterat via andra kanaler. Det är snarare endast de liderliga behoven som behöver tyglas!

  4. Abdussalaam Nordenhök 18 november, 2015 på 11:40 - Reply

    Det är oroande att kritiken av sådana kulturella yttringar viftas bort som wahhabism. Syftet är ju att skala av adderade kulturella inslag i de fall sedvänjan står i konflikt med lagens visdom. Envar strävan att få bukt med problematiska samhälleliga problem inom kulturislam tystas ner genom att motståndet kategoriseras som rabiat wahhabism. Varje försök att påminna om enkelhet och ursprunglighet blir hejdat av dessa inre uppbyggda barriärer.

  5. Ibn Åke 18 november, 2015 på 21:29 - Reply

    Det beror nog på i vilken kultursfär man vistas. I länder där wahabitisk ideologi dominerar, som tex Saudiarabien, har du samma problematik med överdrivna bröllopsutgifter, tribalism etc. Där avfärdas inte kritiken som wahabitisk, snarare är man bara likgiltig och nöjer sig med status quo. Familjens prestige står på spel om man inte följer normerna. ”Hur kunde ni skänka bort er dotter så billigt!” Skulle inte förvåna mig om ngn tom argumenterar med att ”al-’aadah muhakkamah” i detta sammanhang. Wahabiter tenderar snarare att kritisera religiöst färgade kulturyttringar, såsom mawlidfester, dhikrceremonier mm. Mao sånt man inte finner explicit grund för i urkunderna, då de anser att all ’ibaadah är tawqifiyya och en bida om ingen text uttryckligen uppmanar till den. Att slösa pengar är ”bara” haram och inte en bida. De som slösar vet om det och gör förhoppningsvis istighfaar, medan mubtadin ”tror att han handlar rätt” och befinner sig på så vis i en farligare sits. Ungf så kan jag tänka mig att de resonerar.

  6. Abdussalaam Nordenhök 21 november, 2015 på 15:37 - Reply

    Du har så rätt så, Ibn Åke. Globalt sett är det som du säger. I svensk kontext tror jag emellertid att kulturislam befäster sitt existensberättigande genom att vifta bort textuell yrkan på att sedvänjorna är felaktiga som just wahhabitiskt. Sedan så är det en annan sakfråga, som bottnar i skev kvinnosyn, som medför att muslimer ens kan säga ”Hur kunde ni skänka bort er dotter så billigt?”, så som att hon kan prissättas från allra första början.

Skriv en kommentar