Kritik – dess komik och dess replik

januari 15, 2016 En kommentar »
Kritik – dess komik och dess replik

***

Kritik kan tas emot på en rad olika sätt. Såväl den muslimska individen och det muslimska kollektivet på lokal nivå och global nivå kan hantera mothugg med diverse tillvägagångssätt. Vi muslimer ska inte söka ickemuslimernas applåder för egen vinning och inte heller förvänta oss att vi i vår samtid får avnjuta stående ovationer för något som våra muslimska förfäder uträttat. Det är inte ickemuslimernas plikt att studera vår fornstora historia, däremot är det mänsklighetens plikt att rättvist bedöma världen i nuet. Ännu mindre ska vi förvänta oss få sola i ickemuslimernas lysande hyllningar för något Sändebudet ﷺ  uträttat. Även om vi skulle följa i hans ﷺ nobla fotspår så vill vi att vår egen bristfälliga praxis bara ska ses som en skugga av Sändebudets ﷺ ljus. Vår strävan bör enbart vara inriktat på att ickemuslimer ska omfamna sanningen i Sändebudets ﷺ  ord och att vi själva inte ska vara en barriär som genom vår egen levda ofullkomlighet hindrar ickemuslimer att ens ta hans ﷺ  budskap på allvar. När kritikern fnyser åt honom ﷺ så är det vårt fel och när de hyllar honom ﷺ så är det inte vår förtjänst. Abrahams bön var,

”Vår Herre! Gör oss inte till en prövning (fitna) för de icke-troende!”.

Det ligger i Jagets natur att bortförklara sina egna missgärningar och förbrytelser, små såväl som stora synder. Det är illa nog på individnivå men ännu desto värre är det när Jaget, i sin iver att upphöja sig själv eller vi:et, faller in i ett tribalt beteendemönster (’asabiyya) och man ämnar skydda umman i sin helhet från legitim kritik. Mognad är att hörsamma och uppfånga den kritik som kan gagna vår egen strävan att behaga Gud, både på individuell tazkiyya-nivå (inre själsrening) och på lokal och global nivå. Låt oss se hur man som muslim kan välja att hantera kritik:

1. Nekande och avvisande. Nekandet såväl som avvisandet innefattar en fullständig defensiv respons. Inget biter och inget rubbar vår självsyn på oss själva och på umman. Ickemuslimernas anklagelse är en lögn vars rot kan härledas ur anklagarens rasism, islamofobi, okunnighet, kufr etc. Det allra vanligaste är oförmågan att hörsamma kritik för egen räkning men att istället skylla ifrån sig på fiendegrupperingar inom umman. Här ställs sekt mot sekt och nationsenklav mot nationsenklav. Allt är alltid någon annans fel.

2. Jakande och avvisande. Jakandet är erkännandet av att ickemuslimernas anklagelse förvisso innehåller viss sanning. Avvisandet består av påföljande vägran att förändra sig själv eller att ge goda rannsakande svidande råd till sina muslimska bröder och systrar och ärligt ta itu med kriminellt beteende vid dess rot. Denna metod implicerar mörkläggning eller nedtystande. Här finner vi exempelvis politiskt orienterade apologeter som förvillat sig i antirasimens labyrint vari pigmenterade människor skyddas till varje pris och allt ont i världen eller i Sverige är någon ickepigmenterad persons fel. Att islam då kopplas samman med etnicitet bekymrar dem föga.

3. Nekande och omfamning. Nekandet inbegriper en vägran att erkänna anklagelsen och detta följs av bortförklaringar som sedan följs av juridisk minimalism (”sekulär islam”). Det är enligt denna metod således inte muslimernas fel att de är en dysfunktionell enhet men vi bör snarare skylla på utanförskap, segregation och rasism. Minimalism är den sorts nedmonterade islam som försöker lura muslimerna att religionen bara är bön, fasta och repetitiv dhikr och inget samhälleligt därutöver. Omfamningen består i att man försöker blidka kritikerna genom att sekularisera islam. Sammanfattningsvis kan man beskriva denna metodik som ”vi-är-precis-som-ni”-metoden.

4. Jakande och omfamning. Jakandet är erkännandet av synden och omfamningen består i att man försöker utplåna felet genom övergivande av vår muslimska identitet och vår islamiska lag. Här finner vi interfaith-muslimer med tashabbuh-entusiasm (viljan att härma ickemuslimerna) som tycker att en reformation av islam borde få tyst på kritiken. I sin iver att bejaka ickemuslimernas kritik så sviker de Sändebudets ﷺ religion. Om vi bara förändrar oss och blir identiska med kritikern så kan Den Andre inte längre yttra något ont om oss, även om denna väg medför att vi tvingas lämna islam vid vägkanten på vår lämmelvandring in i moderniteten.

Är då dessa fyra förfaringssätt de enda valmöjligheterna för hur vi muslimer, som individer och som gemenskap, ska hantera ickemuslimernas kritik? Naturligtvis inte.

5. Den femte positionen. Den femte metodiken innehåller varken nekande eller bejakande men ställer sig istället utanför kritikerns regelverk. Denna metodik är erkännandet att många muslimer inte lever upp till Guds lag, varken på individuell eller kollektiv nivå, samtidigt som man vidhåller att det enda sättet att lösa problemen är att muslimerna genom kunskap och handling börjar anpassa sig till islam utan att anpassa islam efter dem själva. Här anses delar av ickemuslimernas kritik mot vissa ”kulturella” muslimers beteende rimlig och värd att ta i beaktande, men enbart som en påminnelse utifrån, i brist på påminnelser inifrån, om fördärvet som uppstår då vi slutar leva efter den profetiska sedvänjan och anammar det allra sämsta som blev kvar i de muslimska länderna efter den västerländska kolonialismen. Denna kritikhantering ser till verkligheten och betraktar erkännandet av problemen – utan finurliga bortförklaringar – inom den muslimska gemenskapen som det första steget mot dess förbättring och tillfrisknande. Denna femte position förväntar sig helt enkelt mer av muslimer än av de medmänniskor som inte har tillgång till det profetiska föredömet. Ett problem bland människorna har frambringats av människorna och ett problem bland muslimerna har naturligtvis frambringats av muslimerna själva.

Skriv en kommentar