Hadithen om bönen, godhet mot föräldrarna och jihad

januari 17, 2016 Ingen kommentar »
Hadithen om bönen, godhet mot föräldrarna och jihad

I Guds, den Nåderike, den Barmhärtiges namn
Må Gud välsigna profeten Muhammad och hans familj och följeslagare

Följande hadith återberättas på olika ställen i al-Bukhari’s Sahih:

‘Abd Allah ibn Mas’ud, må Gud vara nöjd med honom, sade: Jag frågade Guds sändebud ﷺ ”Guds sändebud, vilken är den bästa handlingen?” Han svarade, ”Bönen i dess rätta tid.” Jag sade, ”Och därefter?” Han svarade, ”Därefter godhet (birr) mot föräldrarna.” Jag sade, ”Och därefter?” Han svarade, ”Jihad för Guds skull.” Sedan frågade jag inte Guds sändebud ﷺ något mer, men om jag hade gjort det så hade han berättat mer.

Om vi tittar på vad Ibn Hajar al-Asqalani, en av de största hadithlärda någonsin, säger om den här specifika hadithen så finns det en hel del att lära – utan att man behöver skapa hysteri kring konceptet jihad. Det är sant att det finns olika former av jihad, från den inre strävan att övervinna egots drifter till yttre krigsföring med rättfärdiga ändamål. Men att förneka rättfärdig krigsföring (jihad) är att spela extremisterna i händerna. Om vi mörklägger islams helhet så skapar vi det utrymme där bara vilseledda ideologier – i avsaknad av den profetiska traditionens ljus – kan växa. Missförstånd kan enbart åtgärdas genom förstånd. Mörkläggning är motsatsen till upplysning. Vi ber Gud att skydda oss från att bli som de som tror på vissa delar av Skriften men förnekar andra. (Koranen 2:85). Det är som Imam Malik brukade säga, ”De sista i den här trosgemenskapen kan bara rättas till genom det som rättade de första av dem.”

Dessutom måste öppenheten och viljan att lära alltid vara grundinställningen när man ställs inför sändebudets ord ﷺ. Ibn Hajar säger, efter att ha presenterat den ovan nämnda hadithen:

Den mest uppenbara förklaringen till att bönen ges företräde framför jihad och godhet mot föräldrarna [i den här hadithen] är att bönen alltid är obligatorisk för den moraliskt ansvarige (al-mukallaf) i alla lägen. På samma sätt ges godhet mot föräldrarna företräde framför jihad eftersom föräldrarnas tillstånd är ett villkor för deltagandet i jihad. Al-Tabari sade, ”Profeten ﷺ nämnde dessa tre saker specifikt för att de är som rubriker för andra former av lydnad till Gud. Ty den som försummar den obligatoriska bönen till dess tid har gått ut utan legitim ursäkt, trots dess överkomliga besvär och enorma merit, han försummar förmodligen andra saker ännu mer. Likaså den som inte är god mot sina föräldrar, trots deras enorma rättigheter över honom, han kommer förmodligen vara ännu mindre god mot andra än sina föräldrar. Så ock den som försummar jihad mot icke-muslimerna, trots deras aggressiva fientlighet mot religionen, han kommer förmodligen även att försumma jihad mot andra än dem bland syndarna (al-fussaq). Därmed är det tydligt den gemensamma nämnaren för dessa tre saker är att den som noga utför och upprätthåller dem är benägen att även utföra och upprätthålla andra saker [i religionen], och den som försummar dem är benägen att även försumma annat.” (Ibn Hajar, Fath al-Bari, kitab al-jihad wa-l-siyar)

Slutligen kan vi även betrakta den marockanske sufin Ibn ‘Ajibas (d. 1809) ord angående verserna 47:20-1 i Koranen. Ibn ‘Ajiba var en stor lärd inom de islamska vetenskaperna, men är framförallt berömd för sin tafsir-bok som innehåller sufiska betraktelser och reflektioner angående Guds ord. Som sufi var han dock alltid strikt med att först tydliggöra betydelserna genom klassisk korantolkning. I följande citat citerar han först Guds ord och därefter kommenterar på dess innebörder:

De troende säger: ”Varför har inget budskap ännu uppenbarats?” Men när ett budskap med fasta och klara föreskrifter om krig uppenbaras, ser du hur de som har tvivlets sjuka i sina hjärtan ser på dig med den slocknade blicken hos den som är nära döden. Men vad de bör göra är att lyda och säga de rätta orden. När avgörandet har fällts är det bättre för dem att vara sanna mot Gud. (47:20–1)

Ibn ‘Ajiba säger: ”De troende säger: ‘Varför har inget budskap ännu uppenbarats?'” dvs. som nämner jihad. Det var för att de troendes längtan efter jihad fick dem att hoppas på islams triumf och beväpnad strid (qital) mot fienden. De brukade känna sig trygga med uppenbarelsen och saknade den när den dröjde. Hycklarna (al-munafiqun) var tvärtemot. ”När ett budskap […] uppenbaras” som nämner jihad ”med fasta och klara föreskrifter” dvs. tydliga utan tvetydigheter och vars enda möjliga tolkning är förpliktelsen av jihad (wujub al-jihad). […]

”…föreskrifter om krig” dvs. befallningar om jihad ”ser du hur de som har tvivlets sjuka i sina hjärtan” dvs. hyckleri (nifaq) och du ser hycklarna bland sig själva bli upprörda och irriteras av det som nämns, ”ser på dig med den slocknade blicken hos den som är nära döden” dvs. deras blickar är rädda och ängsliga precis som blicken hos den som överväldigas när döden ankommer. […]

Därefter förklarar Ibn ‘Ajiba [med viss grammatisk analys som är svår att återge vettigt på svenska] att orden ”men vad de bör göra är att lyda och säga de rätta orden” avser lydnad till Gud och Hans sändebud ﷺ. Han förklarar sedan:

”När avgörandet har fällts” dvs. när läget blir allvarligt och de är tvungna att strida ”…att vara sanna mot Gud” genom tro och lydnad ”är det” dvs. uppriktigheten och sanningsenligheten (sidq”bättre för dem” än att förakta och ogilla jihad…

Det är ingen tvekan om att jihad är ett av de mest missförstådda koncepten i vår tid. Men om vi inte lär våra unga muslimer vad jihad verkligen är och vilka regler som gäller för krigsföring i islam, hur kan vi då klandra dem när de inte ser skillnad på, å ena sidan, jihad för att upphöja Guds ord och motverka förtryck, och, å andra sidan, masslakt för att upphöja vilseledda sekter (t.ex. IS, Boko Haram, al-Qai’da, al-Shabab)?

Om inte dagens Ahl al-Sunna wa-l-Jama’a själva tar ansvaret och lär ut islam i dess helhet, så som det lärts ut i århundraden före oss, så öppnar man för modernitetens massförstörelsesekter (t.ex. IS och al-Qa’ida). När ska vi inse att dessa extremister är en symptom på våra egna försummanden och missförhållanden inom trosgemenskapen? När ska vi förstå att problemen inte kommer från några utomstående utan från det vi själva har ställt till med? När ska vi inse att läget är allvarligt och att vi måste börja vara sanna mot Gud och den profetiska tradition med vilken Han har välsignat oss? När ska vi börja tala klart och tydligt om islam i dess helhet, med allt vad det innebär, och börja bidra till att göra världen en lite bättre och säkrare plats att leva på?

Skriv en kommentar