Sufism bortom sufismen enligt ‘Abdallah al-Ansari del 1

januari 21, 2016 En kommentar »
Sufism bortom sufismen enligt ‘Abdallah al-Ansari del 1

Denne sufiske athari-skald skrev sin intima dialog med Gud med en svensk melankolisk dysterhet av värme och längtan till ett ursprung förankrat i salafs konkreta praxis. ’Abdallah al-Ansari var hanbali i fiqh (shafi’i i vissa grenar) och athari i ’aqida och kämpade mot innovationer. De barriärer av tveksamhet som hindrar dagens anti-ash’ariter från att ta del av de nyttiga aspekterna i studiet av ihsan kan således rivas genom följande av denna ensamhetens fanbärare. ’Abdallah al-Ansari diktade, ”människorna är en huvudvärk vars enda bot är ensamheten”.

Den som strävar efter tazkiyya och tasawwuf – i enlighet med den profetiska sedvänjan – utan tariqa, bid’a-ceremonier och nya adhkar utan grund i sunnan kan med fördel ta del av al-Ansaris suluk-manual. Extra fördel kan erhållas genom Ibn al-Qayyims mästerliga kommentar, Madarij al-salikin, vilken även reder ut en del problematiska tankegångar som vissa sufier har tillskrivit al-Ansari. Ibn al-Qayyim var inte heller rädd för att kritisera al-Ansari där det passade, om än med utomordentlig adab. Han sade, ”Jag älskar shaykhen men jag älskar sanningen mer”.

För den individ som faktiskt intresserar sig för självomvändelse, självrannsakan och självförädling bortom ”är-du-inte-med-oss-är-du-emot-oss-sufism” så kan al-Ansari bli en port till något större. För den som gått bortom dikotomin ”sufi vs salafi” är al-Ansari en frisk vind. Han levde i armod och fattigdom och gick ofta hungrig. Han dolde detta genom att klä sig i vackra kläder så ingen visste hur han levde.

Detta är långt bortom dagens internet-sufism vars medlemskap består av en rad olika saker som finns i olika grad hos olika grupper. Till exempel:

  • Tariqa
  • Shaykh
  • Ash’ari-maturidi
  • Madhhab-ta’assub (under beteckningen ”traditionell islam”)
  • Mawlid-wujub
  • Överfokus på blodsätter
  • Mustahabbat beskyddas mer än wajibat
  • Kulturella yttringar ges företräde framför sunna
  • Göra kalam till en folkrörelse
  • Ersätta lagen med sånger
  • Pro-sekularism
  • Ritualiserade handpussar
  • Luxuösa radband
  • Vurm för kedjelösa helgonasagor
  • Förbud av hadith-läsning
  • Särskilda klädnader som utmärker dem från folket
  • Beskylla andra för fanatism och själv ägna sig åt fanatism
  • Tävlan i konferensnärvaro
  • Överklassavgifter på religiös kunskap
  • Retuschering av shaykh-fotografier
  • Baktal av ”wahhabiter” och ”salafiter” och glorifierande beskydd för de egna
  • Bourgeoisie-attityd mot fattiga och lågutbildade

Den som inte lyckas bocka av allt får inte vara med och leka. Shaykh Ahmad Zarruq bemärker i sitt verk ‘Uddat al-murid al-sadiq beträffande detta fenomen:

Enfald och stark partiskhet (taʿassub) när det gäller både vänskap och fiendskap. Idén om att ärligheten i åtföljandet av shaykhen mäts i hat mot hans fiender och sammanslutning med hans vänner leder dem till självberöm, tjurskallighet och dispyter. De bryr sig inte om shaykhernas integritet. I själva verket bryr de sig inte om muslimerna överhuvudtaget. De lyssnar bara till uppvigling, förvirring, lögnaktiga hävdelser och förtappade personligheter. I själva verket lyssnar de bara till ”vår shaykh och er shaykh”, ”vi och ni”, ”vår sufiorder och er sufiorder.

Vidare beskriver Shaykh Zarruq hur vanligt förekommande dessa sufi-fenomen är, på hans tid och naturligtvis i vår egen samtid:

Detta är det vanligaste tillståndet bland dem. Domar baseras inte på det avvikande. Undantagen är i det här fallet färre än få.

Al-Ansari blev själv övergiven som barn av en fader som var sufi och lämnade sin familj i sticket för att bejaka tariqa-fanatism.

‘Abdallah al-Ansari ställdes inför en inkvisition (mihna) precis som Imam Ahmad ibn Hanbal. I förhöret svarade han på varenda fråga med antingen en koranvers eller en hadith-text vilket irriterade de kalam-ivrande ash’ariterna varpå han förvisades från Herat. Al-Ansari själv var lärjunge till Abu’l-Hasan al-Kharaqani, en persisk analfabet som räknas som en av de allra största sufierna.

Nedan följer inledningen till hans sufi-manual, översatt till svenska av Ibn Abi Sohn.

 

Prisad vare Allâh

Den Ende, Den Absolute, Den Evige

Den outgrundlige subtile (al-Latîf), den Nära

Som låter regna över de insiktsfullas inre medvetande (sirr) [ett regn av] de mest förträffliga ord ur moln av visheten;

Och som lät visa för dem för-existensen (al-qidam) på icke-existensens (‘adam) blad;

Och som väglett dem till de närmsta av vägarna (aqrab as-subul)

Mot den första av vägar (minhâdj al-awwal)

Och som fört dem tillbaks från tillkortakommandenas förskingring (tafarruq)

Mot förevigheten (al-azal); och

Som strött i dem Sina skatter och som anförtrott dem

Sina hemligheter.

Jag vittnar om att det inte finns någon gudom förutom Gud,

att Han är En utan medhjälpare vid Sin sida,

Den Förste, den Siste

Den Uppenbare, Den Dolde

Den som brett ut förändringens förlängda skugga över skapelsen;

Varpå Han satte stabilitetens (tamkin) sol,

Som en vägledning till Honom för Hans utvalda

***

 

Introduktion

En grupp av de som önskade lära sig om de vägfarandes etapper [på hjärtats färd] mot Sanningen (Gud – al-haqq) – må Hans namn vara upphöjt – av fuqarâ’ från folket i Herat och från andra platser har bett mig om att klargöra för dem och lägga ut kunskapen om [etapperna] så att det kan bli till ett tecken på deras vägvisare.

Jag svarade med denna [manual] efter att ha sökt Guds vägledning (istikhâra) och stöd.

De bad mig återge stationerna för dem, indikera deras ordningsföljd, och visa för dem dess grenar (furû‘) som åtföljer dem. Detta utan att citera andras ord, så att den skall vara en behaglig läsning och snabb att memorera.

Jag var dock rädd för att i denna utläggning följa Abû Bakr al-Kattânîs (d. 954) ord då han sade: ”Sannerligen finns det mellan tjänaren och Sanningen (Gud – al-Haqq) tusen stationer (maqâm) av ljus och mörker.” Då skulle jag har producerat något alltför långt både för mig och för dem. Istället har jag nämnt grunderna för sådana stationer (maqâm) och vad som indikerar dess fullständigande och demonstrerar dess mål. Och jag hoppas [om framgång] för dem i enlighet med uppriktigheten i deras strävan. Abû ‘Ubayd al-Busrî (d. 859) sade: ”Sannerligen hör till Gud sådana tjänare för vilka det avslöjas i deras inledande stadier (al-bidâya) vad som [annars bara] skulle avslöjats i deras slutliga stadier (an-nihâya).

Jag har delat in [beskrivningen av etapperna] i kapitel och sektioner. För att denna indelning inte skall vara orsak till [att läsaren] tröttas ut, och för att inte lämna utrymme till [obesvarade] frågor. Så jag har lagt fram ett hundra etapper (maqâm) indelade i tio sektioner.

Djunayd (d. 910) sade: ”Tjänaren förs från ett tillstånd (hâl) till ett högre tillstånd [än det föregående] medan en del av det föregående tillståndet överlever [i det nya]. Så genom att bevara detta från [intrycken av] det nya tillståendet kan tjänaren bekräfta det.

Och hos mig är åsikten att en tjänare inte har uppnått någon verklig station (maqâm) förrän han höjer sig över den och därefter bevarar den och försäkrar sig om dess autenticitet [fa yusahhihu-ha].

Du bör veta att vägfararna genom dessa stationer (maqamât) är väldigt olika varandra, de är inte samstämmiga kring [stationernas] definitiva ordningsföljd och har heller  inte ett gemensamt mål.

En rad tidiga och senare författare har komponerat böcker i detta ämne och kanske finner du inte dem, eller flertalet av dem, vara en tillräcklig hjälp trots deras kvalitéer.

Några av dem indikerar principer (usûl) utan att återge detaljerna (tafsîl); några av dem samlar narrativ (hikâyât) utan att återge dess principer, utan att särskilt betona grundsatser och regler (nukta).

Och bland dem finns de som inte skiljer mellan de särskildas (khâssa) stationer och de vanligas (‘âmma) behov.

Och bland dem finns de som räknar upp extatiska uttalanden från de hjälplösa (maghlûb) som stationer och lägger fram uttalanden från de som funnit (wâdjid) och allusionerna från de som redan är fast etablerade (mutamakkin) som något för den vanlige (‘âmma) att följa.

Och de flesta av dem talar inte om grader (daradjât).

***

Korrigerandet och det autentiska säkrandet av de inledande stadierna

Korrigerandet och det autentiska säkrandet av de inledande stadierna är att:

Ta itu med arbetet genom att betrakta med uppriktighet (ikhlâs);

Att följa profetens föredöme (sunna);

Att hålla förbuden genom att betrakta med fruktan (khawf) och att se med respekt (hurma);

Att vara medkännande med världen genom att erbjuda råd (nasîha) och avhålla sig från att vara en börda;

Och att undvika varje sällskap som kan förstöra de andliga stunderna (waqt) och varje orsak till hjärtats frestelse.

I denna fråga finns det tre slags människor:

  1. Den som handlar mellan fruktan (khawf) och hopp (ridjâ’); och som tar sikte på

kärleken, med måttfullhet (och anspråkslöshet – hayâ’) som följeslagare; detta är den som kallas för murîd.

  1. Den som flytt undan förskingringens (tafarruq) dal till koncentrationens (djam‘) dal; och om denna säger man: murâd.
  1. Den som är något annat än dessa två, en hycklare som frestas och blir lurad.

Varje stations nivåer

Alla dessa stationer har tre nivåer (rutab).

Den första nivån: Påbörjandet av vägfarandet (sayr) för den som går fram (qâsid);

Den andra nivån: Att gå i exil (ghurba); och

Den tredje nivån: Att nå fram till bevittnandet (mushâhada) som drar mot det essentiella förenandet (‘ayn at-tawhîd) längs med utslocknandets (fanâ’) väg.

Den första graden:

Det har berättats för oss om innebörden i den första graden i profettraditionen av al-Husayn bin Muhammed bin ‘Alî al-Farâ’idî, från Ahmad bin Muhammed Hasanawiya, från al-Husayn bin Idrîs al-Ansârî, från ‘Uthmân bin Abî Shayba, från Muhammed bin Bashr – han är al-‘Abdiy – från ‘Umar bin Râshid, från Yahya bin Abî Kathîr, från Abî Salama med Abî hurayra – må Guds nåd vara över honom – som källa att profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – sade:

Gå fram (sîrû)! De ensamma (mufarridûn) har kommit före!

Man frågade, ”Vilka är de ensamma, o Guds sändebud?” Han svarade, ”De som skälver (muhtizzûn) med åminnelse (dhikr) av Gud den upphöjde. Åminnelsen kommer att befria dem från bördor och på domedagen kommer de med lätta bördor”. Denna tradition är hasan. Den har inkluderats i Muslims Sahîh, (med ordalydelsen): ”De ensamma kommer att nå först fram.”

Den andra graden:

Vad gäller innebörden i att gå i exil (ghurba) har Hamza bin Muhammed bin ‘Abdullâh al-Husayni informerat oss om, från Abû-l-Qâsim ‘Abd al-Wâhid bin Ahmad al-Hâshim – sufin, från ‘Abdallâh ‘Allân bin Zayd ad-Dînawâriy – sufin från Basrah, från Dja‘far bin Muhammad, från sin far, från sin farfar, från ‘Alî – må Gud vara nöjd med honom, från Guds sändebud – må Guds frid och välsignelser vara över honom – som sade:

Sökandet efter Sanningen (Gud – al-Haqq) ligger i exil (ghurba).

Denna profettradition (hadîth) är gharîb och jag har återgett den enbart på grund av ‘Allâns överföring.

Den tredje graden:

Och om innebörden i uppnåendet av bevittnandet (mushâhada) har Muhammed bin ‘Alî bin al-Husayn al-Bashâniy – må Guds nåd vara över honom – berättat för oss, från Muhammed bin Ishhâd al-Qarshiy, från ‘Uthmân bin Sa‘îd ad-Dâramî, från Sulaymân bin al-Harb, från från Hammâd bin Zayd, från Matar al-Warrâq, från Abî Burayda, från Yahyâ bin Ya‘amar, från ‘Abdullâh bin ‘Umar, från ‘Umar bin al-Khattâb i traditionen där Djibrîl frågar Guds sändebud – över honom vare Guds frid och välsignelser  – om, ”Vad är Ihsân?”, och han svarade:

Det är att du dyrkar Gud som om du såg Honom framför dig,

En kommentar

  1. Aman 6 november, 2016 på 15:20 - Reply

    Subhan Allah. Befinner mig i en period där jag grubblar över vart jag hör hemma.

    Salafisterna är noga med att hålla sig borta från bidah vilket är bra (trots att dem tyvärr kan gå till överdrift) men samtidigt så verkar dem brista i andlighet och har problematisk fiqh.

    Sufisterna förespråkar andlighet men har så mycket bidah och även shirk bland sina rang att jag inte känner mig hemma där heller.

    Ser ett så hatiskt beteende från båda sidorna samt brist på adab. Förstår inte hur någon av dessa grupper kan påstå sig följa dem individer dem förespråkar (vare sig från salaf eller andra awliya). Jag menar nu inte varje salafi eller varje sufi utan generellt. Det är för många hårda hjärtan bland dem och för mycket extremism (salafi och sufi) och liberalism (sufi).

    Tack för att du skrev denna artikel. Jag hoppas att den kommer att hjälpa mig i sökandet efter siratal mustaqim.

Skriv en kommentar