Konsten att hålla sig i schack från gudalagsattack

januari 26, 2016 En kommentar »
Konsten att hålla sig i schack från gudalagsattack

Det finns en juridisk princip inom tolvshi’ismen enligt vilken man bör göra tvärtemot ahl al-sunna i vissa handlingar och därmed särskilja sig från dem. Denna tvärtomprincip, i ny form, har dock spridit sig under senare år bland vissa sunnitiska muslimer. Dessa muslimer förnekar och hånar allt som deras motståndare står för i de ändlösa debatterna mellan olika grupperingar – sufier, salafister, ikhwanister och ”traditionella muslimer”. Problemet är dock att flera av åsikterna som hånas är standardåsikter inom de sunnitiska rättsskolorna. Hånet blir således ett förlöjligande av den islamska lagen och några av de största muslimska lärda genom historien. Sådana förlöjliganden av religionen kan i värsta fall leda till utträde ur islam (kufr) och i dess mildaste form sedefördärv (fisq). I alla fall handlar det om, som Qadi Abu Bakr brukar säga, enorm okunskap (jahl ’adhim).

Detta problem är vanligare än vad de flesta tror. För att illustrera detta kan vi betrakta några exempel:

  • En ikhwani som argumenterar mot salafister förlöjligar en salafi-fatwa som säger att schackspel är haram, trots att åsikten har förmedlats från följeslagare som ’Ali ibn Abi Talib och ’Abdallah ibn ’Umar och trots att det är  är standardåsikten bland den stora majoriteten rättslärda – däribland Malik, Abu Hanifa och Ahmad ibn Hanbal.
  • En maliki-sufi som argumenterar mot salafister och i sin iver förlöjligar åsikten att gemensam åminnelse (dhikr) är en förkastlig innovation (bid’a) trots att det är standardåsikten i malikiskolan.
  • En sunni-ash’ari som använder argumentet att wahhabismen är fyrkantig, onyanserad och intolerant i sitt fördömande av vad de betraktar som förkastliga innovationer för att i samma stund attackera sunnitiska bröder som påminner dem om alternativa åsikter från Ahl as-Sunnas juridiska bredd, tolerans och mångfacetterade nyansrikedom.
  • En salafi som förlöjligar sadl al-yadayn bland malikiterna trots att många av salaf praktiserade detta.
  • En maliki som förlöjligar qabd och raf’ al-yadayn trots att det är den bevismässigt starkaste åsikten (rajih) och trots att majoriteten av de tidiga malikiterna höll denna åsikt liksom den överväldigande majoriteten av de stora lärda.
  • En sufi-shafi’i som i kampen mot wahhabism hånar åsikten att man inte ska bygga höga gravar trots att det är standardåsikten i hans shafi’itiska skola.
  • En sufi-ash’ari som förnekar och förlöjligar de som inte håller med om det moderna påhittet att ”jihad är bara försvarskrig” trots att majoriteten av de klassiska lärda menar att ”offensiv” jihad för att upphöja Guds ord är en kollektiv obligation (fard kifaya) eller möjligtvis en rekommenderad handling om de muslimska länderna inte hotas av yttre fiender.
  • En jihadi-salafi som hånar saudiska salafiter (s.k madakhila) och kallar dem ”menstruations-’ulama” för att de inte har samma bisarra syn på självmordsbombningar som de själva.

Även utanför de sunnitiska leden, i den nyvaknade koranistiska sekten samt i de shi’itiska skolorna hånas ofta sunnan, men sakfrågan värd att ta sig an i denna text är de sunniter som tillskriver sig en madhhab och säger sig verka för diversitet och mångfald men gör detta genom intoleranta fördömande metoder. Det tillhör samtidens gåtor att den som yrkar på de fyra skolornas integritet smutskastas med tillmälen. Visdomens folk säger att när kunskapen vidgas så minskar fördömandet (mā zāda ’ilmuhu qalla inkāruhu). Kunskap medför att perspektiven breddas, överblicken diversifieras, djupseendet expanderar och fyrkantigheten imploderar. Vad paragrafen ovan kategoriskt inte betyder är att desto mer kunskap en gudstjänare förvärvar desto mer likgiltig, ljummen och tolerant blir han. Sändebudet ﷺ var inte tolerant mot avgudar, heller inte ljummen inför budskapet. Det tillhör allmän lärdom att han ﷺ lärde ut både detaljer i tvagning, menstruation och toalettetik men även samhällsförändrande moral och dess politiska applicerande och att detta ingalunda gjorde honom ﷺ  mindre rättvis eller att det hindrade honom ﷺ  i kampen för rättvisa. Däremot var han ﷺ  tålmodig med att det tar tid att riva ner det falska och bygga upp det sanna. Passionen ska inte leda till tal utan till kunskap. Tystnaden är en bättre frände än talet när man inte har studerat en juridisk sakfråga. I kampen mot intolerans ska man inte själv riskera bli intolerant ty ingen eld släcks med eld. Det som åsyftas är snarare att gudstjänaren genom kunskapsinhämtande retirerar från debatt, diskussion och argumentation. Tjafs, dispyter och pajkastning är inte sunna. Särskilt inte om pajen kastas mot religionens lärda och profeternas arvtagare.

En av de sämsta ursäkterna för dessa förlöjliganden av Guds lag är orden: ”Ja, men tänk på alla orättvisor och krig! Hur kan man komma med en fatwa om schack (eller hijab/matregler/dhikr eller något annat icke-politiskt) när det finns så mycket större problem. Varför prioriteras inte viktigare saker?”

Att förespråka fokus enbart på individuella och privata spörsmål är sekularism och minimalism (”religion är en privatsak”). Även att förespråka fokus enbart på samhälleliga frågor är sekularism och modernism (”islam är en samhällsordning som inte kräver individuell förbättring”). Att förespråka fokus på både individuella och kollektiva spörsmål är sunna. Och även om det är sant att vissa lärda borde fokusera mer på samhälleliga problem så är det inte en ursäkt att baktala och förlöjliga dem, deras åsikter och alla andra stora lärda som tagit samma åsikter. Andras tillkortakommanden gör inte dina synder tillåtna.

Islam som helhetligt levnadsmönster är ett levande panorama av bredd och mångfald. På alla plan berikas människan genom efterlevande av lagen. Den fördolda sfären och hemmet är lika viktigt som samhället just för att familjen är en mindre manifestation av ett samhälle och utgör själva samhällets byggstenar helt i enlighet med den mänskliga naturen. Det är genom ett omedvetet ituklyvande av denna helhetlighet som sekularismen kommit att bli dagens ledande statsskick. Samma person som yrkar på att kampen för orättvisor är prioriterat över den personliga individuella moralen är alltför ofta samma person som inte vill se implementerad islam (shari’a) som statsskick. Denna paradox medför att den kollektiva och gemensamma kampen för rättvisan förvisas bort från islams sfär och uteslutande blir ett sekulärt verktyg. Det historiska skeende som ledde till dekonstruktionen av samhällelig islam och förespråkandet av en sekulär privatmoralism går inte att reversera. Det som hänt har hänt och är irreversibelt. Framtidens formande måste däremot nödvändigtvis innefatta lojalitet mot ursprunglighetens islam. Som Malik sade, ”De sista av denna umma kan enbart rättas till på det sätt som rättade de första av dem.

AlgerianMoors

En kommentar

  1. Ibn Åke 1 februari, 2016 på 11:43 - Reply

    Ja, när religionen blir subkultur och identitetsmarkör…
    Allahumm-ihdinaa li-ahsan-il-akhlaaqi…

    Utan att för den saken bli föraktfull måste jag dock med handen på hjärtat säga att det finns mycket inom traditionen som jag finner problematiskt för vår tid. Bara för att något är/var en produkt av legitim ijtihaad gör det nödvändigtvis inte till en allmängiltig slutsats i evighet. Finns en hel del jag skulle kunna dra upp, men då hade jag gjort mig skyldig till ovanstående klavertramp. Kontext och sammanhang bör inte underskattas. Förmoderna förhållanden, tider utan internationella överenskommelser etc. har tveklöst färgat vår fiqh, liksom den idag fått nya nyanser i enlighet med tidsandan – på gott och ont…

Skriv en kommentar