Juridisk erosion om otillåten migration till trolös nation

februari 16, 2016 En kommentar »
Juridisk erosion om otillåten migration till trolös nation

Är det egentligen tillåtet att emigrera till icke-muslimska länder? 

En juridisk hijra från komfortabel falskhet till obekväm sanning

Det är många muslimer som undrar kring migrationsfrågor i vår samtid. Vi lever i en tid av stora folkomflyttningar där vissa moraliska gränser successivt suddats ut och andra sorters världsliga gränser bevakas med rigid paranoid vaksamhet. I denna nya folkvandringstid är det viktigt att återknyta till vad shari’a faktiskt säger om dessa frågor. Besynnerliga pseudo-jihadistiska sekter så som IS missbrukar islams fiqh som propaganda för att värva oskolade ungdomar till brottsligt sedefördärv i fjärran länder. Även sanna ord kan missbrukas i ondskans tjänst, precis så som juridikens mästare ‘Ali ibn Abi Talib förklarat (kalimat al-haqq urida biha batil). Vi måste vaccinera våra ungdomar och kunskap är det vaccin de behöver. Det är därför av värde att dagens muslimer utrustar sig med genuin kunskap om deras egen religions föreskrifter så att de inte famlar i blindo och chansar eller gissar sig fram till vad shari’a säger om migration.

Vi lever i en tid av urskillningslöst våld där ljusskygga grupperingar förvanskar den islamiska lagen och folk känner sig otrygga. Även ickemuslimer undrar kring vad religionen islam egentligen säger om migration till ickemuslimska länder. Pinsamt nog frågar ickemuslimerna om islam överhuvudtaget ställer krav på muslimerna att uppföra sig gott eller om islam tvärtom uppmanar till kriminalitet, tribal egennytta och bedrägeri. Artikelns fokus och syfte är att uppmana muslimer att engagera sig i pietistisk daw’a, eller åtminstone att muslimer ska börja praktisera sin religion öppet. Det finns en myriad olika sätt att bjuda in människor till islam. Daw’a kan röra sig om att uppfostra en muslimsk familj, att visa islams godhet genom att osjälviskt betjäna ickemuslimer, att demonstrera muslimsk människosyn genom barmhärtigt omhändertagande av fattiga, att visa islams storhet i vardagen genom att leva enkelt och sparsamt och inte engagera sig i ränta eller konsumism. Ickemuslimerna törstar efter en islam av osjälvisk khidma (tjänarskap). Det finns krav (wajibat) och villkor (shurut) för att leva i ickemuslimska länder och det är bl.a. att man ska hålla fast vid islams sha’air, yttre kännetecken, och etablerar religionen och dess lag.

Det ska poängteras redan från textens begynnelse att tesen är enkel. Kortfattat så är domen att en ickepraktiserande (fasiq) är förbjuden att leva i ickemuslimska länder, och detta gäller alla fyra rättsskolor inom Ahl as-Sunna. Rättslärda har t.o.m. fastställt att man heller inte får hjälpa ickepraktiserande muslimer (fussaq) att resa till ickemuslimernas länder och man bör förhindra sådana muslimers resor genom vägspärrar och gränsbevakning. Förr i tiden fanns emellertid inte pass, personnummer och taggtråd. I texten nedan finns en strävan att citera klassiska jurister främst från tiden innan Muhammad ibn ‘Abd al-Wahhabs rörelses uppkomst så att ingen modernist som gömmer sig i traditionella led ska kunna påstå att hijra är ett salafitiskt påfund. Det tillhör de fyra rättsskolornas fiqh. Men det kräver också att man nyanserat tar upp bredden och spännvidden i frågan tvärs över skolornaAtt ”etablera” islam i Sverige innebär att göra det Gud har beordrat oss att göra i de situationerna som vi befinner oss i. Vi har  således ”etablerat” shari’a om vi följer Guds befallningar för hur muslimer ska leva just i icke-muslimska omgivningar. Många misstar sig angående detta: shari’a är Guds befallningar och regleringar av våra handlingar, inte ett lagsystem. Det är just därför som Islam är en universell religion för alla platser; ty det finns alltid ett sätt för varje individ att etablera islam i förhållande till dennes faktiska situation. Det framgår klart och tydligt att det finns legitima skäl för en praktiserande muslim att leva sitt liv i dar al-kufr i Ahl as-Sunnas fyra rättsskolor. Sakfrågan är inte så fyrkantig som vissa idag vill få det att verka. Att etablera religionen och ägna sig åt daw’a gör vistelsen helt legal. Det är emellertid inte tillåtet att gissa sig fram till ahkam i shari’a eller ändra den gudomliga lagen på eget bevåg med hjälp av politiska ideologiska argument utan juridisk uppbackning från de rättslärda. Sayyidi ‘Abdalrahman al-Akhdari nämner detta som en av de sex förbudspunkter han såg som allra viktigast:

Det är inte lagligt att utföra en handling förrän man känner till Allahs dom (hukm) i frågan. Man borde fråga kunskapens folk och imitera de som följer Muhammads sunna som vägleder folket till lydnad och varnar dem att följa satan.

Malikiterna i Sverige är relativt få och det är därför lämpligast att inleda med de andra skolorna innan dess att vi presenterar Malikiskolans domar om hijra, och vi börjar genom att presentera Shafi’i-skolans perspektiv här nedan:

1. Rekommenderat (mandub) att leva bland ickemuslimer om man förmår praktisera sin religions lag fullt ut och öppet befästa dess tecken, om man är fullt säker och förvissad om att det kommer leda till att religionen sprids. Det är bara en rekommenderad handling om det kopplas samman med daw’a och att det i regionen är fullt tillåtet att sprida religionen.

2. Förkastligt (makruh) att leva bland ickemuslimer om man fritt kan praktisera religionen och öppet etablera dess yttre tecken (sha’air) och leva helt fritt som muslim med alla dess plikter men det inte är så troligt att det leder till att religionen sprids.

3. Förbjudet (haram) att leva bland ickemuslimer om man på något sätt är förhindrad att etablera religionens lag och öppet visa dess tecken.

Den shafi’itiske mästaren Shams al-Din al-Ramli gav en fatwa som berörde det fordom muslimska Andalusien som erövrats av de kristna. Al-Ramlis åsikt var att det var wajib (obligatoriskt) att bo kvar på den iberiska halvön för att landet skulle förbliva dar al-islam. Men ett sådant ädelt ställningstagande härstammar ur den fasta övertygelsen att gårdagens rättslärda tog för givet att en muslim bor kvar i fientlig terräng för Guds skull (daw’a och ribat) och alltså inte för bekvämligheten, bidragen eller för friheten att slippa praktisera islam. Den shafi’itiske rättslärde al-Mawardi (d.1058) sade även att om muslimer bor i ett område och däri fritt kan döma enligt shari’a så blir detta område dar al-islam även om muslimerna skulle befinna sig i minoritet. Mawardi sade även att bosättningen i ett sådant område där lagen kan råda fritt kan vara bättre än emigration men bara under villkoret att det görs för att vinna över konvertiter till islam. Al-Sawi förklarade att trots att ickemuslimerna har erövrat al-Andalus så förblir den iberiska halvön Dar al-Islam fram till Domedagen. Han sade att så länge muslimerna kan döma enligt shari’a i Andalusien så kommer emigration (hijra) därifrån inte att vara obligatoriskt. Imam al-Shafi’i själv sade: ”Profetens sunna indikerar att emigration är obligatoriskt för den som kan, eller om han utsätts för svårigheter beträffande sin religion i det land där han blivit muslim”. Den shafi’itiske mästaren Qadi Zakariyya al-Ansari (d.1520) sade: ”Det är obligatoriskt att emigrera bort från ickemuslimernas land till muslimska länder för de som kan, eller om de inte kan etablera sin religion öppet”. Al-Nawawi säger i Rawdat al-talibin att om en muslim är svag och inte kan praktisera sin religion så är han förbjuden att bo bland ickemuslimer. Men om han inte kan och har legitima skäl så är han ursäktad fram till dess att han får möjligheten.

Inom hanafiskolan separeras världen i dar al-harb och dar al-islam. I de klassiska texterna finns det inget annat än dessa två motpoler. Områden i dar al-harb som inte bekämpar muslimerna kommer alltså ändå att kategoriseras som dar al-harb fast där kriget (harb) för tillfället är suspenderat. Man får inte bosätta sig i dessa områden annat än för pressande nöd (haja). Det är emellertid tillåtet att färdas in i området för handel. Inom hanafiskolan råder det ikhtilaf mellan de som säger att man utgår i om makthavaren är muslim och det generella styret, medan andra säger att man utgår från möjligheten att praktisera islams lag öppet.  Den hanafitiske lärdomsgiganten Al-Sarakhsi (d.1090) sade att det var ogillat att ha intim samvaro med sin hustru om man befann sig i ett ickemuslimskt land av fruktan för vad som skulle kunna ske barnet. En annan av de stora bland hanafiterna, al-Jassas (d.980), stödjer sig på Hasan al-Basris åsikt som var att livet bland ickemuslimer är att gå emot religionen och att det går emot Koranen och konsensus. Majoriteten av de rättslärda säger att dar al-islam är där islams lag råder och dar al-kufr är där annan lagstiftning råder. Qadi Abu Yusuf sade att dar al-islam är de områden där islams lag råder även om muslimerna är i minoritet. Enligt Abu Hanifa så finns det tre villkor: Ickemuslimernas lagar råder, territoriet är separerat från dar al-islam, och muslimerna och ahl al-dhimma förlorar sina rättigheter.

Ahmad ibn Hanbals rättsskola kan sammanfattas genom Muwaffaq al-Din Ibn Qudamas (d. 1223) ord ur al-Mughni:

Hanbaliterna säger att om muslimerna kan styra enligt deras lag i ett ickemuslimskt territorium, förutsatt att de är trygga från att skadas och inte fruktar för att deras religion ska gå förtappad, så är migration inte obligatoriskt. Men även under sådana omständigheter så är det rekommenderat att de ska emigrera därifrån för att muslimer inte ska bidra finansiellt till ickemuslimernas styrka. Om muslimerna lider under förtryck eller ej har medlen så är de ursäktade från att emigera fram till dess att svårigheterna avlägsnats.

Ibn Qudama talar om tre kategorier. Det är obligatoriskt att göra hijra om det påverkar religionen att bo i sådana områden. Det är inte obligatoriskt för de sjuka och de gamla, och de är ursäktade. Det är rekommenderat att emigrera även om livet i dar al-kufr tillåter religionen att blomstra. Imam Ahmad ibn Hanbal blev tillfrågad om en person som flyttar med sin familj till gränsen till ett ickemuslimskt land. Hans svar var: ”Jag fruktar att han kommer utsätta sina barn för ickemuslimernas påverkan”.

Den malikitiske mästaren al-Dasuqi (d.1815) skrev:

Bilad al-islam blir inte dar al-harb bara genom att kuffar tar makten utan det blir dar al-harb först när islams kännetecken (sha’air) stoppas. Men så länge islams kännetecken, eller merparten av dem, förblir etablerade så räknas det inte som dar al-harb.

Malik ibn Anas, den kunskapsgigant som givit namnet åt malikiskolan, sade:

De koraniska verserna om emigration visar att varje enskild muslim måste emigrera från regioner där lagen förvanskas och sanningen inte råder.

Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi skriver in sitt verk al-Ahkam:

Migration delas upp i sex kategorier. Den första är att emigrera bort från otrons land till religionens land. Detta var obligatoriskt under profetens ﷺ  tid och denna sorts migration är obligatoriskt fram till Domedagen. Den sorts migration som avslutades då Mecka erövrades var den hijra som ålade folk att emigrera till profeten ﷺ  varhelst han befann sig. Det är obligatoriskt för den som konverterar till islam i ett ickemuslimskt område att flytta till muslimska områden. Om han stannar kvar så syndar han och det finns meningsskiljaktigheter om hans status.

Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi skriver i al-Arida:

De rättslärda är oeniga om konvertitens status om han stannar kvar i ett ickemuslimskt land. Kan han bestridas och kan hans egendom beslagtas? Malik sade: ”Hans liv är heligt men hans egendom kan beslagtas fram till dess att han reser till dar al-islam och etablerar sitt ägarskap.

Qadi Abu Bakr kategoriserar det även som obligatoriskt att emigrera bort från innovationens land (dar al-bid’a). Ibn al-Qasim återger från imam Malik att det är förbjudet för en muslim att leva i ett område där föregångarna (salaf) kritiseras och skändas. Qadi Abu Bakr kommenterar angående detta att det bara är obligatoriskt att flytta om man inte kan förändra det. Han återger också att samma sak är gällande i ett område som övertagits av öppna syndare.

La_rendición_de_Granada

Nedan ska vi ta itu med frågan om muslimer är tillåtna att bosätta sig i ickemuslimska länder och fokus kommer ligga på malikiskolan. Modernister har hävdat att hijra bara ansågs obligatoriskt under tiden efter att Andausien fallit under kristet styre. Som en sorts tidsbegränsad plikt. Vi kommer därför nedan av pedagogiska skäl att dela upp de malikitiska juristernas svar i olika århundraden för att påvisa sakfrågans universalitet. Andalusierna är välkända för deras starka ställningstagande i frågan. Ibn Hazm sade: ”Den som är bland dem, utom för jihad eller för att leverera makthavarens brev, då kommer en timme bland dem betraktas som hans bosättande där”. Den mest välkända fatwan om detta ämne är författad av shaykh Ahmad al-Wansharisi (d.1508). Han var stormufti i Fes i dagens Marocko och förbjöd muslimer att frivilligt bo i ickemuslimska länder. I hans fatwa Asna al-matajir blir han tillfrågade om sådana muslimers tillstånd. Frågeställaren beskriver att en grupp muslimer som hånar emigration (hijra) och hyllade kristet styre och föredrog att leva bland ickemuslimerna. Shaykhen svarar:

”Även den som bor i ickemuslimska länder med goda intentioner har i själva verket förnedrat sig själv”.

Detta är samma sak som uttrycks av Ibn ‘Abd al-Barr:”Hur är det möjligt för en muslim att leva i ett land som styrs av otro och där hans trosbekännelse kommer förlöjligas?”. Al-Wansharisi och andra malikitiska lärde såg det permanenta bosättandet i ickemuslimska länder som en politisk trohetsed (bay’a) till det ickemuslimska styret, alldeles speciellt i de fall då en pakt mellan muslimer och ickemuslimer hade upprättats där muslimerna betalar skatt till ickemuslimerna. Men i hans fatwa var det inte det som var huvudfrågan. Han säger att själva bosättandet i sig själv är att synda mot Gud och att frivilligt förnedra islam. Sändebudet ﷺ  sade: ”Jag är fri från varje muslim som lever med avgudadyrkarna” (Abu Dawud).

Den malikitiske rättslärde Ibn Bartal blev tillfrågad om de muslimer som har gått med på att betala skatt till ickemuslimer och shaykhen beskrev dem som ”ett syndande folk som är olydiga inför Gud och bryter mot Hans sändebuds föredöme”. Han sade att de vanliga muslimerna förmodligen var okunniga om detta och att de blivit lurade av sina lokala rättslärda. Han beskrev fem olika kategorier av muslimer som bosätter sig i ickemuslimska länder. Den första kategorin är i vårt sammanhang relevant då den beskriver de som håller fast i sin religion men som ändå betalar skatt till ickemuslimerna. Dessa muslimer betraktas som syndiga eftersom de betalar skatt. De är inte tillåtna att vittna i en domstol eller att leda bönen men deras liv och egendom förblir heligt. Ibn Bartal säger:

Det är inte tillåtet för en muslim att ingå ett avtal med villkoret att han ska betala dem skatt. Detta är de lärda enstämmiga om i Maliks skola. Således är den som gör detta syndig mot Gud och har gått emot Hans sändebud. Det som är obligatoriskt för dig och dina mästare som bor där är att informera dem om deras synd och tillrättavisa ledarna så mycket du förmår. Om de inte hörsammar dig, så ska du vända dem ryggen, och det kommer inte att vara tillåtet för dig att agera som deras beskyddare eller att du vittnar till deras fördel, och inte heller att du ber begravningsbönen över dem, och att du närvarar i deras domstolar, förrän de omvänder sig från deras synd och förkastliga beteende. Du har även sagt att de betalar skatt till de kristna, de handlar med dem, och de hämtar saker åt dem som de behöver. Vårt svar är att det inte är tillåtet för en muslim att ge dem något som kan stärka dem mot muslimerna, och det är förbjudet att sådant säljs till dem, och att det köps från dem, om det sker på en sådan plats där muslimen är i underläge.

En annan av de malikitiska rättslärde al-Waryagli (d. 1489) som var en av de största i sin tid och som nådde nivån av ijtihad. Han var fullärd i alla fyra rättsskolor men dömde enligt den malikitiska skolan. Han understryker att det är viktigt att särskilja mellan de muslimer som befinner sig i ickemuslimska länder frivilligt (tataw’u) och de som befinner sig under tvång (ikrah). Avsikten (niyya) är således i fokus. I sin fatwa understryker han att det är förbjudet att leva under ickemuslimskt styre och obligatoriskt att emigrera.

Al-Mawasi (d. 1491) var en av Nordafrikas största rättslärde och var mufti i Fes. Hans fatwa säger:

Beträffande muslimer som lever under ickemuslimskt styre så är detta förbjudet. Den som reser till dem har förlorat sin religion och sin status i denna värld och det är ett brott mot hans mästares befallning ty det är inte tillåtet för en muslim att ingå ett avtal med ickemuslimerna om att han ska betala dem skatt. Detta är alla överens om i Maliks skola. Den som gör det får sitt vittnesmål avvisat och han ska inte leda bönen.

Al-’Abdusi (d.1446) var en marockansk mufti som gav fatwa om att muslimerna inte syndade genom att bo kvar i ickemuslimska länder om de hotades. I kommunikation med fyra malikitiska domare i Egypten gav han fatwa som tillät muslimerna att skjuta på emigrationen och tills vidare bo kvar om de inte ägde pengar för att finansiera emigrationen. Han vidhöll emellertid att själva emigrationen var obligatorisk. Al-’Abdusi var huvudmufti i Fes och imam över Qarawiyin och var en av den välkände al-Waryaglis lärare. Hans åsikt i frågan är emellertid att de muslimer som befinner sig i ickemuslimernas land frivilligt och inte under hot är stora syndare och han säger att det finns konsensus bland de rättslärde att deras vittnesmål refuseras. Han baserar detta på hadith och Imam Maliks uttalande och säger att bara den muslim vars tro är bräcklig skulle kunna vara nöjd att leva i ett land av kufr.

Al-Wansharisi sade i sin fatwa: ”Att underkasta sig ickemuslimskt styre och att bosätta sig i deras länder är förbjudet om man har möjligheten att kunna emigrera. Det är inte tillåtet ens för ett ögonblick eller en timme under en dag. Befallningen som gäller är att de ska emigrera bort från ickemuslimska områden till områden där deras lagar inte gäller”. Han säger att han baserar detta på koraniska verser, och hadither där Muhammad ﷺ  deklarerar sig fri från muslimer som lever bland ickemuslimerna, och konsensus bland de rättslärda att den som konverterar till islam i dar al-harb måste emigrera, samt imam Maliks förbud mot att en muslim bosätter sig i ickemuslimska länder. Vidare säger han: ”Det som är obligatoriskt för de muslimska ledarna och för hela gemenskapen, må Gud skydda och hjälpa dem, att förbjuda muslimer att resa in i ickemuslimska länder och att sätta upp gränsposteringar längs med gränsen så att ingen kan resa in där”. Han baserar detta på imam Maliks starka avsky för att muslimer reser in i ickemuslimska områden för att ägna sig åt handel och han förklarar att vägarna ska blockeras för att hindra muslimer från att resa dit. Den andalusiske rättslärde al-Baji gav fatwan om att en muslim som lever i ickemuslimska länder dödas av misstag så behöver man inte betala blodspengar för honom. Al-Wansharisi säger vidare, ”Det är uppenbart att det är ett tecken på förräderi och avvikelse från rätt tro, och att hjärtan och viljor korrumperas. Det är för att handlingen indikerar förnöjsamhet med otro och förnöjsamhet med otro är i sig själv otro. Shaykh Abu’l-Hasan al-Ash’ari, må Gud vara nöjd med honom, jämställde belåtenhet med otro med otron i sig själv”. Al-Wansharisi säger dock inte i fatwan att dessa muslimer blivit avfällingar (murtaddin). Deras brott är att de är nöjda med ickemuslimskt styre och offentligt säger att de vill att styret ska förbliva. Shaykhen säger detta är nära otro.

En annan malikitisk rättslärd är al-Bija’i som var samtida med al-Wansharisi. Han blev tillfrågad om en region där muslimer och ickemuslimer lever blandat. Folket är beskattat och syndiga handlingar sker öppet. Muslimer förnedras och ickemuslimer hyllas. Muslimerna tvingas betala moms (maks) på allting de köper. Frågeställaren frågar om det är tillåtet att bo på en sådan plats om man inte kan förändra invånarnas sedvänjor. Frågeställaren frågar även om det är tillåtet att köpa och sälja med momsbelagda varor om han är tvingad till det. Al-Bija’is svar var att det är obligatoriskt (wajib) att fly från ett sådant område. Om emigration är omöjligt så ska han bo kvar och tålmodigt vänta. Han rekommenderar mannen att bara köpa de varor han verkligen behöver för sitt uppehälle och inte köpa något utöver det. Han ska försöka undvika det förbjudna så gott det går. Han får inte köpa något utöver darura (pressande nödvändighet)An-Nawawi sade ”Maks är en rebellisk handling och en av de stora synderna.” Maks är en procentuell beskattning, vanligtvis 10 %, som tas från handelsmännen på en marknad. Med andra ord en beskattning på handel i europeisk mening, förutom att den europeiska beskattningsnivån numera är en fördubbling av den ursprungliga procentkvoten. Den enda legitima orsaken för att beskatta handelsmännen är kostnaden för att upprätthålla själva marknadsplatsen. Den moderna termen för inkomstskatt – darîba – används på ett sätt som avslöjar dess natur. Under den klassiska eran så var det vanligt att slavar som bemästrat ett visst hantverk jobbade ute på marknaden. De var vanligtvis tillåtna att komma och gå fritt och kunde således fritt praktisera deras färdigheter och tjäna egna pengar, och vanligtvis arbetade de för att kunna köpa sig fria från sina ägare. En del av överenskommelsen var att ägaren beskattade sin slav med en viss summa som slaven skulle ge honom, och det kallades darîba.

En annan maliktiskt rättslärd är Abu’l-Hasan al-Zawawi (d. 1413). Han blev tillfrågad om emigration från ickemuslimska områden är obligatoriskt. Hans fatwa sade att de malikitiska rättslärde är eniga (konsensus) om att det är förbjudet för en muslim att frivilligt bo i ickemuslimska områden där de lyder under deras lagar. De som kan är ålagda att emigrera.

Samma fråga ställdes till huvudmuftin i Granada, al-Mawwaq (d.1492), som blev tillfrågad om en muslim fick lov att resa till ickemuslimska länder för att besöka sina föräldrar där. Han svarade att det är obligatoriskt att emigrera men att det även är obligatoriskt att hedra föräldrarna. Besöket blir tillåtet men bosättningen förbjuden.

En annan malikitisk rättslärd Abu al-’Abbas al-Zikri (d.1493) som var stormufti i Tlemcen i Algeriet ansågs vara den mest kunnige i sin tid. Han sade att det är tillåtet att strida mot muslimer som bosätter sig i ickemuslimska områden eftersom de frivilligt blivit som de som de väljer att bo bland. De två malikitiska juristerna al-Nali och ibn Harun från Marocko gick stark emot denna fatwa och sade att de inte ska betraktas som avfällingar. De yrkade på att muslimer som bor i ickemuslimska områden bara betraktas som stora syndare och inte avfällingar. En generation senare kommenterade den malikitiske juristen Abu al-Hasan ibn Harun al-Malghari al-Fasi (d.1545) om detta. Hans fatwa säger att den som beger sig av till dar al-harb utan giltig anledning skulle betraktas som avfälling.

Al-Wansharisi såg problemet som så allvarligt att han ålade befolkningen att övervaka vägarna och handgripligen förhindra att någon muslim reste dit. De andalusiska fatawa som finns om detta ämne är alla enstämmiga. Det allra lägsta kravet som åligger muslimen som hamnat under ickemuslimsk lagstiftning är att han ska göra sitt bästa för att emigrera. Wansharisi stödjer sig på Ibn Rushd och kapitlet ur al-muqaddimat al-mumahhidat om att resa in i ickemuslimska områden för att ägna sig åt handel. Ibn Rushd citerar imam Maliks uttalande i Mudawwana om att emigration är obligatoriskt fram till Domedagen. Vidare säger Ibn Rushd att emigrationens plikt är tydlig i Koranen, sunnan, och att de lärde enats om att den som konverterar i ickemuslimska områden är ålagd att flytta till regioner där muslimsk lag råder. Han säger att konvertiten kan resa tillbaka till sitt fädernesland om landet blir muslimskt men att det är förbjudet att resa till sådana regioner för handel eller för någon annan orsak eftersom det är olagligt för en muslim att lyda ickemuslimska lagar som går emot shari’a. I Wansharisis fatwa citerar han hadither vari profeten Muhammad ﷺ förklarar sig fri från de muslimer som lever bland de otrogna, och befaller sina följeslagare att inte bo bland dem ty ”den som lever bland dem blir en utav dem”. Wansharisi bestrider motargumentet som säger att den första hijran som gjordes till Abyssinien gjordes till ett kristet land. Detta säger han är ett bevis för att emigration måste ske av religiösa skäl och inte världsliga intressen så som handel. De tidiga emigranterna bland sahaba hyllas rikligt för deras villighet att ge upp deras rikedom och familjer när de flyttade. Denna hijra var unik och skedde innan profetens hijra och innan Meckas erövring.

I samma fatwa presenteras Maliks, al-Shafi’is och Abu Hanifas åsikter om frågan om en muslims egendom som befinner sig i ickemuslimsk terräng. Malik och Abu Hanifa ansåg att det element som säkerställde egendomens okränkbarhet var att den ägdes av en muslim och att den befann sig inom muslimernas områden (dar al-islam). Om en muslim ägde egendom i ickemuslimska länder så ägde egendomen inte samma okränkbarhet, med andra ord den kunde erövras. Al-Shafi’is åsikt var emellertid att även om muslimens egendom befann sig i dar al-harb så var den helig och orörbar. Bland de malikitiska juristerna så höll Ashhab (d.819) och Sahnun (d.854) och Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi samma åsikt som imam al-Shafi’i. Den malikitiske juristen Ibn al-Hajj lägger fram imam Maliks åsikt om att det finns en skillnad mellan födda muslimer vars land erövrats och konvertiter. Detta har nått oss i en rapport från Ibn al-Qasim (d.807) då han tillfrågades av den andalusiske juristen Yahya ibn Yahya (d. 848) om de muslimer som stannade kvar i Barcelona efter det att den erövrades av kristna år 801. De lyckades inte emigrera under ett år och blev rädda att muslimerna skulle döda dem för detta brott så de anslöt sig istället till de kristna. Maliks åsikt var att de skulle ses som rebeller eftersom de fortfarande var muslimer men deras egendom var inte laglig att beslagta. Hade det rört sig om konvertiter som inte emigrerat hade deras egendom varit laglig att beslagta.

Wansharisi säger i sin fatwa:

Att vara nöjd med att leva bland kristna och stå under deras trohetsed och att man förnekar plikten att emigrera och att man är nöjd med att betala skatt till dem och att islam inte styr och istället underordnas, och att man avsäger sig att lyda sultanen som de kristna kuvat. Detta är allvarliga brott, ett hugg mot tron och det gränsar mot otro (kufr). Må Gud skydda oss.

En annan av malikiskolans giganter är al-Mazari (d. 1141) från dagens Italien (Mazara, Sicilien). Al-Mazaris tillfrågades om muslimer som reser till ickemuslimska länder för att köpa mat. Han gav fatwan att detta är förbjudet. Orsaken till förbudet var att det fanns risk för potentiellt ocker i transaktionen. En av de frågeställningar som Ibn Qatiya ställer al-Wansharisi i Asma al-Matajir berör de andalusiska emigranternas status när det gäller vittnesmål. al-Wansharisi svarar att de muslimer som frivilligt stannar kvar i ickemuslimska länder, eller som flyttar dit, eller som drömmer om att flytta dit, förlorar sin heder och värdigheten att vittna i muslimska domstolar. Deras vittnesmål ska refuseras och de ska förbjudas från att leda bönen och de får inte lov att hålla religiösa positioner i samhället så som domare. Al-Mazari räknas som en av de mer toleranta inom skolan och när han tillfrågades om de muslimska domare som levde kvar på Sicilien då det blev kristet så menade al-Mazari att de ändå förblir trovärdiga nog att vittna i domstol. Frågeställaren säger att det är okänt huruvida dessa muslimer bor kvar på Sicilien frivilligt eller om det sker under tvång. Al-Mazari svarar att det är två aspekter som påverkar deras vittnesmål. Att de bryter mot förbudet att bo i ickemuslimska länder är det första och att en domare inte kan utses av en ickemuslimsk härskare är det andra. Att de bor under ickemuslimskt styre menar al-Mazari att man måste granska ytterligare eftersom det kan finnas olika orsaker. De som är utsatta för tvång är ursäktade. Det finns andra orsaker som al-Mazari ser som ursäkter för deras liv i förbjuden terräng. Om de hoppas på att lyckas konvertera befolkningen eller köpa fria slavar så säger al-Mazari att det är tillåtet för muslimer att bo kvar i dessa områden och han nämner att detta är alla malikitiska rättslärda överens om. Om de bor kvar för att de är frivilligt okunniga om förbudet att bo där och inte har någon ursäkt så är de hederslösa människor och deras vittnesmål är inte godkänt. Den tredje kategorin är de som frivilligt reser in i ickemuslimernas land för att tjäna pengar på handel för att därefter resa tillbaka till de muslimska länderna. Al-Mazari säger att de lärde är oeniga om deras status. Hans fatwa inleds dock med att förklara att det är förbjudet att leva i ickemuslimernas länder om man inte har en ursäkt. Man bör förklara att al-Mazari inte var så ”tolerant” som moderna muslimer hävdar. Han förbjöd nämligen muslimer från att resa in i dessa områden för att tjäna pengar just för att det är förbjudet att lyda under deras lagar som motstrider shari’a. Den enda skillnaden mellan Wansharisi och al-Mazari i denna fråga är egentligen bara att al-Mazari säger att vissa muslimer kan ha legitima ursäkter, så som exempelvis daw’a eller att de är okunniga.

Al-Mazari skriver:

Om en muslim bor i ickemuslimska områden för att han är tvingad till det så finns det inget tvivel om att hans liv där inte påverkar hans rättfärdighet. Detta är även fallet om han har ett giltigt skäl för att leva där, så som att vägleda de otrogna eller försöka hjälpa de otrogna från att begå uppenbara brott. Al-Baqillani beskriver detta, och Maliks följare säger att det är tillåtet att resa in i ickemuslimska länder för att befria krigsfångar. Men om en muslim bor där frivilligt, i en medveten okunnighet, och inte har en ursäkt så förlorar han sin rättskaffenhet. Juristerna i de olika rättsskolorna är oeniga om att acceptera vittnesmål från den person som frivilligt reser in i ickemuslimska länder för handel, och de är ännu mer oeniga om hur man ska tolka al-Mudawwana i denna fråga. Således är positionen för de som bor där och som förefaller fromma och när man inte vet om de har en ursäkt eller ej att de anses ursäktade.

Al-Waryagli var en rättslärd som lärde ut religionen under vinter och vår och som spenderade somrarna i jihad. Han blev tillfrågad om muslimer som lever sina liv i ickemuslimska länder och i sin fatwa säger han:

Det du nämnt om denna avskyvärda grupp, som Gud gjort blinda efter att Han skänkt dem syn, och som Han har vilselett till otro efter att Han skänkt dem vägledning, och som är nöjda med att bo tillsammans med de orena gudsförnekarna som inte tror på Gud den Barmhärtige och som förlöjligar vår profet och mästare Muhammad ﷺ . Jag svär vid mitt liv, sådana människor kan bara ha svag tro och Gud har lämnat dem. De hyllar de icketroende trots att de uttalar trosbekännelsen, det finns ingen gud utom Gud, och de gör allt detta frivilligt utan tvång.

En annan av malikiskolans rättslärda är ibn Rabi’ och han delar upp muslimer som bor i dar al-kufr i fyra grupper. Den första gruppen är medveten om sin plikt att emigrera men stannar kvar frivilligt. Sådana muslimer förlorar sin heder och deras vittnesmål refuseras. Den andra gruppen är också medveten om plikten att emigrera men de äger inte möjligheten. Om det finns rättfärdiga människor bland dem så accepteras deras vittnesmål. Den tredje gruppen är antingen okunniga om att de är förbjudna från att bo i dar al-kufr eller har blivit lurade av de rättslärda att det är tillåtet. Deras vittnesmål refuseras av imam Malik och al-Baqillani. Den fjärde gruppen består av de kunniga muslimer som har gjort fel i deras ijtihad genom att hävda att det är tillåtet att bo under ickemuslimskt styre trots att bevisen visar på motsatsen. Ibn Rabi’ skriver att förbudet är så uppenbart att till och med vanliga olärda muslimer som känner till grunderna i Koran och Sunna inte kan komma fram till sådana felaktiga ståndpunkter. Ibn Rabi’ säger att sådana muslimer inte ens borde finnas och deras vittnesmål refuseras av alla.

En fatwa av en annan av malikiskolans lärda, ibn al-Dabit, som var en av Abu’l-Hasan al-Lakhmis (d. 1086) studenter, sade att en domares dom, om han utsetts av en kristen makthavare, inte är giltig.

Al-Burzuli (d. 1438) säger i sin fatwa att de som inte har något alternativ är ursäktade, men om de bor i dar al-kufr och betalar skatt där frivilligt så refuseras deras vittnesmål. Al-Wansharisi säger emellertid att det är förbjudet att idka handel med sådana muslimer och att de inte har några ursäkter och att det är förbjudet att hälsa på dem, och att de ska räknas bland innovationens folk och att deras vittnesmål inte accepteras.

En annan lärd som nådde ijtihad-nivå, stormuftin i Tlemcen, Algeriet, Abu al-Fadl al-’Uqbani (d. 1450) blev tillfrågad om en domare som lever i ett land välkänt för korruption och vanhedran av shari’a. ’Uqbani var al-Wansharisis lärare och höll samma åsikt som sin elev. Al-Wansharisi säger i sin fatwa:

Den som gör sig skyldig till detta eller hjälper till i det har påskyndat sitt eget straff i denna värld och det efterkommande. Beträffande olydnad, synder, skadliga handlingar, uselhet, ovilja, gudsfrånvändhet, låg religiös status, förhatlighet och att han (domaren) förtjänar största möjliga fördömelse, så är han ändå inte jämlik med den som helt och hållet vägrar emigrera och underkastar sig fienden och lever bland dem. Dessa är långt ifrån Gud.

Bland de rättslärda som räknas som de ”toleranta” återfinner vi Ahmad bin Abi Jum’a al-Wahrani (d.1511) som var mufti över Oran. Han hyllar de som stannar kvar och håller fast i religionen trots att de är förtryckta. Han säger i sin fatwa att så länge deras avsikter är rena så är de inte skyldiga till synd om de tvingas till något ofrivilligt för att undvika förtryck och att skadas. Emigration är emellertid en plikt även enligt honom.

1600-tal

En annan malikitisk rättslärd Abu’l-’Abbas Hamdun (d 1661) var mufti i Fes. Han säger som kommentar på föregående fatwa att sådana personer ska bedömas som otrogna och att det är förbjudet att leva bland sådana ex-muslimer eftersom det är samma sak som att leva bland ickemuslimer och att en man måste sälja sin egendom och emigrera från sådana områden.

Al-Zayyati (d. 1645) samlade ihop de tidigare rättslärdas åsikter om frågan och aktualiserade den. De lärde som ses som mest toleranta och minst stränga i denna fråga så som al-Mazari, al-’Abdusi och al-Wahrani sade alla att bosättandet i ickemuslimska länder var förbjudet. Det är skolans hållning. De ansåg emellertid inte att muslimer som bosätter sig där ska få sitt vittnesmål refuserat.

1700-tal

Den malikitiske mästaren Usman Dan Fodio (1754-1817) sammanfattar sakfrågan i sitt verk Wathiqat al-ikhwan :

Emigration (hijra) från icke-muslimernas land är obligatoriskt enligt konsensus.
Ett lands domar baseras på domslutet av dess politiske amir. Om landets härskare är muslim så är det ett islamiskt land, och om landets härskare är icke-muslim så är landet ett icke-muslimskt land och det blir obligatoriskt att emigrera ifrån det.
Att bosätta sig i Dar ul-Kufr är förbjudet enligt konsensus.

Imperialism

1800-tal

Shaykh al-Tusuli var en marockansk malikilärd från Tusul men som levde sitt liv i Fes där han dog år 1842. Han blev stormufti i Tetouan. Han beskrivs som den störste malikitiske rättslärde under sin epok. Han deltog i kampen mot Frankrike och arbetade aktivt mot koloniseringen. Den välkände kämpen emir ’Abd al-Qadir al-Jaza’iri sökte al-Tusulis fatwa i de frågor som berörde tidens politik. I sin fatwa understryker han att emigration är obligatoriskt (wajib) för de som kan. De som lever i ickemuslimska områden bidrar till deras styrka och han ansåg att dessa muslimers egendom var tillåtet att beslagta. Han bemärker i sin fatwa att Ibn Rushd förbjudit de troende från att resa in i dar al-kufr för handel och adderar i sin egen fatwa att det är förbjudet att resa igenom ickemuslimska områden för att komma till Mecka för den obligatioriska pilgrimsfärden (hajj). Under samma tid levde andra rättslärda så som Ibn al-Shahid i områden som erövrats av européerna. Ibn al-Shahid försvarar detta genom att citera shafi’itiska och hanafitiska rättslärda som ansåg att det bara var obligatoriskt att emigrera om man inte kan praktisera sin religion. Även ibn al-Shahid yrkar på Ibn Rushds åsikt att det är förbjudet att resa in i dar al-kufr för handel, men hans utgångspunkt är istället att bevisa att livet bland de otrogna blott är en stor synd och inte skäl nog till att betrakta någon som avfälling (murtadd). Han erkänner i sin fatwa att emigration är obligatoriskt men yrkar på att sahaba inte alla emigrarerade under samma dag och att det därför är tillåtet att emigrera när man har möjligheten.

Under samma epok levde den egyptiske malikilärde al-Ulaysh (d.1882). Han säger i sin fatwa samma sak som al-Tusuli, som svar på en frågeställning från emir ’Abd al-Qadir al-Jaza’iri. Al-’Ulaysh var från en marockansk familj men född i Kairo. Han var utbildad i al-Azhar där han senare blev mufti från 1854 fram till sin död 1882. I sin fatwa säger han samma sak som al-Wansharisi. Emigration är obligatorisk och det är förbjudet att bo i ickemuslimska länder. Al-’Ulaysh citerar honom i sin egen fatwa med orden:

Den muslim som fortsätter att leva bland dem och som inte emigrerar till oss efter det att förtryckaren erövrat hans land, eller som flyttar från oss till dem, äger inte rätten till sin egendom eller sina barn. De vantrogna äger då hans egendom och barn precis så som de äger jorden de bor på. Detta är härlett genom analogi från den som ursprungligen var icketroende och som sedan konverterade men som ändå bodde kvar bland de vantrogna, ty han äger inte rätten till sin egendom och heller inte hans barn, och detta är Malik och Abu Hanifa eniga om, må Gud vara barmhärtig över dem båda.

Emir ’Abd al-Qadir al-Jaza’iri (d.1883) författade själv en fatwa om detta ämne. Han befann sig i strid och skriver i fatwan (Husam al-Din) att han inte har tillgång till något bibliotek. Han delar upp muslimerna som bor i ickemuslimska områden i två kategorier. Den första kategorin är de muslimer som känner till religions föreskrifter men inte litar på att Gud ska försörja dem varthelst de befinner sig. Den andra kategorin är de om inbillar sig att de är rättslärda och som lurar människorna. Emir ’Abd al-Qadir säger att de rättslärda som säger att man får lov att bo i ickemuslimska områden medvetet förvränger Guds ord och är spridare av falskhet. I sin fatwa fördömer han i starka ordalag dessa rättslärda som ger ut fatawa utan kunskap och som vilseleder folket till att tro att det är tillåtet att bo i dar al-kufr utan ursäkt eller villkor. Han säger att dessa rättslärda stinker värre än ett ruttnande åsnekadaver. Han kritiserar hur de shafi’itiska lärde så som al-Nawawi (d.1277) och al-Qazwini (d. 1227) misstolkats. Dessa shafi’itiska mästare sade att hijra är rekommenderat (mustahabb) och inte obligatoriskt för de muslimer som skyddas av sina klaner. Han säger att detta inte gäller de konvertiter som omfamnat islam medan de bor i dar al-kufr och som är skyddslösa.

En annan malikitisk rättslärd i Fes, Muhammad Gannun (d.1885), skriver i sitt verk Tahdhir fi l-iqama bi ard al-’aduw (varning mot att bo i fiendens land) att den som är nöjd med att bo i dessa länder är en utav dem. Han skriver: ”Det är välkänt och allmänt erkänt att det inte finns någon synd eller innovation som är värre än otro, och den som är nöjd med folks otro är en av dem”. Fatwan säger att emigration är obligatoriskt (wajib) fram till Domedagen. Han tar även upp Ibn Rushds fatwa att det är förbjudet att resa till ickemuslimernas länder för att tjäna pengar på handel. Gannun jämför detta med al-Mazaris fatwa som säger att förbudet även gäller att köpa mat under svält.

napoleon_and_his_general_staff-large_1_2

1900-tal

Vi avslutar med Mauretainen där vi ska se vad de mauretanska ’ulama sagt om hijra.

Ma’ al-’Aynayn al-Qalqami (d.1910) var en framstående sufi inom Qadiriyya-tariqan. ’Ayniyya-tariqan bär sitt namn efter honom. Han deltog i jihad för att försvara landet mot Frankrikes attack. Han utbildades i Marocko och var även en framgångsrik affärsman. Han gav fatwa om att det är obligatoriskt att utvandra från ickemuslimska länder.

En annan av de mauretanska rättslärda Murabbih Rabbuh (d.1925) skrev en fatwa som svar till en grupp resenärer som vill få tillgång till bevisen för att det är förbjudet att bo i ickemuslimska länder. I sitt verk Sawlat al-kaar wa malja’ al-faar fi tahrim al-iqama ma’a al-kuffar sade han att emigration är obligatoriskt. Han förespråkade al-Wansharisi och al-Tulusis fatawa i ämnet och boken presenterar alla fyra rättsskolors syn på när ett muslimskt område (dar al-islam) omvandlas till ett ickemuslimskt område (dar al-kufr). För imam Malik så övergår dar al-islam till dar al-kufr när ickemuslimska lagar börjar råda i landet. Al-Shafi’i och Abu Hanifa instämmer i detta.

En annan mauretansk rättslärde Ibn Zaydan al-Busadi (d.1934) höll samma åsikt och lämnade sitt land tillsammans med Ghudfiya-tariqans sufier när kolonialismen anlände till landet.

En kommentar

  1. Ibn Åke 16 februari, 2016 på 20:01 - Reply

    Om dar al-islam blir dar al-kufr då ickemuslimska lagar börjar råda i landet undrar jag var någonstans vi idag i så fall har ett dar al-islam? Mig veterligen gäller ickemuslimska lagar i de flesta länder världen över – muslimska inkluderade – även om juridisk fiktion ibland kan få saker att se ”islamiska” ut.

    Informativ artikel, men jag saknar en analytisk slutkläm på den. För mig tycks många av åsikterna färgade av sina respektiva tidsepoker, en förmodern era där stark åt svag och gränsdragningar inte var självklara. Läget idag är något annorlunda och betydligt grumligare. Det går t ex. på sina håll relativt oproblematisk att utöva sin tro i icke-muslimska länder, medan man i en rad ”muslimska” länder är betydligt mer repressiv gentemot religiösa uttryck. Skulle man sedan kolla på div korruptionsmätningar etc ligger våra muslimska länder i regel ganska dåligt till. Ibland får man intrycket av att inget etos alls gäller i vissa muslimska länder – en helt surrealistisk korruption regerar. Mutor har blivit en självklarhet, kvinnor antastas, religionen görs narr av mm. mm. Måste jag välja mellan ett sådant ”troende” samhälle, eller ett icke-muslimsk, men hederligt samhälle, väljer jag det senare.

    Allahumma akhridjni mukhradja sidqin…

Skriv en kommentar