Kommentar på Strindbergs ”Tal till svenska nationen”

april 8, 2016 Ingen kommentar »
Kommentar på Strindbergs ”Tal till svenska nationen”
I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
Må Guds välsignelse och frid vara med profeten Muhammad och hans familj och följeslagare

I början av 1900-talet skrev Sveriges Ibn Taymiyya, August Strindberg – denne föraktade och älskade man, med sin allvarsamma blick men blida hjärta – om religionen och vetenskapens betydelse i Tal till svenska nationen. På grund av textens värde även i 2000-talets Sverige har tankesmedjan Fridens trälar valt att författa några inledande ord till texten med utgångspunkt i dels den muslimska lärdomstraditionen och dels Sveriges rådande samhällsförhållanden. Vi vill inte lägga våra egna projicerade ord på August tunga och indikerar därför bara viss tematik som läsaren kan ha i bakhuvudet när passagen läses. Vi ämnar inte ge svar men snarare uppmana till reflektion. På så sätt hoppas vi att bringa texten till liv och även låta den belysa några aspekter av ”Sverige” och ”svenskhet” som fördunklats i samtidsdebatten. Strindberg skrev om den svenska historien och böcker så som Erik XIV, Gustav Adolf, Karl XII, Riksföreståndaren, Svenska öden och äfventyr, Bjälbo-Jarlen, Kristina, Gustav III, Engelbrekt, Gustav Vasa och Folkungasagan, berättar han om det svenska folkets historia. Han var föraktad av kultureliten men likväl vandrade 10 000 svenskar i hans begravningståg 1912. Hans egen ”svenskhet”, som innebär martyrisk förintande självkritik, visar sig i den föraktfulla kärlek som han gav utlopp för när han talar om sitt hemland. Han skrev hem till sin bror från Schweiz:

Det luktar rutten skit af Sverige ända hit ner ibland, men det skall väl ge sig!

I pjäsen Till Damaskus möter vi Strindbergs egna inre resa förtäljd genom omvändelsen i Jesu värsta fiende, Paulus. Tematiken är densamma, oavsett om det handlar om ‘Umar bin al-Khattabs omvändelse, Paulus eller Strindberg själv. Aggressivitet och passion kan omvandlas till ödmjuk tro emedan ljummenheten förblir ljummen. Strindberg skriver här om asylen hos Gud och ett av kapitlet är namngivet Asylen. Vi finner handlingen förlagd i samma uråldriga nästan mytiska stad där även Ibn Taymiyya verkade. I denna mänsklighetens vagga så vaggas gudstron stilla till ro i Strindberg. Han skrev med passion om gudstron och Jesugestalten i verk så som Lammet och Vilddjuret, han skrev om Moses i verket Genom öknar till arvland. Religion var en integrerad del av hans livssyn. I pjäsen Abu Casems tofflor skaldar Strindberg:

Nå stackars gamle man, vad har du?

Åt hjärtat? Hur är pulsen, räck mig handen!

Allah är stor!

Strindberg skrev och utgick i religionen. Hans livsverk är genomsyrat av gudstron. Men han var heller inte rädd att bokstavligen slakta det religiösa etablissemanget eller kultureliten. Nedan följer ett utdrag från Tal till den svenska nationen. Författat under hans allra sista år i jordelivet och som klimax och avslutning på hans livsresa och sanningssökande. Hans ord om katoliker och protestanter visar att han ville ”gå bortom” historien och skala av de historiska skeenden som ledde till kristendomens uppdelning, en sorts salafism. Han talar om Jesus vrede och därmed om Messias som politisk gestalt som intervenerar och ställer till rätta med ibland behövligt våld. August ord om ateismens baksidor är ord som dagens svenskar bör begrunda. Ett annat tema som nämns är socialismen. Här förväntar vi oss att läsaren har det goda förnuftet att begripa att August dog år 1912. Han dog alltså före ryska revolutionen och före vänsterns brott mot mänskligheten och mot världens religioner. Strindberg skriver:

Religion.

Innan jag tar fatt detta stora ämne, måste jag skrifta mig och självdeklarera mig, på heder och tro. Sedan 1896 kallar jag mig kristen. Jag är icke Katolik, har icke varit, men under sju års bosättning i katolska länder och i släkt med katoliker upptäckte jag att skillnaden mellan katolsk och protestantisk lära, var ingen, eller blott utvärtes; och att söndringen som en gång ägde rum, endast var politisk eller också rörde sig om teologiska spörsmål vilka egentligen icke höra till religionen. Därav min tolerans mot katoliker, särskilt i min Gustav Adolf, vilket gav anledning till fabeln om min katolicism. Mantalsskriven protestant är jag och förblir, men jag är nog icke bekännelsetrogen och icke läsare heller, snarast Swedenborgare. Jag begagnar min bibelkristendom till invärtes privatbruk för att tämja min något förvildade natur, förvildad av den veterinär-filosofi och djurlära (Darwinism), i vilken jag som student uppfostrades; och att jag praktiserar så gott jag kan de kristna lärorna, däröver böra mänskorna icke beklaga sig, jag försäkrar det. Ty endast genom religion, eller hoppet om ett bättre, insikten om livets innersta mening såsom prövotid, skola, kanske tukthus, är det möjligt att draga livets börda med lagom resignation. Inseende de yttre livsvillkorens relativa värdelöshet, då man lever i hopp och tro, erhåller man detta moraliska mod som den gudlösa aldrig får, att försaka allt, lida allt för att följa en Kallelse, sjunga ut, då andra tiga. Det är ingen slö resignation som följer religionen, ehuru man stundom fattas av missmod vid åsynen av de övres oförbätterlighet, de lyckligt lottades okänslighet, och ibland kan förledas tro att det skall vara som det är, eller icke kan vara på annat sätt. Men då kommer Evangelierna, med Kristus som läraren och tröstaren, Kristus som i vrede utdriver växlare och jobbare ur templet, och med ett gissel; som säger till lärjungarne att de skola sälja sina kläder och köpa svärd, men när han ser blod gjutas, dock inställer striden och helar den sårade. Man kan även se upp till den djupt religiöse Cromwell, som var en väldig krigare och även lät halshugga Karl I, och därmed gav anledning till Englands frihet sedermera. Washington var en troende, som grundade amerikanska fristaten genom krig. Själva Robespierre återställde religionen, och gjorde slut på aristokraterna och de »liberala» junkrarna, men hans historia är så förfalskad, att man har svårt att få fason på hans bild. Japanerna i våra dagar leva visserligen icke som änglar, men deras orubbliga tro på livet efter detta, och det här såsom en resa genom främmande land, ger dem en sådan glad förtröstan i motgångar och livsfara, att de därför möta döden som en alls icke sorglig tilldragelse.

Med litet religion blir det en annan kulör på livet; å ena sidan, då man umgås med föreställningarne om tillvaron av ett fullkomligt annanstädes, kan detta livet förefalla ohjälpligt svart, hopplöst, men i missmodets djupaste stunder fäller man ankaret Hoppet, och då börjar det ljusna inom en, och i samma ögonblick synes en gryning i fjärran; ens egna lidanden må förefalla självförvållade eller oförskylta, men man ser ett slut på dem och ett ändamål med dem.

Den världsåskådning, som förförde min ungdom, kallades den transformistiska, mekaniska, utvecklingsläran (Darwinismen). Darwin själv bibehöll tron på Skaparen, som en gång skulle i den formade materien ha inlagt en drift till utveckling, varigenom arterna uppkommit under inflytande av naturligt urval under kampen för tillvaron o.s.v. Detta var ungefär den religiöse Linnés ståndpunkt, som också insåg att en utveckling eller ett gradvis fortskridande skapelseverk icke uteslöt Skaparen. Men Darwins lärjungar »utvecklade» läran baklänges, och förkunnade att skapelsen skapat sig själv, vilket ju är orimligt. Men därmed följde alla dessa rysliga läror om den starkares och mera lömskes rätt att sitta på den stol han huggit för sig; kapitalistens berättigade tillvägagående att utpina den fattige, sedan han med halvsvält berövat honom motståndskraften i kampen för tillvaron; de orkeslösa junkrarnes inkräktande av ämbeten, vilka ursprungligen varit tjänster, men förvandlats till levebröd och äreställen; krigsmaktens organisation som gendarmeri under den falska ursprungsbeteckningen: Fosterlandets försvar! Allt vad som är stridande emot mänsklighet, humanitet, barmhärtighet, billighet, är följdsatser av Darwinismen. »Varför lät Du lura dig?» – »Den som inte ser opp med pungen o. s.v.» – Översättes med: Varför föddes Du av lägre stånd i betryckta omständigheter, i torpet? Jo därför att Dina förfäder voro stackare, som i kampen för tillvaron icke ägde kraft, råhet, eller lömskhet att hugga för sig. Darwinismen är Överklassens filosofi, den är således konservativ, folkfientlig, rakt emot socialismen. Men när Darwinismen upptäckte, att det icke var de bästa arterna, som sutto aldra högst uppe, utan att urartade ynkryggar ersatte den sunda styrkan med bakslugheten (alla dumhuven äro baksluga), såupptäckte de systemets brister, och anlade som skyddande likhet ett slags liberalism, för att med de underkuvades hjälp komma upp – till makten. För Darwinisten finns intet annat liv än detta, därför skall han inrätta sig, och njuta sitt enda liv till vad pris som helst; där finns intet medlidande, ty det är svaghet; där kan ingen sammanslutning (socialism) finnas, ty utan religion existerar ingen heder, ingen tro, intet offer; de kan inte lita på varann, emedan de alla äro trolösa. Det är veten- skapens seger över barmhärtigheten. När dessa kallhamrade räknekarlar togo fatt nationalekonomien, och med statistiken började upptäcka järnhårda naturlagar, om tillgång och efterfrågan, om mervärde och existensminimum, så glömde de medtaga de viktiga biomständigheter som i den mänskliga naturen förefinnas. Det är icke så ofta som ökad tillgång ensamt nedsätter priset; den nödställde t. ex. får betala ett par hundra procent på ett litet lån, under det den rike jobbaren betalar bara fem. Det är den inneboende ondskan, som ockrar på nöden. En annan »lag» är den att ockra på andras okunnighet om affärer, då bonden narras sälja sin skog för 500 kronor, när den är värd 50.000 (= lura bönder). En tredje är den att förmå en uthungrad förskriva sitt arbete eller sin egendom (= tjyvkontrakt). Allt detta orätta, ondskapsfulla får icke någon plats i Djurlärans nationalekonomi, ty begreppen rätt och orätt äro utstrukna i Zoologien, där den ena fisken äter opp den andra, bara han kan svälja den. Eller vad är detta för en »lag» att alla fördärvade varor skickas till förstäder och landsbygd; att handelsresanden nästan alltid sänder sämre vara än provet; att guldsmeden säljer som nya begagnade ringar, dem han köpt på pantauktion; att arbetsgivaren ofta genom sitt »dubbla» italienska bokhålleri räknar ut så, att arbetaren alltid är skyldig, även då han tror sig ha att fordra?

Det är inga lagar som så bjuda; det är i stället tvärt emot gällande gudomliga och mänskliga strafflagar; men den iskalla vetenskapen har upptäckt dessa naturlagar, och söker nu att kringgå dem med knep eller möta dem med våld, räknande ut det listigaste sättet. Det är ju kampen mellan ormen och tigern, och det är icke ett människoliknande sätt att ordna de trassliga angelägenheterna till ömsesidig belåtenhet och trevnad. Detta djuriska betraktelsesätt av mänskliga angelägenheter är Vetenskapens.

Religionens är ett annat! Det är Laveleyes och Tolstojs, Victor Hugos, (i Samhällets Olycksbarn och Skrattmänniskan), tre religiösa män, som dock icke voro bekännelsetrogna, och icke heller Läsare. Överklassen som först fick i sig de nya lärorna om de järnhårda lagarne, ha tillämpat dem på ett fasansfullt sätt; men när den förtvivlade underklassen först återvunnit tron, så följer hoppet efter, och därmed en viss förtröstan om det berättigade i striden, ett moraliskt mod, sådant som skapade en Cromwell i det ögonblick han behövdes.

Skriv en kommentar