Termen jihad – som det verkligen är

april 28, 2016 Ingen kommentar »
Termen jihad – som det verkligen är

En klassisk definition av jihad

Bokstavlig betydelse: strävan, ansträngning och bemödande.

Generell terminologisk betydelse: strävan för Guds skull och för att upphöja Hans ord, vilket Han har gjort nyckeln till paradiset. Den inbegriper den inre strävan (mot det egna jaget), strävan med tal (genom att påbjuda det goda och förbjuda det onda), strävan genom handen (för att skipa rättvisa och åtgärda felaktigheter) och strävan genom svärdet (för att militärt stoppa förtryck och tyranni). 

Specifik terminologisk betydelse: ”Jihad avser att en muslim strider mot en ickemuslim, som inte har något avtal med muslimerna, i syfte att upphöja Guds ord eller närvar vid slagfältet i det syftet eller går in i fiendeland i det syftet.” (Ibn ‘Arafa, Kitab al-hudud)

Bör vi omdefiniera jihad?

Nej, jihad är ett ord som muslimer inte har någon som helst anledning att skämmas för. Det avser kort och gott rättfärdig krigsföring för att upprätta samhällelig rättvisa och stoppa de som förhindrar människor från att anamma islam som livsväg. Det har inget att göra med terrorism och slakt av oskyldiga människor. Syftet med jihad är i själva verket att försvara och sprida islam, inte att döda människor eller förstöra samhällen, och om det finns fredliga tillvägagångssätt att försvara och sprida islam så är sådana alltid att föredra.

Istället för att försöka utmana konceptet och ordet jihad borde vi utmana de idéer och handlingar som folk felaktigt utför i dess namn. Om vi försöker omdefiniera begreppet och säga att jihad bara handlar om andlig etik, så kan de grupper som felanvänder ordet för terrorism bara säga, ”Visst, men isåfall utför vi inte jihad utan (enligt en annan koranisk term för krigsföring för Guds skull) qital fi-sabil Allah.

Är det akademiskt korrekt att säga att jihad bara är andlig etik?

Nej, det är i själva fallet en etymologisk vilseledning att säga att jihad bara betyder ”strävan” eller andlig etik och därmed ignorera 1400 år av användning bland både lärda och lekmän. Jihad används regelbundet i Koranen, haditherna och de lärdas skrifter specifikt som beteckning för krigsföring med rättfärdiga medel i rättfärdiga syften och mer generellt för strävan att sprida islam, även om det finns vissa undantag där det används i sammanhang som berör andlig strävan. Den vanligaste användningen är dock i betydelsen strid och krigsföring, särskilt i de klassiska verken i rättslära (fiqh).

Hur rimligt är det att säga att jihad bara betyder andlig strävan?

Att säga att jihad bara är strävan och inte har något att göra med strid och spridandet av islam är lika rimligt som att säga att salat (enligt dess bokstavliga betydelse) bara betyder åkallan och inte har något alls att göra med den typen av bön som muslimer ber fem gånger om dagen. Det är lika rimligt som att säga att zakat bara betyder rening och ökning men inte har något alls att göra med den typen av skatt eller allmosa som ges från guld, silver, boskap, spannmål och annat. Det är lika rimligt som att säga att sawm bara betyder att avstå och avhålla sig men inte har något alls att göra med den muslimska fastan. Det är lika rimligt som att säga att hajj bara betyder mål och syfte men inte har något alls att göra med vallfärden till Mecka. Det är lika rimligt som att säga att nikah bara betyder samlag och inte alls har något att göra med äktenskap.

Med andra ord, det är lika orimligt som att säga att islam bara betyder underkastelse (eller ”fred” om man vill vara extra orimlig) och inte har något alls att göra med Guds religion.

Använder muslimer termen jihad i betydelsen andlig etik?

Det är relativt sällan muslimer använder just termen jihad för att beteckna ”den andliga strävan”, även om många lärda använder termen mujahadat al-nafs (från samma rot i arabiskan) för att beteckna strävan mot det egna jaget och dess brister. Gemene man bland muslimerna använder nästan aldrig ordet jihad när de talar om deras andliga strävan. Många muslimer använder snarare de generella beteckningarna tazkiyya (”rening av jaget”) eller tasawwuf (”sufism”) för att tala om andlighet och etik. Det gäller både lärda och lekmän.

Hur ska vi kunna lita på människor som omdefinierar islams grundläggande termer till oigenkännlighet och sedan låtsas representera islam?

Nej, det går helt enkelt inte.

Spär inte detta tal om jihad på islamofobin i samhället?

Nej, islamofobifobin (dvs. hysterin över islamofobi) är värre och skadligare än det folk kallar för islamofobi. Muslimer är inte intresserade av anti-islamofobisk verksamhet. De är bara intresserade av att hjälpa människor och kalla dem till Guds religion. Islamofobi är en term som muslimer undviker p.g.a. dess förödande bagage, egocentriska perspektiv och underliggande offermentalitet. För muslimer spelar det ingen roll om ickemuslimerna tycker om dem eller inte. De vägrar omformulera Guds religion för att förvilla och därmed behaga ickemuslimerna. De är medvetna om att ickemuslimerna inte kommer att räddas i livet efter detta för att de ”var snälla mot muslimer” utan för att de tror på Gud och Hans sändebud ﷺ.

Muslimerna anser därför att det är själviskt att nöja sig ”anti-islamofobisk” verksamhet bara för att muslimerna ska få det lite bekvämare i Sverige. Istället är de beredda att möta svårigheter för att hjälpa ickemuslimerna och kalla dem till islam. De håller fast vid religionen som den förmedlats till dem och kämpar för Guds skull, inte för deras egen bekvämlighet – även om de alltid är noga med att beskydda sina bröder och systrar från ickemuslimska attacker. De står rakryggat upp för den profetiska sunnan och kallar människor till den med ömhet och omsorg, men är samtidigt beredda på att vissa ickemuslimer behandlar dem illa. Till syvende och sist älskar de för sina ickemuslimska grannar skull det de älskar för sig själva: Guds vägledning.

Muslimerna känner väl till hur profeten ﷺ och de tidiga följeslagarna behandlades i Mecka för att de stod upp för sanningen och rättvisan. I jämförelse anser de att deras problem i dagens Sverige är små och obetydliga. Istället för att inta offerrollen betraktar de attackerna mot muslimer som utmaningar och möjligheter att hjälpa ickemuslimerna att finna kärleken till Gud och hans sändebud ﷺ. När de attackeras svarar de, ”Må Gud vägleda dem till det goda och göra dem till muslimer.”

Sammanställt av tankesmedjan Fridens enkla trälar

Skriv en kommentar