Sluta tala om islamofobi!

juli 8, 2016 3 Kommentarer »
Sluta tala om islamofobi!

Islamofobins vara eller icke-vara

Det är dags att vi öppnar våra ögon. Vi muslimer har informerats om att Dajjal kommer vara enögd. Denna enögdhet är enkelspårighet, trångsynthet och inskränkthet förklädd och saluförd som nyansering, tolerans och mångfald. Märk väl, Dajjal kommer göra da’wa till ett jordiskt paradis. Som motkraft till ensidigheten behöver våra perspektiv vidgas. Vi muslimer är i behov av att se bortom oss själva och blicka bortom horisonten. Lika viktigt är att vi förankrar oss lokalt, så som sunnan uppfordrar oss till. Vi strävar därför efter att lära oss gå i opponentens skor (läs mer här) och se saker från hans perspektiv. Vi är pionjärer i detta vackra land och våra första vacklande bambisteg på den hala isen måste förr eller senare följas av raka ryggar, stabilitet och hedervärd styrka (‘izza). Vi muslimer vill kunna leva våra liv här i trygga Sverige och bli en självklar del av det svenska samhället men vi vill integreras på allvar bortom floskler. Vi vill helt enkelt göra islam till en inhemsk religion. Vi är inte exotiska, vi är hemma. Vi är inte främlingar, många av oss är landets söner och döttrar. Vi vill vara medicinen som botar landet och inte en böldpest som bidrar till folkets spirituella digerdöd. Den övervägande majoriteten av oss lever i samförstånd och sämja med våra ickemuslimska grannar. Av denna anledning presenteras 50 punkter som ämnar få bukt med ofoget i våra muslimska led att gnälla om islamofobi vid minsta lilla motgång. Vi måste minnas att både motvind och medvind kommer från samma källa. Alla medmänniskor med öppet sinnelag som kan läsa svenska är välkomna att läsa följande lista i punktform, men texten vänder sig först och främst till svenska muslimer och är därför anpassad för muslimska ögon och hjärtan.

  1. Islamofobi (jahl ‘adhim). Termen islamofobi är en del av mänskliga rättigheter-jargongen (Europa och världen var inte ond innan 1948), flosklism och vänsterpopulism: den kommer med ett paket som muslimer inte helhetligt kan stå för: ena dagen islamofobi, andra dagen homofobi och den tredje dagen något annat. Ordet fobi härleds från det grekiska ordet phobos som betyder skräck. Islam betyder underkastelse. Ordet islamofobi betyder därför underkastelseneuros. Fobi är en irrationell skräckkänsla och tvångsföreställning som en individ lider av. Det är en diagnos. Om en diagnos utfärdas över en grupp så benämns det som gruppsykos. Forskarna säger att uppemot 90 % av fobier kan botas med relativt kort behandling. En fobiker som drar sig undan sin egen rädsla kommer att försämras. Rädslan en fobiker känner är oproportionerlig och kan lätt bli ett handikapp. På ett intellektuellt plan så har en fobiker kännedom om att fobin är irrationell. Psykoanalytikern Sigmund Freud såg fobi som ångest som orsakats av att något inte vädrats eller ventilerats och därför trängts bort i det undermedvetna och vuxit till oproportionerlig storlek. Freud menade att det är just nedtystande och hämmande som föder och göder fobin. Det är därför ämnet islamofobi måste tas upp och vädras. Men först måste vi törhända döpa om termen till shari’a-fobi. Shari’a är det ramverk som reglerar människornas handlingar, såväl den fördolda relationen mellan tjänare och Gud som muslimens relation till det samhälleliga och mellanmänskliga. Fobin och den irrationella rädslan tycks riktas mot blott en liten del av shari’a och grundar sig mest på missförstånd om vad shari’a egentligen är.
  2. Tålamod eller emigration (sabr aw hijra) Som muslim i ett icke-muslimskt land måste man acceptera svårigheter: se bara den meckanska perioden av profetens ﷺ sira. Om vi inte är beredda att utstå viss verbal kritik och skepsis så är det bättre att vi erkänner att vi inte besitter de nödvändiga karaktärsdrag av styrka, beslutsamhet och fast förankring i religionens praxis så som en vistelse i dar al-kufr rent juridiskt kräver och det är då bättre om vi emigrerar någon annanstans. Först när Quraysh såg de första muslimernas ståndaktighet började de förhandla med dem. När detta inte gick vägen så inledde Quraysh en ekonomisk blockad. Men varje attack mot islam ledde bara till att islam spreds ännu mer. Vi bör dra lärdom av detta. Islam frodas av motstånd. Ickemuslimska rasister brukar säga ”Om det inte passar här i Sverige så åk hem” och tyvärr är fiendens ord en helt rimlig uppmaning till oss om vi bedömer att vi är för svaga för att klara av kritik på sanna eller falska grunder. Vi måste lära oss hantera kritik (läs mer här). Gud tröstar emellertid de troende med orden: ”Bli inte ledsen över deras ord”. (K. 36:76)
  3. Lojalitet och avståndstagande (al-wala’ wa-l-bara’). Det handlar om tappade stafettpinnar och arvet. När vi som muslimer ärver vår tradition så är det ett förtroende (amana) som överlämnats till oss. Våra förfäder (salaf och khalaf) har burit detta arv till oss. Loppet kräver rörelse, riktning och mål. När vi fått stafettpinnen i vår hand så kan vi inte stå still men vi kan heller inte löpa i mål innan dess att vi med fast grepp tagit över stafettpinnen. All rörelse framåt är beroende av detta ödesdigra ögonblick då stafettpinnen räcks över. Vi behöver vårt arv lika mycket som vi behöver veta i vilken riktning (qibla) vi löper. Islamofobin, så som den presenteras i vår samtid, är inte räven i hönshuset, och muslimer bör inte heller vara virriga hönor. Vi har inget att frukta så länge tuppen väcker oss till gryningsbönen. Så länge vi inte sköter våra plikter, inte ber våra böner, inte sköter våra medmänskliga relationer (mu’amalat) med barmhärtighet och rättvisa, inte fastar i Ramadan och inte betalar zakat-allmosan så är vår fiende inte yttre (dhahir) men snarare något i våra egna inre (batin). Koranen lär oss trots allt: ”Gud förändrar inte ett folks tillstånd förrän de ändrar deras eget sinnelag”. (K. 13:11)
  4. Politiska kompromisser (ta’awun ‘ala al-ithm wa-l-‘udwan). Politiska aktivister som gått med i allehanda riksdagspartier och som sysslar med anti-islamofobi tvingas kompromissa med sin religion och försvara saker som är kufr. Dels för att de måste vara lojala mot sitt parti för att inte uteslutas och dels för att de tror att ickemuslimerna inte ser igenom deras lögner. Muslimska politiker som engagerar sig i politiska partier har skrivit under på ett partiprogram och tillåts inte ändra partiets struktur även om islams regler då helt åsidosätts. Akhaff al-dararayn principen handlar om att välja det minst skadliga av två skadliga ting, men det är inte detsamma som att aktivt stödja och kalla till det förbjudna eller lovprisa det skadliga (mafsada).
  5. Positivt utanförskap (ghurba). Muslimer har som läget är idag inget att göra i svensk politik – men det är upp till oss att ändra på det och sätta prägel på samhället genom att organisera oss utanför partipolitikens avlopp. Vi bör således spola ner våra politiska drömmar i toaletten och istället satsa på att rengöra vår spirituella måttstock med såpa. Vi bör retirera och ordna våra led innan vi rider framåt. Kuffar har därutöver full rätt att utestänga oss muslimer från deras partier. En konservativ liberal som nästlar sig in i Vänsterpartiet slängs ut. En fullfjädrad kommunist som nästlar sig in i Moderaterna slängs ut. En sverigedemokrat som nästlar sig in i Feministisk initiativ slängs ut. Likaledes, en muslim som tror på shari’a bör slängas ut från samtliga riksdagspartier just eftersom han helt enkelt inte får lov att tro på partiprogrammet. Det är fullt rimligt och rättvist. Den muslim som säger att han verkligen tror på Miljöpartiets partiprogram är antingen en lögnare som ägnar sig åt taqiyya (förljugenhet) eller så är hans tro (iman) i farozonen.
  6. Plagierande imitation (tashabbuh).  Konceptet islamofobi har en kort historia och innebär taqlid (imitation) av antingen judar, kristna eller sekularister och är dömt att förlora. Termen är en nyuppdiktad term som fick sin nuvarande betydelse först genom ickemuslimen och sekularisten Edward Said men som på allvar börjande användas först på 2000-talet. Edward Said var den privilegierade överklasspojken som växte upp för att bli postkolonialismens grand old man och var naturligtvis anti-shari’a. Det stora felet är inte att Edward Said skuldbelägger Väst och kuffar för historiska brott, men att han planterade frön av offermentalitet bland muslimerna som olyckligtvis växt till ett stort träd med djupa rötter och vars lövverk överskuggar islams ‘izza. Det är trots allt så att sådana muslimska länder som inte utsattes för kolonialism, Turkiet och Iran, ändå frivilligt och självmant skickade plagierande studenter till Väst för att härma dem, och att dessa två muslimska länder sedan blev de allra mest sekulariserade och islamfientliga. Sanningen svider, men vi svek själva islam.
  7. Fördomens ursprung (‘ayn al-wahm). Fördomar bär ofta spår av sanning. Ingen rök utan eld. Många av våra egna generaliserande fördomar om ickemuslimerna är baserade på empiri och bär viss sanning. Många fördomar om svenskarna är också helt rimliga. All empirisk sociologi är i själva verket generaliserande betraktelser av ett folk eller kultur där man härleder utmärkande särdrag om en hel grupp, med andra ord det som i PK-kretsar kallas fördom. Samma PK-paradigm som hävdar sig vilja utplåna fördomar på ett individuellt plan driver motsägelsefullt en paradoxal identitetspolitisk kamp som vill koppla speciella beteendemönster till vissa grupper på ett strukturellt plan. Ett flertal av de saker som ickemuslimerna kritiserar oss för är brott som vi antingen är skyldiga till eller som inte tillhör islam överhuvudtaget och därför orimligt kan kategoriseras som islamofobi men bör snarare benämnas som fussaq-avsky (hat mot syndare). Kuffar har full rätt att hata mufsidun-muslimer som inte följer sin egen religion och ställer till ofog i landet (yufsiduna fi’l-ard). Om icke-muslimerna kritiserar oss muslimer med rätta så borde vi välkomna det, och om de anklagar oss muslimer trots att vi är oskyldiga så borde det inte provocera oss till den milda grad att vi blir defensiva och visar huggtänderna. Att lejonen visar huggtänderna genom att gny och gnälla torde vara den minst gagnande metoden att få bukt med fördomar som någonsin existerat.
  8. Klassanalys (fiqh al-tabaqat). De övre bildade och mer förkovrade samhällsklasserna är ofta islamhatiska (de hatar shari’a) men är vänligt inställda till kulturella muslimer, både gentemot murtaddin (avfällingar) och fussaq (öppna syndare). De lever ofta dock sina liv långt borta från muslimerna och ser oss som något exotiskt. De lägre samhällsklasserna är ofta muslimhatiska (de hatar måhända muslimer, men bor åtminstone grannar med oss) men är egentligen vänligt inställda till vissa aspekter av lagen (dödsstraff,  hårdare straffskala, traditionella könsroller, etc). Hatbrott och verbala kränkningar härrör främst från de lägre samhällsklasserna medan verbala attacker mot shari’a härrör från de övre klasserna. Det är emellertid de lägre klasserna som får lida för såväl politikernas vanstyre som kollisionerna med muslimer. Muslimska proletärer såväl som muslimska egenföretagare är ålagda samma plikt, att behandla sina grannar väl och bekämpa deras kufr med vår kärlek.
  9. Traditionsfientlighet (tahrim al-fitra). Begreppet är även känt som kulturmarxism (läs mer här). Åsiktsfriheten rör inte bara islam, men åsiktskorridorer vill begränsa och på sikt förbjuda alla konservativa hållningar. Handlingar kan förvisso i lag förbjudas, men inkvisitoriska åsiktsförbud på individnivå börjar alltmer bli svensk norm. Både våra imamer och våra lekmän utsätts för regelrätta korsförhör om vad vi anser om homosexualitet, dödsstraff eller kvinnans plikter. Det är inte specifikt islamofobiskt, men faktiskt en övergripande fobi mot allt som inte överensstämmer med rådande kufr och postmodernismen.
  10. Sveket mot islam (khiyana). Islamofobin är värst bland murtaddun (avfällingarna) vilket egentligen gör fenomenet till en inommuslimsk problematik (att folk lämnar dīn al-haqq implicit eller explicit). Gud säger: O sändebud, sörj inte över dem som tävlar med varandra om att förneka sanningen – bland dem finns sådana som säger att de tror, men inombords är de förnekare” (K. 5:41). Vi kan dra lärdom från kalifatets fall. Araberna gjorde uppror mot den osmanske kalifen och tog då hjälp av ickemuslimerna. När förnedringen sedan inleddes så började araberna skylla på samma ickemuslimer som de allierade sig med för att bekämpa islams styre. 1900-talet är i sin helhet en studie av förräderi (khiyana) och vi skördar i vår samtid frukterna av våra förfäders svek. Än idag är flaggorna i arabländerna nästintill identiska med varandra, just som en påminnelse om detta svek och att de valde [national-]socialism framför islam. Efter att araberna svikit osmanerna så valde även turkarna att svika islam och valde vulgärsekulär fascism (ataturkism) framför islam. Fenomenet är detsamma överallt, från Bosnien till Algeriet. Men faktum kvarstår, det var muslimernas islamfientlighet som försatte oss i denna knipa. 1900-talet ledde till att stora skaror muslimer lämnade islam (ridda) ty en person kan inte vara muslim (underkastad) och samtidigt vara en aktiv fiende till islam och hata dess lag. 2000-talet uppvisade samma mönster bland araberna, och den arabiska våren har återigen visat att muslimernas kamp inte varit för islam. Gud säger i Koranen: ”Den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ”Om jag ändå hade följt sändebudets väg! Nu är jag förlorad! Om jag ändå hade avstått från att alliera mig med främlingen. Han ledde mig vilse, när Guds budskap redan hade nått mig.” Satan leder människan vilse och tar därefter sin hand ifrån henne. Och Sändebudet har sagt: ”Herre! Mitt folk ser på denna Koran som något föråldrat”. På samma sätt har Vi låtit varje profet mötas av fientlighet från de obotfärdiga syndarnas sida; men du behöver ingen annan vägvisare eller hjälpare än din Herre”. (K. 25:27-31)
  11. Inbördes strider (fitna). Islamofobin är skrämmande nog värre inom de muslimska leden än utanför. Vi har i år återigen tvingats bevittna adab-lösa bråk om Ramadans slut där vi sett aggressivitet och hat mot andra muslimers islam. Olika grupperingar (exempelvis salafi och ”sufi”) slåss inbördes med en mer aggressiv ton än ickemuslimerna använder sig av trots att bägge grupper är muslimer. Dessutom så finns det extensiva ordstrider mellan olika salafitiska grupper och mellan olika sufiska grupper. Det hör till vardagen att se muslimer bråka med varandra och använda horribla uttryck om varandra. Islamofobin i de egna leden är en intressant fråga som självrannsakande bör tas upp. Sekterism (ta’assub) och hat mellan olika muslimska grupperingar leder ofta till att man förlöjligar andra gruppers valida islam. Shari’a består inte av en enda åsikt, men shari’a har bredd och diversitet. Problematiken med att muslimer hatar varandras islam är större än att ickemuslimer hatar islam. Salafis kan således komma att förlöjliga en sufis okontroversiella fullt legala dhikr och en sufi kan förlöjliga en salafis skägg eller byxlängd. Naturligtvis är allt sådant beteende förkastligt (såtillvida man baserar sig på en valid åsikt inom de fyra rättsskolorna).
  12. Att söka en annan måttstock (furqan). FN och mänskliga rättigheter, även detta är ett inommuslimskt problem eftersom muslimerna dömer med en annan lag som abrogerar shari’a och tar dess plats. Det borde egentligen vara en självklarhet att muslimer inte anammar en kufr-måttstock, men det finns i landet Sverige ändå behov av att poängtera att vår egen islamiska tradition är värd att studera och känna till innan dess att man ägnar sig åt studier av allehanda oislamiska måttstockar.
  13. Etnoislam (sunnat Abi Jahl). Det räcker med att tala med ett fåtal muslimer i Sverige för att få svar om var islamofobin är värst. De allra flesta säger sorgligt nog att det är lättare att praktisera islam här i Sverige än i den muslimska världen. Fientligheten mot islam och förtrycket mot de troende är ofta långt värre i muslimska länder. Islam är i många fall inte längre en religion i dessa regioner, utan blott och enbart en kulturell aspekt. Kulturislam är motsatsen till riktig islam. Ofta är islamhatarnas kritik och fobi riktad mot tribal kulturislam och är därför helt korrekt (läs mer här). Här aktiveras alltså shari’as eget antivirusprogram som vill rensa ut illvillig bid’a (innovation). Islamofobernas kritik blir då överraskande nog en behövlig frände som hjälper till i processen. De islamhatiska krafterna vågar nämligen ställa provokativa frågor och det är först genom obekväma frågeställningar som vi muslimer kan börja söka svar om vad shari’a verkligen är. En falang av islamhatarna är dessutom lika intensivt hatiska mot traditionella konservativa västerländska värderingar. Man måste därför identifiera olika sorters islamfientlighet. Högerextrema krafter tenderar att kritisera muslimer som folkgrupp och vänsterextrema krafter, så som V och MP och FI, tenderar att kritisera islam som lagparadigm. Trots att de angriper religionen från olika vinklar så är bägge grupper kuffar och identiska i deras kufr. Ordet kuffar är ingen svordom, men är det ord som Gud använder för att beskriva ”de som övertäcker sanningen”. Högerextrema partier som SD och vänsterblockets partier är således enade och samstämmiga i sin ovilja mot shari’a. Det föreligger ingen skillnad mellan exempelvis SD och V i frågan om shari’as plats i det svenska samhället. Vänsterpartiet är anti-shari’a och vill naivt importera muslimer som en ny underklass för att stärka deras dikotomi och världsbild. Sverigedemokraterna är anti-shari’a och vill naivt exportera muslimer för att stärka deras dikotomi och världsbild. Skillnaden ligger bara i export och import. Den internationella kommunismen är en expansivt sinnad ideologi som gärna skulle vilja ha världsherravälde och rasera shari’a och ”befria” människor från Gud. Den nationella rörelsen är däremot introvert och strävar efter att stänga gränser och hotar inte shari’a men vill bara att den heliga lagen förvisas till geografiska områden så fjärran som möjligt.
  14. Man finner det man söker (dhikr al-dhi’b). Skapelsen är som en spegel. Det man projicerar utåt kommer man också att finna. Inflation av begreppet islamofobi urvattnar det. Att ropa varg bidrar till slut till ickemuslimernas likgiltighet. Hat mot islam existerar naturligtvis precis så som rasism existerar, men den paranoida inkvisitoriska minhaj (metodik) som vill leta fram rasism och islamofobi överallt är farlig och leder till att verkliga attacker förringas. Folk tröttnar till slut på gnäll. Apati är en större fiende än passionerad skepsis. Hat mot islam är för övrigt äldre än termen islamofobi.
  15. Kvinnoförtryck (tatarrus bi-l-nisa’). En utav följderna av islamofobiparadigmet har blivit att ett otillbörligt kvinnoförtryck sanktioneras. Tatarrus betyder att använda någon som sköld, i detta fall mänsklig sköld. Muslimerna har vant sig vid konstant rädsla för kritik och ett särdeles motbjudande sätt att motverka kritik har varit att muslimska kvinnor uppmanas hålla tyst och dölja de brott de utsätts för från muslimska män. De uppmanas till tystnad ty om sanningen läcker ut så förstärks fördomarna mot islam som en kvinnofientlig religion. Detta är identiskt med den antirasistiska rörelsens nedtystande av brott som begås av minoritetsgrupper. Skadan med övertäckande är att brott nedtystas vilket innebär att den islamiska rättvisan nedprioriteras bara för att vår självförhärligande självsyn inte ska få sig en törn. Ser man till vilka arenor muslimska kvinnor uppmuntras att deltaga i och tillåts vara starka och tuffa agenter på så är det på demonstrationer för Palestina eller mot islamofobi. På muslimska konferenser är kvinnor ofta bara närvarande för att tala om rasism, vithet, islamofobi och normkritik mot etablissemanget. De ses som symboler eller troféer snarare än människor. Denna dubbelmoral är en orättvisa och försköning av en dyster dold värld. Anammandet av anti-islamofobi som manhaj (metodik) istället för islam – är verklighet. Att skicka fram kvinnor som kanonmat eller att använda kvinnor som en sköld är sunnans antites. Muslimska män bör vara likt honungsbin som dricker nektar från många olika blommor, men ingen har någonsin hört talas om ett bi som dricker nektar i fjärran land för att producera honung lokalt. Dessutom har alla flitiga bin en bidrottning.
  16. Paranoja (junun al-irtiyab). Priset att leva med konstant rädsla är alltför stort. En muslim bör inte leva i rädsla. Att ständigt vara på sin vakt gagnar oss inte. Jalal ad-Din al-Rumi skrev: ”Du dyrkar det du fruktar, så var aktsam med vad du är rädd för”.
  17. Konspirationsidéer (iqtida’ bi-l-munafiqin). I vissa muslimska kretsar letar man aktivt efter sluga baktankar och mediernas maskopi eller vita människors enhetliga omedvetna strukturella ondska (folksjäl?). Gud säger: ”När du ser dem kan du få ett gott intryck av deras yttre och du lyssnar på dem när de talar. Men de är som uppstöttade trästockar och de tror att varje rop är ett hot mot dem”. (K. 63:4)
  18. Förljugenhet (taqiyya). För att motverka islamofobi (kritik av islam?) så väljer många muslimer, lekmän såväl som rättslärda, att dölja delar av shari’a. När man väl börjat ljuga så är det svårt att sluta. Ingen vill ju vara den första som avslöjar att vi ljugit. Förljugenhetens spiral är speciellt akut för de muslimer som kommit in i finrummen och tror sig ha vunnit ickemuslimernas förnöjsamhet och gunst. De muslimer som erhållit etablissemangets gunst vill inte gärna förlora sin position som de slitit sig till och kommer därför vara fängslade i en evig spiral av lögn. Det är emellertid ickemuslimernas rättighet att få islam presenterat för sig, så som islam verkligen är. Rätten till denna information är mer prioriterad än muslimernas pseudorätt till bekvämlighet. Döljande av kunskap när den behövs är ett av de allra värsta brotten (kaba’ir) i islam. Sändebudet ﷺ har varnat oss att den som tillfrågas om något som berör religiös kunskap men undanhåller den kommer att utsättas för eldens tyglar på Domedagen. Gud säger i Koranen: De som döljer något av Guds uppenbarelser och säljer det för en ynklig slant fyller bara sin buk med eld. Gud skall inte tala till dem på Uppståndelsens dag och inte rena dem från synd. Ett plågsamt straff väntar dem”. (K. 2:174)
  19. Lagens sfär (ijma’ al-qawanin). Hatbrott mot muslimer har onekligen ökat men detta är en polisiär fråga. Muslimska skolor och moskéer brinner och muslimska kvinnor får utstå spott och spe för att inte tala om fysiskt våld. Hatbrott är redan i dagsläget förbjudet enligt svensk lag. Muslimska kvinnor upplever sig alltmer hotade i det offentliga (läs mer här) men eftersom problematiken bakom våldet är ett svagt rättsligt system med en tafatt polismyndighet så kan man inte lösa enskilda kriminellas handlingar genom fagert tal om islamofobi. Det räcker inte med att förfasas över rasistiska dåd. Brott mot kvinnor kräver hårdare tag och en poliskår som vågar ta itu med problemen. Ett av de största problemen är bristande civilkurage. Fagert tal om islamofobi kommer förstärka kriminellas hat och leda till mer hatbrott. När det gäller organiserad brottslighet så som nazistiska grupper som tagit sig an att angripa muslimer så hjälper konferenser om islamofobi lika lite som konferenser om rasism inte är rätt medicin mot lasermän, breivikar, och arroganta medelålders män som tar sig rätten att fnysa åt kvinnor i det offentliga. PK-samtal i universitetssammanhang hjälper inte till i hanterandet av verkliga icke illusoriska problem på gatan. Att attackera kvinnor (muslimska eller ickemuslimska) är i alla mänskliga kulturer ett brott, men utöver detta mänsklighetens konsensus så det är inte logiskt att resonera med enskilda brottslingar genom att gnälla inför oskyldiga människor som faktiskt inte ägnat sig åt brott.
  20. Xenofobi (‘unsuriyya). Irrationell rädsla för Den Andre existerar i våra muslimska led lika mycket som den existerar bland ickemuslimerna. Att enskilda muslimska intellektuella och att vår muslimska intelligentsia väljer att tala om islamofobin framför de muslimska massorna späder på vår muslimska gemenskaps skepsis inför vårt värdland. Svenskofobin är en större fiende än islamofobin eftersom den ena är inre (inom oss) och den andra är yttre. Många muslimer bär dessutom på en sorts kafir-allergi som yttrar sig genom att de känner sig obekväma i ickemuslimska sammanhang i landet Sverige.
  21. Den strukturella analysen (ghuluw fi-l-ta’mim). Generaliseringsvulgariseringar har börjat sprida sig även i våra egna led. Den populära metoden i den antirasistiska rörelsen har varit att aktivt leta fram strukturell rasism och således klistra brottsliga etiketter på hela folklager, samhällsklasser eller etniciteter. När man talar om hela folk som en enhetlig entitet med en vilja (irada) så glömmer man bort att brottsliga handlingar är individuella. Även om brott kan ske kollektivt så handlar varje enskilt brott om en eller flera personer som utfört en förbjuden handling. Om vi muslimer tillåter oss generalisera och tala om vithet eller majoritetssamhällets islamofobi trots att det är en perifer tendens så finns det inget som hindrar islamhatare att generalisera och anklaga alla muslimer för brott begångna av ett fåtal extremister i vår muslimska gemenskaps periferi. Så som vi döma andra så skola vi ock själva bliva dömda.
  22. Normkritik (amr bi-l-munkar). Muslimska intellektuella talar idag ett lingua som de kopierat (taqlid) från Södertörns högskola, postmodernismens svenska örnnäste, och de försöker simma i normkritikens vatten utan sunna-flytväst. En muslim är ålagd att kritisera dåliga normer (munkar) och bejaka goda normer (ma’ruf) – inte kritisera normer för kritiserandets skull. Bejakandet av gynnsamma normer är islamiskt oavsett vilken kultur godheten härstammar ifrån. Likaledes är fördärvliga normer oislamiska även om de härstammar från araber, turkar, perser eller kurder.
  23. Genuspsykos (mawt al-mustaqbal). Mycket islamfientlighet riktar in sig mot kvinnans ställning i islam. När muslimerna underkastar sig feministiska spelregler så är risken stor att de hamnar i kufr genom att förneka religionens välkända parametrar (läs mer här). Muslimerna har vant sig vid att ickemuslimerna använder just genus som vapen och därigenom har en repertoar av islamfloskler uppdiktats som muslimerna använder som sköld. Problematiken är att denna sköld har tusen hål och det vore därför ärligare att erkänna att islams kvinnosyn inte är förenlig överhuvudtaget med den sorts feminism som råder i dagsläget.
  24. Vithetsnorm (ittiba’ ghayr sabil al-mu’minin). En populär trend bland dagens svenska muslimer är att anamma en diskurs som delar upp mänskligheten i vita och icke-vita och gör islam till någon sorts ideologisk tredjevärldism. Det tillhör samma paket av tankegods som islamofobiextremism. Identitetspolitiken som är en sorts arvsyndslära och kufr-doktrin vari individer tillskrivs egenskaper baserat på etnicitet är oislamisk och rasistisk och är därför inte godtagbar som metod i kampen för rättvisa. Det finns mer akut problematik att ta itu med i muslimska led; vitfobi, extensiv rasism mot svarta, tribalism, etc. Utöver att det är djupt problematiskt att islam sammankopplas med pigmentering så är denna fråga obehaglig eftersom den vidrör idéer om folksjäl, människovärde utifrån pigmentering och minoriteters rätt att ägna sig åt politiskt förtryck. Etnifieringen av islam får inte stå oemotsagd. Det är muslimernas gemensamma plikt att hindra denna utveckling mot rasifiering. Det torde vara världshistoriens allra sämsta da’wa-metod att muslimer anländer som inbjudna gäster till ett ickemuslimskt land för att därefter håna värdlandets pigmentering, DNA och historia. Att muslimerna ändå ägnar sig åt denna högst besynnerliga metod stärker islamhatet bland värdlandets befolkning och det ligger därför i islams intresse att bekämpa denna metod. Det är ironiskt att muslimska föreningar erhåller bidrag för att arbeta mot rasism och att dessa bidrag är finansierat genom skatt från bl.a vita människor och att muslimerna använder detta kapital för att ägna sig åt rasism mot vita. Det är i egentlig mening en sorts obehaglig kolonial attityd att muslimer anländer till ett land och anser sig förmer än den inhemska befolkningen. Det är märkligt att förespråkarna för denna ideologi så envist väljer att bo kvar i ondskefulla Europa. Kolonialismen motiverades ideologiskt genom begreppet ”white man’s burden” och det är olämpligt att islam används som en sorts ”black man’s burden”-ideologi. White pride och black pride utgör en och samma oislamiska jahiliyya (ignorans). Pride heter dessutom på arabiska kibr och är den första och värsta synden i islam. Det är därutöver rasistiskt att infantilisera icke-vita och betrakta icke-vita som utestängda från människans fulla spektrum av gott och ont. Mustawrid al-Qurashi förmedlade att profeten ﷺ sade,”Européerna kommer vara flest när den sista timmen är kommen.” Då sade ‘Amr ibn al-‘As till honom, ”Vad är det du säger?” Då sade han, ”Jag säger bara vad jag hörde profeten ﷺ säga.” Då sade ‘Amr, ”Om du säger det så är det så, för européerna har fyra särskilda kännetecken: de är tålmodigast av alla människor vid prövningar; de återställer sig snabbast efter katastrofer; de återvänder snarast till strid efter flykt; och de tar bäst hand om de fattiga, föräldralösa och svaga. De har även ett femte kännetecken som är både gott och vackert: de är mest benägna att förhindra sina härskare från förtryck.” (Sahih Muslim). Islam har universella anspråk och vår religion är något som alla världens folk ska få lov att ta del av. Att medvetet dölja våra egna historiska brott och bara fokusera på ”vita” människors brott gör att islam pigmenteras och blir en etnisk stamreligion. Muslimer följer profeten Muhammad ﷺ och inte Elijah Muhammad. Det är inte tillåtet för en muslim att håna Guds gåvor. Gud säger i Koranen: ”Och till Hans under hör skapelsen av himlarna och jorden och skillnaderna mellan er i språk och hudfärg. I detta ligger helt visst budskap till de insiktsfulla.” (K. 30:22)
  25. Förlöjligandet (sukhriyyat ‘ala-l-islam). En stor del av det som kategoriseras som islamofobi är offentligt förlöjligande eller hån av islam, muslimer eller sändebudet ﷺ. Lars Vilks mediokra och infantila pseudokonst hävdar sig framställa sändebudet ﷺ som en rondellhund. Vi bemöts av raljanta retoriker som gjort islamhån till professionell karriär som t.ex driver med Sayyidatuna ‘Aishas giftermålsålder. Men allt sådant förlöjligande bottnar antingen i okunskap eller frivilliga neuroser. Även här är munafiqun och murtaddun viktiga schackpjäser på brädet. Allvarligare än alla dessa hån från ickemuslimerna är emellertid muslimernas hån av sin egen religion. Gud säger: ”Bland folket finns de som säger att de tror på Gud och den sista dagen men i verkligheten så tror de inte alls. De försöker lura Gud och de troende, men de lurar inga andra än sig själva och de inser det inte ens själva” (K. 2:8-9). Det är en vanlig syn att se praktiserande muslimska kvinnor håna polygami eller bli aggressiva när denna sunna kommer på tal. Det är också vanligt att muslimska kvinnor hånar mannens ställning som hushållets amir, men många muslimska män förminskar också sina fruar för att de själva lider av mindervärdighetskomplex och hemmet är den enda sfären de får känna sig stora och macho. Likväl, muslimska kvinnors hat mot polygami är baserat på su’ al-dhann (illvillig spekulation) som förutsätter att muslimska män kollektivt anses oförmögna att vara rättvisa, och sådana generaliseringar är ”islamofobiska”. Ännu värre är att det inbegriper su’ al-dhann mot Gud vars visdom de ifrågasätter. Saken är att varje sunna kan missbrukas och att en muslim bör bli arg när sunnan vanhelgas. Något så neutralt och livsuppbärande som vatten kan användas för att rädda liv men också för att dränka liv. Jihad kan bli vulgär terrorism, dhikr kan bli undflyende eskapism, tarawih kan bli ögontjäneri. Men varken jihad, dhikr eller tarawih är i sig själv något dåligt bara för att ett fåtal missbrukar dem, och det är sannerligen inte tillåtet för muslimer att islamofobiskt håna jihad eller gudsåminnelse. Om sunnan missbrukas så ska man istället kritisera den enskilde kriminelle och hans brott, och inte kritisera sunnan. Det är även vanligt att bevittna muslimerna smäda Guds namn genom att svära eder vid Allah och fara med osanning. Det är i vissa arabiska kulturer t.o.m en kulturell praxis att förbanna Allah (la’na). Det är i vissa muslimska kretsar kutym att förlöjliga niqab, eller korta byxor eller skägg. Det är en normal sedvänja att kvinnor som tar av sig hijab gratuleras av sina muslimska väninnor. Praktiserande muslimer hånas med öknamn så som wahhabi och detta kommer först och främst från fussaq-muslimer och alltså inte av ickemuslimerna. I Ramadan hånar fussaq (öppna syndare) Ramadans hurma (okränkbarhet) genom att demonstrativt äta och dricka utomhus eller ta sig en cigg i solskenet. Det är också en vanlig företeelse att muslimer helt enkelt förnekar obligatoriska delar av religionen så som jihad eller hierarkin mellan män och kvinnor och går så långt som att bespotta det som inte passar in i deras moderna världsbild (för övrigt en världsbild som kuffar byggt upp). Det är inte en självklarhet att det är vita kuffar-män som lider av islamofobi men i själva verket är islamförakt (även muslimernas eget självförakt) en logisk följd av en nedåtgående spiral orsakat av muslimernas svek mot deras egen religion.
  26. Karriärism (‘ujb al-nafs). Det finns muslimer som strävar efter en karriär eller status genom att slänga kol i elden. De livnär sig på muslimernas rädslor. Om muslimerna hade blivit botade från sin ångest så hade dessa karriärister förlorat sin position. Därför strävar de efter att hålla fokus på imaginär islamofobi. De reser land och rike runt och agiterar om islamofobi både på hårda moskégolv och mjuka soffor. Genom denna metod lyckas de nå tv-sofforna trots att de varken är begåvade eller pålästa om shari’a. För att den skröplige Don Quijote ska kunna upprätthålla synen på sig själv som galant riddare så måste han uppdikta fienden: Väderkvarnar. En annan sorts karriärism är de intellektuella som i universitetsvärlden, inom media eller inom företagande säljer ut shari’a för att surfa på PK-vågens svallvågor i hopp om antingen finansiellt stöd eller en plats i solen. Kändisskap och viljan att leda (hubb al-ri’asa) är en bekräftad psykologisk faktor som förändrar en människa och kan göra den ödmjuke personen arrogant och egenkär. Gud säger i Koranen: ”De som döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och alla som kan döma skall förbanna och fördöma dem”. (K. 2:159)
  27. Bidragismen (al-infaq aw al-nifaq). Muslimska föreningar livnär sig på bidrag. Detta medför dels att föreningarnas ledare fjäskar för donatorerna men också att de ropar varg (islamofobi) för att erhålla mer pengar. God adab och civiliserat höviskt beteende är alltid önskvärt men det är inte synonymt med fjäsk. Det kan tyckas som en paradox men bidragsmuslimerna är beroende av islamfientliga utspel för att kunna rättfärdiga sin fortsatta existens. Det är inte förrän muslimerna överlag överger idén om att bli betjänade och istället uppfostrar sig själva till att bli bidragande genom altruistiskt tjänarskap (khidma) åt ickemuslimerna som deras skepsis kommer vända till välkomnande. Det är en självklarhet att en sannfärdig muslim gör allt för att uppfylla sina plikter (wajibat) innan dess att han kräver sina rättigheter (huquq). Detta gäller både i muslimens egen hemmamiljö såväl som ute i samhället. Om det därutöver gäller krav av fiktiva rättigheter som antingen går emot islams lära (muharramat) eller är något som är förhatligt för Gud (makruhat) som muslimerna kräver så blir paradoxen ännu desto allvarligare. Muslimen har exempelvis inga islamiska rättigheter att få räntelån på banken eller bli insläppt på krogen eller få jobb på ett företag som sysslar med haram-aktivitet (servera griskött, vin eller klippa det motsatta könets hår) eller bli insläppt på blandade badhus eller erhålla bidrag till cigaretter. Symboliskt uttryckt så har muslimen kort och gott inte rättigheten att kasta miswaken i soptunnan och kräva fri tandvård. Gud beskriver hur vi ska vara i Koranen: ”Du skall känna igen dem på deras sätt: de besvärar inte andra med efterhängset tiggeri”. 
  28. Kravkulturen (tam’a). De islamskeptiska ickemuslimerna känner sig tyvärr inte berikade av oss och vår närvaro. De känner sig snarare hotade av muslimerna. Detta måste tas på allvar. Islamhatare återvänder ofta till sentenser som ”Nu räcker det” eller ”Det var sista droppen”. De upplever att muslimernas destruktiva beteenden hotar deras system och därmed deras barns framtid. Alla kulturer har en sorts självbevarelsedrift (utom måhända den svenska) och vi muslimer hade historiskt sannerligen inte accepterat om ahl al-kitab kom som gäster till våra länder och börjat ställa massa krav. Det vore positivt om ickemuslimerna fruktande ockerekonomins kollaps genom islams närvaro men i själva verket räds de parasiterande beteendemönster som underminerar det finansiella system deras förfäder byggt upp. Men muslimerna känner sig också hotade av ickemuslimernas dominans. Muslimernas rädslor handlar dock om sådant som faller inom ramen för egenansvar, så som barnuppfostran eller skolning. Hade muslimerna bara gjort vad shari’a ålägger dem så hade dessa problem aldrig uppstått.
  29. Kvinnans okränkbarhet (hurmat al-nisa’). Överfall mot muslimska kvinnor är verklighet. Vittnesmålen är många och enhetliga. Shari’a har givit kvinnan rätten till en personlig livvakt varhelst hon reser. Många muslimer tolkar istället kvinnans restriktiva resande som en begränsning. I takt med att våldet ökar så kommer fler och fler muslimer förstå shari’ans barmhärtiga syften och underkasta sig dess domar utan att fnysa åt dem. Men alla de fysiska attacker eller verbala hot eller kränkningar som drabbar våra muslimska kvinnor ute i samhället kan ändå inte jämföras i antal med alla de fysiska attacker samt verbala hot och kränkningar som muslimska kvinnor (eller kvinnor i allmänhet) får utstå i sina egna hem där förövaren är hennes egen make, far eller bror. Vårt fokus bör även i detta avseende riktas mot självuppfostran och det viktiga arbetet att lära våra söner respekt för kvinnor. Det är en obskyr kriminell minoritet bland ickemuslimerna som fysiskt angriper muslimska kvinnor. Vi muslimer vill inte bli kollektivt dömda för de brott som enstaka terroristvettvillingar utför och på exakt samma sätt ska vi inte anklaga den stora massan ickemuslimer för brott som ett fåtal begår.
  30. Medias roll (kidhb). Det har bildats två läger i denna fråga. Läger 1 består av de konspirationsbenägna muslimer som betraktar media som en enhetlig organism, som en sorts allseende intelligent varelse med en egen vilja (irada). Utöver att detta synsätt kan vara problematiskt utifrån ett ‘aqida-perspektiv då det nästintill inbegriper tron på en avgud (sanam) så är det också rent ut sagt barnsligt. Läger 1 brukar hävda att media har en dold agenda att smutskasta islam. Läger 2 utgörs av de rasistiska eller nazistiska krafterna som betraktar media som nedtystande beträffande muslimernas kriminalitet. Båda dessa tolkningar utgår från en konspirationsteori där man ser sig själv som angripen. Det är egentligen exakt samma identiska psykologiska störning. I själva verket består media av en yrkeskår av journalister som sinsemellan kivas och ordmördar och textdräper varandra till leda. De inommediala meningsskiljaktigheterna som präglar svensk media är en reflektion av två block med sina egna fastlåsta tankegodsnormer, blått och rött. För muslimer så är bägge dessa läger bestående av ickemuslimer som propagerar för varsin kufr-agenda (al-kufru millatun wahida). Det finns i Sverige professionella och sakliga journalister och det finns även en hel del subjektiva ignoranter. Men så är det även i de muslimska leden.
  31. Retorikens brister (khata’ al-khitaba). Det är muslimernas val av retorik som skrämmer ickemuslimerna. När perifera muslimska grupperingar går ut i demonstrationer för att införa shari’a i England eller Danmark så är det fullt rimligt att ickemuslimerna känner sig rädda. Deras rädsla är befogad eftersom de inte har kännedom om lagen och det enda de känner till är straffet för ett fåtal brott. Om muslimerna omformat sin retorik till att med tålamod förklara för ickemuslimerna att de inte har något att vara rädda för så hade mycket islamfientlighet klingat av. En del av problematiken härrör från att retoriken framställer shari’a som en lag som diktatoriskt ska implementeras som statlig totalitarism (von oben) och en hel del muslimer tror är det är så det skall vara. Islamofascism är egentligen ett västerländskt fenomen eftersom det i egentlig mening bara är ett återuppväckande av Hitlers och Mussolinis idéer fast med en islamisk kulturell prägel. Den palestinska frihetskampen har exempelvis tyvärr kidnappats av en sorts nationalsocialism (arabnationalism) som inte har ett dugg att göra med shari’a. När man anordnar stora massdemonstrationer för Palestinas befrielse i Sveriges storstäder så skriks det på arabiska. Frågan är vem vi då vill nå ut till? Skriker vi åt oss själva så är det galenskap (junun) och egocentrism men skriker vi åt ickemuslimerna så är vi helt enkelt bara värdelösa retoriker. Dessutom är det besynnerligt att tro att förbipasserande ickemuslimer ska hörsamma våra skrik och hjälpa oss i vår kamp.  Vi bör minnas Aisopos fabel om hur vinden och solen tävlade om att få en man att ta av sig kappan. Ju hårdare vinden blåste, desto tätare slöt mannen kappan om sin kropp. Det var först när solen med sina varma strålar höjde temperaturen och vållade honom obehag som mannen tog av sig kappan.
  32. Egenansvar (taklif). En muslim är ansvarig för sina handlingar. När islamofobidiskursen spårar ut så föds en offerkultur där man skyller ifrån sig. Ingenting är vårt fel. Alla våra misslyckanden är alltid någon annans fel. Detta skulle kunna godtas som acceptabelt beteende för det barn som nått tamyiz-åldern (ca 7-14 år) men är olämpligt för en baligh (mogen individ, ca 14-99 år). När modern kommer in i köket och finner sitt barn med händerna i kakburken så yttrar barnet av ren reflex ”Det var inte jag, jag lovar”. Sådant beteende är inte önskvärt bland vuxna muslimer.
  33. Avhumanisering (nisyan al-fitra). Både ickemuslimer och muslimer har ett ansvar att inte vara kulturella chauvinister och rasister. Så det förebyggande arbetet för att främja en medmänsklig attityd till Den Andre måste nödvändigtvis rikta sig mot båda sidor. Kommunikationen mellan muslimer och ickemuslimer är inte något som endast ickemuslimerna ska anstränga sig för. Det är också muslimernas uppgift att kommunicera med majoritetssamhället utan att åberopa utanförskap, segregation och arbetslöshet. Det är inte ickemuslimernas plikt att studera Riyad al-Salihin eller Adab al-Mufrad och undersöka hur islam ”borde” vara. Det är deras plikt att empiriskt studera oss muslimer och från vårt faktiska beteende härleda vad vår religion står för. Sådana studier inbegriper i egentlig mening bara att möta varje medmänniska förutsättningslöst och medmänskligt. Det är något som både ickemuslimer och muslimer måste börja göra. I denna process är det viktigt att avleda den moderna människans fokus på kapitalet och istället rikta deras fokus mot humankapitalet. Alla kan bidra med något till knytkalaset, men det krävs ett välkomnande värdfolk och gäster som uppför sig och inte beskyller husvärden för att ha förgiftat maten. Gud säger: ”Låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg”. (K. 5:8)
  34. Vi:et och Dem:et (al-iman wa-l-kufr). Man behöver inte läsa Koranen (Guds ord, om någon glömt det) särskilt länge för att se att Skaparen ålägger oss att förstå att det existerar en klar och tydlig gränsdragning mellan troende (mu’minun) och icketroende (kafirun). Vi är inte identiska med ickemuslimerna. Men det betyder inte att vi ska se ner på dem. Varje ickemuslim är en broder i Adam eller en syster i Eva. Vi bör bejaka olikheterna och bli bättre på att hylla ickemuslimernas goda kultur och ömt men bestämt hjälpa dem finna tillbaka till deras fitra. Vi måste förstå att vårt jobb inte är att presentera islam som en identisk väg med deras livsväg. Varför skulle någon ta sig besväret och vilja konvertera till islam om islam och kufr ändå är identiska? Vi bör gråta mer för ickemuslimerna och skrika mindre om islamofobi. Vi muslimer har antingen kommit hit till landet eller uppstått bland landets söner och döttrar för att betjäna ickemuslimerna och ge dem en gåva. Om vi vågar hävda motsatsen och påstår att vi kommit hit så att ickemuslimerna ska betjäna oss så är vi föga mer än ockuperande kolonisatörer som arrogant anländer till ett land för att suga ut ursprungsbefolkningen. Våra hjärtan måste se och erkänna detta. Gud säger: ”Den blinde kan inte jämställas med den seende”. (K. 35:19)
  35. Maktaspekten (mas’uliyya). Den som har makten bär också mest ansvar. Det gäller såväl i förälder-barn-relationer som i äktenskapliga relationer som i lärare-elev-sammanhang eller på politisk nivå. Även om muslimerna idag är en oomtvistlig del av svensk kultur så är vi fortfarande en minoritet. Vi är en minoritet som måste skyddas mot majoritetssamhällets övertramp och stöveltramp och islamdamp. Men som minoritet har vi också ett ansvar mot majoritetssamhället och vi kan inte kräva att få styra över flertalet utan att vilja bidraga till deras välgång. När vi muslimer kollektivt insett att vi bör vara mer rädda för kuffars svaghet än för deras styrka så kan vi börja känna oss tryggare. Det är nämligen alltid så att när folk känner sig hotade så är de som allra mest farliga. Men hör och häpna, detsamma gäller omvänt och det är när vi muslimer känner oss hotade som vi är farliga. Det vore bättre för bägge parter, muslimer och ickemuslimer, att finna självsäkerhet i sitt eget etos. Först då kan en sann dialog ta form. Avgudadyrkarna i Mecka såg sig själva som toleranta människor och var redo för dialog, men på ojämlika villkor förklätt som jämlikhet. Quraysh sade till profeten ﷺ: ”Om du dyrkar våra gudar så kommer vi dyrka din”, och det påminner om när ickemuslimerna i Sverige säger ”Vi tolererar er om ni anammar våra värderingar”. Det är bara den med makt som kan yttra sådant och yttrandet är farligare än öppen aggressiv islamofobi.
  36. Förmyndarmentalitet (wilayat al-kafirinVänsterblockets förminskande av vuxna muslimer som implicit omyndigförklaras och betraktas som utsatta barn är förnedrande. Eftersom islamofobi inte är ett lämpligt uttryck för att beskriva Vänsterns ompysslande björntjänster så är termen muslimgull mer lämplig. Men precis som ett barn inte lär sig tala förrän de vuxna slutar tala bebisspråk så kommer muslimerna aldrig att bli sedda som fullvärdiga människor om de klappas på huvudet i all evighet. Den öppna islamfientligheten är inte lika farlig som den lismande islamaggressionen som Vänstern ägnar sig åt. Målet är detsamma, att skära av muslimernas länk till shari’a.
  37. Självskadebeteende (dhulm al-nafs). Enligt dagens gängse praxis så tenderar muslimerna att skylla ifrån sig. När vi gnäller om förorternas misär så glömmer vi bort att de kriminella elementen ofta är muslimer, att nedskräpningen ofta är vår egen och avsaknaden av entreprenörsanda är vår egen brist. Ungdomens beteende är våra muslimska föräldrars ansvar och det är inte islamofobins fel. Vår dysfunktionella separation från vår egen fitra och vår okunskap om shari’a är grundproblemen. Dessutom så är islam inte synonymt med förort. Islam är ingen förortsreligion. Det är inte en godtagbar ursäkt inför Gud på domedagen att säga att man blev kriminell för att man hade en hemmavarande mamma (även känd som arbetslös) när man växte upp. Det är inte heller ett särskilt bra försvar inför Skaparen på den sista dagen att säga att man ägnade sig åt brott för att alla ens grannar var muslimer (s.k ”utanförskap). Inte heller fattigdom (faqr) är en acceptabel ursäkt i shari’a, allra minst om det handlar om pseudo-fattigdom (pengar från socialtjänsten och därmed anpassat efter skäliga nivåer). Det är en skymf mot världens alla fattiga och hederliga människor att hävda sådant. Alla som dagligen umgås med muslimer med socialbidrag vet att de också har råd att åka på semester, ha bil och köpa märkeskläder. Att stå inför Gud och hävda att man blev kriminell p.g.a trångboddhet är besynnerligt med tanke på att svenskarna för inte så länge sedan alla bodde i samma rum för att hålla värmen och att sahaba, den bästa generationen av människor, bodde synnerligen trångbott utan att bli gangsters. Islamofobin är inte skurken i dramat och även om islamofobi existerar så är det inte en ‘udhr (ursäkt) i shari’a för att ägna sig åt hiraba (rån) eller ghish (bedrägeri). Vi muslimer har hamnat i en självdestruktiv nedåtgående spiral och vi skadar alltså oss själva och skyller sedan på en andra part och kräver därefter plåster av en tredje part och kompensation av en fjärde part. Det är samma fenomen på global och lokal nivå. Vi flyr till ickemuslimernas länder för att undkomma muslimers brott och krig (Syrien, Afghanistan, Somalia, Irak, etc). Vi går till ickemuslimernas Stat och kräver att de ska rädda oss från vår egen kriminalitet (förort, Sergels torg, hederskultur, etc). Muslimernas Guds bok och sändebudets ﷺ sunna lär oss motsatsen, vi ska söka skydd hos al-Ansar. 
  38. Kvantitet och kvalitet (i’tizaz bi-l-batil aw bi-l-haqq). Vi muslimer bör se över hur vi beräknar framgång och motgång. Kvantitetens herravälde måste ge vika inför kvalitetens myndighet. Vi är inte framgångsrika om vi lyckas uppnå vad ickemuslimerna uppnått. Vi har en annan måttstock och Guds förnöjsamhet är det centrala för oss. Respekterar vi oss själva så försvinner islamofobin.
  39. Guds löfte (wa’d Allah). Vi muslimer är en världsvid nation som följer Koranen. Gud säger i Koranen: ”Ni kommer sannerligen få utstå kränkningar från de folk som mottog uppenbarelser före er och från avgudadyrkarna både beträffande ert levebröd och er själva. Men om ni utstår detta med ro och sinneslugn och är medvetna om Gud så kommer detta räknas som ett avgörande bevis i era angelägenheter”. Den muslim som inte ser Koranens vägledning som evig har lämnat islam. Det är ett modernistiskt gudsförminskande som innebär att Gud inte skänkt oss vägledning i alla tider och i alla olika kontexter men hör hemma i 600-talets Arabien. Ingenstans i Koranen lovordar Gud gnäll.
  40. Sändebudets råd (al-nasihat al-nabawiyya). Vi muslimer är ett folk som följer de råd vi skänks från vår profet ﷺ. Han ﷺ sade: ”Muslimen som bor bland ett folk som kränker honom och bär det med tålamod är bättre än den som isolerar sig och inte uppvisar tålamod inför folkets kränkningar”. 
  41. Kollektiv självrannsakan (muhasaba). Det finns egentligen bara två alternativ då vi utsätts för kränkande ord. Antingen så är ickemuslimernas kritik sann eller så är deras kritik falsk. Vi bör välkomna sannfärdig kritik och inte bli upprörda över falska anklagelser. Vi måste emellertid våga tala öppet och ärligt om våra egna kollektiva fel så att felen kan korrigeras. Sändebudet ﷺ sade: ”Gud straffar inte individer för gemenskapens kollektiva synder såtillvida individen inte bevittnar kollektivets synder spridas i deras led och som inte gör något åt saken” (Musnad Ahmad). Istället för att reagera på ickemuslimernas kritik med gnäll och självömkan så bör vi se sanningen i vitögat och erkänna att Sveriges muslimer lider av en rad olika spirituella sjukdomar och att vi måste korrigera dessa brister omgående. Varje individ börjar med sig själv och sin familj. Vårt spirituella tillstånd är sådant att många muslimer uppfattar sockret som beskt och själva uppfattar sunnan som extremism. Det är viktigt att särskilja mellan kollektiv och individuell muhasaba. Emedan det är av största vikt att vi kritiskt granskar våra egna egon och vår egen muslimska gemenskap så ska vi inte kritisera individuella muslimer. Vi bör betrakta varje enskild muslim med kärlekens blindhet och ha överseende med individens tusen brister, men på ett samhälleligt plan och i synen på vi:et bör vi vara desto strängare.
  42. Detaljism (war’a fi-l-furu’ wa-ghafla fi-l-usul). Handskakning vs ‘aqida-svek. Muslimerna i Sverige väljer att fokusera på detaljer på bekostnad av vår ‘aqida. Vi skriker oss hesa i handskakningsfrågan men är knäpptysta om långt grövre övertramp mot shari’a. För att bota oss själva mot fariséiska detaljistiska tendenser så måste vi återvända till våra klassiska fiqh-verk. När vi väl studerat detta så kommer frågan om vad man som muslim bör fokusera på att besvara sig själv.
  43. Prioriteringar (tartib). I all muslimsk dyrkan finns en tartib (ordningsföljd). Vi tvagar ansiktet före fötterna, vi vandrar tawaf runt Ka’ba innan vi stenar Satan och vi ber maghrib-bönen innan ‘isha-bönen. Det betyder inte att ansiktet är viktigare än fötterna men det handlar om att respektera sändebudets ﷺ tillvägagångssätt (sunna). När vi ska prioritera och bygga en samhällelig ordningsföljd så är det en självklarhet att vi inleder med att granska oss själva och bygga upp oss själva innan vi granskar ickemuslimerna. När det gäller sakfrågor som islamofobi, rasism, hatbrott och kvinnofridskränkningar så är det en moralisk självklarhet att vi muslimer ska inleda med att fixa oss själva innan vi försöker fixa andra. Det gäller både på individnivå och på samhällelig nivå. Vi måste förr eller senare erkänna den grova rasism som florerar i våra muslimska led och öppet medge att muslimskt förtryck mot andra muslimer är långt mycket allvarligare än islamofobin i Sverige. Det krävs inte ett geni för att blicka ut i den muslimska världen för att inse hur dysfunktionell den är.
  44. Den gyllene regeln (al-qa’ida al-dhahabiyya). Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det är basal moral i alla mänsklighetens etikläror. En förlängning av denna princip är att döma andra så som man själv vill bli dömd. Om vi muslimer inte rannsakar oss själva och inte applicerar samma aggressiva gnällande ton mot oss själva så har vi gjort oss skyldiga till orättvisa (dhulm). Vi måste börja döma mellan oss själva med shari’a. Vi kan inte förvänta oss av ickemuslimerna att de ska djupstudera islam eller ha respekt för islam när muslimerna själva inte studerar sin egen religion och heller inte följer den. Det är t.o.m törhända så att de egentliga islamofoberna är muslimerna själva? Muslimernas rädsla eller fobi att döma sig själva med shari’a (islam) är en islamofobi som är långt mer angelägen att bota.
  45. Världslighet (hubb al-dunya). Vad är det som gör oss upprörda egentligen? När vi verkligen djupdyker i våra hjärtan så handlar vår oro främst om oss själva och inte om islam. Låt oss vara ärliga. Egennyttan är en drivkraft som är behövlig. Vår nafs och dess aptit är behövlig för att fungera i världen, men egocentrism är inte en islamisk dygd. Vi oroar oss mer för att förlora olika bekvämlighetsförmåner än huruvida islam ska frodas och spridas. Så länge vi som muslimer är fängslade i en dunyawi-psykos så kämpar vi egentligen för oss själva och inte för Gud. Att vi som muslimer blir upprörda över att en niqabi-syster inte får jobb på dagis eller att en hijabi-syster inte får jobb som frisör eller att en skäggig man inte får jobb som labbassistent och att vi beskyller privatpersoner för islamofobi handlar inte om kampen för Gud. Kampen för Gud är att vi ska uppröras när vi av samhället fysiskt hindras upprätta egna dagis eller hindras öppna egna frisörsalonger. Det är dessutom tyranniskt att påtvinga privatföretagare personal de inte vill ha och inte vill anställa. Det är även tyranniskt att göra löneslaveri till den enda möjliga försörjningsformen.
  46. Segregation (kunu ma’a al-sadiqin). Är segregation islamofobisk eller är den i själva verket islamiskt önskvärd? Det osmanska samhället var uppbyggt som ett milletsystem och vår levda muslimska praxis samt vår islamiska lagstiftning förbjuder inte det. Folkgrupperna levde sida vid sida men åtskilda. Ordet getto kommer ursprungligen från de europeiska stadsdelar som judar tvingades bo i alltsedan medeltiden. Den judiska och den romska gruppen har i Europa alltid varit systematiskt diskriminerade, både i lag och kultur. Att särlagstiftning vari en utsatt folkgrupp tvingas leva enligt förnedrande regler jämförs med dagens svenska lag där alla är lika inför lagen är en bisarr liknelse. I Sverige har alla lika rätt till utbildning och alla har rätt till rörelsefrihet och rätten att starta eget. När vi gormar om islamofobi så är det egentligen ironiskt nog vårt eget islamiska system vi är kritiska mot.
  47. Fattigdom och rikedom (faqr wa-ghina). Islam har ett svar på hur man ska leva med ihsan som fattig och ett svar på hur man ska leva med ihsan som rik. Den muslimska lagen ålägger en skatteprocentsats (2,5 %) på alla som inte befinner sig i fattigdom och lyckats spara ihop en blygsam buffertkassa. Det är dock människans eget samvete som avgör huruvida man ska betala eller ej. Islam förbjuder tajassus (spioneri) i hemmets privata sfär och frivilligheten (självdeklaration) är central i islams skattemetodik. Procentsatsen är fastställd och ökar inte ju rikare man blir. Dagens diskurs när muslimer gnäller om islamofobi kan även kopplas till rent ekonomiska frågor. Det finns i islam ingen plikt för rika människor att ge mer eller mindre välgörenhet. Rikedom ses i islam som en prövning som den rike individen ensam kommer tillfrågas om. Men rikedom ses i islam inte som en skam. Islam och socialism är inte synonymer men snarare varandras motsatser. Många muslimer anser dessvärre att fattigdom i sig själv är ett statistiskt bevis på islamofobisk diskriminering och att det finns en medveten islamfientlig agenda som strävar efter att förhindra muslimer att bli rika. I själva verket är det precis tvärtom. Både islamfientliga ickemuslimer och deras ickemuslimska Stat främjar islams entreprenörsanda och betoning av en fri marknad. Visserligen åläggs flitiga muslimska och ickemuslimska egenföretagare med orimligt höga skatter (som i shari’a är haram) men detta är inte specifikt islamfientligt. Det islamiska idealet är zuhd (asketism) och hade vi varit sanna mot våra ideal (sunna) så hade vi aldrig irrat oss vilse från första början. I tasawwuf-böckerna listas rädsla för fattigdom (khawf al-faqr) som en av de spirituella sjukdomarna. Profeten ﷺ erbjöds av Quraysh ledarskap, rikedom och status men han ﷺ valde bort det. Varför valde sändebudet ﷺ inte pengarna och ledarskapet så att han därigenom skulle kunna sprida islam? Vi vet alla svaret, och följarna av sunnan går inte med i politiska partier eller söker politisk makt som ett sätt att uppnå goda mål.
  48. Bortförklaringar och ärlighet (masdaqiyya). Varje individ, muslim eller ickemuslim, förväntas stå upp för sig själv och sina ideal. Tillit är något man vinner, inte något man automatiskt ges. Om vi istället för ärliga raka förklaringar ljuger om vår religion för att erhålla världsliga nyttor så har vi misslyckats med da’wa-uppdraget. Sanningen är människans rättighet. En av motsatserna till att förklara är att bortförklara, och motsatsen till da’wa är att gömma islam innanför koftan (offerkoftan). Den lämpliga koftan som är passande att bära är yllekoftan (tasawwuf) som inte kliar.
  49. Imploderad logik (fana al-mantiq). Att äta kakan och också behålla den. Vi kan inte samtidigt begära att kritiken mot islam och muslimernas normer ska nedtystas samtidigt som vi själva höjer våra röster och förolämpar svenska normer. Vi är här för att presentera islam som alternativ väg, inte för att omhändertas eller serveras. Vi får helt enkelt ta ett val, vill vi kritisera ickemuslimerna öppet så måste de också få kritisera oss öppet. Det är på lika villkor. Precis som vi förväntar oss att ickemuslimerna inte ska bli kränkta när vi förlöjligar deras ogudaktiga kultur eller kallar dem gudsförnekare och omoraliska så ska vi också kunna acceptera att de kallar oss parasiter, latmaskar, gnällspikar och hycklare och ser ner på vår stagnanta kultur. Därutöver är islam inte synonymt med arabisk kultur, snarare tvärtom.
  50. Populism och paradox (shu’ubiyya wa-tanaqud). Det finns inget i Koranen eller hadither som säger att muslimer bör sträva efter att andra ska tycka om oss – folk får tycka vad de vill om oss – vi sysslar med da’wa, inte anti-islamofobi. Religionen islam förbjuder kufr för hela mänskligheten, men huruvida ickemuslimer är ansvariga blott för sin kufr eller också för att de inte praktiserar islam (mukhatabun fi’l-furu’) är en ikhtilaf-fråga (läs mer här). Det är därför synnerligen orimligt att hanafiter (maturi-skolan) gormar om islamofobi och implicit håller ickemuslimerna ansvariga för i deras perspektiv fiktiva brott som Gud inte kommer döma dem för. Malikiter och shafi’ter (ash’ari-skolan) och hanbaliter (athari-skolan) kan däremot uppmana ickemuslimer att följa religionens regler men det är fullständigt orimligt att begära att ickemuslimer ska följa islams regler när den största majoriteten av Sveriges muslimer inte praktiserar islam överhuvudtaget. Hanafiter är selektiva om de i en sakfråga förespråkar att ickemuslimerna inte är ansvariga och att muslimer med gott samvete därför kan sälja gris och vin till dem medan de i en annan sakfråga så som islamofobi säger den exakta motsatsen. Det är också lustigt motsägelsefullt att förespråka att speciella regler gäller i dar al-kufr och vi muslimer i Sverige är tillåtna att befatta oss med riba (ocker) och alltså inte behöver följa islams regler men samtidigt ålägga ickemuslimer att de ska följa islams regler fast utan att ens tro.

Slutord

Det är med optimism dessa självkritiska rader är skrivna. Til syvende og sidst så håller vi själva i nyckeln till vår egen frihet. Vi har shari’a och vi har humankapitalet och därmed förmågan att vända motvind till medvind. Vi är starka om vi själva väljer att vara starka. Vi är aktörer och inga offer. Det är inte synd om oss. Vi ska inte fastna i offerrollen eller vara lättkränkta. Vi är muslimer, inte mys-limer. Vi tål motstånd. Shari’a behöver ingen reform (omskulptering) däremot är vi alla i stort behov av självreform. Resan till frihet skulle kunna inledas redan idag men det krävs ett första steg. Det första nödvändiga steget är vi lever med tasawwuf (ihsan) och erkänner inför oss själva och inför Gud och inför världen att vi är vår egen olyckas smeder (min sharri anfusina) och att sändebudet ﷺ  är vår lyckas smed. Mer komplicerat än så är det inte.

3 kommentarer

  1. Christian Muhr 8 juli, 2016 på 11:14 - Reply

    Oj oj oj! Mycket intressant. Frågan kvarstår; Vad är Sharia? Står den över svensk lag? Är Sharia förenlig med vår svenska ”grundvärdering”(bas kristendom/västerländsk ”civilisation”)? Hur långt sträcker sig ödmjukheten inför feminism, hbtq-frågor etc? Vet faktiskt inte inte jag blev mer hoppfull inför framtiden efter denna artikel?

  2. Abdussalaam Nordenhök 8 juli, 2016 på 15:48 - Reply

    Hej Christian, din fråga kommer besvaras inom kort. Tills dess ber vi dig att kika runt på hemsidan och bilda dig en uppfattning huruvida islam är ett hot mot Sverige eller ej.

  3. Hevale 8 juli, 2016 på 23:45 - Reply

    Abdussalaam Nordenhök: Frågan är inte om huruvida Islamism är ett hot mot Sverige utan huruvida det är ett hot mot arbetarklassen, och det är den.

    Samma fascism som hos de högerextrema kan utläsas i denna text. Samma begrepp som Breiviks populariserade begrepp ”kulturmarxism”, och samma syn på arbetarklassens moraliska värderingar som att de skulle vara mer konservativa än ”den finare” överklassen, även fast det oftast är helt tvärtom.

    I grunden är det ni vill införa en fascistisk totalitär stat där kapitalet och den organiserade religionen är de enda krafterna i samhället. Den organiserade religionen blir här ”staten” precis som Islamiska Staten har upprättat sitt styre. Staten och kapitalet som de absolut dominerande krafterna i samhället.

    Sharia som sådant är och var alltid skrivet av överklassen för att upprätthålla den härskande klassens överlägsenhet, Islam hade aldrig(precis som alla andra religioner som uppstod i samband med människans bofasthet) kunnat spridas om inte den tagit hänsyn till de rådande materiella förhållandena och bevarat överordning och underordning precis som den rättfärdigar slaveri. Ett slaveri som idag även utövas inom Islamiska staten, även om lönearbete idag är ett mycket effektivare sätt att organisera produktionen.

    Jag kan se varför ni är så rädda för arbetarklassens organiserade kamp, helt enkelt för att arbetarklassens intressen går tvärtemot er sharia. Sharia är skapad för att bevara klasstrukturerna och behålla oss fattiga och göra de rika rikare.

    Men vi klasskämpar besegrar er Sharia idag på slagfältet i Islams historiska hjärta och vi marscherar snart in i Aleppo och Dabiq.

    Biji PKK!

Skriv en kommentar