Diskriminering och kvotering

juli 20, 2016 5 Kommentarer »
Diskriminering och kvotering

Fråga:

As-salaamu ´alaykum,

  1. Hur ser man på diskriminering på arbetsmarknaden utifrån ett shari’a-perspektiv? Är kvotering lösningen? I samhälleliga angelägenheter så som på den europeiska arbetsmarknaden, föreligger det något juridisk skillnad mellan ickemuslimernas privatägda företag och ickemuslimernas Stat i vad ickemuslimerna är ålagda att förse för muslimerna som lever inom deras gränser? Till exempel, har en muslimsk kvinna som lever i ett ickemuslimskt land några rättigheter, islamiskt sett, att erhålla en anställning på ett privatägt ickemuslimskt företag så som på en restaurang eller pub som serverar griskött eller alkohol, eller en tatueringsstudio eller frisörstudio som klipper både män och kvinnor, eller ett badhus där män och kvinnor blandas, eller på en bank, massageklinik, etc? Är det halal för en muslimsk kvinna att stämma ett ickemuslimskt företag på skadestånd om de vägrar att anställa henne p.g.a hennes slöja, eller för en man att begära kompensation från ett företag för att han inte anställts för att han vägrar skaka kvinnor i hand? Är det i shari’a tillåtet för muslimer att kämpa för sådana rättigheter i ickemuslimska länder? Frågan berör även diskriminering när det handlar om att bli vägrad banklån eller bli förvägrad att komma in på en pub eller nattklubb. I frågan om kvotering och s.k positiv särbehandling så behöver vi även svar på huruvida en ickemuslimsk Stat är ålagd att inkvotera muslimer.
  2. En muslim som bor i ett ickemuslimskt land misstänker att han eller hon blivit nekad en anställning p.g.a sitt muslimska namn eller blivit diskriminerad p.g.a någon annan faktor. Muslimen har sökt tillåten försörjning och arbetet inbegriper inte något som är haram. Hur ska man då som muslim gå tillväga rättsligen?

Svar av shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Wa-‘alaykumus-salam

Svar på fråga 1:

Några juridiska grundregler måste först förklaras för att vi ska kunna tala om sakfrågan i dess korrekta form.

För det första så har frågan fel utgångspunkt. En muslim kan omöjligtvis ställa en fråga som handlar om ickemuslimernas plikter gentemot oss utan att först ha kännedom om våra skyldigheter gentemot dem. Det är ett olämpligt tillvägagångssätt som leder oss till fel sorts konklusioner.

För det andra, den filosofi som handlar om den moderna nationsstaten och staternas uppbyggnad har sin rot i det sekulära Väst och dess synsätt på livet och denna filosofi är inte i någon som helst samklang med den islamiska världsbilden. De har utformat en teori om ett socialt kontrakt som framlagts av Rousseau, Hume, Lock, etc. I denna tankeströmning så är människan ombedd att ge upp sin frihet och istället fjättras vid den kollektiva Staten och i utbyte erhålla statsmaktens skydd av hans liv, kropp och ägodelar som hotas av rivaliserande intressen och krav från hans medmänniskor. I islam så betraktas detta som anti-fitra och en ondskefull och negativ syn på människan som måste skyddas från sig själv och från sina medmänniskor. Den medinska lösningen vi finner i malikiskolan och det som klassicismens rättslärda säger är den direkta motsatsen av den moderna Staten. Eftersom det sociala kontraktet som sekulära tänkare teoretiserat fram i Väst innebär att Staten är ålagd att garantera vissa rättigheter i utbyte mot att dess invånare hålls fängslade genom polisiär kontroll, allomfattande beskattning och en uppsjö av övervakande regler och lagar, så ingriper Staten i alla viktiga skeenden i en människas liv, från vagga till grav. Trots att muslimer som lever i västerländska länder generellt sett omedvetet underkastat sig och omedvetet lovat att följa deras normer, så tillhör det inte den muslimska ridderligheten att samtidigt kräva att Staten, som baserar sig på motsatsen till vår egen världsbild, ska behandla oss identiskt med de ickemuslimer som till fullo medvetet underkastat sig den sekulära visionen av hur livet bör levas.

För det tredje, kvotering har aldrig någonsin gagnat muslimerna. Det motsäger vår tillit på den barmhärtige Skaparen som är Den som försörjer oss och vårdar oss. Positiv särbehandling förnedrar den troende till en lägre nivå då han ofrånkomligt kommer börja känna att han äger rättigheter från en abstrakt entitet (Staten) och dess administratörer. Det bästa sättet är att muslimer som befriat sig själva från beroendeställning tar itu med saker själva och gör saker tillsammans och har full tillit på Allah och växer som människor. Jobb och försörjning är inte något man ska skänkas av ickemuslimer och är inte något man bara sitter och väntar på. Det är inte ickemuslimerna som distribuerar rizq. Stängs en dörr så öppnas en annan. Vi är muslimer och ska sträva efter att finna olika sätt att betjäna Allah och göra oss behövda och eftertraktade på arbetsmarknaden. Genom självförbättring förändras också världen runt omkring oss. Individen som byggt upp sig själv inifrån ut betraktar inte världen som en fientlig plats som ska utnyttjas. Istället ses världen som en arena av tjänarskap. Vi har ett egenansvar när det gäller vår egen utveckling, både som individer och som kollektiv. Det är vår egen uppgift, inte någon annans åliggande att ta hand om oss, och det är absolut inte ickemuslimernas plikt gentemot oss. Det är obligatoriskt i shari’a att muslimska män söker vägar att försörja sig och detta kräver individuell vitalitet. De muslimer som förespråkar kvotering glömmer bort att våra muslimska förfäder i alla tider, i alla kontexter och på alla geografiska platser lyckats försörja sig själva och sina familjer utan att ta till dessa desperata metoder som inlånats från ickeislamiska ideologier. Denna sorts rädsla och agg och tillitsbrist är något helt nytt för oss muslimer. Att muslimer är hemlösa eller svälter, i Europa, är något vi ännu inte bevittnat, varken under religionens glansdagar eller i vår samtid. En muslim bör söka sin rizq för att behaga sin Skapare. Vi är ålagda att göra da’wa i ickemuslimernas länder men vi är förbjudna att dyrka Allah genom att utföra haram-handlingar, så som hot, terror eller att trakassera ickemuslimer och skrämma dem i deras egna länder. Det är ännu desto värre om vi hotar eller trakasserar dem för vår egen världsliga vinnings skull. Det är inte shari’ans målsättning att bolagsstyrelser, privata företag eller statliga institutioner ska innehålla lika många män som kvinnor, eller att varje etnicitet ska vara representerad eller att muslimerna ska tillåtas arbeta med förbjudna tjänster. Bland shari’ans inneboende syften (maqasid) finner vi däremot bevarandet av privategendom (mal), och det inkluderar att vi respekterar både ickemuslimers och muslimers privata egendom. Om en enda muslim hotar sig till en anställning så kan det innebära att en barriär av ilska byggs upp hos flera hundra eller tusentals ickemuslimer. Skadan och nyttan är således inte proportionerliga.

För det fjärde, i vår madhhab, från al-Mudawwana och framåt, så har våra malikitiska rättslärda upprepat att det är förbjudet (haram) för en muslim att hyra ut sig själv till en ickemuslim på ett förnedrande sätt, så som att bli hans uppassande betjänt i hans hem. De rättslärda säger även att det är förbjudet (haram) för en muslim att hyra ut sig själv för otillåtna arbeten, så som att sälja alkohol eller arbeta som svinaherde, att vara kassörska på en bank eller en croupier på ett casino, att vara telefonförsäljare och sälja försäkringar eller locka folk till sms-lån, att assistera i ockerverksamhet, eller arbeta på en bordell eller nattklubb eller tatueringsstudio, etc. Här inkluderas även det frågeställaren nämnt ovan, så som frisör åt det andra könet eller att arbeta som badhuspersonal. Allt sådant är olydnad och ett sådant anställningskontrakt upphävs automatiskt i shari’a om det upptäcks innan arbetet utförts. Om arbetet redan utförts så är det obligatoriskt att skänka bort lönen i välgörenhet. För referens se Ibn Juzayys al-Qawanin al-Fiqhiyya och Dr. Sadiq al-Gharyanis Mudawwanah al-Fiqh al-Maliki samt alla klassiska och moderna verk i ämnet.

För det femte, beträffande ett privatägt företag så får det aldrig lov att hävdas, med utgångspunkt i islams rena lära, att en muslimsk ägare är tvingad att mot sin egen fria vilja anställa en specifik person eller en personkategori (kvotering) för att statsmakten tvingar fram det. Vår lag godkänner inte sådant förtryck mot individen och sådana intrång i människors privata angelägenheter. Detta gäller naturligtvis också om ägaren är en ickemuslim. Vår lag erkänner inte tvång (ikrah), varken i kommersiella kontrakt, i äktenskapskontrakt eller i anställningskontrakt. Det som framtvingas är inte juridiskt giltigt i shari’a. Ömsesidighet och att båda parter är överens är ett villkor för att kontraktsupprättande ska kunna ske. Friheten att själv bestämma över sitt företags kontraktsformer och anställningar är en prioriterad rättighet som väger tyngre än enskilda individers personliga krav och politiska ideologier. Vi är i islam fria att anställa de vi själva vill anställa, och detta är en självklar rättighet vi även beviljar ickemuslimerna. Vi påtvingar inte ickemuslimerna sådant som vi själva inte accepterar. Hävdar vi motsatsen så är vi förtryckare och inte de förtryckta, och iman är inte ett villkor för att den förtrycktes bön ska höras av Allah. Vi accepterar heller inte att ickemuslimerna anländer till våra länder och under hot tvingar oss anställa ickemuslimer i våra företag.

För det sjätte, anledningen till att muslimer bor i ickemuslimska länder är da’wa till ickemuslimerna och att vi vägleder både dem och våra egna bröder och systrar. Vi ska undvika att provocera ickemuslimerna när vi inte besitter några som helst rättigheter i vår egen lag, shari’a (så som att tvinga en ickemuslimsk privatföretagare att anställa oss, och ännu mindre tvinga dem genom hot att anställa oss utföra något förbjudet). Vi måste främja ett intelligent sätt att bjuda in dem till islam genom att vi upphöjer oss själva genom att inte bryta vårt förbund med Allah.

Svar på fråga 2:

Muslimen har två valmöjligheter.

A.) Han eller hon kan tacka Allah för att Han stängt en dörr och ha tillit att Allah öppnar en annan dörr, med full visshet om att det är Allah som är al-Razzaq (Den som försörjer). Med stor sannolikhet har även andra människor, om de är muslimer eller icke-muslimer är irrelevant, blivit nekade anställningen baserat på andra helt godtyckliga faktorer som ligger i anställarens hand (personkemi, svågerpolitik, kommunikationssvårigheter, brist på självsäkerhet, fysiska handikapp, etc) så som på de flesta arbetsintervjuer. Muslimen bör minnas att det är anställarens rättighet att anställa vemhelst han vill och att det inte är den sökande som har rättigheten att få tjänsten. Om muslimens avsikt med att söka tjänsten var att söka efter tillåten rizq så kommer han acceptera sitt öde och fortsätta söka försörjning genom andra tillåtna metoder.

B.) Han eller hon kan ta ärendet vidare till en ickemuslimsk domstol för att där söka skadestånd eller att icke-muslimen straffas. Detta kommer emellertid med största sannolikhet resultera i ännu mer hat mot islam och muslimer, för den enskilde icke-muslimen på individnivå, men också på samhällelig nivå bland alla hans vänner och familj och det större samhället. Ju oftare sådant sker desto mer rädsla och avoghet skapas bland icke-muslimerna och på lång sikt försvårar man för sina muslimska bröder och systrar. Genom att prioritera sitt eget egenintresse så ökar barriären mellan muslimerna och icke-muslimerna eftersom man skrämmer dem i deras eget land. Att tvinga sig fram till en anställning eller skadestånd baserat på en misstanke inkluderar ikrah (tvång). Rättsfallet kan leda till att muslimen vinner i domstol och antingen får utdömt skadestånd som ändå är haram att ta emot eftersom det är genom tvång, eller att muslimen förlorar rättsfallet eftersom han bara agerat på en oviss misstanke, och det förnedrar både islam och honom själv. Om han vinner i domstolen eller förlorar så har islam ändå inte gagnats. Vägen framåt är genom att vi gör oss behövda och framhäver vår expertis och kunnande, inte att vi armbågar oss fram. Han är inte islamiskt sett berättigad någon form av kompensation från en person, muslim eller icke-muslim, för att han inte fått jobbet, oavsett om det rör sig om en oberoende entreprenör eller genom en anställd. Det är att erhålla någon annans egendom genom batil (falskhet). Låt mig återigen understryka, i islam äger vi full frihet att anställa exakt vem vi vill och låta bli att anställa exakt vem vi vill, och en muslim får inte lov att ha två ansikten eller döma med två motstridiga lagar. Vi är rättvisans folk, och påtvingar inte icke-muslimerna det vi själva hatar. Även om en kafir öppet medger att han inte vill anställa en muslim på sitt eget företag som han själv äger så är det inte tillåtet för oss muslimer att tvinga oss in, våldgästa, hota sig till anställning, eller stämma honom. Pengarna kommer då räknas som akl mal an-nas bi’l-batil (att förtära andra folks egendomar genom falskhet).

Friskrivning: Faktumet vi muslimer inte tillåts bryta mot rättsregler i transaktioner och kontaktsupprättande ska under inga omständigheter missförstås som ett tyst godkännande av förtryck, varken från muslimer eller ickemuslimer. Svaret ovan avser specifikt arbetsgivarens frihet att anställa vem han behagar utan statens inblandning, men inte orättvis behandling och diskriminering av redan anställda. Det senare är en form av diskriminering som hela samhället måste motarbeta.

5 kommentarer

  1. Ellen 20 juli, 2016 på 11:43 - Reply

    Salam aleykom!

    Sa om en arbetsgivare oppet erkanner att han/hon inte anstallt t ex en muslimsk kvinna pga att hon bar hijab ar det fortfarande inte tillatet att anmala honom/henne? Hijaben har val ingenting med hennes kompetens att gora? Blir inte det en slags diskriminering da?

    (engelskt tangentbord)

    Ellen

  2. Abdussalaam Nordenhök 20 juli, 2016 på 11:59 - Reply

    Wa ´alaykum as-salaam wa rahmatullah,

    Arbetsgivaren har rätten att anställa vemhelst han/hon önskar. Det är arbetsgivarens rättighet att alliera sig med de han eller hon önskar. Att en icke-muslim artigt informerar den sökande om att hijab inte är lämpligt på just den arbetsplatsen skulle inte vara ett lagbrott i islamisk rätt, även om det skulle kunna vara ett lagbrott i svensk rätt. Men vi bör kanske vända på steken och exemplifiera med andra exempel, så som att en muslimsk arbetsgivare inte gör sig skyldig till lagbrott (enligt islamisk rätt) om han inte vill anställa en icke-muslimsk kvinna på sitt företag och artigt informerar kvinnan om att vi inte accepterar kort kjol på en muslimsk arbetsplats.

  3. Jörgen U Bengtsson 20 juli, 2016 på 13:02 - Reply

    Intressant. I synen på rättvisa och ömsesidighet liksom i synen på staten finns det mycket som en konservativ kristen kan instämma i. Att behandla den andre rättvist och att inte ljuga eller uppträda ohederligt för att skaffa sig personliga fördelar är en skyldighet. I ett kristet perspektiv har staten ett självständigt uppdrag under Gud att upprätthålla lag och ordning, att skydda varje medborgare till liv och egendom, oavsett om denne är kristen, muslim eller jude. För att möjliggöra den uppgiften har staten rätt att uppbära skatt liksom att ålägga medborgarna vissa begränsningar. I ett konservativt kristet perspektiv ska dessa vara så få som möjliga. Här gäller det att ”less is morse”! En långtgående social ingenjörskonst överskrider det av Gud givna mandatet, skadar samhället och begränsar onödigtvis den enskildes möjligheter ( skyldighet) att ta ansvar för sitt eget liv och göra något av de möjligheter Gud alltid ger. Om staten skulle förbjuda den enskilde medborgaren att bära slöja över håret överskrider den sina befogenheter. Förbjuder man däremot varje medborgare att på offentlig plats dölja sitt ansikte är man väl inom sina rättigheter. Likaså har en sekulär stat all rätt att av sina tjänstemän i deras arbetsuppgifter kräva att de avstår från att markera politisk eller religiös tillhörighet. Något liknande bör gälla för den enskilde arbetsgivaren. Om denne anser att på hans/hennes arbetsplats markerar man inte politisk eller religiös tillhörighet, så bör detta respekteras och det ska definitivt inte vara straffbart under lag. Det är närmast perverst att det ska gå att få skadestånd, därför att du inte fått bära slöja, stort kors eller kippa på din arbetsplats.

  4. Ellen 23 juli, 2016 på 08:50 - Reply

    Tack sa mycket for svaret Abdussalaam! Da forstar jag. Det ar ju faktiskt sant nar jag tanker efter… Detta gav mig en rejal funderare.

    (engelskt tangentbord)

  5. Abdussalaam Nordenhök 23 juli, 2016 på 09:57 - Reply

    Tack Ellen, och även tack till Jörgen.

    Jörgen, vi kan bara lyssna och tacka dig för att du ger oss inblick i det kristna perspektivet.

    Ellen, vi muslimer måste tänka längre än nuet och längre än egennyttan. Vi måste höja oss ovan vår egen litenhet och byta ut grodperspektiv mot fågelperspektiv. Det krävs egentligen inte mer än att vända sig till moralens gyllene regel, behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Om vi hotar och armbågar oss in på ickemuslimernas privata företag så förlorar vi i det långa loppet vår egen frihet. Om vi muslimer genom kollektiv och individuell strävan öppnar friskolor, moskéer, egna badhus, egna frisörsalonger, egna boktryckeri etc etc i detta vackra land och ickemuslimernas lagstiftning (genom tvång) kräver av oss (genom den moderna epokens falska idé om objektivitet och jämställdhet) att anställa ateistiska lärarinnor till våra barn, kristna kvinnor med som bär krucifix som mosképersonal, eller anställa män på badhus för muslimska kvinnor, eller män på stängda frisörsalonger anpassade för muslimska kvinnor, eller tvinga våra boktryckeri att trycka darwinistisk skollitteratur etc etc, så hade vi betraktat lagstiftningens intrång som tyranni och en kränkning av vår religion och integritet. Så det är förbluffande att vi kräver samma sak av ickemuslimerna utan minsta tillstymmelse av förståelse för deras integritet. Vi kräver att ickemuslimerna respekterar vår integritet, exempelvis i handskakningsfrågan, men är själva totalt oförstående inför de sedvänjor som råder i landet. Det finns ett ord för sådant, egocentrism. Vi muslimer kan inte längre bete oss som vuxna barn, skrikande efter nappflaska.

Skriv en kommentar