Många människor tycker om obekräftade berättelser som är för bra för att vara sanna. Sådana är särskilt potenta om de tillskrivs någon sufisk wali på 1200-talet. Att tvivla på dessa klassificeras inom vissa kretsar som att kriga mot awliya’ och förneka karamat. Därför inleder vi denna berättelse med korten på bordet: denna historia är fullständigt uppdiktad och dess syfte är inte att bokstavligt återge en historisk händelse, även om de enskilda delarna av berättelsen är baserad på verkliga händelser. Syftet är istället att fiktivt illustrera ett fenomen inom den muslimska gemenskapen som knappast någon kan ha undgått: konflikten mellan ”sufierna” och ”salafiterna” samt de båda sidornas härskartekniker och argumentationsmetoder.
Det här är ingen kritik mot folk som följer salafs manhaj eller vägleds av klassiska sufilärda, utan enbart en återgivelse av grälen mellan dagens s.k. ”sufis” och ”salafis”. Den är inte skriven av August Strindberg.
Akt 1: Förakt
Ett tomt vitt rum. Två unga män möts. Den ene är klädd i svart jubba med byxor som släpar i marken och hans vita kufi har en sandal på toppen. Hans skägg är omsorgsfullt ansat. Han fingrar nervöst på ett radband. Den andre är klädd i vit polyester-thawb som når halva vaden. Hans skägg är vilt och spretigt. Han gnuggar nervöst sina tänder med en miswak.
Sufin: Allt är ert fel, wahhabiter! Det var ni som förstörde umman med era innovationer. Det var ni som vilseledde massorna till att börja hata sändebudet ﷺ.
Salafi: Du yrar, det var ert fel att allt gick snett, din soofee! Att du ens vågar tala om bid’a med mig, din gravdyrkare. Du vågar tala om kärlek? Skäms du inte? Allt ni pratade om i jordelivet var att samlas för att utföra innovationer. Ni samlades för mawlid, hadra och sånger. Kärlek är att imitera, så varför ersatte ni sändebudets ﷺ sunna med en massa påhitt?
Sufi: Att sjunga är inte förbjudet. Att samlas för dhikr är inte förbjudet. Tvärtom. Det är paradisets ängar. Plus att det finns goda innovationer, hörru! Du är onyanserad och fyrkantig i din syn på bid’a. Den största bid’an i vår tid är detta anklagande om bid’a.
Salafi: Nej du, försök inte! Det är inte heller förbjudet att stå och hoppa på ett ben och skälla som en hund samtidigt som man invändigt gör dhikr. Det är inte förbjudet att klä ut sig till jediriddare i brun jallabiyya en gång i veckan, men du klär dig ju i västerländska kuffar-kläder veckans sex resterande dagar. Det är hyckleri. Dhikr är inte förbjudet, och man får minnas Allah hur mycket man vill, men ert brott är att ni institutionaliserade er dhikr-metod till att bli någon sorts substitut för sådan dhikr som sahaba faktiskt gjorde. Är det sådana nymodigheter vi blivit befallda? Ärligt, akhi? Paradisets ängar är att vara nöjda med sådan dhikr sahaba gjorde, inte att uppdikta soofee-dhikrsamlingar med konstgräs och annat nytt.
Sufi: Sidi, varför kallar du mig akhi när du nyss kallade mig för gravdyrkare? Så inkonsekvent. Våra shuyukh befallde oss att göra hadra och att sjunga. Våra helgon har isnad hela vägen tillbaka till profeten ﷺ och helgonens silsila garanterar att inget som de gör är fel. Om något är nytt så är det bid’a hasana och om våra shuyukh säger något så är det traditionellt förankrat.
Salafi: Varför kallar du mig sidi? Jag är väl ingen sayyid heller. Bara en dåre skulle våga påstå att sahaba gjorde hadra och satt och slösade bort sina liv så som ni gör. Silsila i all ära, akhi, men vi dömer med en klar och tydlig shari’a och inte med vaga och ovissa begrepp. Du låter som en kristen fanatiker i hans syn på påven. Påven har väl också en obruten silsila?
Sufi: Dåre kan du vara själv! Alla dessa saker är tillåtna, och jag ogillar din intolerans, sidi. Ha adab! Du kan inte jämföra kristna med muslimer heller. Typiskt wahhabitisk takfir. Det är er takfir som skapat allt detta kaos i umman. Daesh är er avkomma!
Salafi: Ni snackar mycket om adab, men ändå är er adab värdelös. Du kallar mig dåre så lättvindigt, akhi. Även om jag skulle acceptera din tes om att allt detta är tillåtet och att bid’a hasana existerar, så är det ändå inte sunna, inte heller sahabas väg, inte heller tabi’ins metod. Varför är ni så förtjusta i att byta ut deras trygga väg mot massor av påhittade saker som vi inte blivit befallda utföra. Jag har adab mot Muhammad ﷺ , inte mot mubtadi’un. Vi har inget med Daesh att göra.
Ilskan bubblar nu och de båda männen reser sig upp för att gå mot dörren. Men det finns ingen dörr i det tomma vita rummet.
Akt 2: Vrede
De två männen sätter sig ner igen i det vita rummet. Sufin tar fram en vegansmörgås ur sin jemenitiska väska och salafin får inte smaka.
Sufi: Sufismen är khidma, sidi. Vi ville bara betjäna folk. Generositet är sunna. Sändebudet ﷺ vill att vi gör khidma för hans umma. Han älskar oss. Men han hatar er.
Salafi: Ok, må så vara, akhi, men han ﷺ ligger i sin grav nu och kan inte kommunicera med oss och korrigera oss. Han lämnade sin sunna för oss att följa. Varför skulle han hata oss då? Vad är din daleel? Jag gör khidma genom att rensa ut ogräs och innovation och föra muslimerna tillbaka till sahaba och salafs trygga deen. Hur kan ni tala om sändebudets vilja? Hans vilja är manifesterad i hadith, inte i vaga gissningar.
Sufi: Ser du? Du hatar sändebudet ﷺ. Du säger att han ﷺ är död så som andra människor dör. Han ﷺ kommunicerar med oss genom awliyas drömmar och vår tradition som gått i arv genom generation efter generation. Han ﷺ hatar er för att ni hatar honom.
Salafi: Du dränker mig i dina besynnerliga spekulationer om det okända. Vill du att jag baserar min deen på drömmar och gamla gubbars gissningar? Jag har Boken och Sunnan, akhi.
Sufi: Gamla gubbar? Sånt hat du hyser för awliya! Han hatar er för ni gör takfir på hans bröder, det vill säga: Oss. Och den som vågar kritisera awliya startar krig mot Allah.
Salafi: Kallar du dig själv wali nu? Jag krigar för Allahs skull när jag försöker korrigera all denna soofee-bid’a som ni dränker oss i. Du gör taqlid på din shaykh helt blint, och vill samtidigt förvägra mig att göra taqlid på profeten ﷺ blint. Om jag vill härma profeten ﷺ till punkt och prick, varför provocerar det dig så mycket?
Sufi: Våra lärde har ijaza och era lärde är självlärda. Därför tolkar ni fel. Ni har brutit kedjan!
Salafi: Akhi, jag har en fråga, menar du att Fawzan, Ibn Uthaymin eller Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim satt och studerade på egen hand utan lärare? Du måste väl förstå att hela ert snack om ijaza är ihåligt och bara är slogans inför vanligt folk?
Sufi: Ameh nja, alla era lärde är onyanserade och fyrkantiga. De förstår inte Ahl as-Sunnas usul, diversitet, bredd, mångfald och nyanser.
Salafi: Alltid samma visa. Ni åberopar ju bara mångfald när det passar er. Om någon klagar på en soofee-bid’a som gemensam dhikr så tjatar ni om adab al-ikhtilaf och nyansering men om någon propagerar för soofee-bid’a så försvarar ni aldrig den klassiska juridiska ståndpunkten att dessa innovationer är fel. Varför är ni så ivriga att försvara juridikens bredd när det passar er bid’a men inte när den kritiserar er bid’a? Ni vill bara sitta och göra dhikr hela dagarna och inte återupprätta ummans ’izza. Ni gillar sekularism och frodas i den.
Sufi: Magstarkt sagt av dig. Det var ju ert folk som gjorde uppror mot den osmanske kalifen för att upprätta wahhabism och ett islamiskt styre som ni menade måste vara arabiskt. Det är ju löjeväckande att ni istället för kalifat grundlade ett arabiskt kungadöme med alkoholiserade kungar som sålde sina själar och olja till Amerika.
Salafi: Nu är du onyanserad själv! Du känner inte till salafism särskilt bra va? Det finns salafiter som är sauditrogna och det finns salafiter som är fiender till allt Saudiarabiens prinsar gör. Men låt oss hoppa över sådana samtida frågor och istället rikta in oss på ’aqida och bid’a och frågan om auktoritet.
Sufin reser sig upp för att vädra rummet och letar efter fönstret. Men det finns inget fönster i det karga vita rummet. Det är tomt.
Akt 3: Ilska
Salafin kliar sig i skägget. Sufin applicerar parfym på sin egen hand. Salafin fortsätter klia sig i skägget. Det vita rummets fyra väggar förefaller ha närmat sig varandra något.
Salafi: Vem ska vi lyda då? Försök inte slingra dig.
Sufi: Vi lyder helgonen, så som Abu Hanifa och al-Shafi’i och Malik. De var alla sufier.
Salafi: Ok, jag godkänner att dessa stora män även hade kunskap om tazkiyya och att de renade sina inre. Men de var ju knappast soofees så som soofeeyyoon är idag, genom att göra massvis av innovationer som ersätter sunnan. Dessutom kunde Abu Hanifa och Malik göra fel, vi ska inte följa dem blint.
Sufi: Vi följer dem inte blint, men säger att de vet mer än oss.
Salafi: Exakt, de vet mer än oss, så varför följer vi inte deras fiqh istället för sentida rättslärde? Och varför följer vi deras fiqh men inte deras ’aqida??? Dessutom känns det som ni förstått hela saken omvänt. Ni använder haditherna som bevis på att Abu Hanifa hade rätt, inte Abu Hanifas aqwal för att förstå sunnan rätt. Vem är er profet egentligen?
Sufi: Ni gör du takfir igen. Så kränkande och insinuerande. Hela er rörelse handlar om att göra takfir och säga att vi andra gör shirk. Profeten ﷺ själv var inte rädd att hans umma skulle falla i shirk, alltså finns det ingen shirk bland muslimerna att vara rädd för. Ni har ingen rahma.
Salafi: Sån falsk retorik! Rahma är inte att rycka på axlarna inför shirk. Du tar en enda hadith för att bevisa att er gravdyrkan är tillåten. Du fattar väl att det genom den muslimska historien funnits massor av vanliga människor som hamnat i shirk vid gravarna för att ni inte hindrat dem. Var är egentligen den rahma du talar om? Rahma är att rädda muslimerna från Elden.
Sufi: Rädda dem genom att massakrera dem? Det är ju det ni gjorde och fortfarande gör. Om ni dödar dem innan ni ens gett dem en chans så hamnar de ju enligt er takfir-ideologi i Elden. Varför försöker ni inte istället rädda dem genom att lära dem?
Salafi: Sånt trams! Ni pratar om adab al-ikhtilaf men varför har ni bara adab med dem som tycker exakt som ni? Varför har ni ingen adab mot oss som, precis som ni, tolkar källorna? Är er adab reserverad till folk som inte följer religionens regler men som hyllar er? Ni hånar oss ju jämt och ständigt, och det är arrogant. Ni säger att vi är okunniga, men själva så gör ni massa innoverad dhikr istället för att studera hadith. Ni säger att vi gör takfir på folk, men samtidigt gör ni takfir på Shaykh al-islam Ibn Taymiyya.
Sufi: Att samlas för dhikr lite då och då medför inte att vi inte studerar shari’a. Veckan är längre än några timmar. Ja, vi säger att den som hävdar att Allah existerar innanför tid och rum är en kafir. Ni går ju runt och ägnar er av korsförhör bland vanliga muslimer och försöker intala dem att Allah bor i himlen.
Salafi: Lögner! Ingen salafi säger att Allah bor någonstans. Och ni säger att Allah finns överallt, och då är ni kuffar för alla vet att hulul är kufr. Ni är panteister!
Sufi: Nähä, det är ju tvärtom. Det är ni som är panteister. Det är ju ni som säger att Allah befinner sig på en plats.
Sufin och salafin börjar bråka men den akademiske sufin kan inte slåss och åker på stryk. Salafin är professionell hustrumisshandlare och f.d kriminell och golvar sufin. Han hämtar ett baseballträ och gör sig redo att skicka sufin till Elden. Det vita rummet fylls av svarta känslor.
Akt 4: Kärlek
Plötsligt öppnas en vit dörr där det tidigare inte fanns en dörr. In träder en man klädd i vitaste vitt.
Mahdi al-Madani: As-salamu ´alaykum, mina älskade bröder. Frukta Allah och återvänd till den medinska medelvägen.
Salafin tappar baseballträet och sätter sig på golvet bredvid den gul- och blåslagne sufin. Båda gråter.
Mahdi al-Madani: Den som söker grupptillhörighet kommer finna en grupptillhörighet. Den som söker argument kommer finna oändliga argument. Men den som söker sunnan kommer att finna sunnan. Så följ med mig via Malik och Medina till den rena profetiska sunnan. Det är först nu som en väg ut ur detta rum har öppnats för er, ty ”Gud ger var och en som fruktar Honom en utväg” (65:2).
Sufin och salafin följde med Mahdi al-Madani hem till Medina. De lämnar det vita tomma rummet hand i hand. De vandrar iväg i ett slutet led som om de vore en stark byggnad. De levde lyckliga som bröder i alla sina dagar. Sufin lärde sig fäktas och salafin lärde sig mildhet, och som bröder möttes de halvvägs.
