Genvägar och senvägar – 10 farliga innovationer

augusti 18, 2016 Ingen kommentar »
Genvägar och senvägar – 10 farliga innovationer

Genvägar blir ofta senvägar. Men är verkligen alla genvägar av ondo eller finns det förmildrande omständigheter som tillåter oss muslimer att utföra förbjudna saker (muharramat) för att etablera det som är tillåtet och gott (halal wa-tayyib)? Med andra ord, kan ändamålen helga medlen?

Svaret kan illustreras genom ett exempel: järnvägen. När järnvägarna byggdes i den muslimska världen var de till stor hjälp genom att frakta muslimska pilgrimer så att de kunde utföra en av religionens pelare. Problemet var emellertid att järnvägarna hade finansierats genom enorma lån från icke-muslimska bankirer. Ändamålet var gott (att hjälpa muslimer att utföra vallfärden), men medlet var och är förbjudet (räntebaserade banklån). I det långa loppet bidrog denna typ av banklån till att försvaga muslimerna och förslava den muslimska världen under icke-muslimska bankismen. Med andra ord, det finns inga genvägar.

Denna artikels syfte är att varna för tio nya företeelser i Sverige. Innan läsaren ges en lista med dessa tio lockande senvägar är det dock nödvändigt att säga ett par ord om nya företeelser varigenom man söker Guds gunst, alltså innovationer i islam.

Goda avsikter är ofta källan till innovation

Sufiernas och de rättlärdas övervakare, Ahmad Zarruq, definerade innovation (bid’a) som ”tron att något leder till gudsnärhet trots att det inte gör det, eller att förneka att något leder till gudsnärhet trots att det gör det, eller tillskrivandet av en dom utan grund i shari’a.”

Innovationer hittas vanligtvis på med goda avsikter och för goda ändamål. Syftet med de flesta innovationer är således att öppna en genväg till Guds förnöjsamhet. Därför förklarar Zarruq även att innovations väsen är tudelat:

A.) Dess första aspekt indikerar att man själv tror sig ha funnit något som är bättre och ett strå vassare än den sunna som sändebudet ﷺ efterlämnade. Det görs genom att man inbillar sig att det är av godo (hasan) att addera och att det finns nytta (manfa’a) i att hjälpa sunnan på traven genom ett ramverk av godtagbar icke-sunna (bid’a hasana) som inte är förbjuden. Resultatet är att sunnan betraktas som det sämre (mafdul) och innovationen ses som mer gagnande (afdal).

B.) Dess andra aspekt är att man är missnöjd med den faktiska sunnan och därför vill gagna islam och muslimerna med något som man anser är förnämligare än det som sunnan lär ut. En innovation är alltså inte en illvillig praxis som ickemuslimerna snickrat ihop för att förstöra budskapet. En innovation är det som troende muslimer i hopp om Guds gunst själva klistrat ihop i hopp om att just deras påhitt ska leda till gudsnärhet och framgång.

Islams fullbordande och muslimernas missnöje

Gud den Upphöjde säger: ”Förnekarna av sanningen har nu misströstat om att kunna göra slut på er tro. Oroa er därför inte för dem – frukta Mig! Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått”. Islam är skyddat från yttre ideologiska angrepp. Det enda sättet för yttre krafter att komma in i islams skyddade hus är genom en trojansk häst som muslimerna själva bjuder in i god tro. Faran ligger därför i muslimerna själva och faran härleds inte bara i munafiquns inre dekonstruktion men också i de troende muslimernas konstruktion av innovation. Gud indikerar detta genom att tala om för oss att vi inte ska frukta ickemuslimerna men vi bör frukta Honom. När vi förlorar denna fruktan och fritt börjar ändra och innovera i den religion som Han fullbordat så är det vi själva som drabbas. Imam Malik sade, ”Den i denna umma som innoverar någonting idag som inte praktiserades av de tidiga generationerna har i själva verket baktalat profeten ﷺ för förräderi eftersom Allah säger ”Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått” och det betyder att det som inte tillhörde religionen då tillhör inte heller religionen nu”. Vi har av Gud skänkts ett facit, och om vi själva börjat hitta på svaren så är vi också utelämnade till risktagandet i att söka vägledning genom ickeprofetisk spekulation. Då står vi där ensamma och utelämnade, med vår innovation i högra handen, och den välsignelse som den koraniska versen nämner har vi själva valt att vända ryggen. Eftersom en bid’a oftast handlar om att härma och kopiera faktiska aspekter av sunnan eller malplacera sändebudets ﷺ praxis där det inte hör hemma, subtrahera det fastställda eller addera otillbörliga tillägg, så finns det ofta en aspekt av innovationen som har ett faktiskt ursprung i islams rena lära. Alla sekter har rättfärdigat deras påhitt med något som vi finner inom religionen. Innovatörernas brott ligger därför inte i avsikten (niyya) utan i förfarandet (‘amal), ersättandet (naskh) och missnöjet (kufr al-ni’ma). De vill väl men raserar religionen i sin ovilja att nöja sig med sunnan. När våra muslimska förfäder började pynta moskéerna med allehanda prakt så gjorde de det för att främja islam, trots att vi blivit varnade om det. De höga byggnader som byggs runt om Ka’ba byggs för att främja islam trots att vi blivit varnade. Det är samma fenomen idag när muslimerna pyntar islams lära med allehanda ickeislamiska innovationer. En vanlig företeelse är att en muslim inte anser att sunnan är nog utan att dessa tider kräver mer och att sunnan behöver reformation (islah). Gud beskriver dessa självutnämnda muslihun (reformatörer) i Sin Bok och benämner dem som vilseledda mufsidun (förstörare):

Och när de manas att inte störa ordningen och sprida sedefördärv på jorden, svarar de: ”Vi vill bara förbättra och ställa till rätta.” Nej, det är de som stör ordningen och sprider sedefördärv men det inser de inte. (K. 2:11-12)

Psykologin bakom innovationen

På ett psykologiskt plan kan man tala om bid’a som en infantil företeelse. Det är likt det naiva barnet eller den rebelliske tonåringen som söker spänning och tror sig ha funnit en mer nervkittlande praxis och en ny förbättrande metod som är mer underhållande än ursprungssunnan. Detta ska inte missförstås som skepsis av olika valida tolkningar av vad ursprungssunnan är. Den nu levande muslim som håller sig till de begravda rättslärda från de fyra skolorna är trygg. Farlig innovation är inte en tolkning av vad sunnan lär ut, det är snarare att hitta på nya ersättande metoder som tränger ut sunnans plats. Egenhändigt ihopsnickrad innovation kan egentligen sammanfattas kort som ”Jag vet bättre än pappa”. Faran har naturligtvis ökat i modern tid i takt med att muslimerna alltmer omfamnat konsumismens etos och söker underhållning (panem et circenses) istället för underkastelse. Bid’a blir på ett individuellt plan något man konsumerar. Kampen mellan sunna och bid’a är en strid om lebensraum (livsyta) ty varje gång man inför en innovation så ersätter den en motsvarade del av sunnan. I människans liv och praxis blir därför innovationen en abrogerande faktor (nāsikh) och sunnan det abrogerade (mansūkh). Själva innovationen är därför till sitt väsen förtärande och gnager bort sunnan fram till dess att ingenting återstår. Innovationen är en ideologisk inkräktande cancer och dess sönderfrätande natur erövrar bit för bit det utrymme som tillhör sunnan. Att de flesta rättslärda talar om att det finns goda innovationer (bid’a hasana) har i vissa kretsar misstolkats till att betyda att all ny bid’a ipso facto är god. Att varna för bid’a blir därför i deras begreppsvärld synonymt med rigiditet, inflexibilitet och omedgörlighet. Att tala om bid’a har i vissa kretsar blivit en tabufråga. Det har i dessa cirklar myntats nya begrepp så som haram-polis och bid’a-polis som används som förlöjligande hån och bespottande okvädesord som riktas mot andra muslimer som inte är lika hastiga med att ersätta en etablerad okontroversiell sunna med en innovation som antingen kan vara god (bid’a hasana) eller ond (bid’a sayyi’a). Det finns därför en viss spekulativ ovisshet kring varje nyinförd innovation, även om den är till synes god (hasan). Det är som Imam Malik brukade säga:

 De sista i den här trosgemenskapen kan bara rättas till genom det som rättade de första av dem.

Prioriteringsproblematiken

Den övergripande problematiken och det som är av allra störst relevans för oss här i Sverige är bristfälliga prioriteringar. Det allra mest akuta är att rekommenderade handlingar (mustahabbat) skyddas mer än de obligatoriska handlingarna (wajibat). Överfokus på sekundära frågor medför diffus grumlighet om religionens själva kärnfrågor. Ett överfokus på arbetsmarknadens diskrimineringsproblematik leder till att religionens själva grundsyfte (maqsad) om individens privategendomars okränkbarhet (hifdh al-amwal) ifrågasätts. Ett överfokus på mänsklig egalitär rättvisa kan medföra att religionens grundsyfte om bevarande av människans heder (‘ird) underställs ett förnedrande bidragssystem. Ett överfokus på handskakningar på den politiska arenan leder till att religionens grundsyfte att bevara sig själv (hifdh al-din) helt glöms bort. De första kharijiterna var från ett perspektiv ”frommare” än sahaba beträffande koranläsning och nattliga böner men det var genom deras misstolkningar (innovationer) om Koranen de gick vilse. Privat fromhet och iver i rekommenderade handlingar är något som varje enskild muslimsk individ måste sträva efter men kollektivt är det etablerandet av religionens obligatoriska ramverk som ska prioriteras.

De tre abrahamitiska arketyperna

Vi kan tala om tre arketypiska innovatörer och tre övergripande innovationskaraktärer.

  • Den kristne innovatörens (al-dall, den vilsne) brott var aldrig att han ämnade förstöra Jesu budskap. Genom tillägg, påhitt och naiva svek så utarmades Jesu lära som slutligen ledde till att han ledde sig själv och sina trosbröder vilse.
  • Den judiske innovatören (al-maghdub ‘alayhi, den som drabbats av Guds vrede) brott var heller aldrig att omintetgöra en religiös tradition. Snarare är hans innovation att inte se den inre dimensionen i profeternas sunna. Genom att gå vilse i lagparagrafernas bokstavlighet istället för att söka efter lagens ändamål (maqasid) och bakomliggande syften (‘ilal) så irrade de bort sig vilket ledde till Guds vrede.
  • Den muslimske innovatören (den underkastade påhittaren) måste förhålla sig till en väg där alla nya företeelser (mustajiddat) måste genomgå shari’ans filter för att godkännas. Det finns en inbyggd skepsis inför att anamma ny religiös praxis utan att det först genomgår ‘ulamas omsorgsfulla granskande. Även om innovatören vill gott och vill främja islam så är hans påhitt avfärdat. När en muslim går vilse så är det antingen genom att agera ”kristet” eller ”judiskt”, att han antingen dekonstruerar lagen eller att han rigidiserar lagen. Samma mönster kan man se i hadith-vetenskapen och dess utrensing av alla lögnare. De muslimer som ljög ihop hadither gjorde det ofta med goda avsikter.

De tre innovationstyperna

Ahmad Zarruq säger att det finns tre typer av innovation:

Bid’a sariha – är det uppenbart motsatta till sunnan. Det kan vara att bruka mycket vatten till wudu och inbilla sig att det är sunna, att begära skyhög mahr för sin dotter och intala sig att det är sunna, att leva i celibat och tro att det är sunna, att be på bönematta och anse det obligatoriskt.

Bid’a idafiyya – är en handling som har grund men är felplacerat och ur sin rätta kontext. Det kan vara det som sker med fel avsikt (niyya) men som ändå har ett ursprung i lagen, t ex att samlas för att sjunga andliga sånger i grupp,  att uttala specifika awrad vid varje lem i wudu’, att gå till överdrift i dalk (gnuggandet) i wudu’ och att be två raka’at som hälsningsbön när man inträder i en musalla.

Bid’a khilafiyya – det som imamerna är oense om, där några säger att det är innovation och andra inte så som att yttra basmala högt i bönen, att raka av mustaschen, att utföra adhan med melodiös röst, gemensam du’a efter bönen eller att läsa qunut vid subh-bönen.

Samtidens problematik

Det finns egentligen inte så mycket att orda om beträffande dessa förmoderna innovationer. De rättslärde har noggrant preciserat vad som är vad. Alla dessa saker är redan uppklarade för den sunni-muslim som håller sig inom de fyra rättsskolornas valida åsikter. En muslim går inte vilse genom att följa de döda och begravda ‘ulama. Däremot vimlar det numera av levande vilseledande lärda som påverkats av postmodernismens etos. En sunni-muslim respekterar de andra rättsskolors åsikter i det avseende att man anser de andra skolornas åsikter valida, inte att man betraktar fyra olika åsikter som jämställda i korrekthet. Denna sunnitiska tolerans ska emellertid inte misstolkas som något som hindrar muslimen från att öppet varna andra för det som hans egen skola betraktar som bid’a även om en annan rättsskola måhända ser det som en god bid’a. Att kalla andra muslimer till det man är övertygad om är gott och starkast är inte i sig själv en ond praxis, inte heller inom rättsskolorna och i debatten om vilken åsikt som är arjah (starkast) inom skolan. Även om de innoverade företeelserna redan diskuterats av en kompetent och professionell yrkeskår (‘ulama) så har vi nu ett nytt scenario och fenomen, de knäpptysta och konfliktskygga rättslärda som inte vågar lära folket sanningen för att de fruktar att massorna inte kan hantera det. Vi lever inte i forna trygga tider. Vårt liv är här och nu och vår kontext ser annorlunda ut. Det finns därför ett behov av att ta upp sakfrågor som plågar den muslimska gemenskapen i Väst och mer specifikt i landet Sverige. Det som vi intalar oss själva är gott kan i själva verket vara en trojansk häst. Så som det återberättats från salaf:

Malik avskydde varje form av innovation även om det rörde något till synes gott.

Exempel på nya bedrägliga genvägar i dagens Sverige

  1. Sprida islamisk ”frid” genom ickemuslimsk krigföring (terrorism). Dessa innovatörer avfärdar sändebudets ﷺ mutawatir-förmedlade sunna och hyllar attacker på civila, kvinnor och barn. Det är det klassiskt exempel på hur bid’an tränger bort delar av sunnan, så som en falsk valuta tränger undan en sund valuta. Steg för steg trängs sunnan åt sidan med hjälp av en falsk argumentationsteknik som går ut på att just denna tidsepok är så fylld av orättvisa att det är bäst att förbise sunnans vägledning. För att kunna upprätthålla innovationen (terrorism) så krävs det att sunnan tystas ner. Även om avsikten vore god så kan man inte dräpa oskyldiga människor. Det är helt enkelt haram. Den största faran, i rena siffror, är inte att de muslimska massorna blir sympatiskt inställda till terroristsekter som IS men snarare att massorna anammar förbjudna metoder i försvaret av Palestina.
  2. Arbeta mot kufr-rasism genom att anamma samma rasistiska världsbild som delar upp människor i vita och icke-vita. Dessa innovatörer har missuppfattat islam med en etnisk stamreligion och sammankopplat etnicitet med religion. Även om avsikten härstammar ur en god niyya att bekämpa rasism och hjälpa de förtryckta så godkänner inte religionen genvägen att bekämpa rasism genom att ägna sig åt rasism som inkluderar idéer som folksjäl, kollektiv skuld, arvsynd, identitetspolitik och tredjevärldism. Eld släcks inte genom eld, varken enligt sunt bondeförnuft eller enligt sunnan.
  3. Etablera en islamisk ekonomi genom bankism. Många muslimer har helt korrekt insett att kuffars makt är ekonomiskt grundad. I ren välvilja och en genuin önskan om att stärka muslimerna så yrkar dessa innovatörer på att vi som muslimer ska imitera ickemuslimernas ockerekonomi och därmed öppna banker, låna ut pengar med dold ränta, främja konsumism och bejaka vår åtrå efter det som Gud inte skänkt oss samt köpa bostäder med hjälp av ockerlån för att ”stärka muslimerna”.
  4. Stärka den muslimska kvinnan genom kufr-feminism. Många muslimer har helt korrekt kommit fram till att kvinnor far illa i många muslimska (kulturella) sammanhang och att hon lider under ett patriarkalt kulturellt förtryck, en hederskultur, en snedvriden könsmaktsordning och betraktas som en andra klassens medborgare. Bara en blind dåre kan förneka att muslimska kvinnor ofta förtrycks av deras egna trosbröder. Den fullt logiska frustrationen över dessa ovedersägliga faktum har fått vissa muslimska kvinnor och män att anamma idéer och tankegods från en av icke-muslimernas allra mest destruktiva ideologier: vulgärfeminismen. Även denna innovation föds ur en god niyya, men leder till saker som är haram eller kufr – t.ex. att avskaffa islamisk arvsrätt, låta kvinnor resa utan livvaktsbeskydd i form av en mahram eller att beskylla sahaba och generationer av fuqaha för att vara patriarkala lögnare som tolkat shari’a enligt någon slags dold patriarkal linje.
  5. Främja islams storhet (‘izza) genom förnedrande och förminskande bidragsberoende. Muslimer som helt korrekt gör bedömningen att muslimernas ekonomiska närvaro i Sverige är dysfunktionell kan frestas godkänna genvägar. I sin iver att gagna muslimerna så söks nya ickemuslimska genvägar för att förse muslimer med samma sorts bekvämlighetsnivå som ickemuslimerna strävar efter. Det kan röra sig om livslångt tiggeri, eller om unga män som hellre lever på bidrag än arbetar eller kvinnor som aldrig lär sig språket för att de är upptagna med föräldraledighet.
  6. Göra bid’a med syfte att kalla till sunnan, exempelvis free-mixing-föreläsningar där män och kvinnor blandas fritt i hopp om att ändamålet helgar medlen. Man kan inte lära ut sunnan genom att ignorera shari’ans rättsliga regler. Avsikten är även i detta fall godhet och man inbillar sig därför att människans inneboende fitra är försvagad och att attraktionen mellan kvinnor och män inte längre existerar i det svenska samhället där ju alla är vana att från barnsben fritt blandas. Att vi lever i ett av mänsklighetens mest sexualiserade samhällen någonsin (i hela världshistorien!) blir därför sekundärt. Det ser också bättre ut i kuffars ögon med free-mixing och det kan bidra till att man godkänner det i gott syfte, da’wa.
  7. När muslimerna avslutat sin obligatoriska fasta i Ramadan finns det orsak att fira. Det är en glädjens dag och en fantastisk chans att bjuda in ickemuslimerna till sanningens och mänsklighetens religion. Men att fira ‘id al-fitr genom haram-aktiviteter så som backgammon och shisha-rökande och haram-musik som ackompanjerar free-mixing dans mellan kvinnor och män på en scen till allmän beskådan – i hopp om att dessa haram-aktiviteter ska hjälpa islam i Sverige – är en besynnerlig idé. I vår iver att visa islams mänskliga sida i en tid då religionen beskylls för att vara omänsklig och rigid så ignorerar vi islams mest grundläggande värderingar. Basic islam eller islamisk ABC får inte hamna i skymundan i vår iver att göra gott.
  8. Att kalla till ‘adl genom dhulm, d.v.s att sträva efter rättvisa i ett land genom orättvisa metoder – t.ex. kvotering. Muslimer som missförstått islams jämlika etos (musāwā) med socialismens etos kan vilseledas till att tro att islam främjar tvång (ikrah) i kontraktsupprättande, även känt som kvotering.
  9. Att facebook-gilla inlägg skrivna av mubtadi’un (t.ex. rasister som delar upp människor i vita och icke-vita istället för att hålla fast vid den muslimska världsbilden) för att stärka islam. Man kan baserat på goda intentioner intala sig själv att man främjar islam genom att alliera sig med populistiska innovatörer som citerar mycket Edward Said och Franz Fanon men som väldigt sällan citerar sändebudet ﷺ. Genom facebook-gillande så hjälper man till att normalisera det förbjudna och utarma allvaret i rasist-innovationen.
  10. Att kräva ofantligt höga brudgåvor (mahr) och insistera på överdrivna haram-bröllopsfester för sina döttrar och samtidigt förundras över det moraliska förfall som har drabbat stora delar av ungdomen från muslimska länder. Det är kultur som inte har så mycket gemensamt med vad ursprungssunnan lär ut. Men den värsta aspekten är att muslimska fäder inbillar sig att det är av godo och att Gud är nöjd med att folk gör precis tvärtom det som sunnan lär ut.

Skriv en kommentar