Får privilegierade tala om icke-privilegierade?

november 29, 2016 Ingen kommentar »
Får privilegierade tala om icke-privilegierade?

Fråga:

Hej! Min fråga berör debatten om vithet och privilegium. Det är vanligt att höra muslimer säga att vita män eller andra s.k. privilegierade grupper i samhället inte bör uttala sig om de icke-privilegierade och att man inte ska låta de privilegierade kritisera problem bland de icke-privilegierade. T.ex. att en vit man inte bör uttala sig om problem som berör invandrare eller kvinnor. Är detta förenligt med islam? Hur ser islam på privilegier?

Svar av tankesmedjan Fridens trälar:

Lov och pris tillkommer Allah, världarnas Herre
Och må Han välsigna profeten Muhammad
och hans familj och följeslagare

Kort svar: (1) Nej, det är inte förenligt med islam, ty inom islam utgår man från sanningshalten, ärligheten och bevisstyrkan hos talaren, snarare än huruvida talaren tillhör en ”rätt” samhällsgrupp eller inte. (2) Islam motarbetar oacceptabla privilegier och tillåter acceptabla privilegier.

Långt svar: Den här typen av tänkande är i grund och botten främmande för den muslimska traditionen (fotnot 1). De lärda genom historien har generellt sett utgått från sanningshalten, ärligheten och bevisstyrkan hos talaren, snarare än huruvida talaren tillhör en ”rätt” samhällsgrupp eller inte. För att ta ett exempel: många tidiga lärda var araber och de flesta av dem var män. Utifrån en modern måttstock är det tydligt att araberna hade en privilegierad position i det tidiga muslimska samhället (särskilt under den umayyadiska perioden, men även tidigare och senare) och likaså att männen hade en privilegierad roll i förhållande till kvinnorna. Det innebar dock inte att de arabiska rättslärda inte fick uttala sig om frågor som berörde icke-araber eller kvinnor. Det är bara att öppna vilken tidig bok som helst av en arabisk rättslärd så finner man många diskussioner om män i allmänhet (dvs. araber och icke-araber), kvinnor, slavar och icke-muslimer under muslimskt styre (ahl al-dhimma) med mera. Under den abbassidiska perioden (när icke-islamsk filosofi började översättas till arabiska) så uppkom visserligen en trend som kallas för shu’ubiyya, vilket var en reaktion från icke-arabiska grupper (framförallt perser) mot arabernas privilegierade ställning. Detta gick dock ofta till överdrift som en form av persisk ”nationalromantik” och Ahmad ibn Hanbal räknade t.o.m. upp al-shu’ubiyya bland andra förkastade teologiska grupper och innovatörer som al-Murji’a, al-Qadariyya, al-Mu’tazila, al-Jahmiyya, al-Rafida och al-Khawarij (Ibn Abi Ya’la, Tabaqat al-Hanabila). Ett annat historiskt exempel är de konflikter som uppstod i den västliga muslimska sfären, Marocko och al-Andalus, där den arabiska privilegierade klassen satte sig över den berbiska ursprungsbefolkningen som stundtals behandlades som andra klassens muslimer. Även i modern tid fram till nyligen var det exempelvis förbjudet att tala, sjunga och författa på det berbiska språket i länder så som Libyen. Det säger sig själv att detta inte betyder att de arabiska skriftlärde i historien inte fick uttala sig om berbisk problematik.

Från islams allra tidigaste begynnelse och den första generationen män kring profeten Muhammad ﷺ kan vi härleda den exakta motsatsen till vad din fråga tar upp. Islams lära kan härledas från de tidiga muslimerna. Vad moderna muslimer yttrar och gör är irrelevant och förändrar inte den islamiska doktrinen. Den fjärde kalifen ‘Ali ibn Abi Talib beskrev detta klart och tydligt då han sade, ”Se inte på vem det är som säger något, men betrakta vad det är som sägs” (La tandhur ila man qal wa undhur ila ma qal).

Orättvisor och felaktiga privilegier ska man naturligtvis kämpa emot – det är nödvändigt för muslimer i dagens Sverige – men det innebär inte att man måste överge islams grundläggande värderingar och anamma t.ex. rasistisk vänsterpopulism. Vi upprepar: det går utmärkt att kämpa mot orättvisor och felaktiga privilegier samtidigt som man upprätthåller sina islamska värderingar och utgår från den klassiska lärdomstraditionen. 

Om vi (för argumentets skull) väljer minoritetsåsikten att den som nås av det profetiska budskapet på ett felaktigt och deformerat sätt är ursäktad i det kommande livet, så kanske rasförespråkarnas rasifiering av islam räddar några stackars icke-muslimer från Elden, då de luras att tro att islam bara är en religion för ”färgade” eller ”invandrare” och inte för alla folk. Men detta är och har aldrig varit sättet vi muslimer försöker rädda folk ur Elden; nej, muslimernas inbjudan till islam måste vara ärlig och tydlig med utgångspunkt i islams ursprungliga lära – annars kan vi inte ens hoppas på att bli räddade själva. 

Utan att på något sätt försvara felaktiga privilegier i dagens Sverige så kan vi konstatera att privilegium eller samhälleliga försprång måste förstås helhetligt och inkluderar utöver etnicitet och genus även klass. Det tillhör islams maqasid (kärnsyften) att bevara just nasab (ättelängden) och egendomsrätten (klass). Koranen och sunnan befäster arvslagar där människor ärver sina föräldrars privilegier (d.v.s klass) så som gods, kapital eller andra tillgångar. En människa kan alltså genom gudomligt dekret ärva sina föräldrars privilegier vilket innebär att klassamhället är religiöst sanktionerat. Detta berör även genusfrågan eftersom arvsrätten för söner och döttrar inte är identisk. Samhällelig konformism där alla människor i ett samhälle ges exakt identiska utgångspunkter är omöjligt att härleda ur den koraniska evigt fastställda måttstocken. Varje människa skänks av Allah en fastställd etnicitet och ett kön. Det är bara i klassfrågan som social mobilitet är möjlig. Klassresor i den samhälleliga hierarkin är i egentlig mening bara att en människa tillskansar sig fler privilegier än vad han/hon föddes med.

Det tillhör islams ‘aqida och dess fiqh att människor bedöms olika. Rättsreglerna (ahkam) är inte identiska för män som kvinnor, barn som åldringar eller slavar som för fria. Det är flera saker som spelar in i vad som kan betecknas som privilegium, så som social status inom den egna gruppen, hälsa och sjukdom, bredden av kontaktnät, övervikt, verbal kompetens, tvåspråkighet, fysiska och psykiska handikapp, geografisk hemvist, ren straffattest, medfödd IQ och rösträtt. Ålder spelar in, så som att ett litet barn, en tonåring, en medelålders patriark och en borttynande änka inte besitter samma privilegier. Den ”rasifierade” som växt upp i ett akademikerhem eller haft föräldrar med entreprenörsanda kan vara privilegierad i förhållande till den vars far arbetat hela sitt liv på en volvofabrik i en bruksort. Uppväxt i ett muslimskt hem utan alkohol ger ett försprång över de tusentals ickemuslimska barn som har alkoholiserade föräldrar (uppskattningsvis 20 % av Sveriges barn). Det är ett försprång att vara född i storstan och inte i en utdöende bruksort. Kulturellt betingade sedvänjor kan en viss kontext utgöra ett försprång, t.ex att kunna bo hemma tills man gifter sig bidrar till ekonomiskt försprång.

Begreppen ”vit” eller ”vit man” är inte tillräckligt beskrivande termer när man talar om privilegier eftersom det inkluderar trasproletariatet (s.k white trash) som näppeligen kan betraktas privilegierade. I ett historiskt perspektiv är det även värt att nämna att forskarna beräknar att över en miljon vita människor togs som slavar till den muslimska världen, främst till Afrika, och sålunda ägdes av ”rasifierade” som i sina samhällen var de privilegierade. Våra fyra imamer ägde inte samma sorters privilegier, imam al-Shafi’i upplevde en fattig barndom med en ensamstående mor, imam ibn Hanbal tillhörde de arabiska överklassen och ärvde stora gods, imam Abu Hanifa tillhörde sin tids s.k ”kapitalistiska” överklass och var framgångsrik affärsman, imam Malik hade under stora delar av sitt liv goda kontakter med sin tids styrande klass. Samma klassperspektiv kan tas upp bland följeslagarna, där den svältande Abu Hurayra och den rike ‘Uthman ibn ‘Affan inte hade samma privilegier men likväl var bröder i tro. Läsaren får själv avgöra huruvida en vit proletär får lov att uttala sig om Haile Selassie eller om en hemlös vit man får lov att kritisera Barack Obama. Man bör dock ha i åtanke att människan är mer än sin färg. Vissa yrkar på att den feministiska analysen blev mer fullkomlig genom intersektionalitet och detta indikerar att utgångspunkten i etnicitet allena inte är en fullkomlig analys av vad privilegier innebär.

Viktigare än alla de nämnda komponenterna ovan är frågan om kompetens och expertis. Om en person vill yttra sig så får personen helt enkelt arbeta för att erhålla kunskap för att kunna uttala sig offentligt i en partikulär sakfråga, precis som alla andra. För att bättre förstå problematiken med idén om att privilegierade inte får tala om icke-privilegierade (ofta vita män som inte får tala om ”rasifierade”) så kan vi ta några exempel på implikationerna om man är konsekvent i detta tänkande – ty att vara icke-konsekvent är förkastligt och något som varje rationell varelse bör undvika. Här är fem exempel på konsekvenserna av detta tänkande om man drar det till sin spets:

  1. Vi kan inte acceptera följeslagarnas ord, åsikter och förmedling eftersom araberna på den tiden var privilegierade i det arabiska samhället  – särskilt inte om de talar om saker som berör de icke-privilegierade (t.ex. kvinnor, slavar och icke-muslimer). För att kunna uttala oss angående lagar om kvinnor, slavar och icke-muslimer måste vi således leta upp förmedlingar från dessa icke-privilegierade grupper själva.
  2. Vi måste fördöma följeslagarna för att de hade mage nog att uttala sig om andra än sin egen samhällsgrupp, precis som dagens normkritiker och allt vad det heter fördömer t.ex. vita män som uttalar sig om problem bland ”rasifierade” individer.
  3. Vi kan inte acceptera Abu Hanifas, Maliks, Shafi’is eller Ahmads ord angående kvinnor eftersom de var män och dessutom privilegierade sådana – därför får vi kasta ut det mesta av all rättslära angående kvinnofrågor.
  4. Vi kan inte vidhålla de rättslärdas konsensus om förbudet mot homosexuellt samlag eftersom de rättslärda genom historien har följt ”heteronormen”. Vill vi erhålla åsikter om homosexualitet inom islam så måste vi helt enkelt leta upp HBTQ-lärda ur historien och deras åsikter. Återigen måste vi även fördöma alla lärda i historien som uttalat sig om homosexuella eftersom de därigenom uttalade sig om icke-privilegierade stackare som inte passade in i heteronormen.
  5. Vi får även kasta ut alla böcker som våra rättslärda skrivit om (eller som replik till) kristna och judar (ahl al-dhimma) som har varit icke-privilegierade i muslimska samhällen genom historien.

Det finns naturligtvis mycket värre implikationer av detta tänkande, men de är så fruktansvärda att vi inte ens vill skriva ner dem (vi söker tillflykt hos Allah den Upphöjde från dessa förskräckligheter!). Det är något som läsarna själva får fundera över. Det tillhör nämligen inte islamsk tro att varje samhällsgrupp får sin egen profet beroende på om de är privilegierade eller rasifierade eller normbrytande eller Allah vet vad – sannerligen inte för oss som lever i den sista tiden då det universella profetiska budskapet råder.

Muslimerna har aldrig någonsin genom världshistorien definierat sig själva som förlorare, icke-privilegierade eller offer i förhållande till icke-muslimerna. Muslimerna har alltid genom tiderna ansett att islam är ett tillräckligt privilegium. Slutligen kan vi konstatera att det alltid är bättre att hålla fast vid Koranen, Sunnan och de tidiga lärdas förståelse, än Franz Fanon, Södertörn och de sentida ateistiska postkolonialisternas missförståelser.

Eller som poeten sade:

Det bästa är att följa sunnan och salaf
                    Och inte det som hittades på av khalaf 

Den bästa är den som blott kallar till islam
                    Och inte för dess fiender sen gör reklam

Och Allah vet bäst.


Fotnot 1:  Om någon från de nya ras-islamisterna (dvs. folk som blandar ras och islam till en ideologisk raslära) funderar på att kritisera denna artikel så är det, enligt deras egen metodologi, inte tillåtet – ty denna artikel är skriven av vita muslimer av nordisk härkomst och eftersom nordiska muslimer är en icke-privilegierad minoritet som inte utgör normen inom det muslimska civilsamhället så får ingen ur den privilegierade ”icke-vita” normativa muslimska majoriteten uttala sig om oss. Men eftersom denna rasmetodologi är fullkomligt oacceptabel (bātil) – och allt lovpris tillkommer Allah – och baserar sig på ateistiska tänkares filosofi, så är det fritt fram att kritisera oss hur mycket som helst så länge kritiken baserar sig på Koranen och Sunnan. 

Skriv en kommentar