Mawlid – den medinska skolans vidd i frågan

december 5, 2016 Ingen kommentar »
Mawlid – den medinska skolans vidd i frågan

Introduktion

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges namn
Må Gud välsigna profeten, hans familj och hans följeslagare

Följande text återger några klassiska malikitiska rättslärdas åsikter angående firandet av profetens ﷺ födelse den 12:e Rabi’ al-Awwal, vilket brukar betecknas mawlid.

Sammanfattning: Historiskt sett har de flesta malikitiska rättslärda ansett att mawlid-firande (så som det vanligtvis förstås och utförs bland dess förespråkare) är en förkastlig innovation (bid’a) som bör undvikas. Det är dock en fråga där det finns meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) bland de rättslärda i de olika skolorna och därför är det inget som dagens vanliga muslimer bör bråka över.

Fulltext: Att visa tacksamhet gentemot Gud för profetens ﷺ  födelse och att känna kärlek till profeten ﷺ  är utan tvekan obligatoriskt. Frågan här gäller dock instiftandet av särskilda sätt att fira profetens ﷺ  födelse vid det datum eller den månad då han föddes. Det handlar inte om privata åminnelser, studier av profetens biografi, särskilda sammankomster för hadith-läsning eller något liknande, utan större sammankomster som liknar en högtid och sker regelbundet vid en viss tidpunkt på året.

Sammanfattningsvis kan det sägas att det finns meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) bland de malikitiska lärda i frågan om mawlid. Alla lärda är överens om att mawlid-firande är förbjudet (haram) om det inbegriper förbjudna företeelser som spelande av instrument eller blandning mellan män och kvinnor och sådant som att kvinnor klär upp sig och sjunger sånger framför betraktande män. Om det inte inbegriper förbjudna företeelser så anser flera stora malikitiska lärda ändock att det är ogillat (makruh) eller förbjudet (haram) beroende på innehåll. Andra vidhåller dock att det är tillåtet (mubah) och något som man kan belönas för om det sker utifrån uppriktig kärlek till profeten ﷺ så länge man inte inbillar sig att det är en del av sunnan eller är en obligatorisk handling (wajib).

Således ska en muslim inte behöva kallas ”hjärtdöd wahhabi” bara för att han vidhåller att mawlid-firande är en opassande innovation (bid’a) som bör undvikas och för att personen ifråga känner sig tryggare med de tidiga muslimernas praxis (före 600-talet e.h. / 1200-talet e.Kr.). En muslim ska inte heller behöva kallas ”gravdyrkande soofee” för att han väljer åsikten att mawlid-firande är tillåtet. Detta är en fråga varom de lärda tvistar och således inget som lekmännen bör bråka med varandra om. Det är vår förhoppning att muslimerna kan sluta ödsla tid på och bråka om dessa sakfrågor där det föreligger ikhtilaf. 

Mer omfattande mawlid-firanden började under den isma’ili-shiitiska dynastin fatimiderna. Den som brukar tillskrivas introducerandet av mawlid-firandet i dess nuvarande form är dock ledaren av Irbil i norra Iraq, Sultan Muẓaffar (d. 630/1232-3). Det tidigaste kända mawlid-firandet västerut sägs ha varit i Ceuta och introducerades av Abu al-‘Abbas al-‘Azafi (d. 633/1236) i ett försök att stoppa deltagandet i de kristna högtiderna och stärka den muslimska identiteten i Ceuta i samband med de kristnas framgångar under Reconquistan. Hans son, Abu al-Qasim al-‘Azafi, tog makten i Ceuta 647/1250 och propagerade firandet av mawlid runtom i nordvästra Afrika. Denna praxis blev därefter populär bland de bredare massorna i både öst och väst, och blev framförallt en integrerad del av sufisk fromhet.

 De lärdas ord

I det följande citerar vi ett antal klassiska malikitiska lärda i frågan om mawlid och avslutar med en samtida fatwa från ‘Abdallah bin Bayyah, vilken tydliggör bredden och toleransen i frågan och hur samtida muslimer bör förhålla sig till den. Respekt för meningskiljaktigheter är en integrerad aspekt av den förståelse som vi ärvt från profeternas arvtagare – de rättslärda.

Al-Shatibi (d. 789 e.h.)

En innovation (bid’a) påminner om det shari’a-mässiga tillvägagångssättet trots att det i själva verket inte är så. Det är snarare motsatsen till det shari’a-mässiga tillvägagångssättet. Förklaringen av hur dessa tillvägagångssätt påminner om varandra kan göras genom en rad olika exempel […] ett av dessa är att man håller fast vid specifika tillvägagångssätt och metoder, så som gemensam gudsåminnelse med en stämma eller firandet av profetens ﷺ födelsedag som en högtid (‘id).

Taj ad-Din al-Fakihani (d. 734 e.h.)

Jag säger, och all framgång härstammar från Gud: Jag känner inte till att mawlid skulle ha någon som helst grund i Boken och heller inte i Sunnan och inte heller har dess praxis återberättats från någon av ummans lärda som följs som ledare i religionen och som höll fast vid föregångarnas väg. Snarare är det så att det är en innovation som uppfanns av lättjefulla människor och ur begäret och därigenom berikar dessa människor sig. Vi anser det tillhör en av fem domar, vi säger: Antingen är det wajib (obligatoriskt) eller mandub (rekommenderat) eller mubah (neutralt tillåtet) eller makruh (förhatligt) eller muharram (förbjudet). Enligt konsensus så är det inte wajib, och det är heller inte mandub eftersom mandub betyder det som i shari’a har påbjudits men utan straff för den som utelämnar det. Men vi ser att shari’ah inte gett sin tillåtelse för detta och följeslagarna utförde det aldrig, inte heller efterträdarna och inte heller de religiösa lärde – vad jag känner till – och detta är mitt svar inför Gud om jag blir tillfrågad om det. Det är inte tillåtet att godkänna det eftersom innovation i religionen inte är tillåtet enligt muslimernas samstämmighet. Således, det kan bara vara antingen makruh eller haram.

Ahmad ibn al-Qāsim al-Qubāb (d. 778 e.h.)

Min mästare Ahmad al-Qubab blev tillfrågad om det som vissa lärare gör när de tänder ljus på profetens ﷺ  födelsedag och barnen samlas för att sända frid och välsignelser över profeten med vackra röster och de läser en tiondel av Koranen och sjunger religiösa sånger. Män och kvinnor samlas av denna anledning. Är dessa ljus som lärarna tar lagliga eller ej? Han svarade: Allt som du beskrivit är innovationer som måste stoppas. Den som deltar i sådant eller hjälper till eller sliter för att förbereda sådant arbetar bara hårt för avvikelse och villfarelse. Han inbillar sig i sin okunskap att han hedrar Guds sändebud ﷺ  genom att fira hans födelsedag trots att det är sunnans motsats och utgör en förbjuden handling som Guds sändebud ﷺ  förbjöd. Han är helt öppen med att ha introducerat en sak i religionen som inte tillhör den. Om han verkligen hade hedrat honom ﷺ  så hade han istället följt hans befallningar och inte adderat till religionen något som inte tillhör den.

Ibn al-Ḥājj (d. 799 e.h.)

Bland de innovationer som folket uppfunnit och tror att de därigenom engagerar sig i en stor dyrkan och när de deltar i religiösa ceremonier så som sker i månaden Rabi’ al-Awwal när de samlas för att fira mawlid vars firande sker genom många innovationer och förbjudna ting. Bland dessa är sådant som att deltagarna sjunger sånger och ghazaler medan de spelar på instrument så som trummor, flöjter och fioler. I anslutning till detta så utför de många andra onda handlingar som utförs främst vid de tidpunkter som Gud skänkt förträfflighet och prakt och som är fullständiga innovationer och är helt förbjudet. Det råder ingen tvivel om att sådana former av samāʿ, om det sker på andra nätter inte hade ansetts tillåtet.

Abu ʿAbdullāh al-Ḥaffār al-Gharnaṭī (d. 811 e.h.)

De fromma föregångarna, Guds sändebuds ﷺ  följeslagare och deras efterträdare, samlades inte för dyrkan på mawlid-nätterna och de brukade inte upphöja dem ovan årets andra nätter eftersom profeten ﷺ  inte hedras annat än genom vad som etablerats genom shari’a. Att hedra honom är en av de gärningar som leder till gudsnärhet, men ingen bör söka närhet till Gud annat än genom det som lagstiftats genom shari’a. Beviset är att salaf inte upphöjde denna natt mer än andra nätter, och de var oeniga om han ﷺ  föddes i Ramadan eller Rabi’ al-Awwal, och det finns fyra åsikter om vilken dag det är. Om det vore så att morgonen då han föddes medförde att handlingar introducerades för att han är den bäste av skapelser så skulle detta vara välkänt och inte vara någon kontrovers. Men ökad dyrkan har inte påbjudits. Om man öppnar denna dörr så kommer någon säga att hijra-dagen är den dag då Gud hedrade islam och att man borde samlas och ägna sig åt gemensam dyrkan, och andra kommer säga att den nattliga färden var då han ﷺ  upphöjdes och de kommer innovera olika former av dyrkan och det kommer inte finnas någon gräns överhuvudtaget. All godhet finns i att följa de fromma föregångarna ty Gud har valt ut dem. Allt de gjorde ska vi också göra och allt som de lämnade bör vi också lämna. När man inser detta så kommer det bli tydligt att samlingarna under denna natt inte är lagligen påbjuden, snarare något vi är ombedda att lämna.

Uthman Dan Fodio (d. 1232 e.h.)

Om du skulle säga ”Vad är domen beträffande det som folk gör under månaden Rabi’ al-Awwal på profetens ﷺ  födelsedag eller att man på den sjunde dagen samlas för gemensam dhikr och det bjuds på mat speciellt för detta?” Jag svarar då: Det är en förhatlig (makruh) innovation om den skulle utföras helt fritt från lagöverträdelser. Det har sagts att svaret är att firandet av den ädle profeten ﷺ  är en rekommenderad god innovation (bidʿa hasana mandūba) när den utförs fritt från lagöverträdelser. Beträffande det som folket gör när de är av vanan att män och kvinnor blandas samman, må Gud förbjuda att någon skriftlärd skulle göra det tillåtet. Det sägs i al-Madkhal: ”Generellt, bland det som folket uppfunnit är deras falska inbilling att det skulle vara från de stora goda handlingarna och från islams symboler att samlas i månaden Rabi’ al-Awwal för att fira profetens ﷺ  födelsedag. Detta har inkluderats bland innovationerna (bid’a) och de förbjudna handlingarna (muharramat)”. Han skriver vidare: ”Det är en nödvändighet att när denna nobla månad anländer att den hedras och respekteras. Detta är att följa profeten ﷺ  då han valde ut vissa välsignade tider för att då öka i goda handlingar och generositet”. Om du frågar: ”Vad är domen för att laga mat på mawlid och ha avsikten att utmärka mawlid och att bjuda in sina vänner för en måltid som är fri från lagöverträdelser?”. Jag svarar då: Detta är en förhatlig (makruh) innovation eller en neutralt tillåten (mubah) innovation. Det sista är det föredragna (al-mukhtar). Det förstnämna var åsikten som återges i al-Madkhal och det sägs däri: ”Om mat lagas för att utmärka mawlid och man sedan bjuder in de muslimska bröderna till en måltid fri från synd, så är detta fortfarande en innovation blott på grund av avsikten. Det är att addera något till religionen och det tillhör inte den tidiga gemenskapens praxis. Att följa i salafs fotsteg är viktigt, ja det är obligatoriskt (wajib).

’Abdallah bin Bayyah (1935–)

Firandet av profetens ﷺ  födelsedag är något som de rättslärde är oeniga om. Således finns det dem som anser det en förhatlig innovation, och bland dessa de som säger att det är förbjudet, och det finns andra som anser det vara en lovvärd innovation. Meningsskiljaktigheterna går tillbaka till frågan om att dela upp bid’a i kategorier. Vissa rättslärda ser vissa innovationer som giltiga och detta är framför allt Imam al-Shafi’is skola, och förkämpen för denna tankegång var Al-‘Izz ad-dīn ʿAbdus Salām. Därutöver har vi al-Qarafi, som var maliki, som höll samma åsikt och gav sakfrågan stort utrymme och förklarade det på ett uttömmande sätt. I al-Qarafis förklaring så utvidgar han konceptet med innovationer till att kunna inkludera lovvärda innovationer, rekommenderade, obligatoriska, och förhatliga. Det finns andra rättslärde som vägrade acceptera denna uppdelning och ansåg att alla innovationer när de uppstår är förhatliga i sin natur. De lutade sig mot ’Umars uttalande om tarawih-bönen ”Detta är en god innovation” och dess lingvistiska mening. Det var en stor andel av de rättslärda som höll denna åsikt, däribland Taqī al-Dīn Aḥmad Ibn Taymiyyah, al-Shatibi i sin bok I’tisam, och många av de skriftlärda bland malikiterna och hanbaliterna. Slutligen fanns det andra lärde som hyllade firandet av mawlid så som al-Suyuti, men det fanns även många andra som författade texter emot det.

Enligt min egen åsikt så finns det ingen anledning att dra ut på denna diskussion eller att fortsätta bråka om det. Regeln är att den som vill fira profetens ﷺ  födelsedag bör fira den men ska då undvika att utföra handlingar som går emot den islamiska lagen. Det ska då göras med en intention om att man inte utför en sunna eller en obligatorisk handling. Om dessa villkor uppfylls och man är uppmärksam med att inte utföra något som går emot den islamiska lagen, utav sannfärdig kärlek till profeten ﷺ , så är det, om Gud vill, ingen fara med denna handling och personen kommer belönas. Shaykh al-Islam ibn Taymiyya kommenterade om detta: ”Sannerligen kommer en sådan person belönas för sin avsikt”.

Den som avhåller sig för att fira födelsedagen, och istället håller fast i sunna på grund av rädsla att att falla in i innovationer, kommer också att belönas, om Gud vill. Det är viktigt att understryka att detta inte är en stor sak. Det är heller inte nödvändigt att ge det mer uppmärksamhet än det förtjänar. Vår metod är att vår uppmärksamhet ska riktas mot saker som enar muslimerna och lägger band på skillnaderna. Vi baserar vår förståelse på underlättande för bägge parter. Underlättandet är inte baserat på tomma ord men härrör från Koranen och profetens ﷺ  föredöme och shari’ans syften, och profetens ﷺ  befallning att försöka ena de som tvistar. Om en sakfråga uppstår så hörsammar och respekterar vi bägge parter. Detta perspektiv handlar inte om att vara överdrivet tillmötesgående så som vissa påstår, eller att man attackerar de som håller svagare åsikter. Denna respekt och tillmötesgående baserar sig på att båda åsikter härleds från bevis från den islamiska lagen. I vissa fall är dessa bevis tydliga och i andra fall är det inte så. Som slutsats är att bägge sidor är goda. Så länge som firandet inte blandas med andra typer av onda handlingar och intentionen är korrekt, om Gud vill.

Och Gud vet bäst.

Skriv en kommentar