Marx eller Muhammad? En reflektion av A.H Fatehali

december 23, 2016 Ingen kommentar »
Marx eller Muhammad? En reflektion av A.H Fatehali

Är vi en muhammedansk umma eller en marxistisk pöbel?

av A.H Fatehali

Ett spöke går runt bland Europas muslimer. Mer generellt, muslimer i hela världen, men endast vår västerländska sektions belägenhet adresseras här.

Det finns en växande flora med texter, khutbas och annan litteratur som om och om igen, ibland för döva öron, beskriver hur marxisms doktriner går emot den dîn som Allâh har nedsänt till oss. Det nickas mycket i moskén innan vi därefter repetitivt fortsätter begå samma misstag som alltid.

Vi har länge förenklat detta till att vara en doktrinell fråga. Vi muslimer tror att vi lyckas avhålla oss från marxismens kufr om vi avhåller oss från dess ateism, dess omstörtande revolutionsideal, dess idé om det klasslösa samhället eller om vi håller inne vårt stöd för sataniska regimer såsom den sovjetiska. Men sannerligen, ärade läsare, är detta blott den ytliga hädelsen. Att bryta sönder idolernas fysiska gestalter innebär inte att våra inre idoler bryts ner eller att våra mentala idoler försvinner. I detta avseende har de röda idéerna efter franska revolutionen genomsyrat vårt tänkande långt mer än vad många av oss kan ana. Till den grad att vi alltsedan barnsben fostras att se världen med deras ögon och därefter blickar mot vår religion i ett rött sken.

Det hela kan demonstreras i en enda fråga, som den muslimske läsaren kan tänka igenom en stund: är vi en umma eller en pöbel?

Frågan utgår från en rad saker. Nämligen att vi kan känna igen en pöbel för en pöbel, en umma för en umma och att dessa två inte kan vara samma sak. Här må protester ljuda. ”Allâhs löfte gäller alla som sagt trosbekännelsen och följer de fem pelarna!” Visserligen är även den mest eländiga muslimen en muslim, och därmed en del av vår umma. Men agerar människan som en del av umman? Finns det något bortom de exakta definitionerna, en attityd, en särskild mentalitet, vi muslimer har blivit befallda att besitta? Eller består vår islam av ett oändligt daltande om att påminna varandra om bön, undvikande av shirk och hur vi håller armarna då vi ber?

De flesta inser med nödvändighet att islam är mer än detta, och att även vi muslimer behöver ställningstaganden och attityder. Det är ungefär här det blir mer tydligt vilka våra influenser är:

  • Det är i demonstrationstågen skanderandes mot relativa orättvisor som vi befinner oss istället för i mawlid-tåg i Profetens ﷺ åminnelse.
  • Det är i normkritiken vi skolat oss istället för normprisandet av Allâhs förträffliga normer. I detta ligger att vi glömmer den synd klagomål faktiskt innebär.
  • Det är vrede över västerländsk kolonialism vi fick ut av våra historiestudier och inte stolthet över våra nobla förfäders stordåd.
  • Det var för att kunna gorma på icke-muslimer om vår historiska förträfflighet som vi lärde oss om medeltida islamiska filosofer och medicinare, som en sorts ursäkt för våra totala intellektuella misslyckanden de senaste århundradena. Att faktiskt läsa eller förfina vad våra intellektuella anfäder har producerat faller oss rätt sällan in. Vi kanske saknar kapaciteten?
  • Det är de vulgära arbetarna vars parti vi tar mot överklassen, inte den fulländade, uråldriga spirituella aristokrati som är våra sufishejker, lärda eller profetiska ättlingar, som om fattigdom innebar moralisk frälsning. Likväl är vi inskolade att hata auktoriteter och ordning, men innebär inte islam en hård sköld mot spirituell och samhällelig anarki?
  • Vi klappar våra söner och döttrar när de får högavlönade yrken, men stirrar på dem i besvikelse eller oförstånd när de fördjupar sig inom matematik, filosofi eller de intellektuella disciplinerna som ger mindre avkastning.
  • Vi lever i det demokratiska rättighetstänket (”Du har rätt till min respekt”) snarare än det islamiska pliktetiska tänket (”Jag har en plikt att ära dig”). Båda två kan ge samma praktiska resultat, men med långt olika effekter på själen.

Alla dessa exempel kännetecknar hur vi agerar som en rotlös pöbel som griper efter materiella halmstrån vart vi än finner dem, fullt övertygade om vår eviga olycka och hur de förbannade icke-muslimerna, rasismen, medierna och systemet är ansvariga för våra misslyckanden. Vi muslimer innehar inte självrespekt nog att kalla våra misslyckanden våra egna, att se våra sociala och andliga problem i vitögat, eller inse att vi äter ur icke-muslimernas hand samtidigt som vi biter den då och då, för de är trots allt ättlingar till kolonisatörer, uppfinnare och historiska vinnare.

Pöbelns mentalitet hemsöker oss ständigt. En pöbel gormar, förlitar sig mer på massornas kvantitet än dess kvalitet och saknar all uns av intellektuell självdistans eller självkritik. Med självkritik kommer självrespekt och med självrespekt kommer våra livs rotande i det evigt gudomliga och heliga. Den himmelska gemenskap som umman trots allt ska vara – detta eftervärldsliga broder- och systerskap, har nedsänkts till jordiska angelägenheter, mål och syften. Asketerna från förr tittade ner mot jorden men hade sina hjärtan riktade mot himmelriket, men vår samtida pöbel riktar blicken nedåt i vrede, omedvetna om något annat än vår eländighet.

Det hela spiller över till att vi hellre garderar oss för att skydda våra världsliga intressen över våra andliga, där vi ständigt rusar upp i tribalistisk vrede så fort en icke-muslim påpekar oegentligheter eller uselhet hos en muslim – den islamiska pliktetiken effektivt mördad och umman med den. Jämför detta med en förälder som får ett samtal från läraren om att deras barn betett sig stökigt i skolan. Skulle vi anse föräldern vara en sådan som ”ställer upp” för sin familj om denne gormar i telefonen att icke-muslimer minsann bara försöker sätta dit hans son, han fick faktiskt högsta betyg i idrott för några år sedan? Eller är det mer brukligt att föräldern skäms och försöker ingjuta denna skam i barnet för självförbättring och disciplin? Är islam trots allt inte krigarnas självdisciplinerande religion, själverövringens kult, den inre och den yttre ordningen och självförsakelsen?

Många av våra rotlösa syskon i Sverige söker förklarligt nog en identitet i islam, men p.g.a. marxismens röda sken, ingjuten i skolan, medierna eller förorten, ser de profeten ﷺ som den sociala reformator som stod på de fattigas sida och försöker översätta denna situation i vår tid för att rättfärdiga vänsterdoktriner, istället för att ta hänsyn till att profeten ﷺ tillhörde den hashimitiska aristokratin, adeln, liksom många andra framstående sahaba. Deras gemenskap med de fattiga muslimerna låg bortom trosbekännelsen och de yttre riterna – islams fattiga är ridderliga och nobla, med självrespekt, tillförsikt och självtillräcklighet och utan det röda raseri eller infantila lättkränkthet som verkar ha besudlat vår umma i denna tidsepok.  Det säger en del att den som närmast var likt dagens vänsterpolitiker var Abu Jahl, som ofta var högröd i ansiktet då han gormade ut sitt hat mot den islamiska tron och förklarade klasskrig mot Mekkas fattiga och Banu Hashim. Som bekant var han trolös, hatfull och småsint in i det sista. Samma avundsjuka hat och röda vrede förhindrade honom att underkasta sig Islams sanning genom att yppa samma trosbekännelse som våra egna muslimska vänstermissionärer yppar i tron att de är räddade.

Således var Mekkas muhammedaner aldrig en pöbel, utan en nobel, stoisk, andlig elit – en sann umma – som bar sina lidanden med tålamod. Om vi sannerligen önskar Allahs förnöjsamhet, Paradisets seger, Eldens undvikande och islams seger i denna värld, då bör vi finna tillbaka till oss själva som den nobla elit som önskar axla den värdighet religionen  erbjudit oss (och som inte upprätthålls av islams pelare allena). Vi måste ömsa skinn och träda ut ur det röda skalet oavsett hur välmenande vi än finner vänsteragitatörerna vara för vår sak eller Palestinas sak. Vi måste alla välja om vi ska låta våra ättlingars öden formas av dessa främmande idéer eller om vi ska slå vakt om den ovärderliga gudomliga nåd som är vår himmelska gemenskap.

Det är först när vi avsäger oss betongfilosoferna, rasislamisterna och vänstermissionärerna och deras idéer och istället väljer sanningen som ekar i himlarna som vi blir sant rotade. Ty varje pöbel vittrar bort, men ummans folk är lovade martyrernas och profeternas sällskap i evig tid.

Må Allâh försköna oss alla invändigt.

 

 

Skriv en kommentar