Bör man lyda en socialistisk muslimsk makthavare?

januari 4, 2017 Ingen kommentar »
Bör man lyda en socialistisk muslimsk makthavare?

Fråga:

 

Hur ser härskarens maktbefogenhet (kalif, emir, sultan, kung, etc) ut i den sunnitiska traditionen? Att muslimerna måste lyda makthavaren om han befaller goda ting är oomtvistligt, och att muslimerna måste vägra lyda honom om han befaller något ont är också obestridligt. Men hur tar det sig form i modern tid, exempelvis om makthavaren inrättar en socialistisk planekonomi och förbjuder fri handel? Ska muslimerna lyda honom i detta?

 

Svar av shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

 

Det råder inget tvivel om att Gud tillåtit frihandel i kontrast till ockersystemets ondska (som den socialistiska traditionen tillåtit redan i dess begynnelse och i dess urkunder). Det råder heller inget tvivel om att människorna i första hand måste lyda Skaparen framför skapelsen. Det som din fråga tar upp är inte något som sker över en natt. Det är en lång process av samhälleligt förfall som slitit stora delar av det islamiska samhället bort från den rena religionen, och det leder förr eller senare till ett maktövertagande där muslimerna förlorar till förmån för socialisterna. Den mest hälsosamma formen av opposition mot en sådan utveckling är en preventiv lösning, att de med viss kunskap varnar muslimerna och arbetar för att lära ut religionens regler så muslimerna inte går vilse och så att de bättre förstår socialismens faror. Den näst bästa lösningen är att vårt muslimska ledarskap hugger itu ideologier som socialism med dess planekonomi redan vid dess rot och hindrar det från att slå rot i folkets medvetanden. Här är den intellektuella eliten och de utbildade rättslärda oerhört viktiga. Varje juridiskt fiqh-verktyg som kan användas för att övertala makthavaren från att införa en socialistisk ekonomi (där ömsint övertalning är det bästa sättet) är önskvärt, men är snarare obligatoriskt för eliten, de intellektuella såväl som de rättslärda. Det är emellertid välkänt att dekadensen smugit sig in i moderna muslimska samhällen och att främmande livsåskådningar, så som den socialistiska modellen som du nämnt, har helt tagit folket i besittning. Vi utgår därför från att denna ideologiska pest har spridit sig bortom dess tidiga skede och att mild övertalning inte längre är möjlig. Vi utgår också från normaltillståndet i socialistiska stater där oliktänkande förföljs och där de som motsätter sig regimens ekonomiska politik kommer fängslas, torteras, avrättas, eller förföljas. Så vad är lösningen för en handelsman som vill följa islamisk lära, så som rätten till frihandel? 

 

Våra sunnitiska källor förklarar detta. Om en makthavare avsäger sig islam så är det obligatoriskt att avsätta honom. Samma sak gäller om makthavaren blir galen. Även om det rent metaforiskt är så att en socialistisk weltanschauung (världssyn) i sig själv är spirituell galenskap, så kan vi inte göra takfir och säga att härskarens implementering av socialistisk ekonomi betyder att han automatiskt blir kafir. Med detta sagt så måste det förklaras att en sådan muslimsk statsman är en förbrytare och fasiq (öppen syndare) som sliter itu vår religion. Det vi måste undersöka är huruvida sådan fisq (öppet syndande) gör det obligatoriskt för de högt uppsatta muslimerna att avsätta honom. Vissa av våra rättslärda är av åsikten att att sådan fisq nullifierar en person från att bli imam från allra första början eller förhindrar att en sådan persons styre upprätthålls. Den andra åsikten är emellertid att växlande fisq (vilket inkluderar de stora synderna, al-kaba’ir) inte nödvändiggör att ledaren avsätts. En vanlig människa är inte immun mot syndande, och det gäller även ledaren. Det är en annan sak med upprepad kontinuerlig fisq, det som blivit normativt syndande. Om det är så att ledaren är dumdristig i sitt politiska tänkande och förespråkar socialism så är det obligatoriskt att avsätta honom eftersom han hånar, förlöjligar och förminskar religionens rättssystem och ägnar sig åt propaganda för att försvaga muslimernas tillit på islam.

 

Det är en annan sakfråga exakt hur muslimernas elit (det finns inget pöbelvälde i islam) ska agera för att avsätta makthavaren. Så som Imam al-Haramayn, kunskapsgeniet Abu’l-Ma`ali al-Juwayni, säger i sitt politiska verk, “Ghiyath al-Umam fi Iltiyath az-Zulam”, att om makthavarens kriminalitet och fiendskap mot muslimerna är konstant och hans tyranni är rådande och om hans vanstyre är uppenbart och han gång på gång lagstiftar fel, och folket fruktar för sin säkerhet och sitt välmående, och den islamiska världsbilden riskerar att helt undertryckas, men man inte hittar en lämplig person som man kan tillsätta som imam över landet, så bör man härda ut i tålamod. Som detta geni sade, ”Vi förespråkar inte att muslimerna ska göra uppror. Om de gör uppror så kommer de dödas och det leder till lidande, svårigheter och olyckor och prövningar (fitan). Snarare, om det finns en man bland muslimerna som är karismatisk, som har folk som lyder honom, så ska han upprätta sig själv som muhtasib (samhällelig inspektör) och påbjuda det goda och förbjuda det onda, och försöka bespara muslimerna från den ondska som makten förespråkar”. Al-Juwayni jämför detta med att strida mot rebeller (bughat): ”Om vi når insikten om att etablerandet av en makthavare (imam) inte är möjligt utan att man öppnar upp för samhälleligt kaos och blodspillan, död och stöld, så måste vi väga dessa saker emot varandra och försöka se vad det leder till om man avsätter den regerande tyrannen. Om man anser att det kan leda till godhet så är det obligatoriskt att avsätta honom. Men om man tror att det kommer leda till oöverskådligt kaos, och man bedömer detta sakligt, så måste folket härda ut och det är förbjudet att avsätta härskaren, ja det är obligatoriskt att utstå det i tålamod”. Al-Juwayni nämner därefter ett scenario där statsmakten bekämpar rebeller och stråtrövare, och kuffar plötsligt attackerar ett muslimskt land och det leder till att all militär måste försvara landet mot angripare, i ett sådant fall tar detta försvar prioritet och bekämpandet av rebeller kan senareläggas. 

 

Vi önskar att vår muslimska nation hade fler personer som al-Juwayni och att fler muslimer hörsammade honom och lydde honom, speciellt i den rådande syriska krisen där de balanserade visdomsrösterna nedtystas, och Imam al-Haramayns analys betraktas som en bortslösad intellektuell diskurs. Det vi bevittnar idag är istället att människoliv och egendomar förslösas. 

 

Skriv en kommentar