En vanlig föreställning bland moderna historiker är att ”det enda man lär sig av historien är att man inte lär sig något av historien”. De anser således att seriösa historiker inte bör syssla med historiska lärdomar eftersom (historien har visat att?) det kan leda till missbruk och förvrängning av historien. Människan har dock alltid använt och använder fortfarande historisk kunskap för att navigera igenom samtiden – hur mycket historisk dekonstruktion akademikerna än ägnar sig åt. Det tillhör den mänskliga naturen (för att använda en term som får de flesta moderna historiker att, likt Goebbels, osäkra sina revolvrar) att se sig omkring i världen och det förflutna för att förstå sin plats i samtiden. Det är även ett återkommande koraniskt påbud: ”Har de aldrig begett sig ut i världen och sett spåren av deras föregångares öde?” (K. 12:109)
För en trosgemenskap som betraktar de första generationerna efter profeten Muhammad ﷺ som förebilder är det nödvändigt att vända sig till historien för lärdom. I det här fallet handlar det om ett återkommande historiskt fenomen som likt vågor har drabbat den muslimska gemenskapen: kharijism. Sedan år 37–8/657–8 har de återkommande gjort uppror mot muslimska ledare och den muslimska trosgemenskapen, vilka de förklarat vara otrogna (kuffar) och tillåtna att döda. Så förr, så även idag. Det finns lärdom i hur de tidiga muslimerna handskades med dessa rörelser. Men först och främst är det nödvändigt att förstå och undvika faran. Nedan följer ett exempel på en kharijitisk rörelse som började som ett politiskt uppror mot styret under den senare Umayyadiska eran, men slutade med slakt av oskyldiga muslimer i Mecka och Medina som vägrade samröre med rörelsen. Den som följt utvecklingen i dagens Syrien och Irak kommer att känna igen sig. Om detta må vi berätta. Av detta må vi dra lärdom.
Omkring 128/745–6, framåt de sista dagarna av den Umayyadiska eran, spred sig ett kharijitiskt uppror i Hadramawt (bokstavligen ’Dödens närvaro’) i Jemen. Dess ledare var en man vid namn ’Abd Allah ibn Yahya, även kallad Talib al-Haqq (’Sanningssökaren’). Han sände en man av irakiskt ursprung vid namn al-Mukhtar ibn ’Awf al-Azdi, mer känd som Abu Hamza al-Khariji, som ledare för en armé på omkring tusen män för att inta Mecka. Den kharijitiska armén intog Mecka med lätthet under vallfärden 129/747. Vid vallfärden förmedlade Abu Hamza sin berömda khutba inför Meckas folk. Däri hävdade han att hans särskilda grupp var de enda sanna följarna av Profeten ﷺ och följeslagarna – till skillnad från Umayyaderna, Shi’iterna och andra avfällingar som inte tillhörde hans rörelse. Vid det här laget var kharijiterna redan välkända. Beskrivningen av dem återfinns redan i profetiska hadither.
’Ali förmedlade att Profeten ﷺ sade, ”Mot tidens slut kommer en grupp träda fram. Unga till åldern. Dåraktiga till sättet. De använder mänsklighetens finaste ord. Men deras tro når inte längre än struparna. De kommer lämna islam som en pil genomborrar dess mål. Döda dem var du än finner dem. På domedagen kommer den som dödar dem belönas för att ha dödat dem. (Al-Bukhari, Sahih)
Ibn ’Umar betraktade Kharijiterna som skapelsens avskum. Han sade, ”De tar verser som uppenbarades om de otrogna och använder dem emot de troende.” (Al-Bukhari, Sahih)
Kharijiterna betraktas som den första sekten som pekade ut andra muslimer som otrogna på grund av deras stora yttre synder. De betraktade som avfällingar alla som inte höll med deras påfund. Därmed tillät de dödande av andra muslimer och stjälande av deras egendom. Ända sedan de kharijiternas första uppror mot den fjärde kalifen, ’Ali ibn Abi Talib, har de orsakat blodspillan och fördärv i den muslimska trosgemenskapen.
En av de tillförlitligaste tidiga muslimska historikerna, Khalifa ibn Khayyat (d. 240/854), återger början av Abu Hamzas khutba som följer:
”Meckas folk! Ni klagar på mig på grund av mina följeslagare. Ni hävdar att de är ungdomar. Men vad var profetens ﷺ följeslagare om inte ungdomar? Jag är sannerligen medveten om er huvudstupa fördärv som kommer att skada er i det kommande livet. Om jag inte vore upptagen med annat så skulle jag inte ha avstått från att ta kontroll över er.
Visst är de ungdomar, men ack så mogna i sin ungdom. Allvarstyngda, vars ögon är bortvända från fördärv och vars fötter inte skyndar till villfarelse. De har synts i nattens mörker med ryggarna böjda över Koranen. När någon av dem når en vers som nämner paradiset gråter han i längtan efter det och när han når en vers som nämner helvetet jämrar han sig som om helveteselden stönande i hans öron. De tröttar ständigt ut sig själva dag och natt. Marken har märkt deras pannor, händer och knän. Deras hud har gulnat och deras kroppar har magrat från deras ständiga tillbedjan och fasta. Men allt detta betraktar de som lite i förhållande till Gud. De upprätthåller förbundet med Gud. När de ser fiendens skårade pilar, riktade spjut och dragna svärd, när de ser de framstörtande skvadronerna och hör dånet från dödens åskslag, då betraktar de föraktfullt skvadronens hot i förhållande till hotet från Gud. En av de unga störtade fram så att hans fötter gled av hästryggen. Blodet stänkte över hans sköna ansikte och dammet från marken täckte hans panna. Sedan skyndade sig rovdjuren fram till hans kropp.
Hur många ögon, som nu har hackats ut av fåglar, brukade innan dess gråta av fruktan inför Gud? Hur många händer, som nu har huggits av från armarna, brukade stödja dess ägare i nedfall till Gud i nattens mörker? Och hur många mjuka kinder och ädla pannor har slitits sönder av järnbeklädda vapen?
Må Gud vara nådig mot dessa kroppar och må Han släppa in deras själar i paradiset!
Vi är alla ett och samma folk, på samma sida, förutom avgudadyrkarna, de otrogna bland bokens folk, tyranniska härskare och alla de som stödjer dem!”
År 130/747, efter ockupationen av Mecka tågade Abu Hamza mot Medina. Abu Hamza försökte övertyga det medinska folket att de bara ville avsätta de den styrande Umayyadiska familjen, men det medinska folket vägrade att acceptera det kharijitiska intåget och tog till vapen för att försvara sin stad och religion. Det medinska folket besegrades och slaktades brutalt av Abu Hamzas styrkor som leddes av Balj ibn ’Uqba al-Sa’di. Bland de stupade återfanns flera ättlingar al-Zubayr ibn al-’Awwam och andra följeslagare. Khalifa ibn Khayyat förmedlar från al-Mada’ini att ”det medinska folket aldrig hade hört gråtande kvinnor mer hjärtskärande än de som grät efter Qudayd.”
Det kharaijitiska upproret stoppades slutligen av den Umayyadiska kalifen, Marwan ibn Muhammad, och kharijiten Abu Hamza hängdes senare under 130/748. Det var dock varken den första eller den sista gången en grupp unga män lät sig hänföras av den kharijitiska dödsromantiken och gjorde uppror mot den muslimska trosgemenskapen.
Anser ni att det går att klassa Mohammed ibn Abd Al-Wahhab som Khawarij?