De fem pelarna vid handlingsplanen mot samhälleliga orättvisor i Sverige

januari 27, 2017 Ingen kommentar »
De fem pelarna vid handlingsplanen mot samhälleliga orättvisor i Sverige

Följande text redogör för de fem pelarna vid handlingsplanen mot samhälleliga orättvisor, särskilt i icke-muslimska samhällen som dagens Sverige. Punkterna avser inte att diskutera huruvida det som uppfattas som orättvisor verkligen är orättvisor eller inte. Syftet är snarare att bidra med några utgångspunkter i kampen mot samhälleliga orättvisor.

1. Muhasaba wa tawba. Precis så som trosbekännelsen (al-shahada) är den första av islams pelare så är bekännelsen att man erkänner sina egna tillkortakommanden det första nödvändiga steget i kampen mot samhälleliga orättvisor och förtryck. Trosbekännelsen inleds med negationen la ilaha (det finns ingen gudom) och avslutas med en konfirmation illa Allah (utom Gud). Muhasaba (självrannsakan) är diagnosen över de egna tillkortakommanden och tawba (botgöring) är åtgärden i form av handlingsinriktad botgöring på såväl individuell som kollektiv nivå. Utan självrannsakan och åtgärdande av ens egna misstag kan kampen mot samhälleliga orättvisor omöjligen nå framgång. Som flera lärda har sagt, ”Vill man bli av med politiskt förtryck från makthavarna så måste man först och främst sluta bedriva förtryck själv.”  Den marxistiska idéen om att alla problem och allt förtryck kommer utifrån (från makthavare, strukturer, majoritetsbefolkningar etc.) har alltid varit främmande för muslimer. Utifrån ett muslimskt perspektiv löses samhällsproblem genom arbete mot både internt förtryck (dvs. ens egna tillkortakommanden) och externt förtryck (dvs. förtryckande härskare eller samhällsfenomen) – inte enbart det ena eller det andra.

2. Du’a. Det är nödvändigt att man som muslim renar sina individuella och samhälleliga förehavanden genom att vända sig direkt till Gud som rår över allt. Precis så som tidebönen (al-salat) är islams andra pelare så är åkallan (al-du’a) en ofrånkomlig pelare i handlingsplanen mot samhälleliga orättvisor. Dessutom är den språkliga betydelsen av salat just du’a. I det här sammanhanget handlar det framförallt om att i första hand vända sig till Gud för lösningar på problemen och inte till organisationer, individer eller ideologier som aktivt strider mot Guds religion. Detta inbegriper att man även söker vägledningen i sin strävan mot orättvisor i Koranen och den profetiska traditionen och inte anammar tankesätt eller metoder från ateisterna oavsett hur lockande för underjaget (al-nafs) deras teser än må vara. Att utelämna åkallan i den samhälleliga kampen är som att utelämna tidebönen i den individuella kampen – det är dömt att misslyckas. Vi måste därför be, ”Gud! Få oss att inse att sanningen är sann och gör oss till följare av den! Och få oss att inse att de påhittade ideologierna är falska och håll oss borta från dem!”

3. Amr bi-l-ma’ruf wa-nahy ‘an al-munkar. Det innebär att stå upp och arbeta mot förtrycket och komma med konstruktiva lösningar i enlighet med Koranen och den profetiska traditionen. Precis som islams tredje pelare, allmosan (al-zakat), är en plikt där den som välsignats med rikedom måste dela med sig av det han givits, så är amr bi-l-ma’ruf wa-nahy ‘an al-munkar en plikt där de som har välsignats med kunskap och förståelse måste dela med sig av det som de har givits genom att påbjuda det goda och motarbeta det förkastliga. Ibn Qutabya sade, ”Gud har fastställt det som en plikt över alla som känner till en viss del av sanningen att göra den manifest och att sprida den, och Han har gjort detta spridande till en sorts renande zakāt för kunskapen exakt så som Han gjort välgörenhet en form av renande av egendom”. Det muslimska civilkuraget innebär att man bryr sig om sina medmänniskor och inte förhåller sig ljummen och likgiltig inför andras prövningar. Muslimen är den som resolut ingriper när han bevittnar felaktigheter ute i samhället, men med kunskap och försiktighet. Det är viktigt att poängtera att detta berör korrigering av muslimernas egna felaktigheter innan dess att man börjar ingripa mot ickemuslimernas felaktigheter. Zakat representerar islams ekonomiska dimension i det avseendet att muslimen vårdar de utsatta och marginaliserade grupperna. Att förbjuda det onda är också ett arbete för att underlätta för massorna. För att kunna påbjuda det goda så måste man veta vad som är av godo (ma’ruf). Även om ordet ma’ruf rent språkligt betyder ”det allmänt välkända” så lever vi i en tid då självklarheter ifrågasätts. Många muslimer vet inte längre vad Gud befaller och vi har glömt vad Han förbjuder. Detta steg kräver därför både kunskap och repetitiv handling och zakat är en årligt återkommande rening. Vi bör inte bara deklarera våra tillgångar men även våra gärningar.

4. Sabr. Tålamod är handlingsplanens fjärde pelare. Islams fjärde pelare är fastan (al-sawm) i Ramadan. Det mest centrala i fastan är tålamodets uppfostrande aspekt. Muslimerna offrar i Ramadan sin hunger och bekvämlighet för en större sak, invändig disciplin. I en hel månad härdar muslimen ut i fruktan och tuktan, med full visshet om att tålamodet ger avkastning. Vi måste bibehålla detta offer kontinuerligt under hela året för att vara segervissa. Genom att i nuet ge upp vår bekvämlighet så ges vi större segrar inom och utom oss själva. En av Ramadans gåvor är gemenskapen. När vi utsätts för orättvisor så bör det leda till ökat samarbete oss muslimer emellan. Vi vet att vi kommer få utstå prövningar från ahl al-kitab och al-mushrikun och bör inte förvånas över detta men istället härda ut och som i Ramadan invänta skymningens svalka och gryningens nya utmaningar. Gud säger i Koranen, ”Troende! Uthärda allt –  tävla om att ge prov på tålamod och ihärdighet och var alltid beredda att försvara varandra och var medvetna om Gud! Kanske skall det gå er väl i händer” (3:200). För oss muslimer här i Sverige som anser att vår närvaro i landet bör betraktas som ett altruistiskt givande (infaq) och inte ett glupskt tagande (tam’a) så är just långsiktigheten i vår målsättning central. Vi måste arbeta idag för det som våra söner och döttrar en gång ska ärva och ta över. Tålamod innebär inte att man arrangerar svulstiga konferenser och sedan sitter med armarna i kors och inväntar det ovissa resultatet. Tålamod uttrycks bäst genom kontinuerlig envis praxis i vardagen, att vi lever som vi lär dag ut och dag in, och att vi försäkrar oss att resultatet inte ligger höljd i dimma bortom horisonten men snarare att vi lever resultatet vardagligen. Bara på detta sätt kan vi lämna över tålamodets stafettpinne till nästa generation.

5. Wahdaniyya. Enhet i syfte och mål, d.v.s åsidosättande av sekterism för de större generella målen. Islams femte pelare är vallfärden (al-hajj). En gång om året samlas muslimer från alla väderstreck för att lära sig om islams enhet och syfte. Det är en försvinnande liten minoritet av världens muslimer som utför vallfärden. Den stora majoriteten är emellertid inte utestängda från pilgrimsfärdens välsignelser. Från väst till öst firar muslimerna Abrahams offer. Det är vår stora högtid. Vi är en nation som bör minnas detta dagligen och samarbeta för det större goda. Sändebudet ﷺ sade att en enda muslim äger större helighet för Gud än självaste Ka’ba. Lösningen är att vi satsar på vårt humankapital och investerar i människorna istället för moskéer och kontor. På hajj så står varje enskild muslim ensam inför Gud, klädd i sin liksvepning i förberedelse på sin egen död trots att pilgrimen är omgiven av miljoner trosbröder. Vi måste även förstå att detta gäller livet i sin helhet. Pilgrimsfärden är en strapatsfylld resa precis som livet är en strapatsfylld resa. Människan befinner sig alltid i en social kontext, men är ändå alltid ensam. När muslimerna står vid berget Arafat så är det både en manifestation av individens rang inför Gud men det lär oss också något om kollektivismens signifikans. Visst kan det finnas fog för påståendet att man inte ska döma andra eller bedöma andra och istället fokusera på sig själv och sin egen utveckling. Föga förstår vi att just detta påstående är sekularismens själva grundsats. Hajj är en påminnelse om att organiserad religion på samhällelig skala är en islamisk nödvändighet och plikt. Förvisso kan religion var ett opium för massorna, så som den medhårsstrykande opiatbedövande religion som konsumeras i tv-soffan. Det är därför av värde att muslimen går från en passiv emottagare som matas med religion till att vara en aktiv givare som bespisar folket med sanning och kärlek. Det är just balansen mellan ensamhet och gemenskap som är enhetens lärdom. Sammanhållning betyder inte konformism. Muslimen ska kunna bibehålla sin särart och individualitet men ändå vara en bidragande pusselbit som kompletterar den världsvida muslimska nationen. Pilgrimerna som vandrar runt Ka’ba kommer från världens alla hörn och kulturer. Hajj-plikten präglas ändå av identisk målsättning. Vi får inte släppa målet ur sikte. Målet är Gud. I kampen är det viktigt att inte bli beroende av applåder, uppmärksamhet och ryggdunkar. Det återberättas att Hasan al-Basri blev tillfrågad, ”Varför är du så likgiltig med vad folk säger om dig?”. Han svarade, ”När jag föddes så föddes jag ensam. När jag dör så dör jag ensam. När jag läggs i min grav så är jag ensam och när Gud frågar ut mig så är jag ensam. Om jag träder in i Elden så gör jag det ensam. Om jag träder in i Paradiset så gör jag det ensam. Så vad bryr jag mig om vad andra säger om mig?”.

Skriv en kommentar