Salafs förståelse av nuzul (”nedstigningen”)

maj 21, 2017 Ingen kommentar »
Salafs förståelse av nuzul (”nedstigningen”)

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges namn
Må Gud välsigna profeten Muhammad
och hans familj och följeslagare och ge dem frid

Sayf ibn ‘Ali al-‘Asri skriver i sitt verk al-Qawl al-tamam bi-ithbat al-tafwid madhhaban li-l-salaf al-kiram:

Bland andra Imam Ahmad förmedlar i sin Musnad och Imam Muslim i sin Sahih från Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, att profeten ﷺ sade, ”När halva natten eller två tredjedelar av den har passerat nedstiger (yanzil) Gud den Upphöjde till den längsta himlen (al-sama’ al-dunya) och säger, ’Finns det någon som frågar och som ska få [det han frågar om], finns det någon som åkallar och som ska besvaras, finns det någon som ber om förlåtelse och som ska förlåtas?’ fram tills gryningen.”

Det råder fullständig enighet (ijma’) bland Ahl al-Sunna att ”nedstigandet” (al-nuzul) i hadithen inte avser rörelse och förflyttning (al-haraka wa-l-intiqal). Det finns dock tre olika förklaringar av dess betydelse [varav den första var vanligast bland al-Salaf]:

  1. Den första förklaringen är att Gud den Upphöjde utför en handling som benämns ”nedstigning” (nuzul), men det avser inte den typ av nedstigning som vi känner till. Den typ vi känner till innebär nämligen förflyttning från en upphöjd plats till en lägre plats. En sådan handling sker inte i Guds väsen (dhat), eftersom Hans väsen inte inbegriper sådana tids- och rumsbegränsade skeenden (hawadith). Därför överlåter vi betydelsen av nuzul till Gud den Upphöjde. [Fotnot 1]
  2. Den andra förklaringen är att ”nedstigningen” (al-nuzul) avser en ängels nedstigning. Därigenom kombinerar man förståelsen av denna hadith med en annan hadith som förmedlas av al-Nasa’i från Abu Muslim al-Agharr som sade att han hörde Abu Hurayra och Abu Sa’id, må Gud vara nöjd med dem båda, säga att profeten ﷺ sade, ”Gud den Upphöjde väntar tills hälften av natten har passerat och sedan beordrar han en kallare [dvs. en ängel] som kallar ut, ’Finns det någon som åkallar och som ska besvaras, finns det någon som ber om förlåtelse och som ska förlåtas, och finns det någon som frågar och som ska få [det han frågar om]?”
  3. Den tredje förklaringen är att ”nedstigningen” (al-nuzul) avser nedstigningen av Guds befallning  (amr), men att ordet ”befallning” har utelämnats ur kombinationen ”Guds befallning” och detta är en välkänd typ av metafor (majaz). Man brukar t.ex. säga, ”Guvernören bestraffade den-och-den” eller ”korsfäste honom” eller ”gav honom si-och-så” i betydelsen att han beordrade det, inte att han själv utförde dessa handlingar.

Angående föreställningen att ”nedstigningen” (al-nuzul) skulle innebära att Gud, Skaparen, förflyttar sig från en plats som kallas tronen (al-’arsh) till en plats som kallas den lägsta himlen (al-sama’ al-dunya), så finns inte denna föreställning hos någon av de tidiga generationerna (al-salaf) från Ahl al-Sunna. Alla inom Ahl al-Sunna vidhåller att ”nedstigningen” (al-nuzul) inte avser rörelse och förflyttning, eftersom en sådan typ av nedstigning och rörelse skulle innebära en brist (naqs) i förhållande till Gud. Rörelse är nämligen en egenskap som återfinns hos kroppar (ajsam) och den som åberopar den bokstavliga meningen av ”nedstigningen” (al-nuzul) hävdar utan tvekan att Gud befinner sig inuti skapelsen (hulul).

Förnekande av rörelse innebär dock inte ett bekräftande av stillhet. Även stillhet vore en brist i förhållande till Gud, eftersom stillhet innebär att man är stilla på en plats. Förnekande av rörelse och förflyttning, å ena sidan, och stillhet, å andra sidan, i förhållande till Gud den Upphöjde innebär inte att man motsäger sig själv. Rörelse och stillhet är nämligen nödvändiga egenskaper för kroppsliga ting; en kropp måste antingen vara i rörelse eller vara stilla. Men angående det varom det har etablerats bortom allt tvivel att att det inte är en fysisk kropp (jism), så vore det otänkbart att tillskriva det rörelse eller stillhet.

Fotnot 1: Detta var generellt sett förståelsen bland al-Salaf snarare än punkt två eller tre. och det är detta som kallas för tafwid, dvs. att överlåta den specifika betydelsen till Gud. Att överlåta betydelsen av nuzul till Gud innebär (1) att man förstår den generella betydelsen som är att Gud besvarar människornas åkallan särskilt vid denna tid och (2) att man undviker att specificera den specifika betydelsen av nuzul. Det innebär således inte att man hävdar att det inte går att förstå betydelsen av hadithen – ty den generella betydelsen är uppenbar – utan enbart att man avstår från att specificera den särskilda betydelsen av nuzul. (Översättarens anmärkning.)

Skriv en kommentar