Två frågor om Ramadans okränkbarhet – utifrån ett malikitiskt perspektiv

maj 30, 2017 Ingen kommentar »
Två frågor om Ramadans okränkbarhet – utifrån ett malikitiskt perspektiv

Två frågor besvarade utifrån ett malikitiskt perspektiv

av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

***

Fråga nr 1:

Är det tillåtet att ge mat till icke-muslimer under Ramadan? Till exempel, att skänka mat till fattiga människor under denna välsignade månad.

Svar nr 1:

Så som jag förstår din fråga så handlar det om att skänka dem mat under dagens ljusa timmar, från gryning till skymning. Beträffande att skänka något ätbart som man generellt kan lagra för senare förtäring så som sädesslag, lök, ris etc så är det tillåtet, och att skänka detta räknas som en sadaqa genom vilken du skänker nytta till en medmänniska i denna välsignade månad. Beträffande att skänka föda, det som dricks och förtärs omgående så som mat som säljs på snabbmatsrestauranger, caféer, restauranger och så vidare, till en kâfir (oavsett om detta skänks frivilligt eller säljs till dem) är klart och tydligt förbjudet, det är en syndig handling om det görs under dagtid eftersom det kränker Ramadans hurma och fastans helighet och det är att leka med religionen. Denna problematik handlar om denna dekadenta epoks kirurgiska separerande mellan ’ibadât och mu’âmalât eller vad man benämner ”separationen mellan kyrkan och staten” i en tid där muslimerna springer efter Ahl al-Kitâbs ödla ner i ödlehålet steg för steg. Vid Allah, även i Bourghibas och hans efterträdares sekulära Tunisien bevittnade jag aldrig något sådant under Ramadan, då alla restauranger var stängda (förutom för avhämtning) under dagtid och öppnade först efter iftar, och detta har alltid genom århundradena utgjort muslimernas praxis när Islam var deras livsexistens fokus.

***

Fråga nr 2:

Jag frågade en man som numera är mufti i Shafi’i-skolan om att ge föda till kuffâr under Ramadan, och hans svar var att det fanns meningsskiljaktigheter men att den dominanta åsikten var att man inte skulle ge dem föda under dagtid. Han berättade, om jag minns rätt, att kuffâr inte bara är ålagda att tro (imân) men även är ålagda fastan, bönen etc, vilket betyder att de kommer straffas både för kufr och för att de inte fastar. Andra var av åsikten att kuffâr bara är ansvariga för att imân. Så om man ger föda till ett muslimskt barn eller en muslimsk menstruerande kvinna etc så bryter man inte mot Allahs befallning om fastan i Ramadan, men man gör det om man bespisar kuffâr. 

Svar nr 2:

Gällande det du tar upp här så går det tillbaka till den välkända usûlî-debatten: Är kuffar ålagda att lyda de härledda reglerna i shari’a i den meningen att de är under taklîf beträffande de detaljerade befallningarna och förbuden (som uppenbarligen inkluderar fastan i Ramadan), även om kuffâr inte erhåller någon belöning om de väljer att fasta eftersom deras kufr nullifierar alla deras goda gärningar. Imam Maliks position är att kuffar är ansvariga (både för imân och handlingar). Denna åsikt delar han med Imam Ahmad så som en återberättelse förtäljer oss. Den delas av samtliga ahl ul-hadîth, och av Imam al-Karkhî och Imam al-Jassâs bland Hanafiyyah, och är även den föregivna positionen i Shafi’i-skolan sedd som en övergripande metodologi. Hur det än förhåller sig så påverkar detta inte nämnvärt vilken handling muslimen agerar på i denna fråga. Det väsentliga är A) Muslimernas psykologi, hur man förhåller sig till ren Islam?; och B) Siyâsa Shar’iyya – är det i ett islamiskt samhälle (där varje psykologiskt sund muslim utan patologier vill leva) tillåtet att ge en kâfir föda för direkt förtäring under dagtid i månaden Ramadan? Svaret är emfatiskt Nej. Sannerligen, detta tilläts inte genom århundradena, just eftersom muslimernas politiska form och leverne bestämdes utifrån deras psykologiska sundhet i den meningen att de omfamnade denna religion i dess helhetlighet i varje aspekt av deras existens, inte för att de hade olika åsikter i frågan om den usûli-debatt som nämnt ovan och som på arabiska lyder:

هل الكفّار مخاطَبون بفروع الشريعة أم لا؟

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar