Att utföra tarawih-bönen i ensamhet

juni 2, 2017 Ingen kommentar »
Att utföra tarawih-bönen i ensamhet

Utdrag ur boken Idhhâr al-surûr li mawlid al-Nûr

av sayyiduna Shaykh Muhammad ibn Yahya

översatt av Abdussalaam Nordenhök

Några av de största följeslagarna och efterföljarna (Tâbi’ûn) föredrog att utföra tarawîh-bönen i deras hem, även efter ’Umars direktiv att samla folket bakom en imâm i moskén. Några av dessa följeslagare inkluderar ’Umars egen son, ’Abdallah ibn ’Umar. Det förefaller för mig, och Allah vet bäst, att den lilla grupp som ’Umar själv stötte på som bad tillsammans i moskén inte tillhörde de största följeslagarna eller juristerna bland dem, ty om det vore så hade deras namn nämnts och de hade blivit välkända för vad de utförde. Det är även möjligt att de inte ens var följeslagare överhuvudtaget och istället var efterföljare eller mindre kända följeslagare eller efterföljare. De skulle även kunnat vara nya muslimer eller folk som inte lärt sig recitera Koranen korrekt. Allah vet bäst. Hur det än må vara, hade det varit förbjudet för små grupper att samlas och utföra nattböner i moskén, genom att ämna ersatta den profetiska sunnan med en innovation, så hade de kunniga och stora följeslagarna (varav de flesta stora levde under ’Umars kalifat) sannerligen fördömt detta i dess rot. På grund av allt detta, så förefaller det som att majoriteten av följeslagarna ansåg det tillåtet att samlas i små grupper eller stora grupper för att utföra tarawîh, efter att den logiska grunden för domen [Profetens ﷺ dom] inte längre applicerades, och eftersom det inte presenterades som en plikt (fard) eller en sunna. Beviset för att denna dom inte ersatte den tidigare profetiska sunnan är att ’Umar inte hindrade folk från att fortsätta utföra bönen i deras egna hem.

Några av följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) kritiserade emellertid att tarawîh-bönen utfördes bakom en imâm i moskén. Dessa följeslagare höll uppenbart fast vid Profetens ﷺ sista befallning innan han lämnade jordelivet, och de ansåg inte den logiska grunden eller gränsen för restriktionen som den återgivna grunden. Hadithmästaren ’Abd al-Razzâq al-San’âni återberättar i sin Musannaf, och även al-Bayhaqi i sin Sunan, med en beprövad autentisk kedja vars återberättare är thiqa och av de återberättare som al-Bukhari och Muslim återger ifrån, från Sufyân al-Thawri, från Mansûr al-Sulami, från Mujâhid, som sade: ”En man kom till ibn ’Umar och frågade ”Skall jag utföra bönen (tarawîh) bakom en imâm i Ramadan?”. Ibn ’Umar svarade: ”Kan du läsa Koranen?”. Mannen svarade ja. Ibn ’Umar sade: ”Ska du vara tyst som om du vore en åsna? Be i ditt hem!”.

Al-Bayhaqi återberättar i sin Sunan med en beprövad autentisk kedja vars återberättare är thiqa, från Abu Bakr bin al-Hârith al-Faqîh, som sade: ”Abu Muhammad bin Hayyân återberättade till oss från Abu Ishâq Ibrahim bin Muhammad bin al-Hasan från Abu ’Âmir Musa bin ’Âmir från al-Walid ibn Muslim, som sade: ”’Umar ibn Muhammad berättade för mig, från Nâfi’, som sade att ’Abdullah ibn ’Umar i månaden Ramadan utförde tarawîh-bönen i sitt hem, och först när folket lämnade moskén så tog han en behållare med vatten och gick till Allahs Sändebuds ﷺ moské och lämnade inte den förrän han utfört gryningsbönen där”.

Detta tycks ha varit den allmänna åsikten bland följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) och det som praktiserades för att hålla fast i den allmänna vägledningen från Allahs Sändebud ﷺ. Ibn Mājah återberättar i sin Sunan med en autentisk kedja vars återberättare är thiqa, att Harām ibn Mu’āwiya återberättade från sin farbror ‘Abdullāh ibn Sa’d som sade:

”Jag frågade Allahs Sändebud, ﷺ: ”Vad är bäst, att utföra bönen i mitt hem eller i moskén?” Han ﷺ svarade: ”Ser du inte mitt hus och hur nära det ligger moskén; att jag ber i mitt hem är mer älskvärt för mig än att be i moskén, såtillvida det inte är en obligatorisk bön”.

Al-Tahâwi återberättar i sin Sharh ma’âni al-âthar, och även Ibn Abi Shayba i sin Musannaf, att Abu Hamza återberättade från Ibrahim al-Nakha’i, som sade: ”Även om allt jag kände till var ett enda kapitel (av Koranen), så vore det mer älskvärt för mig att jag repeterade detta om och om igen (i bönen) än att stå bakom en imâm (för tarawîh) i Ramadan”. Denna återberättelse återges av Ibn Abi Shayba i hans Musannaf under kapitlet Kitâb al-salawât (Kapitlet om bönen), med underrubriken ”De som inte ber tillsammans med folket i Ramadan”. Alla återberättare i denna kedja är thiqa, utom Abu Hamza, mer exakt Maymûn al-A’war al-Kufi. Han sågs som svag av de lärde inom hyllning och kritik (jarh wa ta’dil) på grund av sitt minne. Men de hadithlärde har emellertid använt sig av hans återberättelser och skrivit ner dem och placerat honom mellan refuserad (matrûk) och ett bevis (hujja). Al-Tirmidhi ansåg att hans hadither om dödens ankomst (na’y) var goda (hasan). Hans återberättelser kan sålunda betraktas som sunda under vissa omständigheter, och Allah den Upphöjde vet bäst. Denna återberättelse stärks genom andra rapporter, så som återberättelsen som finns i Ibn Abi Shaybas Musannaf med en beprövad autentisk kedja vars återberättare använts av både al-Bukhari och Muslim, från ’Isa ibn Yunus, från al-A’mash, som sade: Ibrahim [al-Nakha’i], Alqama och al-Aswad brukade leda folket i de obligatoriska bönerna, men inte (tarawîh) i Ramadan.

Det förefaller också att al-Hasan al-Basri var av samma åsikt som Ibrahim al-Nakha’i. Ibn Abu Shayba återberättar i sin Musannaf med en kedja med viss svaghet, från ’Umar ibn ’Uthman, som sade: ”Jag frågade al-Hasan [al-Basri]: ”O Abu Sa’îd! Ramadan anländer (eller så sade han nalkas) och folket står för bön i moskén. Vad anser du om detta? Ska jag be med dem eller ska jag be ensam?”. Han svarade: ”Att du reciterar Koranen är mer älskvärt för mig än att du hör den reciteras”. Det finns många liknande återberättelser från de stora efterföljarna och generationen efter dem.

Al-’Ayni skriver i ’Umdat al-qâri (4:186) att några av följeslagarna stannade hemma och inte bad tarawîh tillsammans med andra:

 ”Det har rapporterats från vissa bland följeslagarna att de stannade hemma (och inte bad den med andra). Al-Tahâwi sade: ”Vissa kritiserade att de bad (tarawîh i församling) och sade: ”Det är snarare bättre att be den i sitt hem än att be den med en imâm”. Med ordet ”vissa” så åsyftade han Mâlik, al-Shafi’i, Rabî’a, Ibrahim, al-Hasan al-Basri, al-Aswad och Alqama, eftersom de ansåg att bönen hemmavid (i Ramadan) är bättre än bönen med en imâm. Abu ’Umar [ibn ’Abd al-Barr] sade: ”De hade olika åsikter om vad som var mest förträffligt i månaden Ramadan, att be i församling eller att be i hemmet”. Mâlik och al-Shafi’i argumenterade för att det var bättre att be i ensamhet i sitt hem. Mâlik sade: ”Rabî’a och flera av våra lärde lämnar det och ber inte med folket”. Mâlik sade också: ”Jag gör så som Allahs Sändebud ﷺ gjorde och ber inte (nattböner) annat än i hemmet”. Detta har också rapporterats av Ibn ’Umar, Sâlim, al-Qâsim, Ibrahim och Nâfi’, att de lämnade moskén (efter den obligatoriska bönen) och inte bad tarawîh med folket. Al-Tirmidhi sade: ”Al-Shafi’i såg detta som den bästa positionen och att man ska be ensam om man kan recitera (Koranen)”. Al-Tahâwi citerade i sin beskrivning av dessa imamers åsikt, att Zayd ibn Thâbit återberättade från Profeten ﷺ att han sade: ”Den bästa bönen utförs i hemmet, utom den obligatoriska bönen”. Därutöver så har det återberättats att Ibn ’Umar inte bad (tarawîh) bakom en imâm i Ramadan. En liknande åsikt har återberättats från Ibrahim al-Nakha’i, och det var även al-Tahâwis egen åsikt och han sade i slutet av kapitlet (i sitt verk Sharh ma’âni al-âthâr):

”Detta är den korrekta åsikten”.

Skriv en kommentar